Uppfostran och uppvaktning

 

3 juni 1960

 

"Ursäkta, men är det ni som är professor Tomlinson!?", frågade den stilige mannen den bastanta gråhåriga damen.
Professor Clara Tomlinson tittade förvånat på den unge mannen. Det här var trots allt ett cocktailparty för Berkeley-studenternas föräldrar och mannen som tilltalat henne såg knappt ut att ha fyllt trettio.                                         
                                                                                                                                          

"Jag är Clara Tomlinson, vems pappa är ni?"
"Joseph Nye, jag är Daphne Johnsons förmyndare, ´in loco parentis´. Hon är min salig farbrors styvdotter."
"Jag trodde hennes styvfars syster var hennes förmyndare? Tant Lu?"
"Min mamma. Tyvärr fick Daphne flytta hem till mig i stället när situationen blev ohållbar, med studierna och hennes oregerliga uppförande."
"Daphne kommer att ta sin examen om två veckor med mycket bra betyg..."
Han nickade allvarsamt.
"Jag vet. Tack vare att jag lyssnade till mor och följde era råd har ju allt löst sig till det bästa. När Daphne följde med mig till handelskammarens vårmiddag i lördags var hon så representativ att halva sällskapet trodde att hon var min hustru. Men när jag först talade med mor om saken i höstas måste jag medge att jag var tveksam..."
"Ursäkta, ni nämnde handelskammaren, är ni Nye från IBM?"
"Densamme! Var snäll och dra inte uppmärksamhet till oss, för då vill folk ha aktietips eller gifta bort mig. Kan vi gå lite mer avskilt, jag skulle gärna vilja prata mer om era idéer om ungdomars tuktan."   

Tomlinson ledde vägen till psykologiinstitutionens forskningsbibliotek, där de hittade var sin stol.
"Ni får förlåta, men jag trodde ju all psykologi handlade om att släppa hämningar och låta folk följa sina nycker. När jag besökte mor i september, då hon ville att Daphne skulle flytta över till mig, blev jag lite chockad när jag kom in i trädgården. Daphne och Gretchen, hembiträdet, hade just fått en ´semioffentlig disciplinering´," Joseph småskrattade.
                                 
 
                               
 

"Jag är inte säker på att jag förstår..."
"Åh, mor hade låtit dem behålla byxorna på medan hon smällde deras stjärtar med svångremmen, men sedan måste de vackert dra ner byxorna och följa mor ut i trädgården med rumpan bar. Sedan fick de stå i skamvrån stödda mot ett träd, med byxorna nere. Eftersom de var i trädgården var det ingen obehörig som såg dem, men skämdes gjorde de! De rodnade ordentligt när jag dök upp, även om de hälsade artigt. När det gällde Gretchen fungerade ert system perfekt, hon har skött sig utmärkt sedan dess."
"Men ni var chockad?"
"Tills mor visade mig era brev och berättade hur Lilla Daff misskött sig! Skolk från föreläsningar, försenade inlämningsuppgifter, bortslarvade biblioteksböcker, svordomar, rasistiska skämt och öldrickande ur pappmuggar.
Jag gick med på att ta över förmyndarskapet tills hon fyller tjugoett och blir myndig, samt att fortsätta mors försök att få ordning på henne enligt era idéer. "
"Hur reagerade Daphne?", frågade professorn nyfiket.
"Tyvärr var Daphne mycket stursk redan första morgonen. Jag följde er Bestämdhetsprincip, och efter en kort brottningsmatch fick jag av henne byxorna..."
"Och sedan...?"
Joseph Nye rodnade vid minnet av hur upphetsad det gjort honom att se henne i underbyxorna. Han hade aldrig tidigare kopplat att hon faktiskt var en kvinna nu. 
"Bestämdhetsprincipen. Hon fick gå tillbaka till att klä sig kort kjol, vit blus och knästrumpor, mer som skoluniform, tills hon bättrat sig. Och för brottningens skull fick hon smisk på bara stjärten ute i trädgården innan jag körde henne till universitetet."

 

                              

"Och det löste problemen med studierna?" Professor Tomlinson lyssnade fascinerat på den dynamiske unge ingenjören, som försökt praktisera hennes idéer. Nu förstod hon varför Daphne varit klädd så annorlunda, även om hennes näsring förtagit intrycket av personlighetsförändring.                          

"Som ni påpekat i era brev krävdes också ´indolensresistans´. När jag visat Daphne att jag var bestämd om skoluniformen, tills hon bättrat sig i studierna, gick hon med på att studera flitigt. Jag följde råden i brevet ni skickade hem med henne och hjälpte henne med studierna, samtidigt som jag ´kreerade push- och pull-faktorer´.

                          

När jag förhörde henne stod hon på alla fyra på bordet ´med rumpan bar och jag hade alltid en ordentlig rem redo för att ta itu med hennes misstag och slarv genast. Jag vet att ert brev förordade att lägga henne över mitt knä, men det hade inte varit lämpligt." Nye mindes hur hans erektion rest sig som en tältpåle när hans tjugoåriga myndling lydigt lyfte upp kjolen, drog ned underbyxorna och ödmjukt frågade hur han ville ha henne.

"Men jag tänkte på att också skaffa positiv uppmuntran, om hon klarade tentamen med spets skulle hon inte bara slippa skoluniformen, utan få följa med på operabalen. Det blev dessutom riktigt spännande när tentamensresultaten var färdiga och hon fick ta plats på bordet medan jag ringde univeristetet för att höra hur det gått.
Hon hade högsta betyget. Er metod fungerade verkligen!"

 

                                      
                             

"Så Daphne fick följa med som ert sällskap till operabalen?"
"Ja. Innan dess visste jag inte att hon kunde dansa, men hon var fullständigt förförisk."
"Och sedan har allt gått bra?"
"Med studierna. På andra områden har hon ju haft sina fel och begått en del försyndelser - som jag är tacksam över att ni, som hennes handledare, skickade hem meddelanden om. Svärande, dumma skämt om utbytesstudenter och öldrickande ur pappersmuggar är dåligt hos manliga studenter, men oacceptabelt hos en ung dam. Jag såg till att genast ta itu med sådana episoder.

Visst var det lite genant för alla inblandade när Daphne var oförsiktig och tog med en kamrat hem, samtidigt som hon hade en lapp från er om att ni själv sett hur hon drack öl ur en pappmugg utanför en studentförening föregående fredag.
Men jag följde er idé om semioffentlig disciplinering. Daphne fick dra upp kjolen och böja sig framåt medan hennes kamrat tittade på, och kanske lärde sig något. Sedan drog jag ned Daphnes underbyxor, tog av mig bältet och gav henne nog med rosiga, röda rumpränder för att hon inte skulle göra så igen. Och Daphne var inte sur efteråt, hon visste att hon förtjänat vad hon fick och tackade som hon skulle. Om något, så känns det att de tillfällen då jag varit tvungen att tukta och tillrättavisa henne fört oss närmare varandra. Visst älskade jag Lilla Daff förut, men som en vän. Men att bli så engagerad i henne har visat oss nya sidor av varandra, som att hon dansar så bra. Och jag tycker väldigt mycket om de sidorna. Faktiskt...."

 

                                   

 

"Ja, ni vet, jag trodde ju att jag skulle bli galen för tre veckor sedan när hon slarvade med kläderna. Ni minns att jag rentav skickade med Daphne ett brev till er om hur hon sprang omkring hemma insvept i bara en handduk!"
Professor Tomlinson nickade med ett klokt och förstående ansiktsuttryck.
"Jag medger att ert råd om ´relaterad eskalering´ fick mig att tvivla på ert omdöme. Men när jag till slut mötte henne i trappan hemma....ni vet vad som menas med ´topless´? Då bestämde jag mig för att ge er ´relaterad eskalering´ en chans. Jag påminde om att hon visste att hon inte fick göra så, men att om det var så roligt att vara naken, då fick hon väl vara naken när vi redde ut det här i arbetsrummet! När hon gjorde invändningar förklarade jag genast att i så fall blev det ´paddeln´och sade åt henne att klä av sig och vänta medan jag hämtade den." Han suckade tungt.

              

         

 

"Jag var inte förberedd på hur...kvinnlig Daphne skulle se ut helt utan kläder. Som tur var stod jag ju bakom henne med ´paddeln´, men hennes sköte syntes ju bakifrån, eftersom hon ju stödde sig på knäna den här gången. På den punkten hade er plan en svaghet, måste jag faktiskt säga."

Professorn nickade och gjorde en ursäktande gest.
"Men: Paddeln tvärsöver skinkorna gjorde underverk med Daphnes uppförande. Först var hon stursk och försökte låtsas som ingenting, men det syntes ju hur stjärten snabbt blev präktigt röd. Och sedan hördes ´Aj!Aj!Aj!´, men inga fula ord eller svordomar, och hon höll sig på plats. Så kom snyftningarna, och löftena om att aldrig slarva så igen och inte springa omkring topless, och så till slut den stillsamma gråten hos en ordentligt tuktad flicka. 

Då var det rätt mycket av tomat över Daphnes fina rumpa, så jag hejdade paddeln, snöt henne och förklarade att skamvrån var att stå kvar på knä över skrivbordet, medan jag gick igenom posten. Den delen av er plan var också lite olycklig. Daphne såg inte sur eller olycklig ut, utan snäll och tankfull, men hennes blottade byst...påverkade mig."
Professorn gjorde en ursäktande gest lite rutinmässigt och frågade sedan.
"Vilka praktiska förändringar har era nya känslor för Daphne fört med sig?"
"Nu förstår jag bättre att hon faktiskt är en ung kvinna, med en ung kvinnas behov. I somras när hon förklarade att hon ville gifta sig med mig pussade jag henne och lovade henne en ny cykel i stället. Nu under vårterminen har jag insett att hon faktiskt borde ha fått en egen bil redan för ett år sedan, och när jag dessutom blev säker på att hon tar det lugnt med öl köpte vi en Chevrolet åt henne."
Tomlinson nickade. Hon hade sett Daphne susa förbi i sin splitter nya Chevrolet Corvette.
"Hur ser du er relation efter hennes examen på fredag?"
Joseph Nye log lite generat, men bestämde sig för att tala.
"Jag har tänkt hela våren på den saken", medgav han, "men nu har jag bestämt mig. Igår kväll gick jag in i Daphnes sovrum efter läggdags. Hon låg naken ovanpå

 

 

och läste, men när jag kom in dök hon ner under täcket som en oljad blixt. Jag berömde hennes skötsamhet, men bad henne att sätta sig i skrivbordsstolen, naken som hon var. Hon verkade vänta sig lite smisk, men tog det med jämnmod, som en duktig och modig ung dam, och satte sig på plats.

Sedan klädde jag av mig naken, så att vi skulle vara lite mer jämspelta..."
"Hur reagerade Daphne?"
"Hon log och frågade om det här betydde att  hon fick ge mig smäll? Jag förklarade rakt på sak att oavsett vad hon svarade skulle jag inte ge henne fler ränder i stjärten, men att jag hoppades få sätta en ring på hennes vänsterhand."
"Och hon sade ja?"
"Genast. Vi gifter oss på söndag efter hennes examen. Min mor och Daphne ordnar bröllopet, och jag betalar det."
"Gratukerar!"
"Det är till stor del professorns förtjänst! Era idéer var djärva, men de lyckades över förväntan för oss. Gud välsigne er!" Han kramade henne och gick.

Professor Clara Tomlinson satt kvar en stund och begrundade det faktum att hon aldrig skickat något meddelande till Joseph Nye, särskilt inte om att smiska Daphne.
Vid två tillfällen året innan hade hon däremot som handledare tröstat en gråtande Daphne, som förklarat att hennes älskade Joseph var en idiot, som inte tog henne på allvar. Kanske hade det varit ett misstag att säga "Problemet är troligen att han inte ser dig som kvinna"?

 

Det hade inspirerat Daphne till en plan som gjort att hon på söndagen efter sin examen skulle gifta sig med en miljonär som älskade henne och som var hennes stora kärlek. Det enda onda var att hon ljugit sig blå om vad professor Tomlinson hade för idéer om uppfostran...

Men nästa morgon när Daphne kom till sin sista föreläsning bad Clara Tomlinson henne följa med till hennes arbetsrum. Där måste sedan Daphne klä av sig naken som en nål och sedan delade Clara Tomlinson ut sitt första kok stryk någonsin till en gråtande och bölande ung studentska. Det lärde den blivande mrs Nye att inte ljuga så mycket, vilket gjorde henne gott. Och så levde de lyckliga i alla sina dagar!

lupus       badfemale



Tillbaka