Vikten av att visa respekt

 

En berättelse om hur det kan gå för en tonårsdotter som gör sin pappa besviken..

När Emma kom in genom dörren kunde hon känna att atmosfären i huset inte var speciellt munter. Magister Berg hade alltså gjort det han lovat och ringt hem till pappa och berättat om dagens lilla “incident”. Inte för att hon hade trott att Magister Berg inte skulle infria sitt löfte om att ringa hem till pappa, men man hade ju alltid kunnat hoppas. Det var ganska lätt för Emma att räkna ut vad som skulle komma att ske nu, och för en gångs skull kände hon sig riktigt skyldig och skamsen och tyckte att hon nog förtjänade någon form av bestraffning.

Emma klädde långsamt av sig ytterkläderna och tassade in i huset. Hon visste att det var lika bra att få det överstökat på en gång. Hon hittade sin pappa sittandes i en fåtölj i gästrummet. När Emma klev in i rummet reste han sig genast upp och kom emot henne. Han stannade bara några decimeter framför henne. Emmas kinder var blossande röda och hon kunde inte förmå sig att se sin pappa i ögonen.

- Hej Emma, sa pappa lugnt.

- Hej, viskade Emma.

- Har det hänt något speciellt i skolan i dag? undrade pappa.

- Uhum, ja, mmm, kanske det, stammade Emma.

- Emma, se på mig när jag talar till dig! sa pappa strängt.

Emma lyfte på huvudet och tittade skamset på pappa. Han såg arg, ledsen och besviken ut. Men vad hade man kunnat förvänta sig efter en sådan här incident. Emma var till och med arg och besviken på sitt eget uppförande, så då var det ju inte konstigt om pappa var det.

- Magister Berg ringde mig tidigare idag, förkunnade pappa.

- Ja, han sa att han skulle ringa dig, sa Emma lågt.

- Nu vill jag gärna höra din version av hela den här historien, sa pappa barskt.

Hon hade hoppats att få slippa att muntligen beskriva hela incidenten, men hon hade ändå förväntat sig just denna uppmaning av sin pappa. På ett sätt var han ändå rättvis, han ville höra hennes sida av historien innan han dömde henne och delade ut hennes straff.

- Vi skulle jobba i par på Magister Bergs lektion, började Emma. Vi fick själva välja vem vi skulle jobba med. Jag och Tina bestämde oss för att vi skulle jobba ihop.

- Vem är den här Tina? ville pappa veta.

- Den nya tjejen som började i vår klass den här terminen, svarade Emma. I alla fall så kunde vi inte riktigt koncentrera oss på uppgiften som vi fått av Magister Berg.

- Och vad gjorde ni i stället för att arbeta då? undrade pappa.

- Vi snackade och skrattade.

- Snackade om VAD? begärde pappa att få veta.

- Allt möjligt.. killar t.ex.

- Emma, du vet vad jag har för regler! Du är bara tretton år och du ska vänta i ett antal år innan du börjar gå ut med killar! utbrast pappa.

- Jag vet! Men det är väl inte förbjudet att prata OM killar för det, va? fräste Emma som plötsligt uttryckte en stor portion av tonårstrots.

Hon insåg genast sitt misstag och försökte släta över:

- Förlåt pappa, det var inte meningen att låta så tyken, men..

PANG!

En rungande örfil landade över Emmas vänstra kind.

- Unga dam, den där tonen vill jag inte veta av, varken idag eller någon annan dag! röt pappa. Är det förstått?

- Ja pappa, förlåt..

- Så, nu vill jag höra resten av historien, men utan trots i tonen, tack!

- Magister Berg sa åt oss flera gånger att sluta tramsa och sätta igång med arbetet i stället. Men vi lydde inte. Till slut sa Magister Berg att om vi inte skärpte till oss genast skulle han kasta ut oss från lektionen och vi skulle få göra allt arbete hemma och dessutom komma tillbaka efter dagens slut och städa hela hans klassrum.

- Blev ni tysta och satte igång att arbeta då? undrade pappa.

- Nej, inte precis, sa Emma och tystnade. Hon bet sig i underläppen och fortsatte:

- Tina viskade åt mig att säga en sak till Magister Berg.

- Jaha, och vad sa du då?

- “Stackars Magister Berg, Ni kan inte ha fått något på länge.”

Pappa fick en djup rynka mellan ögonbrynen och blicken mörknade.

- Och vad skulle det betyda?! ville pappa veta.

- Att Magister Berg är sur och tvär för att han inte fått... ja, du vet.... på länge.

- Nej, söta lilla Emma, jag förstår inte alls vad du menar?

- Ja, alltså, att han inte fått... fått knulla på länge.

Pappa blev stum för en sekund, som om han inte visste hur han skulle reagera. Oooops! Magister Berg hade tydligen inte varit lika detaljerad i sin beskrivning av situationen som Emma. I nästa sekund sa det PANG igen och Emma hade fått ytterligare en örfil.

- Sådana ord, Emma, trodde jag inte ens att du kunde ta i din mun! Och att du kunde säga så till en lärare, det chockerar mig verkligen! Nå, vad hände sedan?

Emma tittade ner i golvet och svarade:

- Magister Berg blev jättearg och skrek: “Om det hade varit före 1958, innan skolagan förbjöds, så hade du genast fått smaka rottingen på din bara stjärt inför dina klasskamraters åsyn! Hade du varit min dotter så skulle du fått ett rejält kok stryk när du kom hem från skolan idag, som du sent skulle komma att glömma! Du behöver lära dig ett och annat om att respektera äldre och auktoriteter, Emma! Efter lektionens slut kommer jag att ringa hem till din far och berätta den här historien, sedan får han bestämma hur han tänker ta itu med dig. Lämna genast mitt klassrum! Jag förväntar mig att Tina och du infinner er här kl. 15.30 i eftermiddag och städar hela mitt klassrum. Skolarbetet ska vara klart tills nästa tisdag, men varken du eller Tina kommer att få någon mer lektionstid att arbeta med det! De kommande lektionerna kommer ni i stället att få undervisning i hur man uppträder på ett respektfullt sätt i skolan. Ut med er, båda två!”

Emma blev tyst och tittade återigen ner i golvet. Pappa tog tag om hennes haka och tvingade henne att se honom i ögonen.

- Och tycker du att han har rätt, Magister Berg? Att du behöver lära dig att respektera dina lärare och vuxna i allmänhet? frågade pappa.

- Ja, pappa. Jag vet inte vad som flög i mig, du VET ju att jag inte är sådan, eller hur pappa? Jag ångrar mig jättemycket och jag önskar verkligen att jag hade kunnat ha alltihop ogjort!

- Ja, det var ju alltid något, konstaterade pappa. Men jag förutsätter att du förstår att du måste bestraffas rejält för vad du gjort?

- Ja pappa, sa Emma lågt.

- Och vad för straff tycker du vore passande? undrade pappa.

- Öhh, uuuhm, tja... kanske det där som Magister Berg pratade om... stammade Emma.

- Ja, lilla gumman, det kan du skriva upp! Först och främst så har du utegångsförbud i en månad från och med i dag. För det andra så förbjuder jag dig att från och med nu umgås med den där Tina. Det är tydligt att du påverkas starkt av ditt umgänge och det oroar mig. Jag kommer att hålla kontakt med dina lärare och be dem rapportera till mig om du hänger med den där flickan. Är det förstått?!

- Ja, pappa.

- Och sen var det ju det där som Magister Berg talade om.

- Mmm..

- Visst har du gjort dig förtjänt av rejält med smisk på bara stjärten? Eller som Magister Berg valde att kalla det: “ett rejält kok stryk”?

- Ja pappa, viskade Emma. Jag har betett mig enormt illa och jag är beredd att ta alla konsekvenser för mitt uppförande.

- Bra Emma, det är en god början. Precis som Magister Berg sa så kommer det att svida i din stjärt ett tag framöver när jag är klar med dig. Förstår du?

- Ja pappa.

- Då så. Då vill jag att du går in i mitt arbetsrum och ställer dig i skamvrån. Där ska du stå och begrunda det du gjort och skämmas riktigt ordentligt! Marsch iväg med dig!

Emma gjorde genast som hon blivit tillsagd. Inte för att hon såg fram emot vad som väntade, men dels så ville hon få det här överstökat så fort som möjligt och dels så kände hon att det inte var läge att göra pappa mer upprörd än vad han redan var. Så där stod hon nu, i det hörn i pappas arbetsrum som hade använts som skamvrå så länge hon kunde minnas. Det var långt ifrån förta gången som Emma skulle få smisk. Pappa hade tillämpat denna uppfostringsmetod sedan Emma var i skolåldern, och redan innan dess hade hon fått ett par daskar på stjärten när hon varit olydig. Men som sagt, sedan skolåldern hade Emma fått smisk på stjärten när hon gjort något dumt, varit uppkäftig, brutit mot regler eller varit slarvig. På senare tid hade pappa inte behövt ge henne smisk så särskilt ofta, hon visste numera vad som förväntades av henne och kände sig trygg med pappas regler. Och så visste hon ju vad som vankades om hon inte skötte sig. SMISK. På bara stjärten. När Emma var mindre hade hon oftast bara fått lite handsmisk. Dock alltid med trosorna nerdragna, på bara stjärten. Med åren hade pappas metoder blivit tuffare, när Emma blivit äldre och hennes snedsteg mer allvarliga. På senare år hade Emma ofta fått smaka den stora hårborsten på sin bara stjärt, pappas hemska läderbälte och vid allvarligare förseelser plockade pappa fram rottingen eller hans absoluta favorit: björkriset! Emma tvivlade inte en sekund på att pappa skulle komma att plocka fram riset i dag. Hon förberedde sig faktiskt på att få sin värsta bestraffning någonsin, för hon kunde inte minnas att hon någonsin tidigare betett sig så här illa. Ju längre hon stod där i skamvrån och tänkte på vad hon gjort i dag, desto mer skämdes hon och önskade att hon aldrig hade valt att arbeta med den där Tina. Detta var ju inte HON! Emma var ju en duktig och söt tjej som alltid hade uppfört sig exemplariskt i skolan. Hon tyckte om skolan och tyckte att den var viktig. Hur skulle hon någonsin kunna se Magister Berg i ögonen igen, och ännu värre: hur skulle hon nu kunna få det betyg hon strävade efter i hans ämne?

Plötsligt blev Emma avbruten i sina tankar av att hon hörde att dörren in till arbetsrummet öppnades. Hennes puls ökade genast och hon blev alldeles gråtfärdig. Detta skulle komma att göra ONT och bli fruktansvärt PINSAMT. Det var alltid pinsamt att få smisk, och ju äldre Emma blev, desto mer pinsamt blev det att visa sin bara stjärt för sin pappa. Men hon visste mycket väl att så länge hon bodde hemma under pappas tak så skulle han fortsätta att ge henne smisk på bara stjärten när hon bröt mot hans regler, sen spelade det ingen roll om hon så skulle råka bo kvar hemma tills hon var 30.

- Så Emma, kom hit! befallde pappa med sträng röst.

Emma vände sig långsamt om och gick med tunga steg fram till pappa. Hon ställde sig mitt emot honom och vågade inte annat än att möta hans blick.

- Emma min flicka. Du har varit mycket olydig mot mig och jag är djupt besviken. Magister Berg är också chockad och besviken. Han förväntar sig en skriftlig ursäkt och förväntar sig att ingenting liknande någonsin kommer att ske igen. Är det förstått?!

- Ja, pappa.

- Då så Emma, då kan vi börja med din bestraffning.

Han tog henne i handen och ledde henne bort till den svarta lädersoffan. Han satte sig ner medan Emma blev kvar stående på hans högra sida. Han klappade lätt på sina knän för att signalera att hon skulle lägga sig över dem. Utan minsta protest lade sig Emma över sin pappas knä, men stjärten putande upp i vädret. Pappa började genast att daska hennes fortfarande tros- och byxklädda stjärt samtidigt som han förmanade henne:

- Emma, du har betett dig mycket omoget. Ja, som en liten barnunge faktiskt. Och små flickor som inte kan uppföra sig får smisk på bara stjärten, ser du. Jag trodde att jag hade uppfostrat dig väl och var övertygad om att du visste hur man ska uppföra sig mot vuxna. Men tydligen hade jag fel. Så nu måste jag sätta ner foten ordentligt och se till att du från och med nu vet vad som förväntas av dig. Hur du uppför dig är ju mitt ansvar och så som du uppförde dig idag är verkligen inte acceptabelt i vår familj.

Pappa fortsatte sitt förmaningstal och Emma kunde inte annat än att hålla med om vad han sade. Daskarna blev allt hårdare och mer bestämda. Mycket hårdare än vad de brukade vara i detta tidiga stadium av bestraffningen. Emma befarade att det här skulle bli nästintill outhärdligt. Fast å andra sidan skulle det ju ha god effekt: hon hade inte en tanke på att någonsin göra något liknande igen. Plötsligt upphörde daskarna.

- Seså Emma, upp och stå.

Emma kom genast på fötter.

- Dra nu ner byxorna och trosorna, uppmanade pappa.

Hon visste att det inte var någon idé att protestera, som hon försökte göra ibland när hon tyckte att pappa var lite väl sträng och hon egentligen inte alls tyckte att hon förtjänat smisk. Men i dag fanns det ingenting att argumentera emot. Dock var det det värsta hon visste när hon var tvungen att dra ner trosorna själv. Hon föredrog att pappa gjorde det. Långsamt knäppte hon upp knappen i sina jeans, tog tag innanför troslinningen och drog ner jeans och trosor. Sedan lät pappa henne stå där i någon minut och skämmas med stjärten bar. Och skämdes, det gjorde hon!

- Bra Emma, då kan du lägga dig över mina knän igen, kommenderade pappa.

Emma gjorde genast som han hade sagt. Och så började den verkliga bestraffningen. Daskarna över hennes bara, redan lätt rosa-röda stjärt haglade hårt och bestämt och det började redan kännas oerhört plågsamt. Hon började vrida på stjärten och sprattla med benen. Det gick inte att hejda. Det gjorde så ONT! Hon kunde bara inte ligga still. Samtidigt som hon kved av smärtan kände hon ändå på något konstigt sätt att det var skönt att få bli bestraffad för det dumma som hon gjort. Att ta sitt straff och sedan kunna gå vidare, liksom.

- Aaaaaaaao! skrek Emma högt. Snäääälla pappa, det gör så OOOOOONT!!!

- Ja, min lilla Emma, det är meningen också. Straffet ska vara kännbart, dels för att du inte ska komma på tanken att göra samma dumhet igen och dels för att du burit dig hemskt illa åt, och sådant uppträdande måste bestraffas, för bestraffandets skull. Du ska inte få för dig att man kan komma undan med sådana här dumheter!

Det förstod Emma, men OJ vad det brände i stjärten nu. Men på ett sätt kunde hon förstå pappa. Han var arg och besviken för att hon hade svikit honom, och det kändes ändå på något sätt skönt att han brydde sig om henne, även om det inte var det minsta skönt att få smisk..

- Så Emma, upp med dig, befallde pappa. Du kan ta av dig jeans och trosor och lägga dem över stolen där borta.

Hon gjorde som hon blivit tillsagd.

- Sedan går du fram till skrivbordet, lutar dig framåt, putar med stjärten, handflatorna på skrivbordet, befallde pappa.

Emma visste vad som väntade nu. En omgång med rottingen. Hon visste mycket väl reglerna när det gällde rottingen. Rumpan skulle puta upp i vädret hela tiden och om inte händerna hela tiden hölls kvar på skrivbordet väntades bannor och i värsta fall extra smäll för att hon inte varit lydig nog under bestraffningen. SWISCH! Första rappet landade rakt över hennes skinkor och Emma kunde inte hejda ett gällt skrik. Pappa fortsatte obönhörligen att randa hennes stackars stjärt med den hemska rottingen. Emma skrek och grät om vartannat:

- Förlåååååt pappa för att jag har varit så olydig! AAAAAAAOOOOOO! Jag ska aldrig uppföra mig så igen, jag looooovar! AAAAAAAAAJ!

- Det är bra min älskling, då har rottingen precis den effekt jag önskar, sa pappa.

Emma visste inte om pappa i hemlighet njöt lite av att få ge henne smisk. Han tillrättavisade henne i och för sig aldrig utan en (enligt honom) god anledning och det var ju inte som om hon fick smisk var och varannan dag för minsta lilla grej, men något i sättet som han talade till henne på under dessa smisksessioner fick henne ibland nästan att tro att han tyckte om det. Men så kunde det väl inte vara. Eller?

Till slut upphörde de skoningslösa rappen med rottingen och Emma föll ihop över skrivbordet, snyftande. Pappa kom fram till henne, tog hennes hand och ledde henne till skamvrån igen.

- Seså Emma, nu får du stå i skamvrån igen och hämta dig en stund. Jag vill att du tänker igenom dagen igen och skäms för att du har burit dig illa åt. Jag vet att du har mycket ont i stjärten, men jag vill att du funderar på VARFÖR det bränner i stjärten på dig just nu, och jag vill också att du funderar ut hur du aldrig ska behöva stå här med illröd stjärt igen. Är vi överens?

- Ja, pappa, sa Emma.

Pappa lämnade rummet så Emma fick vara ifred. Där stod hon i skamvrån och tänkte återigen igenom allt som hänt idag och en sak var säker: hon skulle aldrig mer stå här med smiskad stjärt för att hon varit uppkäftig mot en vuxen.

Efter vad som för Emma kändes som en hel evighet kom pappa in i rummet igen. Han gick fram till Emma och rörde lätt vid hennes axel, för att signalera att hon skulle vända sig om och möta hans blick.

- Nå Emma, nu vill jag höra. Varför står du här i skamvrån med en rödare stjärt än du någonsin tidigare haft?

- För att jag bar mig mycket barnsligt, illa och ouppfostrat åt mot Magister Berg i skolan i dag. Jag sa saker som man absolut inte får säga och bar mig extremt olydigt åt.

- Bra Emma, berömde pappa. Och hur ska du se till att du inte hamnar i samma situation igen?

- Jag ska aldrig mer vara uppkäftig eller respektlös mot en vuxen i skolan eller någon annanstans. Jag lovar också att jag inte ska umgås mer med Tina. Jag ska göra som jag blir tillsagd i skolan och inte säga emot, avslutade Emma.

- Det låter som om du har lärt dig en läxa, min flicka, sa pappa. Men en omgång återstår, så att jag sedan kan vara helt säker på att detta uppförande aldrig någonsin kommer att upprepas. Han gestikulerade bort mot dörren. Där, på kroken bredvid dörren, hängde ett nyplockat björkris. Emma blundade och svalde hårt. Detta skulle inte bli lätt, att få en omgång med riset när skinkorna redan var mörkröda och ömma. Men vad kunde hon göra? Just nu ville hon inget hellre än att få pappas förlåtelse och det kunde hon bara få genom björkrisets magiska kraft.

Pappa gick och satte sig på soffan igen. Emma stod kvar och inväntade order.

- Gå bort och hämta björkriset Emma, och kom sedan hit med det, uppmanade pappa.

Emma gick med långsamma, tunga steg mot dörren, plockade ner riset och återvände till pappa med det.

- Duktigt, Emma. Säg nu efter mig:

Kära pappa, ge mig en rejäl omgång smisk på bara stjärten med björkriset så att jag kan bli en lydig och foglig flicka.

Emma upprepade vad pappa just hade sagt, och han såg nöjd ut. Så fick hon återigen lägga sig med bar stjärt över pappas knä. Och så satte ris-dansen igång. Snabba, små, konstanta slag över båda skinkorna. Emma kunde inte hålla emot utan skrek, sprattlade, bönade och bad. Men pappa var obeveklig. Han stannade upp ett par gånger för att banna henne och ta henne i örat för att hon inte låg stilla under smisket, men hela tiden höll han ett fast grepp om henne. Hon kunde sprattla hur mycket hon ville, men ur pappas grepp lyckades hon inte komma loss. SWISCH, SWISCH, SWISCH, ven riset. Små flisor från riset flög ut i rummet och vid sidan av swischandet hördes Emmas böner om förlåtelse och jämmer för hur ont det gjorde. Plötsligt var det över. Emma låg över pappas knän och grät, snyftade och hulkade. Men nu var det över och hon var förlåten. Pappa lyfte upp henne i sin famn och strök henne över håret.

- Nu är det över för den här gången, Emma. Du tog emot ditt smisk duktigt, jag är stolt över dig. Men du förstår väl att jag måste ge dig smisk på stjärten som bestraffning när du inte sköter dig? sa pappa.

Emma tittade upp på pappa och sa:

- Ja, pappa, på något sätt förstår jag det, men det gör så OOONT!

- Det är bra Emma, då vet både du och jag att det gör verkan för ditt fortsatta uppträdande, sa pappa.

Emma fick sitta en stund i pappas knä och gråta ut. Hon skämdes något enormt, men hon kände också en lättnad, både gentemot pappa men även mot Magister Berg. Den här bestraffningen var ju vad han själv skulle ha delat ut om lagen inte hade förbjudit det. Han skulle nog bli nöjd över att hennes pappa tagit tag i hennes uppförande på samma sätt.

Pappa beordrade Emma att skriva en ursäkt till Magister Berg att lämna över nästa dag. Pappa var noga i sina instruktioner: Emma skulle noggrant redogöra för vad hon fått för straff för att hon burit sig så respektlöst åt. När hon var klar med sin skriftliga ursäkt skulle pappa läsa igenom och godkänna den. När Emma var klar med sin uppgift fick hon byta om till pyjamas och skickades i säng, trots att klockan inte var mer än strax efter sju.


Så kan det gå om man är en näsvis tonåring med en sträng men rättvis pappa som tror på aga!

  VIP     VIP


Tillbaka