Partipiskan



Partisekreterare Hanna Björksten satt och tvinnade sitt långa blonda hår medan hon väntade på att det skulle bli dags för hennes möte med partiledaren, Filip Knutsson, Sveriges statsminister och partiets mest framgångsrike ledare sedan hundra år tillbaka.

Hon hade bett om mötet för att vara först med de dåliga nyheterna, som var hennes fel. Det var inte de första dåliga nyheterna Hanna orsakat som partisekreterare. Själv tyckte hon inte att de dåliga SIFO-siffrorna var hennes fel. Hur kunde hon göra något åt att arbetslösheten stigit? Förr eller senare skulle väl siffrorna vända åt rätt håll? Att journalisten från "Dagens Eko" lyft fram den kommentaren från henne som tecken på att hon var dum var bara orättvist. Det var typiskt att journalister aldrig uppmärksammat att hon var ung, snygg, blond och slank, som ingen partisekreterare före henne.

Men Hanna visste att hon också begått en del misstag. Hennes försök att få riksdagsledamöterna att tänka mer positivt genom slagord som "Nu kör vi så det ryker!" och "Politik är kul!" hade tydligen retat upp några av de  gamla stötarna i riksdagsgruppen.
"Hanna dum i ´Ekot´ va´,
 Filip hörde vad hon sa´,
 Filip efter remmen gick,
 Hanna smäll i ändan fick!",
var ett rim som någon av dem spritt bland kollegerna, tillsammans med en ful photshoppad bild.

           

Filip hade visserligen luggat henne när de var ensamma, men det var allt. Det hade inte alls varit som när pressekreteraren ljugit för honom fem år tidigare, då Hanna var ordförande i ungdomsförbundet. Ungdomsförbundet hade haft styrelsemöte vid det långa mötesbordet på partiexpeditionen, då plötsligt Filip kommit in med "tant Ulla", som de kärleksfullt kallade hans pressekreterare Ulla Skäremo, en yppig, rödhårig dam, som påstods vara hans älskarinna.

Men det var inget kärleksfullt med hur han höll henne i örat.
"Jag visste inte att ni var här!", ursäktade sig partiledaren först. Men sedan tillade han: "Å andra sidan kan det vara bra att ni ungdomar får se vad som händer, om man SVIKER och rentav LJUGER!"
"Snälla, inte inför ungdomarna!", vädjade hon.
"Berätta i stället vad du gjort!"
"Jag ljög för partiledaren och påstod att jag inte var berusad då jag blev fotograferad av en paparazzo igår."

Partiledaren vred lite på kroppen och gav Ulla Skäremo ett par hårda klatschar på sätet av kjolen. Hon hoppade till och rättade sig. "När jag var berusad misslyckades jag med att ge partiledaren råd inför en intervju, som var nära att gå dåligt."
"Vad du gjort är oacceptabelt, men du kan få välja om du vill vända framsidan eller baksidan mot de trevliga ungdomarna!"
"Framsidan!"
"Då kan du lägga dig på plats."
 

 
"Tant Ulla" ställde sig vid kortsidan av bordet, böjde sig framåt och stödde sig på armbågarna. Hon rodnade och himlade omedvetet med ögonen när statsministern lyfte upp hennes kjol och böjde sig ner för att sänka hennes trosor och nylonstrumpor till knäna. Hennes yppiga, pumpformade rumpa reflekterades i fönstret bakom henne, till glädje för de pilskare pojkarna, men Hanna tittade på hennes ansikte. 
När Filips första dask landade på hennes stjärt blev Ullas mun ett streck, men redan den andra fick henne att kvida. Statsministern agade raskt och kraftfullt, med ett lika lugnt ansiktsuttryck som om han dribblat en basketboll, inte klatschat en naken damrumpa.
"UHNGH! UHNGH!", lät det från den agade och hon slöt ögonen.
                                             

"KLATSCH! KLATSCH! KLATSCH!", hördes agan, medan flickorna bland ungdomsförbundarna tänkte på hur det måste svida och pojkarna andades tungt och försökte få en skymt av hennes rumpa i fönstrets spegling.
Hanna själv fick tårar i ögonen bara av att se så mycket smäll, redan innan den annars så vältaliga Ulla brast ut i "BUUHUU!!! BUHUHUUUU!!! BUUUUU!!!!", med tårarna rinnande nerför kinderna. Då grät Hanna också.
Efter exakt tolv minuters upprumpning hejdade sig partiledaren, men höll en lugnande hand på sin pressekreterares korsrygg.
"Har du något att säga mig?"
"Förlåt! Jag ska aldrig mer vara full när jag ska ge råd!"
"Och inte hångla med reporter Jonason heller?"

Plötsligt förstod alla varför den lugne Filip Knutsson blivit så rasande arg och varit så fruktansvärt sträng mot någon han stod så nära. Ett snabbt småleende syntes i Ullas ansikte innan hon lovade att aldrig göra så. "Det ger ett oprofessionellt, svagt intryck att bära sig åt så på en offentlig plats", förtydligade hon, för att skapa en mer städad förklaring till avbasningen hon fått. Partiledaren drog upp hennes underkläder igen och sänkte hennes kjol. Pressekreteraren reste sig upp och smålog lite.  
"Hanna, jag ser att det här gjort intryck på dig också!", kommenterade statsministern sedan tårarna hos ungdomsförbundets ordförande. "Vad har du lärt dig?"
"Att aldrig hångla med reporter Jonason!", tänkte Hanna, men förstod att vad hon än trott för en timme sedan, så var ingen under fyrtio i partiet för gammal för att få smisk.
"Att alltid vara fokuserad på uppgiften", svarade hon.
Partiledaren nickade belåtet och lade armen om midjan på pressekreteraren, som strålade som en sol mot honom.
 
Hanna såg på klockan. Nu var det dags att möta honom och berätta vad hon ställt till med.

"EN UPPSTOPPAD SAME!?!", röt statsministern. "Du sade att presenten från Arjeplogs byalag var en norrländsk tomtefigur!"
"Jag var säker på att det måste vara så. Det kändes ofint att fråga vad deras fula tomtefigur egentligen föreställde."
"Jag blev fotograferad, leende, när jag tog emot den där skiten. FATTAR DU HUR DET HÄR KOMMER ATT SE UT?!"
"Jaa..." Hanna kände hur tårarna började komma.
"Gråt inte, utan lyssna!" Hon behärskade sig. "Jag och Ulla har pratat en del om ditt lilla missöde i ´Dagens Eko´, dina klämkäcka slagord och de råd jag fått av en del mycket erfarna representanter för det här partiet." Han öppnade sin översta skrivbordslåda och plockade fram ett svart bälte. "Om du inte kommit hit med väldigt goda nyheter var tanken att du skulle få smäll, och om du trilskades, så skulle Ulla hjälpa till med att hålla dig. Men jag tror nog att du behöver skämmas lite mer än så!"

Hanna skämdes redan förfärligt och kände att hon bara ville vara en snäll och lydig flicka och sedan fly till skogs för att leva i en liten stuga på sin pension från riksdagen.
"Ta av dig kjolen och dra ned underbyxorna!"
Hon lydde genast och stod framför landets mäktigaste man i kavaj, skjorta och med rumpan bar.
Han plockade nu fram en stadig träpaddel ur skrivbordslådan.

                                                        
       
"Som tur är har ungdomsförbundet styrelsemöte i konferensrummet!" Hanna kunde inte få fram ett ljud, men slog instinktivt händerna för sin nätta lilla rumpa. "Du kan väl berätta redan nu om du vill visa ungdomsförbundarna framsidan eller baksidan!"
"NEEEJ!!!"
"Ska det vara på det viset, så säger vi väl baksidan!"
"Nej! Nej! Nej!"
Då öppnades dörren och "tant Ulla" tittade in, med bekymrat ansiktsuttryck.

                                    

"Det hörs ut att Hanna tydligen inte bara varit slarvig, utan är olydig också."
"Nej då!", ljög Hanna instinktivt.
"Då är Hanna säkert inte för högfärdig för att vara en snäll flicka och lägga sig på plats över statsministerns knä."
Filip satte sig ner och Hanna tog plats för sitt livs första kok stryk.

           

Det var bara någon minut av snabba hårda daskar, men Hanna tjöt högt, hennes ögon tårades och sedan var hon verkligen tuktad. Som om hennes vilja verkligen satt i smiskpaddeln statsministern höll i andra handen lät hon sig ledas vid handen till konferensrummet.

Ungdomsförbundarna spärrade upp ögonen när statsministern kom in med en partisekreterare som hade rumpan bar, och en rumpa som rodnade av smisk dessutom.

De nickade försiktigt när Filip förklarade att Hanna skulle straffas för att hon varit slarvig och sedan stirrade de som förhäxade på hennes vältränade, äppelformade stjärt när Hanna blev tillsagd att böja sig fram och ta spjärn mot ett litet bord mittemot konferensbordets kortsida. Efter avbasningen var hon foglig, även om hon rodnade så att hon var lika röd i båda ändarna. Statsministern ställde sig vid sidan av med smiskpaddeln och så började spektaklet.
"PLAFF! PLAFF! PLAFF!", lät smiskpaddeln när den tuktade Hanna. Hon teg och spände trotsigt skinkorna, som snabbt blev ännu rödare. Inte ens stönanden som "uhngh!" hördes från henne.

Ungdomsförbundarna skruvade på sig, medan statsministern lugnt smiskade vidare, fast besluten att både straffa Hannas försyndelser och tukta hennes styva sinne.
Snart började de spända skinkorna vrida sig under avbasningen och de långa benen sparkade ut. Filip log lite stillsamt, men fortsatte utan att ändra tempot.
En stor snyftning hördes och de spända skinkorna slappnade av.
 
   

Sedan kom gråten desto starkare:
"BUUHUUHUU!!! BUHUHUHUUU!!!! BUUUU!!!! AUUUHUUHUUHUHUU!!!" Hanna hade rentav lite svårt att hålla händerna på bordet, medan benen började hoppa och dansa. Från ingenstans kom "tant Ulla" och höll hennes händer på plats, medan statsministern fortsatte att ge sin stygga, slarviga flicka hennes gärningars lön på bara stjärten.

Efter exakt tolv minuter slutade avbasningen, men Hanna fortsatte att gråta högt, tills statsministern tog henne hårt i örat. Då tystnade hon tvärt.
"Lovar du att sköta dig bättre hädanefter?"
"Jaaa."
"Och du besöker riksdagsmännen och ber om förlåtelse imorgon för att du varit nedlåtande?"
"Ja."
"Då kan du gå till ditt arbetsrum."
 
                  

Plötsligt tycktes Hanna återigen bli medveten om att hon stod med rumpan bar inför ett tjugotal ungdomsförbundare som just sett henne få smäll på stjärten och böla i högan sky, medan hennes vackra ben dansade. Hon slog händerna för rumpan, rodnade djupt och sprang till sitt arbetsrum med händerna på stjärten, följd av glada skratt.

Hanna låg på besökssoffan i sitt rum i en timme och grät, fortfarande med bar stjärt, för det sved som eld efter allt smisk hon fått av statsministern. Hon tänkte på hur nyheten spred sig runtom i partiet om hur hon fått smäll på stjärten och hur elaka riksdagsmännen skulle vara när hon måste be om ursäkt nästa dag. Särskilt gamle Orvar Eriksson, som aldrig velat ha henne som parisekreterare. Han skulle säkert be henne visa rumpan, så han kunde se hur mycket hon fått.

Till slut knackade Ulla Skäremo på dörren och bad att få komma in.
"Jag vill vara i fred!", skrek Hanna och kastade en mugg mot dörren.
"Antingen öppnar du, eller också måste jag säga till Filip att du är stursk och olydig! Vi har faktiskt en partipiska, även om den inte använts sedan 1930-talet."

Då öppnade Hanna snällt och "tant Ulla" gav henne en stor kram. 
"Du tog ditt straff som en duktig flicka. Nu blir det kylsalva på rumpan och sedan får du glass."
"Vad skulle jag fått om jag varit en elak flicka?"
"Då skulle du vara ute ur politiken."
"Det är jag nog redan. Alla vet att jag fått smisk."
"Precis. Filip ville avskeda dig, men jag kände att smisk och skam var vad du behövde."
"Varför?"
"Två skäl. Orvar Eriksson ringde nyss och förklarade att Filip var väl hård mot dig. Att du tog ditt straff var ett gott tecken och du hade ju gjort många bra saker. Partipamparna tycker att du varit en obetänksam flicka, men nu har de förlåtit dig och du är kvar i familjen."
"Och det andra?"
"Låt oss inte hyckla om attraktionen mellan oss!" Hanna log uppgivet. Hon hade velat älska med den magnifika, rödhåriga matronan redan första gången de såg varandra. Men att det var så uppenbart..."Dessutom har jag märkt hur du ser på Filip, samtidigt som han tjatar på mig om en trekant med pappa, mamma och en kreativ svägerska."
"YESSS!!!"
"Först ska du ha rumpan insmord, sedan har vi kvällen framför oss!"

  camp   hfp


Tillbaka