House of Cards - Inpiskarens ingripande


                                   

 

Den konservative parlamentsledamoten Francis Urquhart stod i den hemliga lilla rastplatsen på parlamentets tak. Bredvid honom på en av de vita trädgårdsstolarna stod en röd ministerportfölj, ett privilegium som hörde till hans ställning som inpiskare, ansvarig för att regeringspartiets parlamentsledamöter drog åt samma håll som premiärministern. Hans påtryckningar brukade faktiskt beskrivas som att han "put a bit of stick about", "använde käppen en smula".

Just nu pågick slutstadiet av en maktkamp om vem som skulle vara premiärminister. Urquhart var en av de två kandidaterna och om hans motståndare Samuels segrade måste inpiskaren lämna sitt ämbete.
 
Just därför var det så allvarligt med Mattie Storin, den duktiga unga journalisten han väntade på. I början av maktkampen hade Urquhart insett att han måste få fram sin uppfattning i pressen för att lyckas. Det räckte inte med att han var den lämpligaste kandidaten och skickligt lyfte fram sina motståndares svagheter. Han måste också få fram sina åsikter.


När den begåvade unga Mattie Storin knackade på dörren och bad om hans kommentar i en viktig fråga slog det honom att hon var både ambitiös nog för att vara intresserad av att rapportera om en spirande maktkamp inom regeringen och intelligent nog för att kunna förstå honom. I djupaste förtroende berättade Urquhart om vad som pågick, med undantag för de mer hårdföra intrigerna, som hur han smutskastade den oduglige premiärministern. 

De förstod varandra genast. Mattie skrev sina bästa reportage någonsin med hjälp av hans avslöjanden och hennes reportage hjälpte till att sätta ljuset på hur ynkliga Urquharts motståndare faktiskt var. De kompletterade varandra perfekt. Dessutom fäste de sig vid varandra som personer. Francis Urquhart blev förälskad i den vackra och begåvade reportern, medan hon helt på egen hand insåg hur lämplig han vore som premiärminister och att hon var kär i honom.

Naturligtvis var det inte så att någon av dem ville gifta sig, och Mattie kallade honom "daddy", inte "Francis", men förälskelsen var uppriktig.

 

 

Men nu hade hon blivit alldeles ryslig! Tydligen hade Mattie så småningom fått reda på de intriger han skonat henne från, Det var inte oväntat, med tanke på allt hon redan fått veta i förtroende. Men nu var hon plötsligt mycket arg över att hon, en journalist, inte fick veta allt! Hon ville avslöja saker hon fått veta i förtroende och skriva om intrigerna medan maktkampen fortfarande pågick, vilket vore en katastrof. Urquharts besegrade fiender visste för närvarande inte vem som slagit ut dem. Deras samlade hämndlystnad skulle utan tvekan krossa honom, om hon förrådde honom.

Den hygglige amerikanen mr Landless, som ägde tidningen "Clarion" som hon arbetade för, hade vägrat göra så och sett sig tvungen att säga upp henne. Nu ryktades det att den rasande, illvilliga Mattie tänkte söka upp de berörda politikerna och skvallra till dem direkt.  

Francis Urquhart hade skickat bud om att han ville träffa henne, men var inte säker på att hon skulle komma. Det skramlade till vid dörren till utkiksplatsen. Mattie hade kommit. De var ensamma. Med tanke på hur hon försökt avslöja saker hon fått veta i djupaste förtroende och blivit uppsagd för samarbetssvårigheter hade Urquhart hoppats få se lite ödmjukhet, men miss Storin lyste av självrättfärdighet med ett litet allvarsamt leende på läpparna.

 "Kan jag fortfarande lita på dig, Mattie?", frågade han rakt på sak.
 "Hur kan du tala om tillit efter hur du ljugit för mig?", frågade hon spydigt.
 "Du visste ända från början att du inte fick hela sanningen! Hur många gånger svarade jag inte ´You may think so, but I couldn´t possibly comment´? Jag förklarade spelet för dig och jag ledde dig aldrig vilse i dina artiklar. Att berätta fullt ut om maktkampen kunde jag inte, och det visste du." Han väntade på ett spydigt och inskränkt svar om rätten för journalister att svika förtroenden som de hade lust.

Men det kom ingenting. Matties självrättfärdiga leende hade runnit av henne och i stället såg han smärta.

"Hur kunde du vara så grym mot premiärministern?", forsade det ur henne. "Han trodde att du var hans vän och du gav hans karriär dödsstöten! Och de andra intrigerna! Utbildningsministerns gay-prostituerade och Samuels förflutna som kommunist! De är slut som politiker. Jag tror inte längre det är särskilt bra för England om du blir premiärminister!"

Francis Urquhart var inte alls arg längre, men mycket besviken. Han såg så strängt på Mattie att hon hukade sig.
"Tänker du kasta ner mig från taket nu?"
"Mattie! Vi talar om att vara Storbritanniens premiärminister. Det yttersta ansvaret för sextio miljoner britters väl och ve.

Premiärministern höll på att ruinera statskassan i sin iver att vara alla till lags genom ständigt nya utgifter och minskade skatteinkomster. Vi fick aldrig se honom sköta en kris, förutom hans egen förtroendekris, och du märker hur uselt han skötte den. Hur skulle han ha klarat en verklig kris? Det otroliga var att en sådan fjant kunde bli premiärminister, inte att han måste bort.

Tror du att någon som måste köpa sex av tonårspojkar eller en vindflöjel som svänger från kommunism till konservatism skulle duga som premiärminister?

Om jag blir premiärminister kommer det att finnas stunder då du avskyr mina beslut och skulle vilja kasta ner mig härifrån. Men det kommer att vara en sammanhängande politik, utformad efter vad som är bäst för landet på lång sikt!"

Mattie Storin mindes vad hon älskade hos Francis Urquhart. I ett London fullt av klena, giriga, kortsynta och fega personer var han någon som verkligen vågade och kunde leda landet. Att arbeta med honom var oändligt mycket bättre än att skriva för någon fet tidningsägare och hans likgiltiga läsare. 
"Har du inga svagheter?", kastade hon ur sig, utan mycket övertygelse.
"Jo, jag litade på dig, Mattie", medgav han. Hon flämtade till och rodnade, medan hon fick tårar i ögonen. "Och nu behöver jag veta om du tänker förråda mina förtroenden för att krossa mig, eller om jag kan lita på dig!"
"Du kan lita på mig", svarade hon, med en snyftning.
"Jag tror dig inte", förklarade inpiskaren med en suck. Han lyfte upp sin portfölj och gick mot dörren.
"Daddy!", ropade hon.
Han hejdade sig och vände om.
"Du vet att jag är väldigt fäst vid dig, och jag tror nog att du ångrar dig en hel del, men inte nog för den botgöring som krävs för att få bort det här mellan oss."
"Pröva mig!"
Han log uppgivet.
"Då kan du sätta händerna på stolssätet och böja dig framåt!"

Den blonda unga journalisten tittade storögt på honom med öppen mun, men innan han hunnit vända ryggen till henne satte hon ner handflatorna. Inpiskaren öppnade sin röda ministerportfölj och plockade fram en smidig, gul rottingkäpp. Mattie följde "den gula fasan" med blicken.

"Det blir inte bara rottingen!", förtydligade Francis Urquhart. Med vänstra handen lyfte han också upp ett respektingivande björkris. Den unga kvinnan nickade allvarsamt.

Hon stelnade till när han lyfte upp hennes klänning, drog ner strumpbyxorna och slutligen också sänkte hennes trosor. Mattie bet sig i underläppen. Det skulle bli rottingen på bara stjärten. Hon fick vara glad om det inte blev sex röda ränder på sätet av hennes vita klänning.

Inpiskaren slog till i luften med den vinande rottingen och plötsligt blev Mattie mycket liten, på mer än ett sätt.

                           

 

"Åh, kära nån!" Francis Urquhart såg faktiskt det komiska i det plötsliga plaskandet som smutsade ned stackars Matties strumpbyxor och trosor. Hon ansträngde sig för att inte gråta, men tårarna började faktiskt rinna i alla fall, för den stiliga unga journalis-ten skämdes så förskräckligt. 

Urquhart hjälpte genast henne av med de smutsiga underkläderna och offrade sin näsduk på att torka av hennes lår, utan att hon behövde lyfta på händerna.
Sedan satte han en fast hand på hennes korsrygg, hon spände genast skinkorna och så kom det första rappet på rumpan.
Mattie flämtade till och sviktade med knäna, samtidigt som en röd rand blossade upp tvärsöver hennes vackra skinkor.
"Ett. Tack så mycket, sir!", sade hon med tillkämpat lugn och putade ut med stjärten.

"Nåja, så formella behöver vi inte vara!", svarade Urquhart leende, höjde rottingen igen och ökade tempot. På tio sekunder fick Mattie fem ränder till och just som den gula käppen klatschade hennes rumpa för sjätte gången exploderade svedan i baken.
 -BUUHUUHUHUHUUU!!!, tjöt den välsmiskade unga journalisten, medan hon stampade med fötterna och händerna flög bakåt till de glödande skinkorna.

Inpiskaren gav henne ingen tröst alls, utan lyfte sin hand från hennes korsrygg, satte sig ner på en av trädgårdsstolarna, bytte ut rottingen mot björkriset och väntade. 
"Jag är redo när du är det, Mattie!"

Hon hade svårt att ta steget, utan dröjde kvar snyftande med tårar på kinderna medan händerna masserade den svidande, rödrandade rumpan. Urquhart log när han upptäckte att hon skyggt undvek att titta på det skräckinjagande riset. Hans stora flicka behövde lite hjälp.

Sträng, men lugn reste sig inpiskaren, tog den vackra, men upprumpade journalisten i armen och ledde henne till trädgårdsstolen, som han återigen satte sig i.

"Mattie, du har varit ganska duktig, men det vill mycket till ytterligare innan jag kan lita på dig igen. Tänker du ta ditt straff eller inte?", frågade han allvarsamt.
"Ja, Daddy!" Hon nickade, böjde sig framåt och lade sig lydigt på plats över hans knä med ändan bar.

Då lyfte Francis Urquhart björkriset och sedan fick unga Mattie Storin mer smisk på rumpan än någon journalist fått av en parlamentsledamot sedan parlamentsreformen 1832. Han slog inte särskilt hårt, men snabbt och länge, med ett gott björkris på en stjärt med frökenskinn, ovan vid att någonsin agas. Tårarna började rinna igen nästan genast. 

Mattie försökte spänna skinkorna trotsigt och stå emot, men riset vispade oavbrutet, och varje litet rapp fick det att svida lite mer. Snart var gråten tillbaka och den vackra journalisten kunde inte låta bli att sparka oroligt med benen. Gråten gick från hulkande till ett ihållande bölande, allt eftersom upprumpningen fortsatte. Till slut viftade hon rentav med armarna och håret kom i oordning, medan stjärten blev rödare och rödare under agan.

Då hördes hur dörren till parlamentshusets vindsvåning öppnades. Hon blev iskall inombords och glömde att gråta. Det vore en katastrof om en motståndare kom på Urquhart i färd med att tukta en ung väninna.
"Daddy, det kommer någon!", hann hon säga innan fotstegen hördes.
"Det är ingen fara, Mattie!", försäkrade han lugnt och riset fortsatte att basa hennes glödheta, röda skinkor.
"God eftermiddag, miss Storin!" Det var parlamentsledamoten Tim Stamper, inpiskarens pålitlige, tystlåtne närmaste man. 
"God eftermiddag, mr Stamper! Gratulerar till den framgångsrika kampanjen för er kandidat", lyckades hon säga innan gråten tog över igen. Att få ris på bara rumpan var så mycket värre med ett vittne, särskilt när det var den sluge, osympatiske reaktionären Tim Stamper. Mattie ångrade så att hon inte bara litat på den sympatiske inpiskaren, i stället för att hetsa upp sig över de politiska spelreglerna, hota med att svika hans förtroende, bli avskedad och nu slutligen få så mycket smisk på bara stjärten, och med Stamper som vittne till på köpet.

 

                     

 

Och Francis Urquhart sade ingenting om vare sig tröst eller förlåtelse, utan fortsatte bara att basa med riset. Sedan släppte han riset och lade dit sex hårda daskar över de rödsmiskade skinkorna.
"Förlåt! Snälla! Jag lovar att aldrig göra så igen!", bad hon ångerfullt med gråt i rösten.
Han vek ner hennes klänning över den välagade stjärten och lade en trygg hand på hennes korsrygg. Mattie slutade gråta och låg kvar över hans knä. som en snäll flicka.
"Två saker, Stamper. Jag kommer ner till omröstningen om fem minuter. Ceremonin börjar först om en halvtimme, vi behöver inte jäkta.

Det andra är, och du är intelligent nog för att veta att jag menar vad jag säger, att du ska inte nämna någonting för någon om vad du sett här på taket." Det var bara en tillsägelse, men både Mattie och parlamentsledamoten hörde det kalla raseriet i rösten.

"Naturligtvis inte", försäkrade Stamper allvarligt. "Jag tar och går ner till konferensrummet nu." Några ögonblick senare hörde de dörren slå igen.
"Jag har förlåtit dig, Mattie. Du är stark och modig och jag är glad att jag kan lita på dig igen. Försök att resa dig upp!"

Det var svårare än hon trott, men Francis Urquhart stödde Mattie Storin och när hon stod upp omfamnade han henne. Hon kramade honom tillbaka och viskade "Daddy!".
"Mycket älskade Mattie!", svarade inpiskaren och kysste henne.
Efter några ögonblick släppte de varandra försiktigt och han öppnade sin röda portfölj igen och plockade fram ett par strumpbyxor.
"Tyvärr har jag inga underbyxor, men med de här är du åtminstone inte naken." Medan hon tog på sig strumpbyxorna stoppade inpiskaren undan rottingen och björkriset i sin ministerportfölj och tog fram några papper.  
"Och nu, Mattie, vill jag att du blir min pressekreterare!"
Hon skrattade till.
"Du visste hur det här skulle sluta?"
"Inte alls, men jag hoppades."
                                             

 

  VIP     VIP


Tillbaka