Efter skolan


”Alicia!”

Pappa stänger ytterdörren bakom sej i hallen och ropar på mej med sin stränga röst. Den där rösten som alltid fyller mej med rädsla och får mitt hjärta att banka.

”Ja pappa, jag är i vardagsrummet.”

Han kommer in till mej och tittar på mej. Jag har ganska nyss kommit hem från skolan och ligger på soffan och bläddrar i en tidning. Hans stränga blick gör att jag känner mej ännu mer orolig. Särskilt efter vad som hände igår kväll. Jag fick ett trotsigt utbrott på pappa när han förhörde mej på läxan. Jag skrek åt honom att han var dum. Så jag fick förstås tillbringa en stor del av gårdagskvällen i skamvrån och över pappas knä, och jag har haft svårt att sitta i skolan idag. Jag blir alltid rädd när jag hör att pappa låter sur, men särskilt orolig blir jag när jag är såhär nysmiskad och fortfarande öm i stjärten. Jag studsar bort blicken från honom och dyker ner i min tidning igen.

”Sätt dej upp genast, gumman! Soffor ligger man inte i, man sitter upp fint och prydligt! Upp med dej! Vi behöver pratas vid en stund, du och jag!”

Jag lägger sorgset ifrån mej tidningen, sätter mej upp och rättar till min klänning. Jag hör direkt på pappas tonfall att det här inte kommer bli något trevligt samtal, han verkar fortfarande arg på mej efter igår och det gör mej så rädd.

Han sätter sej ner i soffan bredvid mej.

”Du fick ju en del stryk igår, Alicia. Du var väldigt olydig. Frågan är nu om det behövs mer idag? Jag tycker mej se en del trots i dina ögon fortfarande.”

Jag tittar försiktigt upp mot honom, liksom för att visa att jag inte alls har trots i blicken, och jag känner mej inte trotsig alls, bara rädd. Jag vill säga att jag inte är trotsig, men jag vågar inte, för han skulle kunna tolka det som att jag säger emot honom. Så jag sitter tyst och pillar lite med knapparna på klänningen och försöker att visa mej lydig och foglig i min hållning och mitt kroppsspråk.

”Vad tycker du själv, med tanke på vad du gjorde igår kväll, och sa att jag var dum och så? Är det så man visar respekt för sin far? Va?!”

”Nej pappa det är det inte, förlåt pappa det var jättedumt av mej och det var väldigt bra att du slog mej igår, jag är tacksam för det och jag lovar att jag aldrig kommer att uppföra mej så illa igen som jag gjorde igår.” Jag rodnar av skam och rabblar orden nästan som en ramsa, utan att tänka själv, dom bara kommer, som en formel jag vet att han vill höra.

Pappa sitter tyst en stund och verkar fundera. Till slut tittar han allvarligt in i mina ögon och jag blir alldeles förtvivlad när han säger:

”Jag tror att du behöver stryk igen, för att påminnas om vad du gjort. Gå upp på ditt rum och hämta alla dina strykredskap, nu på en gång! Jag ska nog lära dig! Jag kan inte tolerera att du behandlar mej som du gjorde igår! Marsch iväg!!”

Sakta och väldigt ledsen och rädd reser jag mej ur soffan och går uppför trappan. Kämpar mot gråten som vill ut. Pappa ska slå mej igen! Rädslan bubblar och gnager inom mej, som alltid när jag ska få stryk. Jag var så stygg igår att pappa måste aga mej idag också, och jag känner mej väldigt skamsen när jag kommer in på mitt rum. Modlös och sorgsen öppnar jag skåpet. Alla redskap sa han. Jag tar fram dom. Linjalen och pingisracketen, den smala svarta livremmen och den grova bruna, och så mattpiskan och rottingen. Jag hatar att se dom och hålla i dom.

När jag är på väg nerför trappan med dom i famnen darrar jag så mycket att jag råkar tappa flera redskap. Dom studsar högljutt ner och hamnar i en hög på golvet och jag står kvar mitt i trappan med bara remmarna i händerna och stirrar på dom. Jag vet att pappa blir ännu argare nu, för att jag är klumpig också. Det blir för mycket för mej, jag kan inte kämpa emot mer utan brister i gråt. Hulkande och snyftande linkar jag dom sista stegen nerför trappan. Livrädd.

”Vad är detta för slarv?! Lyder du inte?” ryter pappa åt mej när jag kommer ner. Han går snabbt fram till mej och höjer handen för att ge mej ett par hårda örfilar.
Fort och bestämt slår han mej över ansiktet kanske en fem-sex gånger. Jag skriker när han örfilar upp mej för det gör rejält ont, men jag ryggar inte undan utan står lydigt kvar där gråtande och varje gång han höjer handen igen blundar jag och grimaserar i förväg och skriker när slaget kommer. Efter sista örfilen gråter jag högt och det bultar och bränner i kinderna.

”Nu plockar du upp alla redskap och lägger dom fint på bordet. Kom hit och säg till när du är klar!”

Förtvivlad lägger jag upp alla redskap i prydlig ordning på bordet. Den bruna remmen får några mörka tårfläckar. Det knyter sej i min mage när jag lägger rottingen på plats bredvid mattpiskan och jag känner den där fruktansvärda skräck-och-panik-rädslan skölja över mej som så många gånger förr.

När jag sett till att alla redskap ligger fint och prydligt på bordet går jag fram till pappa, fortfarande gråtande. Jag niger djupt och omsorgsfullt och går sen ner på knä framför honom.

”Nu är det fä-ä-snyft fäärdigt pappa, nu har jag gjort iordnihiiing snyft gjort iordning så att, sså a-a-att du kan slååå mej, buuhuäähh!!” Jag känner mej som om jag ska gå sönder i bitar, helt otröstlig och fruktansvärt rädd.

Pappa tittar ner på mej med sin hemska stränga blick.

”Klä av dej naken och lägg kläderna i en fin hög på bordet!”

Jag vill inte, men jag vågar verkligen inte protestera nu så jag reser mej upp och börjar knäppa upp min klänning, det är inte lätt att knäppa upp så små knappar när jag skakar så mycket men det går. Koncentrerat viker jag ihop den, jag tycker det är svårt att vika klänningar snyggt och vill inte göra något fel så jag är noggrann. Sedan knäpper jag upp min behå och tar av den, lägger den ovanpå klänningen. Strumporna åker också av och så står jag där i bara mina ljusgröna trosor till sist. Jag vill inte! Men jag vet att jag måste. Rodnande drar jag ner dom,  böjer mej fram och kliver ur dom. Jag lägger dom överst i högen på bordet, fint vikta. Så går jag tillbaka till pappa, naken, snyftande och med sänkt blick. Jag är noga med att inte försöka skyla mej, jag vet att jag absolut inte får det, fast hela mitt inre skriker att jag vill.

Pappa klappar mej på huvudet och kinden. Först rycker jag till och jämrar mej när han höjer handen, för jag tror att han ska slå mej igen. Men när jag känner att han klappar försiktigt blir jag lite lugnare.

”Så gumman, då är det snart dags. Ta nu och berätta för pappa hur du varit olydig, men sätt dej först på knä fint och lydigt!”

Han trycker ner mina axlar och jag sätter mej på knä framför honom och skäms jättemycket över min nakenhet, över att pappa ser precis hela min kropp och jag får inte hålla några händer ivägen. Jag är så rädd för honom och jag tittar olyckligt och ynkligt upp och möter hans stränga blick.

”Jag har varit en jättedum, stygg, olydig liten flicka, pappa, snyft! För jag var otacksam när du hjälpte mej med matteläxan igår. Och sen ... sen så sa jag ... uhuu ... nåt jättejättedumt, pappa! Buhuuähh jag sa att ... att ... att du var d-d-dum! Buhuu förlåååt snälla!”

Pappa tar mej hårt i örat och drar upp mej. Jag kvider högt, det gör så ont och jag har svårt att hänga med i den snabba rörelsen.

 ”Hämta den bruna remmen, vik den dubbel och ge den till mej!”

Jag går till bordet och plockar upp den hemska, grova bruna remmen. Viker den på mitten och går tillbaka till pappa med små osäkra steg. Jag räcker fram den till honom med båda händerna utsträckta och håller blicken sänkt för att slippa se på den hemska remmen som jag är så rädd för och brukar ha mardrömmar om.

Pappa tar remmen ifrån mej.

”Är du rädd för remmen, Alicia?”

”Ja, pappa.”

Han håller fram den mot mitt ansikte.

”Titta noga på den! Du får inte blunda eller titta bort.”

Motvilligt tittar jag skräckslaget på den. Pappa håller den precis framför mina ögon och jag ser mönstret i det bruna lädret.

”Jag kommer att slå dej riktigt hårt i stjärten med den här nu, Alicia.” Han säger det sakta, tydligt och bestämt.

Remmen läggs emot min panna, mina kinder och min hals. Han vispar runt med den i mitt ansikte. Jag är paralyserad och livrädd.

”Är du en stygg flicka?”

”Ja, jättes-s-stygg!” svarar jag blixtsnabbt.

Pappa nickar.

”Ja, det är du. Och vad brukar jag säga att stygga flickor ska ha, Alicia?”

”Ont i stjärten, pappa.”

”Precis. Då är det väl bra att jag ska slå dej med remmen nu, eller hur gumman?

Jag svarar inte utan sänker blicken och snyftar. Pappa drar mej i håret och håller remmen under min haka för att tvinga mej att se honom i ögonen.

”Svara mej!! Är det bra att jag ska slå dej med remmen, Alicia?! Är du tacksam för det?”

Tårar rinner nerför mina kinder. Jag nickar olyckligt och piper fram ett ”ja”.

Äntligen tar han bort remmen från mitt ansikte.

”Hämta pianopallen och ställ den här framför mej!”

Det känns jobbigt att behöva gå omkring helt naken när han tittar på mej, men vad har jag för val? Jag går och hämtar pianopallen och ställer den på plats där han visar.

”Lägg upp dej fint för stryk nu, så att det blir lätt och bekvämt för mej att slå dej ordentligt! Puta duktigt med stjärten!” befaller pappa och slår mej hårt över låret för att få fart på mej.

Hulkande lägger jag upp mej över pallen och trycker upp stjärten i vädret. Ligger där och darrar och tittar på honom med tårfyllda ögon.

”Nu kan du väl slå mej lätt och bekvämt pappa? Snyft!!”

Han är inte helt nöjd. Han går fram och flyttar upp min stjärt lite till och särar extra på mina ben. Jag rodnar jättemycket men vågar inte ens försöka knipa ihop benen.

”Såja, min flicka. Detta kommer att göra ont!”

Jag drar efter andan, tittar ner i golvet och stålsätter mej. I ögonvrån skymtar jag hur han höjer remmen och jag biter ihop tänderna och förbereder mej så gott jag kan.

Han agar mej hårt och målmedvetet. Jag skriker, gråter och tjuter. Smärtan och svedan i stjärten gör att jag har rejäla svårigheter med att ligga still. Jag gråter jättemycket, det gör fruktansvärt ont!

”Olydiga flickunge, detta borde du fått för länge sen. Jag har varit alldeles för släpphänt mot dej. Ligg still! Det här är så nyttigt för dej.”

Jag får anstränga mej enormt för att ligga stilla när han slår mej med remmen, han slår med större kraft ikväll än han brukar, det gör väldigt ont i stjärten nu och jag gråter allt starkare och mer okontrollerat.

”Aaajjj! Aaaoo aaiijjjee buhuuu aajj buhuu huääähh!!”

Pappa håller ner min svank så att stjärten putar ännu mer och fortsätter att slå.

”Det är bra att det verkar göra ont nu, gör det riktigt ont i stjärten nu Alicia?”

”Jaaaa pappa, AAHaajjj!! Det gör jääätteohoont BUUÄÄÄH!!” Jag börjar få svårt att hinna med att andas genom gråten.

”Förstår du hur olydig du varit? Stygga flickunge! Har agan hjälpt dej att förstå hur dum du varit?”

”Ja jag förstååår pahahappauuhuu jag har varit jättestygg och det är rätt åt mej att jag får stryyyk buhuuähAAJ snyft!!”

Han reser mej gråtande upp genom att lyfta mej i örat. Jag står framför honom naken och storgråtande.

”Nu har du fått mer stryk för det du gjorde igår. Vi får se hur foglig du är nu efteråt eller om det behövs mer. Hoppas att jag har brutit din vilja för denna gången, men räcker det inte så har vi ju alltid rottingen och alla dom andra redskapen till hands! Dom får ligga här på bordet hela kvällen, så att det blir lättare för mej att ge dej ett lämpligt straff om du skulle missköta dej ikväll."

Jag drar efter andan och blir fullkomligt vettskrämd när pappa pratar om rottingen.

”Jag har lääärt m-m-mej pappauuääuuhuu!!” bölar jag. ”Du behööver iinte slå mej med ro-roho-hottingen uäähh buhuu!!”

”Det får vi se senare ikväll! Kyss remmen nu och tacka!”

Han tvingar ner mej på knä och håller fram remmen. Motvilligt trycker jag mina darrande läppar mot den. Den är alldeles varm.

Gråtande får jag sedan tacka ordentligt för agan.

Pappa placerar mej på knä i skamvrån, och där får jag stå tills mamma kommit hem och det är dags att äta middag. Jag har jättesvårt att sitta ner vid matbordet men pappa är snäll och låter mej ha en kudde under stjärten.


Tillbaka