Insändare från 50-talet


Jag vill med denna insändare framlägga förträffligheten med aga som 
uppfostrings metod även på det som nuförtiden så populärt kallas 
tonåringar. Vi har sedan några år tagit om han en flicka som fosterbarn. 
Det hela har inte gått problemfritt och intresset för pojkar har varit 
stort men intresset för skolarbetet svalt. Vi frågade om råd hos bekanta 
som var mer vana vid uppfostran än vi som inte har egna barn. Vi fick 
det lyckosamma rådet att vid behov aga flickan. Det tog oss först emot 
men vi såg ingen annan utväg. Dom första gångerna var inte lätt, min man 
fick hålla i medan jag agade med riset på bara baken. Nu vet hon vad som 
gäller och tar emot agan på sitt rum utan att konstra.
Borta är problemen med att hon kom hem sent och intresset för 
skolarbetet har åter infunnit sig.
Vi vill med denna text framhålla agan som en metod att minska de 
problemen med tonåringar vi ser idag. Räds inte att aga, det är bra för 
våra ungdomar.
Husmodern.


Jag är en flicka på 17år som sedan några år bott hos en fosterfamilj. 
Jag kände mej vilsen och oälskad och ställde till med mycket problem för 
mina fosterföräldrar. Jag var ute sent och sprang med pojkar. Dom visste 
inte hur dom skulle komma tillrätta med det och frågade några bekanta 
som tyckte jag förtjänad aga. Första gången var ingen rolig upplevelse. 
Min fosterfar fick hålla i mej medan min fostermor smiskade min bara 
rumpa med riset. Jag har nu lärt mej att agan är något som jag behöver. 
Nu får jag agan i mitt rum när jag behöver den, jag får lägger mej över 
några kuddar i sängen. Sen kommer fostermor och agar mej med riset på 
bara rumpan.  Det svider men jag vet att jag behöver det. Jag har till 
och med själv bett om den ibland. Nu vet jag vad som väntar om jag inte 
sköter mej och det gör det lättare att koncentrera mej på skolan och 
strunta i pojkarna. En aga utdelad med kärlek är inte något dåligt för 
en ung kvinna.

 


Tillbaka