Fridas sommardag



Frida traskar nerför den smala skogsstigen. En sprudlande glad tjej, denna varma lördagsförmiddag i slutet av juni, år 1974. Hon har ingen aning om att hennes vackra blåa ögon kommer vara alldeles rödgråtna om bara tio minuter.

Frida är 18 år. Hennes mörkblonda hår är långt. En kort tjej med slank midja och breda höfter. I skolan där hon går när hon inte har sommarlov anses hon vara en av de allra snyggaste. Idag är hon klädd i en vit t-shirt med tryck föreställande palmer och ett par korta orangea bomullsshorts. I ena handen håller hon en liten väska och på fötterna har hon sandaler. När skogsstigen tar slut och hon kommer ut på gång- och cykelvägen är det nästan som att hon tar små danssteg.

Frida ser fram mot dagen hon har framför sig. Hon är på väg hem till Elin, som bor med sin familj i ett radhus nära havet. Det ska bli så roligt att träffa henne, umgås hela dagen och bada. Senare på kvällen ska tjejerna gå på fest hos en klasskompis.

Borta vid övergångsstället ligger en liten kiosk. Frida stannar till där för att köpa glass. Förvånande nog står ingen bakom kassan när hon kliver in och stänger dörren bakom sig. Frysdisken där glassarna finns är inom räckhåll och plötsligt får Frida ett infall - hon öppnar den, sliter snabbt åt sig en glasstrut, och springer sedan ut ur kiosken. Innan hon ens hinner tänka igenom det hela eller bli nervös. Frida har aldrig snattat något förut. Så fort hon kommit ut på asfalten igen börjar hon småspringa lite mot övergångsstället, mån om att snabbt öka avståndet till brottsplatsen. Plötsligt hör hon en röst bakom sig, en arg mansröst som skriker åt henne att stanna. Frida vänder sig om. En medelålders man i jeans och skjorta med en liten namnskylt på står vid sidan av kiosken.

När Frida vänder sig om för att börja springa så fort hon kan så fullkomligt vrålar mannen ännu argare åt henne att stanna. “Annars blir det synd om dig, flicka lilla!” Och Frida lyder. Hon står blickstilla på stället. Hennes hjärta bultar och trots att sommardagen är så varm känner hon sig nu lika kall som glassen hon just har snattat inombords.

Mannen tar hennes arm och beordrar henne att titta honom i ögonen. Han sliter glassen ur hennes hand och leder henne tillbaka till kiosken. Där läggs glassen tillbaka i frysboxen igen, och mannen förklarar strängt att han tänker lära Frida en läxa. Hon rodnar av skam med blicken fäst på sina sandalklädda fötter. En känsla av overklighet har kommit över henne. Det här händer bara inte!

När mannen sedan leder Frida den korta biten in genom dörren bakom kassan och till det lilla kontorsrummet som finns där hinner Frida tänka många tankar. Vad ska han göra? Tänker han skälla ut henne? Ringa polisen? Ge henne en örfil? Kanske allt detta? Fridas ögon börjar tåras av rädsla.

När mannen sätter sig ned på en stol mitt på golvet i kontoret, fortfarande med Fridas handled i sin hand, försöker hon ta till orda. Instinktivt tänker hon böna och be om förlåtelse, men innan hon hittat de rätta orden har mannen plötsligt, med ett ryck, slängt henne över sitt knä. Nu förstår Frida! Med hundra procents säkerhet inser hon vad som kommer att ske där hon nu ligger, med fingrarna och sandalernas tåspetsar mot golvet. Frida ska få smisk på stjärten! Chocken hon känner under denna korta sekund är utan like. Och rädslan och pinsamheten som följer efter är ännu starkare - när mannen plötsligt enkelt drar ner hennes korta tunna shorts och trosor. Så att Frida nu ligger där hon ligger och visar honom sin bara runda rumpa. Hon kan känna det lilla rummets något svalare luft mot sina nakna skinkor och mellan benen. Mannen tar ett stadigt grepp med sin vänsterarm om hennes rygg. Sedan börjar det.

Hårt och snabbt ger han henne en ordentlig omgång. Hans handflata dansar upp och ned på Fridas bara stjärt. Effektivt och vant daskar han henne, runtomkring över hela baken. Frida skriker till av chock och smärta av de första smällarna. Sedan när han gett henne några stycken börjar hon andas häftigt. Och snyfta. När Fridas stjärt färgats rosa gråter hon högljutt. Och nu försöker hon verbalt vädja till honom. “Fööörlåååt! Snääälla sluuutaaa! Ajjj! Ajjj! Ajjjjjj!!!” Hon sprattlar med fötterna. En sandal flyger av hennes bara fot. Mannen svarar henne. “Ja, nog tänker jag sluta, men inte förrän jag lärt dig en ordentlig läxa, din ouppfostrade dumma jäntunge!”

Snabbt och hårt smiskar mannen. Fridas stjärt är nu alldeles illröd. Hon har aldrig känt en sådan här smärta tidigare, inte ens när hon skadade benet under fotbollsmatchen förra sommaren. Frida storgråter nu. Hon skriker hysteriskt. Av chock, av skam, av genans men mest av allt av elden som brinner på hennes bara bakdel. Hennes ansikte är nästan lika rött som hennes stackars stjärt. Tårar droppar på golvet och snor hänger i en lång sträng från hennes näsa. Den andra sandalen flyger av - en barfota och barstjärtad ung dam får en välförtjänt läxa som hon aldrig kommer att glömma.

När smisket är över flyger Frida av mannens knä. Hon hoppar upp och ner på det svala golvet och gnuggar sin bara ända, ylandes. Hon assisteras av mannen. Han leder henne gråtande och hulkande ut ur kiosken, med hennes sandaler och väska i sin ena hand. Väl utomhus igen lyckas Frida någotsånär dra upp sina trosor och shorts igen. Mannen räcker över hennes ägodelar och förklarar strängt att hon inte är välkommen till hans kiosk i framtiden. Sedan går han in igen och stänger dörren bakom sig.

Frida stapplar barfota uppför den smala skogsstigen hon just kom från. Barfota, på väg hem igen. Hon gråter tyst och hickar. Fortfarande i chock hoppas hon att hon inte kommer träffa någon på sin färd hemåt. Ena handen håller hon innanför trosorna, gnuggandes sin svidande brännande bak, och sandaler och väska bär hon i den andra. När hon kommer hem tänker hon ringa till Elin och lämna återbud. Säga att hon fått ett allergianfall och inte orkar umgås. En lögn som inte kommer att genomskådas när Elin får höra hennes snörvlande lågmälda röst.


Tillbaka