En omtumlande upplevelse


Så aningslös jag var den där dagen i augusti då jag bestämde mig för att åtminstone på nätet ta klivet ur garderoben och erkänna att jag längtade efter att få smisk.

Jag kunde väl aldrig tro att så många var intresserade av smisk. Det dröjde inte länge sedan jag väl hittat de rätta sidorna innan jag kom i kontakt med men som ville ge mig smisk, helst med det samma. Det pirrade i rumpan, men samtidigt kändes det inte seriöst. Så småningom fick jag dock kontakt med några män som jag på fullt allvar kunde tänka låta smiska mig. Fast det här landets långsmala form lade hinder i vägen.

Så äntligen fanns där en seriös man på rimligt avstånd. Vi chattade lite och började sedan prata i telefon. Våra tankar om smisk var, för mig, förvånansvärt samstämmiga och det kändes så befriande att prata med någon som inte hymlar det minsta med att han gillar att vara dominant och smiska kvinnor. I den politiskt korrekta miljö jag vanligtvis vistas i kan jag inte tala om min längtan att vara undergiven och absolut inte nämna att jag vill få smisk.
Till slut hade vi hål i almanackan samtidigt och i morse lämnade jag hemmet för att få smisk för första gången i mitt liv. Jag blev själv förvånad över att jag inte var särskilt nervös. Istället märkte jag att jag när datumet var bestämt började tänka lite extra på hur jag uppförde mig och att det faktiskt blev lättare att ta i tu med de där tråkiga sakerna som jag är så bra på att skjuta upp annars.

Så var det dags. Jag reflekterade inte ens att jag stod på knä framför en man och talade om min fel och brister för att jag sedan skulle få smisk. Det bara kändes helt naturligt, liksom att när samtalet var slut lägga mig över hans knä.
Så kom de första smällarna. Visst gjorde det ont men inte så farligt och svedan hann alltid försvinna innan nästa klatsch kom. Så åkte strumpbyxorna ner och efter ett tag trosorna. Jag hade trott att det skulle kännas väldigt pinsamt när trosorna åkte av men jag hann knappt tänka på det innan nästa slag kom och så var de tankarna borta. Det gjorde betydligt ondare nu, benen började sprattla som av sig själv och fast jag kände tårar bakom ögonlocken så bubblade det inom mig som var jag på väg att börja gapskratta. Det var mycket absurt.

Jag fick order om att ställa mig i skamvrån. Innan hade jag fasat mycket för detta moment och tänkt att jag aldrig skulle stå ut med en sådan skam. I verkligheten var det inte skämmigare än att ligga över någons knä med rumpan bar. Jag hade fullt upp med att hantera känslorna som väckts under första delen av smisket, lite förundrat känna att mina skinkor blossade samt samla ihop mig för det som skulle komma. Att stå där helt stilla med näsan mot väggen samtidigt som jag hörde hur han gick omkring och pysslade med något och (inbillar jag mig, jag såg ju inte) ibland tittade på mig för att se att jag gjorde som jag vart tillsagd fick mig att känna mig liten och att verkligen vilja lyda.

Så blev jag kallad att lägga mig över knät igen. Visst kände jag en viss tveksamhet men att tänka tanken att inte lyda var omöjligt.

Den här gången kom olika redskap till bruk på min blottade stjärt och det gjorde mycket ont och var verkligen omtumlande. Jag minns de starka känslor som det väckte i mig men kan inte ge en exakt och kronologisk redogörelse för vad som faktiskt hände däremot vill jag försöka dela med mig av något av allt det som for genom mitt huvud och min kropp.

Jag fick tunghäfta. Då jag blev ombedd att svara på en enkel fråga fick jag inte ur mig ett enda ord hjärnan kändes som ett blankt papper. Han tog tag i mitt hår och vände mitt ansikte så jag såg mot honom och krävde ett svar. En lätt känsla av panik grep mig för jag var fortfarande helt tom i huvudet och kunde inte få fram ett ord även att jag ville.

Ett par hårda smällar på stjärten och tack och lov lyckades jag mumlande och lätt stammande få ur mig svaret. Jag blev ombedd att tala tydligt och till min stora lättnad gick det när jag redan visste vilka ord jag skulle bruka.

Mitt första möte med mattpiskan kommer jag nog aldrig att glömma även om det i framtiden blir många fler. Jag stod på golvet och lutade mig mot soffans ryggstöd. Oj vad ont det gjorde, efter bara ett par rapp var det omöjligt att stå still trots tillsägelser. Det kändes som jag absolut inte skulle klara av ett slag till och mina ben vek sig så att rumpan hamnade nere vid sittdynorna på soffan, i säkerhet för fler slag.

Det resulterade i att jag fick lägga mig på knä i soffan och luta mig mot ryggstödet och medan han höll fast mig så lät han samtidigt mattpiskan vina oupphörligen över min bak.

Jag ska inte beskriva smärtan för det låter sig inte göras men det dröjde inte länge förrän jag inte trodde mig om att klara mer. Jag bönade och bad att slippa mer medan paniken växte sig starkare.

Jag lovade att vara så snäll så snäll och hade lovat vad som helst bara han slutade. En sådan förfrågan kom dock inte och jag insåg att det inte fanns något jag kunde göra för att få slut på det samtidigt som det kändes som jag skulle förgås av smärta.
Så tog det plötsligt slut och till min lättnad fick jag order om att ställa mig i skamvrån igen.

Jag var mer nervös än förra gången eftersom jag inte visste om det var över eller om det vankades mer smisk. Jag kallade till soffan igen den här gången med hjärtat i halsgropen men blev bara tillsagd att niga och tacka för smisket.

Så fick jag dra upp byxorna igen. Och vi satte oss i soffan och pratade igenom vad som hänt och hur jag upplevt det. Jag kände mig lätt vimmelkantig men så småningom  landade jag mer i verkligheten igen.

För att jag inte skulle glömma vem av oss som bestämmer fick jag strax innan det var dags att åka hem åter lägga mig över hans knä och på bara rumpan ta emot 100 slag mer handen.
Efter det fick jag smaka träsleven. Efter varje slag skulle jag be om att få nästa. Jag fick vänta ett litet tag efter varje slag innan jag bad om nästa och annars hade jag nog inte klarat det. Dels för att rösten inte bar och dels för att jag visste att då skulle nästa slag komma och det kändes omöjligt att härda ut. Samtidigt anade jag att om jag inte gjorde det skulle jag få samma behandling med sleven som jag fått med mattpiskan och det ville jag undvika.

Så var det hela över för denna gången. Åtminstone själva smisket. Rumpan ömmar och gör rejält ont när jag sitter. Det var jag väl i och för sig medveten om men att det skulle göra så ont att gå det hade jag ingen aning om. Jag får anstränga mig för att inte vackla fram som en anka.

Men välförtjänt och välbehövligt var och är det. Jag är lugnare i själen och har mer energi och känner mig trygg med att jag alltid kan få en omgång till när det behövs.
 

  VIP     VIP



Tillbaka