EN BERÄTTELSE


Jag föddes på 50-talet och växte upp i en medelstor stad i södra Sverige. Min mor var hemmafru, som ju var vanligt på den tiden, och min far var officer vid flygvapnet. Jag och min lillasyster, som var fyra år yngre än jag, blev mycket strängt uppfostrade, särskilt jag. Våra föräldrar var oerhört noga med att vi skulle framstå som den perfekta familjen – intet fick störa ordningen, eller befläcka det goda ryktet.

Om så skedde sparades det inte på bestraffningen. Min syster och jag fick ordentligt med smisk på bara stjärten varje gång vi ertappats med olydnad eller ohörsamhet. Upp till 15-årsåldern var det med få undantag mor som ombesörjde den saken. Mor var mycket stolt över sin metod att handskas med sina olydiga flickor och lät gärna alla som önskade höra på få veta hur hon hade gått tillväga. Hon drog sig inte heller för att lägga upp oss och ge smisk inför åskådare, tvärtom såg hon det som en klar fördel för agans effekt. Det är ju allmänt känt att man redan vid 8-9 års ålder börjar bli noga med att skyla sin nakenhet inför andra, exempelvis på badstranden. Man kan då lätt föreställa sig hur fruktansvärt förnedrande det kändes att utan prut bli lagd över knät, få klänningen uppdragen över ryggen och trosorna nedryckta till knävecken för att sedan få sig en ordentlig omgång smisk till allmän beskådan inför alla som ville se på.

Jag har många smärtsamma minnen från denna tid, och en sak är säker – man minns varenda tillfälle som man fick stryk, men en del minns man mer än andra. Som till exempel den där sommardagen på landet 1964. Vi var hos farmor och farfar och jag hade två nyvunna kamrater från badplatsen på besök. Jag hade med råge fyllt 14 den sommaren och började känna mig mer som vuxen än som barn, och jag hade ju konfirmerats dessutom. Jag och mina kompisar, Kerstin och Gunilla, satt inne på glasverandan och lyssnade på Beatlesskivor på grammofonen. Min lillasyster Mari var också med, men fick hålla sig lite på undantag så liten hon var. Plötsligt fick vi för oss att vi skulle dansa till den smittande musiken, så vi flyttade undan det lilla soffbordet och de båda fåtöljerna och skapade ett litet men dock ett dansgolv. Vi övade twist så det stod härliga till. Mor satt i trädgården och drack kaffe tillsammans med farmor, medan farfar hade tagit bilen för att åka till stationen och möta faster Gullan med familj. När farmor kom in för att fylla på kaffekannan tittade hon in till oss, och hon skrattade gott när hon såg oss åma oss i twist.

"- Det är bra att ni har trevligt flickor, men var aktsamma så att ni inte har sönder något. Då blir jag riktigt ledsen på er så ni vet det."

"- Nädå, vi ska vara så försiktiga", svarade vi. Vi hade verkligen roligt. Jag fick för mig att jag ville vara en sådan där go-go-flicka som jag hade sett på TV, så jag drog fram soffbordet och hoppade upp på detta och försökte härma. Mari fnissade nervöst och sa:

"- Akta så att inte mor och farmor får se det här!" . Men Gunilla och Kerstin bara skrattade och applåderade och uppmuntrad av denna visade uppskattning tog jag i lite till. Då hände det! Plötsligt vek sig bordet i två delar, och som en ren reflex fick jag tag i en hyllkant. Denna var för klen för att hålla för mig så den brakade ned från väggen, och alla tallrikarna som stod på den gick i kras med en förfärlig krasch! Sekunderna efteråt vart det dödstyst, vi stod alla fyra och bara gapade i förödelsen. Strax hördes mors bestämda steg och i nästa ögonblick stod hon i dörröppningen och stirrade, först på oredan jag ställt till med, sedan tittade hon strängt på mig. Jag förstod då vad klockan var slagen, men det var för sent, inget kunde rädda mig nu.

Jag kände hur kinderna började blossa och en underlig, pirrande känsla i stjärten.

" - Nä, vad ska det här betyda! Stora flickor som uppför sig som elefanter! Men jag ska visa er…" I bestämda kliv banade hon sig fram till mig och tog mig hårt i armen. Gunilla och Kerstin försökte dra sig mot dörren, men där stod nu farmor och blockerade och såg sig förfärat omkring. Mari började gråta för hon förstod vad som skulle hända. Mor satte sig på soffan och drog ned mig över sitt knä. Jag kände paniken stegra, och skammen inför vad som jag visste väntade var närmast outhärdlig! Jag hade känt Gunilla och Kerstin i två dagar, och nu skulle dom få stå och titta på när jag – som var äldst och mognast av oss – fick smisk på bara stjärten. Det var förfärligt! Ändå vågade jag inte protestera, utan lade mig lydigt på plats.

"- Nå, nu får dina kamrater se vad som händer när man är olydig i den här familjen, Lena!"

Så drog hon upp min kjol så att jag kunde känna fållkanten i nackhåren. Ögonblicket därpå kände jag hennes fingertoppar i troslinningen. Hon drog ner dem till knävecken i fyra bestämda ryck. Med sin vänstra hand tog hon ett fast tag om min högra handled, och tryckte ned min rygg med hjälp av sin arm så att min stjärt kom att skjutas upp i vädret.

Hon lät sin högra hand, smiskhanden, vila på min stjärt medan hon läxade upp mig verbalt. Jag har förstått att detta tilltalade min mor alldeles särskilt – att nogsamt tala om för publiken att nu skulle minsann den här stjärten piskas ordentligt. Precis som en konferencier presenterar nästkommande varieténummer.

"- Nå, min unga dam, hörde du inte vad farmor sa?"

" – Jo", svarade jag ynkligt. Jag skämdes ju för vad jag hade ställt till med, och jag skämdes fruktansvärt över att bli upplagd som en liten flickunge på det här sättet.

" – Nå, så ska vi lära oss att hörsamma bättre, är det förstått?"

Så började hon att daska mig. Hon tog ordentlig sats, höjde armen högt upp i luften, och klatschade mig hårt och metodisk, varannan dask på höger stjärthalva, varannan på vänster. Det gjorde fruktansvärt ont, brände och sved om vartannat. Efter en stund kunde jag varken hålla tårarna eller gråten tillbaka, och jag bönade och bad att jag skulle slippa mer stryk.

" – Snälla…smiska mig …inte mer…jag ska…lyda…jag lo…ovar!" grät jag. Jag bönade och bad inför döva öron, ty mor daskade bara hårdare och hårdare och ökade dessutom takten, och ändrade metoden till att låta klatscharna börja uppe mitt på ena stjärthalvan och sedan vandra neråt en bit på lårets baksida, och sedan upp igen följt av samma mönster på andra skinkan. Vid det här laget gjorde jag allt för att sparka mig fri, men jag låg i ett järngrepp, och hur jag än försökte ändra läge så hamnade klatscharna på precis samma punkt. Det gjorde så fruktansvärt ont! Efter något som jag upplevde som ett hundratal hårda klatschar fick jag äntligen resa mig upp. Jag grät nu högt och gömde ansiktet i händerna av skam. Kjolen föll inte ned, utan fastnade vid linningen, men jag vågade inte hjälpa den på vägen. Mor var nämligen mycket noga med att man inte fick skyla sin nysmiskade stjärt efter agan, och om man så mycket som funderade på att lägga händerna på sina ömmande stjärthalvor så kunde man vara lugn för att det vankades mera. Mycket mera!

"- Nu går du och ställer dig där borta mot väggen och skäms ordentligt, hör du det!" grälade hon medan hon vek in kjolen i linningen så att den skulle hållas uppe. Jag lydde genast, och att uppmana mig att skämmas var i rådande situation alldeles onödigt.

" – Och ni, unga damer, hjälper till att städa upp här. Om jag fick, skulle jag ge er varsin ordentlig omgång smisk också, ska ni veta, så jag råder er noga att inte utmana mig på den punkten! Seså, sätt fart!"

Gunilla, Kerstin och Mari hjälpte till att plocka upp skärvorna under dödstystnad. Farmor gick fram till mig och klappade mig lätt på min rödsvidande stjärt och sa:

" – Ja, det där gjorde du dig förtjänt av. När du har skämts här ordentligt ska du få be mig om förlåtelse, och så ska du niga och tacka mor din för att du fått smäll!"

Mor stod och övervakade mina kamraters arbete och när hon var nöjd sa hon:

" – Nu får ni kila hem till ert, för Lena ska få stå här och skämmas en god stund till så det blir inte mer lek här idag. Men i morgon är ni välkomna igen, flickor. Mari, du får gå ut på gården och leka själv".

Gunilla och Kerstin lät sig inte dröja kvar utan neg hastigt och försvann blixtsnabbt med ett " – Adjö, tant Larsson."


Mor och farmor hjälptes åt att bära ned de båda bordshalvorna till källaren, alltmedan jag stod med ansiktet mot väggen och skämdes. När de kom upp igen hörde jag bilen utanför. Jag hoppades att mor och farmor först skulle komma in till mig och låta mig få göra upp min skuld, men de valde att först gå ut och möta faster Gullan och farbror Jan. Mina kusiner Britta och Sven var också med. Om det var möjligt att skämmas ihjäl så vore jag död för längesedan. Ty, Britta och Sven kom inrusande efter att de hade hälsat, men de tvärnitade vid dörren in till glasverandan när de fick syn på mig. Jag vågade inte vända mig om och säga något ifall mor var i hälarna på dem. Jag stod bara där och hängde med huvudet. Strax efter kom mor och farmor in, och skickade iväg Britta och Sven för att hjälpa till att lasta av bilen.

" – Nå, flicka lilla, har du något att säga till farmor nu? I så fall får du vända dig om nu." Nej, jag lyckades inte dö av skam den här gången heller, så jag fick vackert vända mig om och gå fram till farmor och krama om henne.

" – Förlåt mig farmor, för att jag inte lydde, utan fördärvade så många saker för dig."

" – Ja, kära barn, jag förlåter dig, men gör inte om det. Jag är så glad att du har en så rekorderlig mor, och det ska du vara tacksam för. Nu vill jag se och höra att du tackar henne uppriktigt och ödmjukt för att hon gett dig välförtjänt smisk idag! Marsch pannkaka!" Jag gick fram till mor, och när jag stod rakt framför henne reste jag blicken och såg henne in i ögonen.

" – Mor, jag är uppriktigt ledsen att jag burit mig så dumt åt. Tack för att mor gav mig smisk – jag kommer aldrig att göra om det här." Mor smekte mig över kinden och kysste mig i pannan och sa:

" – Lova inte för mycket nu, flicka lilla. Jag ska redan ikväll gå ut och skära ett gott björkris att ha i beredskap för era stjärtar till nästa gång. Men för den här gången får det vara bra, så nu får du lov att dra upp dina trosor så att du kan gå ut och hälsa på faster och farbror."

Jag kände mig inte så lite spak när jag gick ut för att hälsa. Vid middagen togs dagens händelse upp. Farmor berättade med inlevelse hur jag och mina kamrater hade vandaliserat glasverandan, och när det var dags för återgivandet av mors entré i förödelsen vände sig farmor till mig.

" – Nå, berätta nu för alla vad som hände, Lena. Vad fick du då av mor när du hade varit så olydig?" Allas blickar vändes förväntansfullt mot mig där jag satt med mina blossande kinder. Jag var livrädd att väcka mors förargelse igen så jag svarade lydigt, men kort.

" – Smisk."

" – Förlåt, vad sa du Lena, vad fick du? En gång till så att alla får höra hur det går för en olydig jänta! Vad fick du av mor? Nu vill vi höra högt och tydligt vad du fick!"

" – Jag fick smisk."

Farmor skrockade belåtet.

" –Ja, det fick hon minsann, och det med besked. Dagmar gav henne ordentligt med smäll på bara stjärten medan töserna fick se på. Ni må tro att hon skämdes! Och vad hon jämrade sig, ja, det måste ha känts gott i stjärten det där, ojojoj!"

" – Åja," sa mor " det var väl inte så farligt det där. Lite smisk då och då gör bara gott. Jag har förresten varit ute och hämtat ett färskt björkris som jag ska binda och hänga upp i flickornas rum ikväll. Nu har Lena blivit så stor att hon behöver ris när det ska till!"

" – Ja, riset är nog den bästa medicinen, det kan jag intyga, för jag tror inte det finns någon som fått så mycket risbastu som jag fick ända tills jag var 18 fyllda!" avslöjade faster Gullan. Farfar nickade förnöjsamt och stämde in:

" – Men så lärde du dig också vett och hyfs!"

När far, som var ute på manöver, ringde på kvällen fick jag återigen berätta att jag fått smisk redan andra dagen hos farmor och farfar. Jag fick lova honom att uppföra mig i fortsättningen, annars skulle jag få smaka borsten när han kom. Föga anade jag då vad en officer utrustad med en borste kunde åstadkomma… Men jag skulle nog bli varse vad det led.

     hfp   christina

Tillbaka