Man blir aldrig för gammal 1

 

(Athens, Alabama, USA, nutid)

"Det är som om djävulen flugit i hälften av flickorna vid colleget!" Clare Fonda var mycket måttfull med tobak i vanliga fall, men nu såg hennes bästa vän Chelsea Pfeiffer att den snälla och sansade sjuksköterskan tände en ny cigarrett på glöden av den förra cigarretten.

Runt ögonen var hon kusligt lik hur hennes salig mor brukat se ut de gånger hon varit rasande. Clare och Chelsea hade varit två vilda flickor i tonåren, men de gånger de blev straffade av Clares mor hade de oftast kommit undan med att lägga sig på plats över hennes knä och få smäll på bara stjärten. Det kändes och de tjöt och de grät och de "dansade krigsdansen" med händerna på rumpan när de släpptes upp, men det var inte som att bli randad med persikospö på sina nakna skinkor.

När salig mrs Amelia Fonda haft sitt stränga uttryck runt ögonen, då hade det nästan alltid slutat med att Clare och Chelsea fått lämna jeansen eller kjolen i köket och smita iväg i bara underbyxorna för att hämta spö, varefter de blivit randade på sina söta små ändor tills tårarna sprutade och de tjöt så att hunden ylade av sympati. Chelsea tyckte inte det var synd om flickorna vid colleget som gjort Clare rasande, men hon var ganska säker på att de små synderskorna skulle sova på magen i kväll.
"Det är inte bara de vanliga små dumskallarna. Idioterna som inte har vett att skämmas om de får smäll av studenthemmets husmor när bestraffningsboken summeras på fredagarna. Du vet hur det var förra helgen med de små våpen på Alpha Tau som tog en gruppbild av sina smällda rumpor, "som systrar", och lade ut den på facebook.

I vanlig ordning var det ingen av dem som hade lust att lägga ut någon bild när husmor marscherat iväg med dem till rektorn på söndag kväll och de fått sex rapp var med rottingen." Chelsea log gillande.
"Eller idag med latmajorna som missat genomgången om sexualupplysning."
"Brukar det inte vara antisex-fanatikerna som uteblir från den genomgången?" Det här var nytt för Chelsea. Genomgången om sexualupplysning var något som Clare drivit igenom tjugo år tidigare trots ihållande motstånd, men tillsammans med andra insatser hade den hindrat många könssjukdomar, oönskade graviditeter och våldtäkter på colleget.
"Nej. Jag fick igenom att de som inte deltar måste lämna in ett paper eller delta vid andra tillfället jag ger genomgången. Efter det ser antisex-fanatikerna till att få det över-stökat. Det här gänget var latmajor med humor som tolvåringar. När jag gick ut ett ögonblick för att hämta en bättre whiteboard-penna klottrade en av dem naturligtvis en penis och en limerick på tavlan."
"Och ingen hade sett vem som gjorde det?"
"Naturligtvis inte!"
"Ändrade de sig inte när du varnade dem för följderna?"

Collegets rektor hade efter tre år av groteska demonstrationer vid genomgångarna utfärdat en mycket skarp instruktion om vad som gällde i fall någon uppförde sig illa vid genomgången. Vid första förseelsen en "kraftig och omfattande kroppslig tillrättavisning", vilket college-studen-terna lärt sig redan på high school betydde "smisk på bara stjärten en lång stund tills det svider som om man har eld i baken". Vid andra förseelsen, som t.ex. motstånd vid bestraffningen, väntade relegering från colleget, som var det bästa i delstaten. De enfaldiga antisexupplysnings-studenterna hade trott att det var ett tomt hot och störde genomgången också det fjärde året. Först när det var för sent förstod demonstranterna att rektorn menat precis vad han skrivit. Ingen av dem valde att bli relegerad. Bilden av när Clare Fonda smiskade den mest högljudda demonstrantens nakna rumpa hade strukits ur collegets årsbok 1997, men hon hade den i glas och ram på sitt skrivbord. Efter det hade genomgångarna varit lugna.
"Jag glömde faktiskt att varna dem för följderna, innan jag frågade dem, var och en, vem som skrivit på tavlan och vad de hade sett." Clare log bistert. Latmajorna hade inte fått någon förvarning.
"Vad svarade de?"
"De hade allihop knutit skorna just då."
"Var det någon av dem som...?"
"Lågskor allihop." Chelsea skrattade.
"När jag visade dem rektorns instruktion blev de mycket tysta och jag trodde först att någon skulle säga vem det var, men de teg. Då sade åt jag dem att klä av sig i under-kläderna medan jag hämtade studierektor Stevens och hennes sekreterare, miss Clay."    
"Lydde de?"
"Plötsligt var de så lydiga så! Och när de fick se sina kamrater få smäll på bara stjärten, medan de själva väntade på sn tur, då blev flickorna ännu fogligare och stillsamma. De tog sina upprumpningar med tårar, men utan protester, och till slut hade vi åtta nakna, röda, välsmiskade rumpor på rad vid whiteboard-tavlan.

När jag sedan förklarade att antingen fick de nu alla dessutom smisk med den hårda baksidan av en hårborste i ädelträ, då blev det knäpptyst och sedan pep lilla Pixie att det var hon som gjorde det."
"Har du något foto av när du smällde henne?"
"Rektorn hade hört ljudet av avbasningarna och tittade förbi med några ledamöter ur styrelsen. En av dem hade faktiskt sin styvdotter bland Pixies upprumpade kamrater ochäven om hon förstås blev lite skamsen och skylde sig såg han det komiska i situationen. Rektorn hjälpte mig att få ett foto av händelsen på mobilen." Clare visade bilden, som faktiskt blivit mycket lyckad.

"Jag antar att det inte var några svårigheter med resten av genomgången?"
"Det blev faktiskt den bästa någonsin. Eftersom elever som fått så mycket smäll ska ha underbyxorna nere i en halvtimme efteråt lät jag dem slippa skamvrån, men i stället fickde själva jämföra diabilderna av kvinnans sköte med sig själva. Åtminstone två av dem visste inte att det fanns en klitoris innan idag, men nu hittade de dessutom var den var på dem själva. Alla utom Pixie lät verkligen som de menade det när de tackade efteråt."
"Men Clare! I så fall har väl knappast djävulen flugit i hälften av flickorna vid colleget! Och Pixie kanske du ändå agat till förstånd, även om hon är trumpen."
"Den stora besvikelsen idag var Östasiatiska Studentföreningen."
"Men de är ju collegets ordentligaste flickor!"
"Inte de fem som jag stötte på i skogen när jag gick en omväg hem efter jobbet. De höll på att ta foton till en almanacka med hientai-motiv."
"Men hientai är väl japanska serieteckningar!?"
"Erotiska serier! De var utklädda till erotiska seriefigurer. Deras klädsel var peruker, stövletter, handskar och ingenting mer." Nu blev Chelsea faktiskt chockad.

"De små slynorna!"
"Inte så små. De vägde som små sumobrotterskor när jag fick dem över mitt knä. Och fastän jag låtit dem bryta ordentliga ris tog det hårt på högerarmen att tukta dem. När den sista av de fem fick komma upp hade jag nog nästan lika ont i armen som hon hade i rumpan."
"Åja, du är inte hudlös på armen!"
"Hade jag varit så sträng mot dem hade armen fallit av! Det som stör mig mest är deras attityd. För att inte bli relegerade var de lydiga och tog sitt straff, men efteråt skämdes de bara över att de fått smisk och över att några andra studenter råkat se dem när de låg med rumporna bara och fick smaka på. Att det var fel att de blottat sig för en nakenkalender verkade de inte kunna förstå."
"Det blir nog folk av dem också så småningom", tröstade Chelsea.
Clare log.
"Jag önskar bara att de kunde skynda sig med att bli lite klokare. Din Annabelle är inte mycket äldre och nu kommer hon hem på permission från Afghanistan som hjälte."
"Annabelle gjorde bara vad vem som helst..."
"Det tror du inte själv! Låt gå för att hon räddade sitt eget liv när hon räddade sin pluton ur bakhållet. Men att sedan återvända ensam och nedkämpa fyrtiotvå talibaner för att rädda en busslast afghanska skolflickor från att bli mördade. Du har skäl att vara stolt över hur du uppfostrade henne." Chelsea småskrattade.
"Visst är jag stolt över henne och jag är väldigt glad att hon både överlevt och kommer hem som hjälte. Men jag fick ett mail från hennes fältpräst för några dagar sedan om en selfie hon lagt ut på sin facebook-sida." Sammanbiten visade hon bilden för sin väninna.

"Åh. Borde hon inte ha behå på sig? Är det där en naken tutte?" Clare var uppriktigt bekymrad.
"Det är inte världens undergång, men vi måste tala med henne om det här när hon kommer hem."
"Jag hjälper gärna till, men..."
"Åh, jag menade mig och Mr Brush!" De båda kvinnorna log mot varandra. På samma sätt som olika ris och spön hjälpt Clares älskade dotter Kate att bli artig, ärlig, flitig och ordentlig, så hade samma pålitliga hårborste av mahogny alltid funnits där för Chelseas systerdotter. Tydligen skulle han behövas igen, för Annabelle Lee var fortfarande en stygg flicka.
"Du minns vad min mamma brukade säga när vi varit stygga flickor? ´Stygga flickor har öronen på rumpan,....´", påminde Clare.
"´....de lyssnar när mamma smiskar dem!´"


  lupus     VIP



Tillbaka