Emmas sista smisk


Efter att ha introducerat förhållandet för "redskapssmisk" kom även detta att bli en naturlig del av Emmas fostran. Vi hankade oss fram och provade. Min iver fick ibland hållas tillbaka för att inte bränna ut lilla Emma. Hon ville verkligen hålla takten med min vilja att utforska smiskets dimensioner allt djupare och kämpade för att göra mig till viljes. Verkligheten hann till sist ikapp mig och jag fick mina första djupare lärdomar om det ansvar som vilar på en smiskare. Allt är ständigt ett lärande och så även smiskets ädla konstart. Jag har därför fortsatt lära mig även efter Emma och varje smiskad flicka är en unik individ med sina unika egenheter. Men som jag redan nämnt hade senare erfarenheters visdom inte fallit mig till del när jag var tillsammans med Emma men hon lärde mig dock otroligt mycket som gett mig visdom vid senare tillfällen.

Emmas kamp var också en inspiration. Jag tänjde obarmhärtigt hennes gränser och hon höll ut i alla utmaningar och gav sig hän. Det är något i denna kamp som ger kraft även till den som smiskar. Ibland har jag hört väldigt simpla kommentarer om sadomasochistens frosseri i lidande och hur denna grymhet är källan till dennes tillfredställelse. Så är det kanske hos de sadister som speglar vår känsla av ondskans skepnad i filmernas värld. Men lidandet i sig var aldrig drivkraften varken för mig eller Emma, eller för många andra människor som utforskat smärtans förlösande dimensioner i ömsesidigt givande. Även om givandet hos oss var obalanserad. Emma gav så otroligt mycket mer! Men icke desto mindre var utforskandet en gemensam resa mellan två unika och självständiga individer som inte nöjde sig med att bara finnas till. Emmas kamp gav mig mening. Emmas seger gav mig den djupaste frid och var fulländad perfektion! Jag har senare lärt mig att smiskaren aldrig är huvudpersonen. Smiskaren är, likt en coach, bara ett redskap för atletens framgång. Det våld som utövas av en huvudperson, i vilken form det än må vara, är det våld som river sönder världen och tar där den inte har någon rätt. Hade min iver inte fått tämjas av Emmas styrka och integritet hade den kanske utvecklats till något hemskt.

Som ni förstår är detta baksidan jag tidigare talade om. Jag och Emma kom till sist att gå skilda vägar. Jag vill berätta om det smisk som kom att bli vändpunkten och som ledde oss till den oundvikliga skiljevägen där vi inte längre kunde vandra samman. Trots en tung början lovar jag att erfarenheten slutar väl! Så tveka inte att läsa vidare.  

Emma och jag möttes som vanligt vid tågstationen. Det hade uppstått vissa spänningar den sista tiden och Emma slets mellan olika poler i livet. Hennes längtan saknade kompass. Vi talade om detta och jag försökte på alla sätt hjälpa henne att inse att mitt sätt att se på saken var den rätta.

Jag ni hör hur dumt det låter. Men för idioten i sin egen tillräcklighets bubbla var det inget konstigt alls. Jag trodde givetvis att min sida av saken var det rätta och kunde nästan bli irriterad över Emmas oförmåga att inse denna sanning!

Emma och jag promenerade från stationen och pratade om det som låg framför oss med allvarlig ton. Hon var i ett tillstånd av inre slitningar.

Vi kom till en park i staden och satte oss på en undanskymd plats. Det var öde och folktomt. Omgivningen speglade nästan den tomhet som allt mer slukade den gemensamma värld jag och Emma försökte klamra oss fast vid. Samtalet övergick till att behandla allt sådant som inte fungerade som vi ville. Som om vi kunde förändra verkligheten genom att skrika på den!

Under detta samtal kom jag att verkställa Emmas första och för oss enda smisksession utomhus. För att inte helt tappa fotfästet i den värld vi så kramaktigt höll fast vid skulle ett tidigare utlovat smisk givetvis verkställas. Det märkliga är att jag inte ens minns varför Emma förtjänat smisk denna gång men det var något utlovat och skulle nu verkställas. Samtalet kom också att övergå till det utlovade smisket efter att Emma, som så många gånger tidigare, funnit en tillfällig verklighetsflykt genom att se världen ur mitt ensidiga perspektiv.

Emma frågade om vi inte kunde vänta med det smisket och bara vara en stund tillsammans. Om inte tidigare så var det nog här jag satte igång en rörelse som inte längre gick att hejda. Jag stod fast vid att smisket givetvis måste utdelas och gjorde mig strängare!

Emma suckade bara och tog fram en hårborste ur sin väska och gav den till mig. Hon hade följt instruktionen att ta med sig den svarta hårborsten av plast. Jag kommenderade Emma att lägga sig över mitt knä. Hon tittade lite oroligt runt och lade sig sedan hastigt över mitt knä där vi satt på bänken. Emma hade på sig ett par svarta tajta byxor och jag lät henne ha dem på. Detta var tvungen att göras skyndsamt.

Utan något ytterligare förmaningstal började jag sedan att smälla Emma snabbt med hårborsten. Slagen ekade högt. Efter tio slag ungefär började Emma gråta. Hon grät sammanbitet och skakade lite i kroppen när slagen landade. Jag fortsatte obevekligt att slå henne tills hon fått ungefär 30 slag totalt.

Jag drog sedan upp Emma och höll om henne. Hon höll om mig hårt och grät i min famn. Efter en stund tittade hon upp på mig och hennes ögon var fyllda av någon sorts sorg. Jag förstod att jag då tagit något som inte var mitt att ta! Jag hade försökt lösa våra problem genom att kväva dem och upprätthålla en ordning som höll på att falla under oss. Det var en av livets första riktiga käftsmällar. Jag vacklade i det ögonblicket och bad tyst Emma om förlåtelse medan tårarna började rinna.

Emma och jag sa inget mer till varandra där och då. Hon höll om mig hårt och kysste bort mina tårar. Hon tröstade mig! Jag hade tillfälligt förlorat fotfästet. Hela den konfidens på vilken min auktoritet som dominant man vilade var raserad. Jag var sårbar och liten.

Emma och jag var tillsammans i ytterligare en månad och sedan hade vi någon form av paus i vårt förhållande. Jag förstod att jag inte kunde lösa dessa problem med smisk och Emma förebrådde mig för att jag försökt att falla tillbaka på detta när vi mötte problem som stod långt över oss. Det var som att försöka besegra en drake med en matsked. Jag förstod också att jag underskattat Emma oerhört under vår relation. Eller snarare, överskattat mig själv allt för mycket. Jag hade väldigt mycket att lära av henne om jag bara var lyhörd i ordets verkliga mening!

Efter vår paus återvände vi till varande endast en kort tid innan vi slutligen skildes åt. Emma kom att få ett sista smisk av mig under denna tid. Men detta smisk var av en helt annan karaktär än det som hastigt utdelats i parken.

Jag och Emma kom till en punkt i förhållandet där vi båda insåg att det inte varade länge till. Vi stod dock ståndaktigt kvar tillsammans vid rodret till dess vår gemensamma värld helt sjunkit i tidens hav liksom en kapten och dennes styrman som troget stod kvar till slutet. Jag var åter kaptenen på båten. Emmas kärlek och ömhet gav mig styrka att till sist resa mig upp och sluta vältra mig i självömkan. Jag steg upp igen och var en starkare man än jag tidigare varit, om en fortfarande en nykläckt sådan.

Jag har fallit många fler gånger senare men har hittills alltid rest mig upp igen med förnyad kraft. Erfarenheten med Emma lärde mig att ingen människa kan fixa någon annan utan man måste själv återta sin styrka. Ingen av oss kunde heller förhindra undergången av vår relation. Kärlek kan aldrig betvingas och ingen människa kan formas mot sin vilja. Allt är en gåva. Annars är det värdelöst ändå.

I denna storm av känslor fann jag och Emma en tillfällig frid i acceptansens varma famn. Vi lät oss föras istället för att försöka betvinga världen. För första gången såg vi nog varandra på djupet och insåg hur otroligt lite vi visste om varandra. Jag såg nya dimensioner hos Emma. Jag insåg mer och mer vilket fantastiskt väsen hon var och vilken oerhörd potential som vilade i henne om hon bara gav utlopp för den kraften.

Vi kom allt närmare det oundvikliga. Jag vet inte hur det är för en dödsdömd att gå den sista sträckan men har ibland försökt att leva mig in det (ja jag är nyfiken på märkliga ting). Jag tänker mig att det är den exakta vetskapen som upptar den dömdes sinne. Vissa finner kanske frid i det. Andra förtvivlan. Men vad man än känner tror jag att allting genomsyras av det definitiva. Man stirrar mot oundvikligheten själv. Denna oundviklighet stirrade även jag och Emma in i medan vi gick fram hand i hand mot vägskälet.

Under en av dessa dagar passerade vi en skogsdunge. Det var höst. Emma var klädd i fina höstkläder och var väldigt uppspelt och glad denna dag. Vi var båda glada. Jag ler fortfarande varmt när jag tänker tillbaka på Emma stående under en ganska ung björk. Hon tittade plötsligt på mig med en intensiv busig blick som jag längtat efter. Elden hade återvänt till henne. Även om hon inte längre var min annat än för en kort tid var hon ändå min på ett märkligt sätt i detta ögonblick. Det var som om hon gav mig en sista kärleksgåva och sakta vände hon sig om och började plocka ned grenar från björken. Jag stod som ett fån och tittade på medan hon med överdrivna förförande rörelser plockade gren efter gren från björken.

Jag förstod till sist vad hon höll på med. Hon satte ihop ett björkris! Vi hade pratat om detta tidigare. Hon visste att jag drömde om att få ge smisk med ett björkris. Det var och är fortfarande det redskap, förutom handen, som jag intimast förknippar med smiskets glädje. Vi hade dock inte provat det än och efter det sista smisket på bänken hade vi ju övergett smisket helt i vår relation.

Jag började protestera lite och sa att det inte behövdes. Emma tittade på mig och anlade en spelad sträng ton "jo, det behövs". Hon började slita av några av de löv som satt kvar. Vi fick sedan gömma oss lite när en äldre dam gick förbi lite längre bort med en hund. Hon tittade märkligt åt vårt håll. Jag och Emma tittade på varandra och brast sedan ut i ett härligt skratt tillsammans. Vi skrattade som barn och gick tillsammans bort en bit och gjorde gemensam sak av att göra i ordning riset.

Jag smög sedan ned riset under min jacka och vi gick hem tillsammans. Det var folk hemma denna gång så jag smög riset till mitt sovrum. Emma kom in efter mig och hela hon strålade.

Emma tittade på mig intensivt och sa att hon älskade mig och att hon var ledsen för allt det som hon bar skuld till. Jag försökte hyscha henne men hon bara satte ett finger på min mun. Jag förstod då bättre än att försöka rycka initiativet från henne. Det var hennes stund och hon hade rätt till denna. Hon fortsatte att öppna sig och jag lyssnade nu uppmärksamt som sig bör. Hon visste att hon själv inte bar skuld till att det blivit som det blivit men hon, som jag, hade begått fel. Det fanns även andra saker i livet hon inte var stolt över.

Emma gick sedan och tog riset som jag hade lagt bredvid sängen. Hon höll fram det mot mig och antog en formell ton: "Jag vill att du ger mig smisk med björkriset som straff för de saker jag gjort fel och..." hon stakade sig lite "och som påminnelse om din kärlek".

Känslorna gjorde nog uppror inom oss båda. Kanske är det en efterhandskonstruktion i mitt sinne men i efterhand vill jag minnas att vi båda insåg att det var ett sista smisk som skulle ges som en hyllning till allt det goda vi haft tillsammans. Hon log sakta och jag förstod att denna gång var det ett fullständigt utgivande från hennes sida. Hon gav sin stjärt som gåva till mig och jag skulle ge smiskandet som en kärleksgåva till henne. Smisket var ett givande till henne. Hon var huvudpersonen och jag tog mitt ansvar som dominant man och gav mig hän till henne. Hon talade och jag lyssnade. Hon förde och jag tjänade. I detta ögonblick förstod jag också att en sann kapten aldrig är något annat än alla andras tjänare. Den som vill leda måste vara beredd att tjäna. Emma lät mig vara en sann ledare i detta ögonblick och gav mig sin villiga lydnad som gåva!

Sakta klädde Emma av sig inför mig. Hon drog först av sig sina svarta strumpor och stod barfota framför mig i sina mörkblå jeans och sin stickade tröja. Jag har aldrig förstått varför en kvinna är som vackrast när hon är utom ens räckhåll. För trots sin gåva var hon utom mitt räckhåll. Vi var nära vägskälet.

Emmas stickade tröja föll strax därefter till golvet. Hon knäppte sedan upp sina jeans och började lirka sig ur dem. De satt verkligen tajt. När hon kommit ur jeansen tittade hon på mig med ett leende. Sedan sade hon lite retsamt "är herrn kanske nöjd så?"

Jag tittade bara på henne och log lite lätt. Jag skakade lite roat på huvudet och Emma suckade teatraliskt och drog sedan av sig sitt vita linne hon haft under den stickade tröjan. Hon stod sedan framför mig i bh och trosor. Hur jag än försöker minns jag inte vilka trosor hon hade vid tillfället. Jag fäste kanske inte mer vikt vid det då.

Emma var så oerhört vacker. Jag gick fram till henne och tog lätt om hennes haka och lyfte hennes ansikte. Jag såg djupt in i ögonen på henne en stund. Hon var vid tillfället helt osminkad. Hon var så naturligt skön och inget smink kunde längre överträffa det jag nu såg. Hennes blick var starkare än tidigare. Hon hade växt. Vi hade båda växt och vår relation hade säkert bidragit till vår växt. Hennes hår var uppsatt i en stram tofs högt upp på bakhuvudet. Hon hade ungefär axellångt hår vid tillfället och hade satt upp några hårslingor som inte rymdes i tofsen med en lila hårklämma. Den detaljen fäste jag mig på!

Jag lade händerna på hennes axlar. Sakta förde jag händerna ned mot ryggen, och till hennes knäppning på BHn. Jag knäppte sakta upp BHn och smekte runt mina händer till framsidan. Jag lösgjorde henne från sin BH och kupade sakta händerna över hennes perfekta tonårsbröst. De var så härligt fasta minns jag. Inte jättestora och inte särskilt små. De var helt enkelt perfekta.

långsamt förde jag sedan Emma mot sängen. När hon stod precis intill sängen med sina vader förde jag ned henne så att hon satt i sängen. Jag ställde mig sedan framför henne på knä och tog ömt en av hennes fötter i min hand. Sakta och passionerat överöste jag hennes fot med kyssar och Emma suckade bara nöjt. Jag talade om för Emma hur underbar jag tyckte att hon var och fortsatte att överösa hennes andra fot med mina kyssar. Jag tog in hennes alla dofter och smaker. Hon var fullkomlig perfektion. Ett körsbärsträd i perfekt blomning. Jag fortsatte att kyssa mig uppåt längs hennes ben tills jag kom till hennes underliv. Jag tog tag i linningen på hennes trosor och kysste mig sedan hela vägen tillbaka till hennes fötter medan jag sakta drog av henne trosorna. Jag minns att jag som i trans tog en av henens tår i munnen och Emma började gny. Hon njöt faktiskt väldigt mycket av denna behandling av sina fötter så det var inget som enbart gladde mig. Det satte alltid igång hennes lust och jag visste att hennes kön dröp av safter vid det här laget. I denna stund visste jag precis vart jag hade henne!

Jag återvände sedan sakta tillbaka mot hennes kön. Mycket riktigt. När jag satte läpparna mot könet för att ge det en lätt puss kände jag hur vätan trängde ut. Hon var riktigt kåt min lilla Emma. Hon brann av lust! Jag log för mig själv och ställde mig upp.

"Emma, du har varit en olydig flicka" sa jag. Hon tittade upp på mig och bet sig sådär sött i läppen som hon brukade göra när hon skulle få smisk. "Jag vet, förlåt herrn" pep hon. Hon brukade inte kalla mig herrn annat än några fåtal gånger när det fanns en sexuell spänning i smisket. Nu kallade hon mig för herrn och det fick det även att pirra till hos mig.

"Jag kommer därför att straffa dig. Jag vill att du tar emot ditt smisk som en duktig flicka".

"Ja herrn"

Jag förde henne sedan lätt och avslappnat till att förbereda sitt smisk. Emma lade på kommando ut två kuddar mitt på sängen. Hon satte på stereon för att dölja ljud. Därefter hämtade hon björkriset igen och räckte över det till mig ceremoniellt. Vi hade inte knutit ihop det på något sätt så jag fick hålla ihop knippet med min hand. Det var inte ett jättelångt ris men ganska grovt.

Emma lade sig sedan graciöst över kuddarna och makade runt sig på kommande så att stjärten kom upp som jag ville ha den. Emma stålsatte sig sedan och tog tag om madrasskanten.

"Är du beredd att ta emot din aga Emma?"

"Ja herrn" sa hon snabbt följt av en utandning. Jag hörde henne sedan ta ett djupt andetag. Jag smekte hennes rumpa lite lätt med riset och tänkte att ingen av oss sagt något om antalet rapp. Det fick helt enkelt visa sig tänkte jag. Denna gång bestämde jag mig för att låta Emmas signaler vägleda mig.

Jag började sedan Emmas första risaga och inledde med ganska lätta slag över hela rumpan och ned mot överdelen av låret. Jag lät slagen falla ganska fort. Emma tog emot slagen rätt stilla till en början men började snart att gny lite. Jag försökte att sprida på slagen lite och märkte att riset ofta slog över på andra sidan av stjärten. Jag behövde därför variera slagen lite och försöka måtta så att det yttersta på riset träffade rumpan och inte slog runt på sidan. Jag hade ju aldrig slagit med ett ris tidigare!

Efter en stund höll jag upp lite och smekte runt med riset igen på Emmas stjärt. Jag hörde att Emma andades lite hårdare men höll kvar sina händer. Hon hade tagit detta första väl och hade inte börjat gråta än.

Jag inledde sedan en aga med hårdare slag och slog med lite mer mellanrum mellan slagen. Jag fördelade slagen så gott jag kunde. Vissa slag fick Emma att pipa till som när riset träffade på känsliga delar av låren eller i stjärtskåran när hon rörde sig. Hon höll sig rätt stilla men vispade ibland runt stjärten lite. Hon hade annars benen ihop så riset undvek att träffa allt för mycket av insidan på benen.

Efter ett tag såg jag de bekanta tecknen på att Emma gick in i en hårdare kamp. Hon började avge små skrik och började skaka lite lätt med benet. Hon hade svårare att hålla sig stilla och snart kom också gråten. Den kom liksom plötsligt. Som när man bara öppnar en kran på fullt direkt. Emma började bara gråta men höll sig krampaktigt kvar i madrassen medan hon vickade på rumpan åt olika håll beroende på var slagen landade.

Jag gjorde åter en paus och smekte ömt hennes rumpa en stund. Den var riktigt het och jag kände hur knottrig den var. Det förvånade mig faktiskt märkligt nog. Jag fascinerades samtidigt av det och smekte handen över hennes knottriga bakdel.

Jag fortsatte sedan agan med en ny omgång intensivt smiskande med riset. Jag gav henne rätt hårda slag nu som träffade över hela baken och ned på låren. Vissa spröt träffade ibland upp på nederdelen av ryggen fastän jag försökte undvika det så gott jag kunde.

Jag varvade en omgång hårda slag med riset med pauser av smekande. Jag vet inte hur länge jag höll på egentligen. Men jag tror inte att jag överdriver om jag uppskattar det till minst 20 minuter. Så här lång tid hade jag aldrig smiskat Emma. Men riset hade någon sorts magi som trollband oss båda! Pauserna var välkomna oaser för Emma där hon kunde pusta ut mellan tårarna. Pauserna övergick till perioder av intensiv kamp för Emma. Hennes stjärt kom att svida allt mer intensivt under varje omgång och hon ålade då och då runt och kämpade emot att ge upp. Hon höll sig kvar! Hennes stjärt antog en allt mer djupröd ton. Efter ett tag kunde jag se att hennes stjärt hade spruckit lite på vissa ställen. Det rann inte blod men jag kunde liksom se små blodspår.

Till sist höll jag upp. Emma låg då helt utslagen och skakade i gråt. Men hon var helt avslappnad. Hon rörde sig inte längre och kämpade inte längre emot smisket. Jag har sett många andra beskriva samma sak och jag känner så väl igen det då jag själv bevittnat det. Emma liksom kapitulerade och bara accepterade smisket. Hon skakade av gråt men låg bara helt avslappnad och tog emot smisket.

Jag lade ifrån mig riset och satte mig bredvid Emma på sängen. Jag började smeka hennes rumpa. Den var nu helt glödhet och full av knottror. Även överdelen av låren var sargade. Vissa oråden var lite lilafärgade och det fanns inte en yta på hennes stjärt som var ljusare än en mogen tomat tror jag.

Emma låg fortfarande och hulkade och skakade i kroppen. Hennes ena ben brukade ofta darra väldigt mycket vid hård aga. Det kom liksom att bli ett signum för en god aga.

Efter en stunds smekningar lugnade Emma ned sig. Hon låg där helt avslappnad. Hennes huvud var vänt mot mig och hon tittade upp mot mig med rofylld blick. Hon hade åter igen segrat i sin kamp. Hon var en vinnare. Jag såg ned på henne med stolthet. Emma log matt och frågade om hon kunde få smeka sin rumpa. Jag nickade bara och Emma började sakta att utforska sin nysmiskade stjärt. Hon såg så sött koncentrerad ut i blicken där hon sakta genomförde sin taktila inspektion.

Under tiden minns jag att de spelade en gammal 80-tals balad på radion. Det växte en romantisk spänning i luften. Emma brann ju av lust innan jag började smiska henne. Jag blev nu sugen på att utforska om denna brand kunde startas på nytt. Jag behövde dock inte vänta så länge. Ju mer Emma smekte sin rumpa ju mer såg jag den där tidigare busigheten inta hennes uppsyn.

Smisket hade tillfälligt hållit hennes eld nere såsom en vind tillfälligt kan försvaga en eld. Men precis som elden ibland reser sig starkare av syretillförseln efter att vindpusten avtagit kom Emmas eld att övergå i en skogsbrand i hennes sexuella väsen. Det gick inte att ta miste. Kåtheten började ta kommandot. När jag efter en stund åter smekte hennes rumpa svankade hon för att möta mina smekningar med ett otåligt stön. När min hand for över hennes underliv var det som att pressa sin hand mot en myr. Safterna rann över mina händer och Emma släppte ut en djup suck och började liksom gnida sitt underliv mot min hand.

Jag var inte nödbädd. Jag slet av mig mina kläder och trängde sedan in i Emma bakifrån. Emma smekte sig samtidigt. Jag kände knappt av någon friktion! Sällan hade jag nog sett henne så här våt. Mitt kön bara for in och ut med ett plaskande ljud. Emma kom snart i en av hennes mer kraftfulla orgasmer och hon släppte ut ljudliga stön medan hennes späda kropp skakade häftigt under mig. Jag hoppades att stereon skulle dränka det mesta av ljudet. Emma föll bara ihop i en hög efter orgasmen och jag gled ur henne och lade mig intill henne. Jag hade inte kommit men vi hade gott om tid. Och tiden använde vi. Vi låg med varandra flera gånger den kvällen.

När natten nalkades gick vi upp och åt lite. Ingen i familjen var vaken då. Med ett skratt konstaterade vi sedan hur mycket spår riset lämnat efter sig i mitt rum! Jag fick även med dig denna lärdom då att ett ris smular. Det låg små risbitar över stora delar av min säng och på golvet. Vi hämtade en sopborste och började städa undan riset tillsammans. När vi fått bort det mesta lade vi oss till rätta igen och vi pratade in på småtimmarna.

Efter detta var vi tillsammans bara någon vecka till. Helgen efter kom det oundvikliga telefonsamtalet från Emma. Vi konstaterade tillsammans att det var slut. Men samtalet var ändå rätt lättsamt. Vi visste ju detta sedan tidigare. Det sista smisket blev också det mest fulländade jag upplevt i vår relation. Kanske berodde det just på att vi gjorde detta inför den oundviklighet vi gick emot. På gränsen till slutet blir allt fullkomligt.

Efter detta sågs vi en sista gång och bytte kvarglömda grejer med varandra. Innan vi skildes åt gav vi varandra en sista kyss. Jag minns sedan att Emma skrattade till och sa "det kommer gå bra för dig". Hon vände sig om och gick. Vi hördes vid några gånger på mejl efter det men mer artigt. Vi har dock aldrig setts mer efter den där sista kyssen. Och snart dog även mejlkontakten ut.

Jag har av nyfikenhet googlat lite och vet att Emma bor i min gamla hemstad nu. Hon verkar rätt framgångsrik i sitt yrkesliv men jag vet ingenting om hennes privatliv längre. Jag kommer heller inte ta reda på mer. Våra vägar har skiljts åt och det vi hade finns inte kvar. Det är ett kärt minne som jag bevarar i mitt hjärta. Emma lärde mig om smiskets förlösande kraft för dem som villigt ger sig hän men att effekten är den motsatta om man försöker ta där det inte frivilligt ges.

Jag kom att träffa min livs kärlek senare. Hon är mitt livs glädje och fyller min tillvaro med ljus. Hon delar inte min känsla för smisk och tack vare mina erfarenheter med Emma och andra fantastiska kvinnor har jag insett att denna del aldrig kan formas fram hos någon som inte är likadant betingad. Min livskamrat har tagit emot mig med öppenhet och vi har provat om smisket var något som kunde glädja även henne. Det kom dock aldrig att bli till något gemensamt då vi ärligt insåg att det aldrig skulle bli ett givande till henne utan endast ett tomt givande från hennes sida.

Min fru har dock accepterat denna sida hos mig och jag accepterat denna ickesida hos henne:) Så hoppas jag även att det går till hos alla andra. Smiska gärna men låt aldrig smisket styra kärleken utan låt alltid smisket guidas av kärlek och respekt där den utövas. Det lät som en klyscha vissa skriver på sin vägg eller tatuerar på sin arm, jag vet:) Men icke desto mindre tror jag att vi lätt glömmer bort denna grundläggande del av verkligheten när vi låter vår iver driva oss. Den undergivnas självutgivande som är så vackert för en dominant person som jag kan aldrig tvingas fram. Den är bara värt något om den ges i full frihet och öppenhet av en annan unik och självständig individ.

VIP  russ

Tillbaka