Ett brev



Hej smisksidan!

Jag är en kvinna i början av mina 30 år som läser med behållning många av berättelserna här. Framförallt de som skrivits av andra kvinnor och som jag kan relatera till.

Det har tagit lång tid för mig att erkänna att jag får smisk av min man ibland. De första gångerna det hände (ja som straff, inte lekfull sexlek) kunde jag tänka att det hänt EN gång och that´s it. sedan TVÅ gånger och det kommer inte hända igen. Men nu kan jag inte säg så längre. På det senaste året har det hänt 6-7 gånger. Ja på fullaste allvar.

Jag kan säga elaka saker, strunta i överenskommelser och ja inte LYDA honom och då händer det bara, absolut mot min vilja. Han lägger mig över knät enligt alla klassiska regler. Några minuters dask över kläderna, jeans, tights, klänning eller så och sen blir det på BARA stjärten. Efteråt tröst och förlåtelse och sex. 

Men, till skillnad från misshandlade kvinnor så är jag inte rädd för min man, jag har i tysthet accepterat denna sexistiska ordning mellan oss, ja mycket gammeldags, för att jag i långa loppet mår bra av det, kommer närmare honom, blir fogligare och bättre utan att tappa mig själv tycker jag, jag skäms efteråt en lång stund men kan bli upputsad av skammen och känna värmen och svedan i skinkorna lång tid efteråt.

df

Jag undviker att få smisk och känner att det är sexigt på något vis, att lyda min man för att undvika smisk. Och samtidigt skäms jag när jag tänker så. Jag lyder min man och skäms för att jag har funnit mig väl att ha det så även om det inkränktar på min frihet att vara ute på kvällarna, vara uppe sent, festa, dricka vin, slippa höra av mig, vara ute och springa själv i joggingspåret i mörkret, vara för flirtig mot andra killar och så.

Vad fint att läsa att så många andra kvinnor och tjejer delar mina erfarenheter. Det är mitt eget val att leva som jag gör!

hälsningar Jeanette

  gbs   christina

Tillbaka