Du skall icke stjäla


En berättelse om hur det gick för en flicka som inte tyckte att hennes månadspeng var tillräckligt generös..

Anna hade hunnit bli femton år nu. Hon var en ganska vanlig flicka, med många kompisar och fritidsintressen. Hon var omtyckt i sitt kompisgäng, eftersom hon var generös, omhändertagande, öppen, pratglad och nästan alltid på gott humör.

Ju äldre Anna hade blivit, desto dyrare hade hennes fritidsintressen kommit att bli. Sedan ett tag tillbaka hade Anna och hennes pappa kommit överens om att Anna nu var tillräckligt gammal och ansvarsfull att själv kunna hantera sitt barnbidrag på 1050 kr i månaden. Pengarna skulle räcka till kläder, nöjen, smink och mobiltelefon-räkningen. Större inköp, som vinterjacka, skor mm. skulle pappa fortsätta att finansiera. Anna kände sig stor och “vuxen” när hon nu äntligen fick hantera sina egna pengar! Hon hade dock inte kunnat föreställa sig hur knepigt det kunde vara att få pengarna att räcka till allt man ville köpa och göra. Första månaden hade alla pengar tagit slut på bara en vecka. Hon hade varit på bio, köpt nya kläder, varit ute och ätit några gånger, bjudit gänget på glass och fyllt på kontantkortet på mobilen. Och vips, så var alla pengarna slut! Anna hade då gått till pappa för att diskutera saken.

- Pappa, jag skulle behöva prata lite med dig, hade Anna börjat.

- Javisst min flicka, sa pappa. Vad har du på hjärtat?

- Jo, det är så att… att… mina pengar är slut! fick Anna fram.

- Jaha, lilla Anna, det var snabbt jobbat att göra av med barnbidraget. Men vad rör det mig, att dina pengar är slut?

- Jo, jag tänkte höra om jag kanske….eh…..skulle kunna få några hundra extra den här månaden för att klara mig tills nästa utbetalning? Jag LOVAR att detta aldrig ska hända igen! försäkrade Anna.

Pappa höjde på ögonbrynen och såg frågande ut.

- Anna, minns du vad vi sa när vi gemensamt bestämde att du skulle ha hand om dina egna pengar? undrade pappa.

- Ja, jo… Men ETT undantag kanske du kan göra? Snälla pappa! bad Anna.

- Gumman, vi kom överens om att du får ha hand om ditt barnbidrag själv, men att när det är slut, så är det slut. Det är faktiskt lite bra att det blev så här första månaden, för då lär du dig en läxa. Som du själv sa, så kommer det inte att hända igen, eller hur? sa pappa.

- Men pappa, Camilla ska ha födelsedags-party nästa helg och jag måste köpa en födelsedagspresent till henne då! Och så behöver jag en ny…

- Anna, det räcker! röt pappa. När du nu har gjort av med alla dina pengar får du ta konsekvenserna av det. Punkt slut!

- Åhhh, vad trött jag blir på dig ibland, pappa. Du och dina regler! skrek Anna. Hon vände på klacken, rusade in på sitt rum, slängde igen dörren och lade sig på sängen och surade.

Tonårsdöttrar, tänkte pappa. Men han skulle minsann inte ge sig. Det kunde bli en nyttig läxa för Anna att hon gjort av med alla sina pengar på bara en vecka och skulle bli tvungen att leva på ingenting de kommande tre. Det skulle nog lära henne lite om pengars värde och att ha bättre kontroll på sin ekonomi i fortsättningen.

Anna låg på sin säng och funderade. Vad skulle hon göra? Hon insåg att pappa inte tänkte ge med sig, den surgubben! Visst insåg hon att hon hade sig själv att skylla i hela den här situationen, men lite förståelse hade han väl kunnat visa, farsgubben? Det var faktiskt inte så himla lätt att vara femton år och plötsligt förväntas sköta sin ekonomi helt själv. Vad pinsamt det vore att komma till Camilla nästa lördag utan att ha någon present med sig. Skulle hon komma på någon ursäkt och inte dyka upp på festen? Men hon ville ju gärna gå.. Camilla var en av hennes bästa vänner, och dessutom skulle ju Jocke komma. Jocke, som redan gick andra året på gymnasiet, hade körkort och var så vuxen och het! Hon måste komma på ett sätt att fixa en present till Camilla. Hon låg där på sängen en lång stund och funderade, och så plötsligt kom hon på en idé..

Några dagar senare tog Anna tillfället i akt. Hon visste mycket väl att det hon planerade att göra var fel och dumt, men hon kunde inte komma på någon annan lösning på sitt problem. Pappa hade stuckit ut på löparrunda för en stund sedan, och där, på byrån, låg pappas tjocka plånbok och glänste. Pappa var rätt gammalmodig av sig (och det i flera avseenden, om ni förstår vad jag menar!) och var inte så glad i att betala med kort, så han hade oftast gott om kontanter i sin plånbok.

Sakta, sakta gick hon fram mot byrån. Hon lade handen på plånboken, men tog genast bort den igen. Vad höll hon på med? Så här FICK man ju bara inte göra, det visste hon ju! Så tog hon ett djupt andetag, greppade plånboken, och öppnade den. Mycket riktigt, där fanns gott om kontanter. Snabbt drog hon upp två hundralappar ur plånboken, knycklade ihop dem och tryckte ner dem i fickan. Annas puls var hög, och hon kände sig jättedum. Hon hade aldrig gjort något likande tidigare. Hennes pappa hade ju lärt henne att skilja mellan rätt och fel, och detta var FEL. Men nu var det gjort. Två hundralappar skulle väl knappast göra någon skillnad för pappa? Han hade ju hur mycket pengar som helst där i plånboken. Nåja, problemet med present till Camilla var löst, och förhoppningsvis skulle pappa inte märka att det fattades lite pengar för honom. Självklart skulle det här aldrig få hända igen, hon skulle skärpa sig när det gällde pengar från och med nu.

Helgen kom och det blev dags för Camillas fest. Pappa hade inte nämnt något om att han hade märkt att det fattades pengar i plånboken.

- Pappa, jag sticker till Camilla nu då! ropade Anna från hallen.

- Okej, gumman, ha så kul! Och var hemma senast klockan tolv!

- Jadå, det lovar jag, sa Anna.

- Förresten gumman, hur gick det med present till Camilla nu då? undrade pappa.

- Äsch, jag tog en av topparna jag köpte till mig själv i början av månaden. Vi har ungefär samma storlek, så det blir nog bra, sa Anna. Hej då!

Pappa var lite fundersam. Han var inte helt säker, men tidigare i veckan hade han fått för sig att det fattades lite pengar i hans plånbok. Helt säker var han dock inte, det kunde ju hända att han varit ute och ätit någon lunch eller likande som han glömt anteckna i sin kassabok. Från och med nu hade han dock full koll på vartenda öre som fanns i plånboken. Han ville inte ens tänka tanken att Anna skulle ha kunnat ta pengar ur hans plånbok. Han kunde verkligen inte tro det, ville inte tro det. Alltså utgick han ifrån att det var han själv som inte hade haft full koll och försökte släppa hela saken.

Anna kom nöjd hem från festen prick klockan tolv. Den hade blivit jättelyckad. Camilla hade gillat smyckena hon hade köpt för de stulna pengarna och Jocke hade varit där. Han hade visat intresse för henne och gett henne en kyss innan hon var tvungen att gå hem. Hon svävade som på moln, hennes liv var verkligen perfekt!

Veckorna gick och Anna hade nästan glömt det där tillfället då hon stal pengar ur pappas plånbok. Sedan Camillas fest hade Anna haft daglig kontakt med Jocke. De smsade varandra minst en gång i timmen och hon var så KÄR! Så den sista tiden hade nästan alla hennes fickpengar gått åt till att fylla på kontantkortet till mobilen. Nu var det en hel vecka kvar tills nästa barnbidragsutbetalning och hon hade inga pengar kvar på mobilen. Det var katastrof! Hon MÅSTE kunna messa med Jocke! Vad skulle hon göra? Detta var verkligen en nödsituation. Så kom hon plötsligt att tänka på förra gången hon var i en sådan här “nödsituation”. Hon hade ju faktiskt kommit undan den gången, även om hon hade haft hemskt dåligt samvete i flera veckor efteråt. Tänk om… Nej! Inte kunde hon göra det IGEN!? Men hon visste inte vad hon annars skulle ta sig till. Hon ville verkligen inte mista det hon och Jocke hade, och om hon plötsligt slutade höra av sig så skulle han säkert tappa intresset direkt.

Nästa dag när Anna kom hem från skolan var pappa ute på löparrunda igen. Plånboken låg där på byrån och glänste, precis som förra gången. Hon gick sakta fram mot byrån. Skulle hon? Pulsen ökade och hon kände i hela kroppen hur fel detta var. Men hon var desperat efter pengarna. Snabbt öppnade hon plånboken och norpade åt sig tre hundralappar. Hon gick sedan snabbt därifrån. Hon cyklade genast ner på stan och köpte ett nytt kontantkort för alla pengarna.

Samma kväll var pappa tvungen att åka och handla. När han skulle betala blev han lite konfunderad. Han fick just för sig att det fattades pengar! Han skulle bli tvungen att kolla sin kassabok noggrant när han kom hem.

Senare under kvällen gick pappa noggrant igenom sina inköp de senaste dagarna. Hur han än räknade, vände och vred på det, så fattades det ändå trehundra kronor. Han förstod ingenting. Eller ville inte förstå. Det var ju bara han och Anna som bodde i huset så det fanns ju bara en person som skulle kunna vara skyldig till detta allvarliga brott. Om hon kunde stjäla från honom, vad var då nästa steg? Nej, detta måste absolut få ett stopp! Han kunde inte fatta det! Att hans duktiga lilla flicka hade kunnat göra en sådan sak! Han var SÅ besviken på henne. Det här skulle hon inte komma undan med lindrigt, lilla Anna.

Dagen därpå gick pappa hem lite tidigare från jobbet, så att han skulle vara hemma när Anna kom hem från skolan. Den här eftermiddagen/kvällen skulle det minsann inte bli något rännande ute med kompisar. I eftermiddag skulle pappa återta kommandot och påminna Anna om vems regler det var som gällde i deras hem och framför allt påminna henne om vad som händer när man är olydig och inte rättar sig efter pappas regler. Att stjäla var ju faktiskt ett brott, och om han inte satte ner foten nu så var han rädd att det hela skulle eskalera, och det var ju illa nog att hon hade stulit från honom, och han ville inte ens tänka tanken att hon skulle kunna stjäla från någon annan.

Frampå eftermiddagen stövlade Anna in genom dörren. Hon klädde av sig ytterkläderna i godan ro, men stannade plötsligt upp när hon insåg att pappa stod i hallen och betraktade henne. Shit! Det här var INTE bra! Vad gjorde han hemma så här dags?

- Anna, du och jag behöver prata, sa pappa bistert.

- Öhh, jaha… sa Anna tvekande.

- Ta av dig skorna och kom in, beordrade pappa.

Anna gjorde som hon blivit tillsagd. Hon gick med tunga steg uppför trappan. Det var ju inte så svårt att lista ut vad det var han ville “prata” om. Vad hade hon trott? Att hon skulle kunna komma undan ytterligare en gång? Fy, vad hon skämdes. Hon fattade inte själv att hon hade kunnat göra sig skyldig till stöld, och två gånger dessutom. Pappa gick in i vardagsrummet och satte sig i soffan. Han klappade med handen på platsen bredvid honom.

- Sitt ner, Anna.

Anna satte sig ner.

- Du, den där födelsedagsfesten som Camilla hade härom veckan? sa pappa.

- Jaa.. vad är det med den? undrade Anna.

- Visst var det så att du inte hade några pengar kvar att köpa present för till henne? undrade pappa.

- Ja, jo, så var det, sa Anna.

- Och då sa du till mig att du hade gett henne en topp som du egentligen hade tänkt ha själv? sa pappa.

- Ja, precis, sa Anna, samtidigt som hon vred på sig och betraktade sina fingernaglar.

- Jag ringde Camillas mamma tidigare i dag. Hon påstår att Camilla fick smycken av dig i present. Jag får inte riktigt ihop det, sa pappa.

- Ja, eller nej.. eller alltså, jo, så var det, stammade Anna.

- Nu hänger jag inte riktigt med, sa pappa bekymrat. Gav du henne kläder eller smycken!?

- Smycken, viskade Anna.

- Och hur i all världen hade du råd med det? röt pappa. Dina pengar var ju slut!

Anna kände hur hon skämdes så hon skulle vilja sjunka genom jorden. Hon vred sig ännu mer där hon satt och kände tårar av skam bränna i ögonvrårna.

- Svara mig, Anna! röt pappa.

- Förlåt pappa, viskade Anna, med blicken fäst i golvet.

- Förlåt för vad då? krävde pappa att få veta.

- För att jag tog pengar ur din plånbok, viskade Anna nästan ohörbart.

- Och, har det bara hänt en gång? undrade pappa argt.

- Nej, viskade Anna, två gånger.

- Anna, förstår du hur allvarligt detta är?! Du har gjort dig skyldig till STÖLD! utbrast pappa. Jag är SÅ besviken på dig, Anna, ja, chockad faktiskt.

- Förlåt, snälla pappa, förlåt! vädjade Anna desperat. Jag vet att det var fel, jag ångrar mig jättemycket, det ska aldrig hända igen, jag LOVAR!

- Jadu, lilla Anna, jag ska se till att det aldrig kommer att upprepas, det kan jag lova dig, sa pappa bestämt.

- Kan du förlåta mig, pappa? sa Anna lågt.

- Först ska du ha rejält med smisk på bara stjärten, unga dam, sedan kan du eventuellt få min förlåtelse, sa pappa barskt.

- Nej, snälla pappa, inte smisk! vädjade Anna.

- Joho du, sa pappa. Om det är något du har gjort dig förtjänt av så är det rejält med smäll på bara stjärten, och det vet du innerst inne, eller hur? Eller tycker du att det är ok att stjäla och att du borde slippa straff? Va?!

- Nej pappa, jag vet att det är fel att stjäla..

- Det var ju alltid något! sa pappa. Anna, du VET mycket väl att du får smisk på bara stjärten när du har gjort något dumt. Och den här gången har du verkligen ställt till det rejält. Det kommer att kännas ordentligt i stjärten på dig innan jag är färdig med dig i dag, det kan du skriva upp! Gå in på mitt arbetsrum och ställ dig i skamvrån och tänk igenom dina synder, så kommer jag och tar itu med dig om en stund.

Anna reste sig långsamt ur soffan och gick med tunga steg mot pappas arbetsrum. Hon gick raka vägen fram till hörnet som alltid brukade användas som skamvrå när hon varit stygg och behövde tänka igenom vad hon ställt till med. Pappa hade sagt att han var besviken på henne, eller till och med chockad. Nu insåg Anna att även hon själv var chockad över sitt beteene. Hur hade hon ens kunnat komma på tanken att stjäla? Hon hade aldrig någonsin gjort något liknande förut och nu hade hon stulit pengar två gånger inom loppet av några veckor. Hon förstod att pappa var arg och besviken. Hon var besviken på sig själv, men framför allt skämdes hon för att hon hade svikit sin pappa. Han var ju ändå rätt okej, hennes pappa.

Hon hade ganska mycket frihet för att bara vara femton år, men det grundade sig ju i att hon för det mesta betedde sig ansvarsfullt, att han litade på henne. Frihet under ansvar, som pappa brukade kalla det. Sen hade det ju alltid varit så att Anna fått smisk på stjärten när hon varit olydig. Detta hemska, vedervärdiga smisk! Som på något sätt ändå alltid kändes skönt efteråt. Anna kunde inte riktigt förklara det, men hon tyckte på något sätt att det var skönt att få smisk, för då fick hon “sona” sitt brott och efteråt fick hon pappas förlåtelse och allt var bra. Anna hade sällan fått smisk utan en god anledning och hon kände aldrig något agg mot sin pappa för att han gav henne smäll när hon varit stygg. Någon enstaka gång hade hon kanske tyckt att pappa gav henne smisk för småsaker, och då hade hon protesterat och sagt vad hon tyckt. Men pappa gav aldrig med sig. Om han ansåg att hon hade gjort sig förtjänt av smisk, så fick hon smisk. Och alltid på bara stjärten.

Nu var hon femton år och det började bli lite pinsamt att behöva visa upp sina mest intima delar för pappa. Det enda sättet att slippa lägga upp sig med stjärten bar var att sköta sig exemplariskt, det visste Anna. Pappa hade alltid varit tydlig med att så länge hon bor kvar under hans tak så kommer hon att få smisk på stjärten när hon varit olydig, och därmed basta! Nu stod hon här i skamvrån igen och skämdes något förfärligt. I dag skulle hon verkligen inte kunna ifrågasätta pappas beslut att ge henne smäll. Hon var faktiskt till och med tvungen att erkänna för sig själv att hon hade gjort sig förtjänt av smisk, och det rejält.

Plötsligt öppnades dörren och pappa kom in i rummet. Han satte sig ner på den svarta, hårda lädersoffan.

- Anna, kom hit och sätt dig bredvid mig så att vi får prata lite, sa pappa.

Anna snurrade runt från sin plats i skamvrån och gick fram och satte sig bredvid pappa.

- Anna, jag hoppas att du förstår hur besviken jag är över vad du gjort? sa pappa lugnt.

- Ja, pappa, jag förstår det, sa Anna tyst.

- Nu vill jag att du förklarar för mig varför vi sitter här och vad som kommer att hända med dig nu, sa pappa.

Anna svalde hårt. Hon hatade det här. Ibland lät pappa henne slippa att redogöra för varför hon måste få smäll, men för det mesta krävde han av henne att hon förklarade varför hon hade hamnat i en situation som måste sluta med smäll på bara stjärten. Hon tog ett djupt andetag och tog till orda:

- Pappa, jag har betett mig mycket dumt och oansvarigt. Jag tog pengar ur din plånbok för att jag varit slösaktig och gjort av med mitt barnbidrag på bara en vecka. Jag vet att det är fel att stjäla och jag kan inte förklara hur jag tänkte när jag tog pengarna. Åh pappa, jag är så ledsen!

Hon slog händerna för ansiktet och började snyfta. När hon själv uttalade orden insåg hon hur dum, barnslig och olydig hon hade varit.

- Ja, Anna, jag är mycket besviken över vad du gjort, men det är ett gott tecken att du ångrar dig, sa pappa. Berätta nu för mig vad som händer med flickor som burit sig dumt åt.

Anna snyftade och snyftade, men fick till slut fram:

- De får...snyft….de får...snyft... SMISK!

- Just precis, lilla Anna. Och HUR får de smisk? undrade pappa.

Anna hatade att behöva säga detta, men hon visste att hon inte hade något val.

- På bara stjärten, sa Anna med en djup suck.

- Just precis, Anna, nickade pappa. Seså, flickan min, upp och stå.

Anna ställde sig upp. Pappa tittade henne rakt in i ögonen och sa:

- Anna, du har varit mycket olydig mot mig. Därför måste jag nu ge dig smisk på bara stjärten. Du måste lära dig att ta konsekvenserna av ditt handlande och det enda sättet är att det svider rejält i stjärten på dig. Hoppas att detta ska lära dig en läxa och att du aldrig, ALDRIG någonsin kommer på tanken att stjäla igen. Jag tycker inte om att behöva ge dig smisk, det vet du, men det är min plikt som din far att tillrättavisa dig när du gjort fel.

Anna lyssnade och kunde inte annat än att hålla med om vad han sa. Pappa satte sig ner på soffan igen.

- Kom hit och ställ dig på min högra sida, Anna, beordrade pappa.

Anna gick lydigt fram till pappa.

- Seså, upp med stjärten nu, sa pappa och klappade lätt på sina knän.

Långsamt, som i slow motion, lade sig Anna tillrätta över pappas knä, med stjärten i vädret och blicken fäst ner i den svarta soffan. Så höjde pappa handen och PANG, så landade första dasken på hennes högra skinka. Som sagt, det var ju inte direkt första gången som Anna fick smäll, så hon hade blivit mer och mer härdad med åren. Än så länge var det inga problem att ligga still och snällt ta emot daskarna som pappa delade ut. Värre skulle det bli om en stund, det var hon helt övertygad om. Kanske skulle pappa dra fram den stora, hemska hårborsten eller den lilla tunna rottingen. Sedan några år tillbaka var det nästan alltid obligatoriskt att få smaka det hemska, fasansfulla riset. Ibland var hon själv tvungen att gå ut och plocka kvistar till ett smidigt smisk-ris, men ibland gjorde pappa det.

- Jag hoppas att det här ska lära dig en läxa, sa pappa.

Daskarna haglade över hennes skinkor nu, och hon kunde känna att pappa var arg, mycket arg. Han tog i hårt och det hade rean börjat svida lite i hennes stackars stjärt. PANG, PANG, PANG, ekade det i hela rummet när smällarna landade på hennes stjärt. Så gjorde pappa en paus och smekte hennes skinkor innan han bestämt tog tag i hennes trosor och drog ner dem precis under rumpan.

- Nej, snälla pappa, kan jag inte få behålla trosorna på?! vädjade Anna.

- Nähä du, lilla gumman. Det kunde du ha tänkt på innan du var olydig, att du tycker att det är pinsamt att behöva ligga med bar stjärt över pappas knä. I det här huset delas smisket ut på bara stjärten, och det vet du mycket väl! förkunnade pappa innan han fortsatte den hårda behandlingen av hennes fortfarande relativt bleka stjärt.

Pappa fortsatte att smälla henne med handen en god stund, men efter ett tag slutade han.

- Upp och stå! beordrade pappa.

Anna kom på fötter. Hon betraktade pappa när han gick och hämtade den stora hårborsten i trä. Detta skulle komma att göra ONT, det visste hon. Pappa ställde sig mitt emot Anna och höll upp borsten framför henne.

- Jag hoppas att ett rejält kok stryk med den här ska kunna hjälpa dig att sköta dig i framtiden! sa pappa. Jag vill att du ställer dig på knä i soffan och putar med stjärten så mycket du kan.

Anna vände sig om och ställde sig på knä på soffan. Hon vågade inte annat än att puta så mycket hon kunde med rumpan. Pappa lade den kalla, hemska borsten mot hennes stjärt, lyfte den sedan upp i luften och PANG, så hade den landat på hennes vänstra skinka.

- Aaaaaaooooooo! skrek Anna och var tvungen att knipa med stjärten för att uthärda smärtan.

- Seså, inte spänna stjärten Anna, uppmanade pappa. Puta fint och snällt nu.

Anna kom snabbt tillbaka i position. Så landade nästa smäll på andra skinkan, och nästa, och nästa. Ibland smiskade pappa på exakt samma punkt på stjärten flera gånger i rad, och det brände som eld i rumpan på henne. Aj, aj, aj, så ont det gjorde! Men trots att det var otroligt smärtsamt, så var det ändå befriande på något sätt. Hon skämdes för det hon ställt till med, och nu fick hon ta konsekvenserna av det. Det kändes ändå rätt bra, på något sätt.

Efter en stund upphörde de skoningslösa daskarna med borsten och Anna fick andas ut någon minut. Tårarna brände i ögonvrårna, men än hade hon inte börjat grina i alla fall.

- Så, Anna, nu vill jag att du ställer dig i skamvrån en stund och skäms! sa pappa.

Anna gick med nersänkt huvud mot skamvrån och ställde sig där utan minsta protest. Gud, vad det brände i stjärten! Fastän hon visste att hon inte fick, kunde hon inte motstå frestelsen att gnida händerna mot skinkorna.

- Aj, aj, aj, Anna, inga händer på stjärten! förmanade pappa, som genast kom fram till henne och gav henne ett par hårda daskar där hon stod i skamvrån.

Hon kunde höra att pappa gick ut genom rummet, för att sedan komma tillbaka en kvart senare. Det kändes som en evighet. Hon ville bara få det här överstökat nu och få pappas förlåtelse, ställa allt tillrätta.

- Anna, vänd dig om, uppmanade pappa.

Anna snurrade runt och fick i samma sekund syn på vad det var pappa hade varit och hämtat. Riset. Ett hemskt, färskt björkris som hon visste strax skulle vina över hennes ömma, röda stjärt.

- Varför tror du att jag har varit och hämtat ett ris, Anna? undrade pappa.

- För att...snyft….för att….snyft… pappa tycker att olydiga flickor mår bra av att få smaka ris på bara stjärten, fick Anna ur sig.

Hon visste att det var vad pappa ville att hon skulle säga, därför sa hon det.

- Just precis Anna, sa pappa nöjt.

Så gick pappa och satte sig på soffan igen och klappade lätt på sina knän. Anna var snabb med att lydigt lägga sig över pappas knän, fortfarande med trosorna nere vid fötterna. Snabbt, men ganska löst, började pappa att risa hennes stjärt. Att smaka riset går inte att jämföra med något annat. Det är som att få tusen små stick över hela stjärten samtidigt.

Plötsligt tog pappa i med mer kraft och snärtade till.

- Aaaaaaj pappa, det gör så ONT! jämrade sig Anna.

- Det är bra min flicka, sa pappa. Det är meningen att det ska kännas rejält i stjärten på dig. Ju mer det bränner i rumpan på dig, desto mindre är risken att du kommer att stjäla igen. Jag vet att det gör ont, men var nu en duktig flicka och ta emot ditt smisk, du vet mycket väl att du gjort dig förtjänt av det.

Jo, det kunde ju Anna hålla med om, men just nu brände det så i stjärten att hon inte kunde fokusera på någonting annat än just smärtan. SWISCH! SWISCH! SWISCH! Snärt efter snärt med det fasansfulla riset landade på hennes ömma stjärt.

- Aaaaaaoooooo! Snälla pappa, jag ÄR en snäll flicka nu! Jag ska aldrig, aldrig stjäla mer! AAAAAARRRRRGGGGG!

- Det är bra min flicka, sa pappa.

SWISCH! SWISCH! SWISCH!

- Då har riset rätt effekt på dig. Men jag måste ge dig en rejäl risbastu förstår du, så att det svider i stjärten på dig i ett par dagar, så att du kommer ihåg hur det går för flickor som är olydiga.

SWISCH! SWISCH! SWISCH!

Anna visste varken in eller ut nu. Skulle han aldrig sluta? Så här intensivt och länge hade hon aldrig fått smaka riset förut. Å andra sidan hade hon nog aldrig gjort något lika dumt förut heller. Anna sprattlade nu okontrollerat med fötterna, försökte komma undan snärtarna genom att vrida frenetiskt på rumpan, så att pappa vid att par tillfällen fick göra paus och banna henne för att hon inte låg stilla.

Till slut upphörde risbastun. Anna snyftade, grät, hulkade och jämrade sig. Pappa hjälpte henne att komma på fötter och höll henne i sin famn en lång stund. Han smekte hennes varma stjärt och viskade i hennes öra:

- Jag hoppas att du är en snäll flicka nu. Men du ska veta att så länge du bor hemma, så kommer du att få smisk på bara stjärten när du varit olydig, så är det bara.

Anna snyftade så att hon skakade i hela kroppen, men fick till slut fram:

- Ja pappa, jag är snäll nu. Tack för att du bryr dig så mycket om mig och är mån om att jag ska bli en duktig och väluppfostrad flicka.

Pappa smekte henne på kinden och gav henne en puss.

- Lägg dig på magen på soffan, så ska jag hämta lite salva att smörja in din stjärt med, sa pappa.

Anna lade sig på magen mot den kalla soffan. Nu kändes det skönt. Det kändes befriande. Hon hade varit mycket olydig och hon önskade att hon kunde ha de där stölderna ogjorda, men nu hade hon tagit sitt straff och pappa hade förlåtit henne. Det kändes bra.

shame     sit


Tillbaka