Man blir aldrig för gammal 2


När Chelsea vaknade nästa mogon och kom ut ur sovrummet höll Annabelle på att göra situps på altanen, klädd i shorts och rosamönstrat linne.

Mostern satte på kaffet och funderade på hur hon skulle göra med flickans uppfostran. Som hon burit sig åt måste hon ha smäll, så mycket hjälte hon var, även om Chelsea inte kunnat förmå sig att ta upp saken när hennes älskling stod framför henne kvällen innan, oskadd och med tapperhetsmedaljen i blått band om halsen.

Att låta Annabelle komma undan med lösaktighet och att blotta sig på facebook vore att uppmuntra den duktiga tjugoåriga unga krigaren att kasta bort sin lovande framtid. Enligt vad Annabelle glädjestrålande berättat föregående kväll hade hennes regements-chef sagt rakt på sak att om korpral Lee lämnade in ansökan till Quantico skulle hon helt säkert antas till marinkårens officersutbildning. Det var sällan lantlollor från Alabama antogs där och om de visade tuttarna blev det ingenting med det.

Tyvärr skulle väl det där fotot redan förstöra den chansen, men det var viktigt att Annabelle inte gjorde fler dumheter. Det var nästan två år sedan Chelsea senast haft sin systerdotter över knät, men nu behövdes det.
"Kate ringde. Hon kan inte komma över till frukost." Annabelle hade kommit in i köket utan att Chelsea märkte det. Hon pussade sin moster och fortsatte prata. "Jag bjöd över henne och Charlie igår innan jag åkte hem från ´Last Chance Bar´."
"Vad gjorde hon sedan?"
"Charlie dansade på biljardbordet och du vet hur Kate är  när det händer. Hon hoppade upp och dansade också. Tydligen lade någon upp videon av dansen på facebook också."
"Åh!" Vårdcentralen brydde sig inte om i fall en duktig sköterska som Kate var vild på helgerna, men hennes mor Clare höll noga uppsikt över barernas och festprissarnas facebooksidor. Dansa på bord fick Kate inte alls, så länge hon bodde hemma.
Annabelle rodnade och småskrattade.
"Vad gjorde hon mer?"
"De hade nakensex i Charlies Ford på uppfarten till tant Clares hus! Hon både hörde och såg dem" Annabelle kunde inte låta bli att skratta.
"VILL Kate bli randad ute i ladan? Naken som en nål och med persikospö? Tycker hon att det är roligare än att äta frukost med oss?"

"Jag frågade och hon sade att sedan de dansat visste hon ju att det skulle bli smäll och då verkade det lika bra att göra mesta möjliga av fredagkvällen!" Annabelle ryckte på axlarna. "När hon nyktrat till förstod hon ju att nu blir det lika mycket smisk på stjärten på söndag kväll, när sabbaten är över och rumpan läkt, förutom husarrest hela lördag. Tant Clare är sträng!"
"Inte mer än vad jag är med dig." Chelsea kände att hon nog inte kunde hålla tyst om det där med fotot mycket längre. "Om du dansar på borden hos ´Last Chance Bar´...!"
"Det gör jag inte!", försäkrade Annabelle lika blixtsnabbt som om hon varit sexton år och Chelsea haft Mr Brush i handen.
"Du vet att det är för ditt eget bästa..."
"Det vet jag. När mamma och pappa dött i bilolyckan och jag bodde hos mormor ett år fick jag göra vad jag ville och till slut var det ren tur att jag inte hamnade i fängelse. Då jag skickades ner hit och tjatade om att titta på TV till elva första kvällen, fast du sagt att läggdags var  klockan tio, då blev det liksom annorlunda." Annabelle log och pussade sin moster igen, som mindes hur det varit på den tiden.

.....................

När Annabelle Lee dök upp sexton år gammal och föräldralös, efter ett år av egensinne och vilda upptåg hos mormor, hade Chelsea varit fast besluten att ge henne fasta, tydliga regler och straffa henne så fort hon bröt mot dem, så att flickans vilda och sturska sida tuktades ordentligt.

Då Annabelle första kvällen helt enkelt vägrat att resa sig ur soffan kvart i tio för att borsta tänderna och lägga sig hade mostern väntat lugnt och läst tidningen tills det var fem minuter kvar till tioslaget. Sedan hade hon sagt:
"Nu är det bråttom Annabelle, för om du inte borstat tänderna och lagt dig till klockan tio måste jag straffa dig och sedan blir det läggdags klockan nio imorgon!" Flickan hade himlat med ögonen och fortsatt titta på TV, medan hennes förmyndare läste i fem minuter till.

Men när klockan i vardagsrummet slog tio var det dags. 
Då vände sig Chelsea mot Annabelle i soffan, tog henne i armen och drog ner systerdottern över sitt knä.
I femton år innan hon blev föräldralös hade Annabelle varit en snäll flicka som aldrig fick smisk. Ingen hade lagt henne på plats för aga förut.

Hon låg kvar där hon blivit lagd med munnen öppen som en fågelholk, medan hennes moster raskt svepte upp Annabelles klänning och drog ner hennes rödrutiga trosor. Med ett belåtet leende inledde Chelsea upprumpningen med snabba hårda daskar.

"AAUUH!!!", tjöt flickan, innan hon ens förstått att nu blev det smisk i alla fall. Sedan försökte Annabelle tiga trotsigt, men det gick inte alls.

Hennes tjut, dämpades, men nog jämrade hon sig och vred på stjärten medan hon sparkade hjälplöst med benen. Och efter ett par minuters brännande sveda i den smiskade rumpan kom tårarna. Den sturska Annabelle som gjort som hon ville i ett helt år grät nu som en femåring med ett skrubbsår på knät, medan moster daskade på med gott humör. Efter ett par minuter till frågade Chelsea, medan hon fortfarande daskade den rödsvullna flickstjärten: "Nå Annabelle, är du redo att be om förlåtelse?"
"JAA!" Daskarna hejdades. "Förlåt, moster Chelsea!"
"Kommer du att lägga dig när du blir tillsagd i fortsättningen?", frågade hon allvarsamt.
"Ja!" Chelsea strålade som en sol mot Annabelles trumpna ansikte.
"Då kan du gå och lägga dig nu genast, efter att du borstat tänderna. Läggdags imorgon blir klockan nio!"

Då Chelsea kom in för att pussa godnatt låg Annabelle på magen. Hon pussade godnatt och lät sig kramas, men hennes moster såg i den trotsiga blicken att kampen med flickans sturska egensinne bara börjat. Som tur var hade förberedelser redan gjorts.
Nästa dag hade nykomlingen börjat high-school. Hon hade bra förkunskaper, platsade i cheerleader-gruppens uttagning och klasskamraterna gillade henne.

Men hennes moster hade varnat för hennes sturska egensinne och pratat med både rektorn och hennes lärare i förväg om vad som var nödvändigt att tänka på med en flicka som varit så vild det föregående året. Då mrs Pfeiffers systerdotter gjorde sig lustig över boken de skulle läsa i engelskan skickades hon genast till rektorn. Den vänlige gamle naturvetaren talade med henne som man brukade när elever varit näsvisa och obehagliga, men till skillnad från den vanliga rutinen fick hon inte bara kvarsittning, utan han plockade fram sin präktiga gamla smiskpaddel.

Den överrumplade Annabelle Lee, som fortfarande var öm i stjärten efter sitt senaste smisk, måste böja sig framåt och ta stöd med händerna mot golvet.

Därefter blev det smäll med paddeln på jeanssätet. Rektorn delade ut sex klatschar och hon skrek från den första till den sista och vred sig under avbasningen. Då han var klar storgrät flickan, men lugn och obeveklig fortsatte han att läxa upp henne med paddeln i hand. I vanliga fall hade hon fått kylsalva hos skolsköterskan innan det var dags att gå tillbaka till klassen, men nu ledde rektorn henne raka vägen tillbaka till engelskan, hon med en kartong kleenex och han med paddeln i hand. Kamraterna sade ingenting, men engelskfröken log elakt och Annabelle skämdes förfärligt, samtidigt som det sved i rumpan resten av lektionerna och hela kvarsittningen.

När hon kom hem var det med ett litet brev från rektorn som beskrev vad hon gjort. Då flickan beskrev sina lidanden tröstade moster Chelsea henne inte alls, utan påminde lugnt om regeln att i fall man fick smisk i skolan blev det smisk när man kom hem också. Det var dags för Mr Brush att komma på sitt första besök.

Chelsea var lika skoningslöst munter som kvällen innan, när hon satte sig i soffan med sin hårborste, men nu blev hennes systerdotter inte lagd på plats som ett olydigt småbarn. Hon fick själv lyfta på jeanskjolen hon bytt om till, dra ner trosorna och lägga sig över mosters knä.

"Var upprumpningen igår kväll första gången du fått pisk?", frågade förmyndaren, medan hon granskade sin skyddslings skinkor.
"Ja, mamma och mormor slog mig aldrig!", påpekade flickan torrt.
"Jag misstänkte det", fortsatte Chelsea glatt och nöp prövande i den rodnande, ömma flickstjärten. "Du hade frökenskinn som en nordstatsfröken på ändan igår. Rektorn har gett dig lite att tänka på, och när jag och Mr. Brush är klara med dig kommer du att ha en vältuktad rumpa som en verklig sydstatstös."

Annabelle spände trotsigt skinkorna och hennes moster klatschade till med Mr. Brush.  
När Annabelle reste sig storgråtande efter en kvart med Mr Brushs undervisning hade hon verkligen en sydstatstös vältuktade rumpa, röd och blå som den gamla sydstatsflaggan.

Chelsea såg tårarna som snart börjat spruta som ett tecken på att hon äntligen kom någon vart med flickans sturska egensinne, men när hon sade godnatt klockan nio anade mostern fortfarande ett visst trots hos sin skyddsling. Tonåringen lät moster krama, men kramade inte tillbaka.

Urladdningen kom redan nästa dag. Under cheerleaderträningen fick Annabelle ett raseriutbrott, lyfte upp kjolen och vände demonstrativt rumpan mot idrottsläraren. Om hon inte haft trosorna på sig hade det betytt att hon petades från laget. Som det var nu tänkte läraren på vad flickans moster berättat, gav resten av laget en kvarts rast och tog med unga miss Lee in på kontoret. Där for hennes trosor ner fasligt fort, hon måste lägga sig över hans knä och fick smäll med snabba hårda daskar på sin ömma unga stjärt. Hon grät högt, så han slog nte särskilt länge, men sedan måste hon vänta på att hämtas från skolan av sin stränga moster Chelsea.

 

När Annabelle stod med skälvande underläpp och väntade på att hoppa in i bilen tvekade Chelsea om hon kunde mjukna, men hon hade sagt att smisk i skolan betydde smisk hemma. Så de körde hem under tystnad, bortsett från flickans snyftningar. Väl hemma försökte hon faktiskt smita, men Chelsea tog ett stadigt tag i armen på henne och drog med sig systerdottern till soffan, där en stekspade av plast väntade på att användas på hennes söta, men olydiga rumpa. Lugnt och eftertänksamt smällde sedan mostern sin skyddsling med stekspaden, medan flickan grät stillsamt, ödmjuk och tuktad.

Då kände sig fostrarinnan mycket lugnare och plockade fram en burk kylsalva efter avbasningen som hon smorde in de rödsvullna skinkorna med.
"Snälla Annabelle", sade hon sedan. "Försök att vara så skötsam som du var innan olyckan, för annars måste jag aga dig, och fastän jag är glad att det gör dig mer skötsam, tycker jag inte om att smiska dig."  
Och Annabelle himlade inte med ögonen eller stönade, men hon frågade:
"Varför är jag den enda flickan i trakten som får smäll om du inte tycker om att ge mig det?"
Chelsea skrattade stillsamt.
"Om du har ögonen med dig när ni får mitterminsbetygen kommer du att märka hur vanligt det är att high school-flickor får smisk i Alabama."

"I fall en mamma får se mitterminsbetygen och tycker att dottern ljugit om resultaten eller latat sig, då åker byxorna ner och sedan blir det smäll på rumpan.
Det är så det går till här. Sköter du studierna så illa som du gjorde hos mormor får Mr Brush göra ett nytt besök i Rumplandet och du får utegångsförbud i två veckor. Har du skött dig ordentligt blir det belöning!"
Annabelle satte sig upp, fortfarande med byxorna nere.
"Men mina klasskamrater avskyr mig redan. Ingen tyckte synd om mig när jag klagade på engelsk-frökens bokval och rektorn smällde mig med smiskpaddeln och dumpade mig i klassen så att alla skulle förstå att jag fått smäll på stjärten."
"Vad sade de?" Chelsea lade armen om sin flicka.
"Ingenting! De var som zombier!" Moster kramade henne och pussade den förvirrade systerdottern.
"Här nere är det sällan någon blir känslosam över att en flicka eller pojke får smäll. Det är så det går till med tonåringar. Du vet våra grannar, Farleys? Så sent som i söndags kväll gick jag förbi och såg att unga Susan låg över mrs Farleys knä och fick smäll på bara stjärten på verandan. Hennes storasyster Jessica hjälpte till att hålla henne, utan att det var något konstigt med det. Susan hade fullt upp med sin svullna rumpa, men mrs Farley och Jessica hälsade båda glatt och jag hälsade tillbaka.

Det är inget märkvärdigt med en smiskad flickrumpa, alla flickor får stryk då och då. När du får smäll inför kamraterna får du vara beredd på att de skojar om det. Att de inte sade något om att du fick smäll med smiskpaddeln redan första dagen och grät i klassrummet betyder det att de verkligen var snälla mot dig!" 
Då kramade Annabelle sin moster för första gången, drog upp byxorna och fattade mod.
Efter de första dagarnas undervisning försökte sedan Annabelle Lee verkligen sköta sig. Det gick förstås inte perfekt, men med fast vilja och uppmuntran från Chelsea och Mr. Brush blev hon duktigare och duktigare.

Och när Annabelle nu blivit skötsam vågade hennes bekymrade moster verkligen vara snäll och kärleksfull mot henne, utan att oroa sig för att hon kunde bli bortskämd.
Systerdottern blev lika kär som Chelseas egna vuxna söner och hon älskade sin moster som en andra mor.
....................................

"Vad tänker du på moster?", frågade den glada krigshjälten.
Chelsea bestämde sig för att nu måste hon ta itu med vad som hänt.
"Jag tror tyvärr att vi måste ha ett samtal med Mr. Brush idag!"

 


  cutie   badfemale


Tillbaka