En lämplig hustru till unge greven


 

"Jag vet att vänsterpartisterna i kommunen beskriver mig som ´lika otäck som en kombination av cancer och häxan i pepparkakshuset´", förklarade grevinnan Elizabeth Brahe medan hon knäppte händerna i sitt knä. "De säger så för att jag är riskkapitalist och för att jag strävar efter perfekt ordning i hushållet här på Stegeborgs slott. Jag bryr mig inte om vad de busarna vräker ur sig. Men hur kan du säga så?"
"Caroline är INTE någon flummare eller förrädare. Hon arbetar ju som forskare för försvarsmakten! Och jag kommer att gifta mig med henne." Unge greve Joakim höjde inte rösten, men han hade bestämt sig.
"Tycker du att det är RÄTT att likna din mor vid cancer?" Greve Gustaf såg mycket kyligt på sin ende son. Joakim sansade sig.
"Förlåt att jag var så vidrig."
"Du är förlåten. Jag medger också att Caroline är trevlig och begåvad, för att inte tala


 
om vacker. Men enligt mina vänner stod hon i SÄPOs register för att ha gripits i samband med en våldsam protest mot Sveriges insats i Afghanistan. Amiral Örnklo krävde att hon genomgick ett speciellt lojalitetstest, som han skötte personligen, innan han gick i god för att Caroline kunde anställas vid försvarsmakten."
"Caroline var faktiskt motdemonstrant!", invände Joakim. "Hon berättade för mig att hon blev gripen när en fredsdemonstrant försökte slå henne i huvudet med en tegelsten och hon knäade busen. Polisen grep folk till höger och vänster."

"Men Caroline verkar ofta ha otur och hamna i onödiga tråkigheter. Jag talade med föreståndaren på äldreboendet i Norrköping där hon hjälper till frivilligt varannan helg. Han talade också entusiastiskt om allt som är bra med Caroline, men till slut nämnde han, i förtroende, att hennes styvsinthet är ett bekymmer.
Äldreboendet har en tydlig nolltolerans för tobak för patienter och personal. Det är bar för patienternas hälsa och personalen kan röka på ett avskilt ställe i trädgården.

Bland Carolines uppgifter som frivillig är att ta ut patienter på extra promenader. En patient hon fått särskilt bra kontakt med är en gammal ingenjör i rullstol som äldreboendet botat från hans tobaksmissbruk.
För ungefär ett år sedan avslöjade en undersköterska att Caroline rutinmässigt bjöd den gamle ingenjören på cigarr. På egen bekostnad, av ren olydnad, på trots mot reglerna!
 
           

Föreståndaren följde naturligtvis traditionen på äldreboendet att när Carolines skift var färdigt kallade han in henne på sin expedition och berättade att hon var avslöjad. Den unga frivilliga fick det traditionella valet mellan att omedelbart sluta hjälpa till ideellt eller lägga sig på plats för en ordentlig omgång med riset.
Tydligen var Caroline den första frivilliga sedan 1907 som valde riset. Med viss svårighet fick föreståndaren fram en läderrem, varefter Caroline fick dra upp uniformskjolen och lägga sig på en lämplig brits. Sedan drogs hennes underbyxor ner och den frivilliga fick en grundlig upprumpning med remmen på bara stjärten. När hon var ordentligt röd och fäktade med benen verkade hon ha fått nog, så hennes chef tänkte att efter en liten uppläxning ovanpå agan skulle de kunna lägga det här bakom sig.

Caroline lyssnade tyst på uppläxningen, med tårar på kinderna, men sedan kom hon med invändningar. Tydligen en massa nyliberalt trams om att en åldring som överlämnat sig helt i händerna på en offentlig vårdinrättning fortfarande skulle ha personlig frihet när det gällde sådant som tobaksrökning.
Föreståndaren förklarade för mig att han försökte argumentera så tydligt och enkelt som möjligt: Om Caroline bröt mot reglerna igen., då blev det smäll på bara stjärten igen.
Hon nickade allvarsamt, de kramades och sedan fick hon lov att dra upp underbyxorna, byta om och gå hem. Men det slutade inte där."
Grevinnan Elizabeth tog en klunk té.
"När Caroline var tillbaka två veckor senare var personalen noga med att inte anspela på att hon varit olydig och att föreståndaren varit tvungen att ge henne smisk. Men när
patienterna åt kvällsmat var en undersköterska tvungen att rapportera att hon kände en tydlig cigarrdoft från den gamle ingenjörn. 

Den stackars föreståndaren hade inget annat val än att kalla in Caroline för en ordentlig avbasning och nya förmaningar, men hon förblir styvsint och olydig. Bristen

på frivilliga gör att han inte vill bli av med henne, samtidigt som det skulle kännas
skamligt att låta henne komma undan ostraffat med att bryta mot reglerna."
"Så varannan lördag hjälper Caroline åldringar ideellt, trots att hon får smäll på rumpan efteråt?", sammanfattade Joakim i mer positiv anda.
"Hon är en liten bråkmakare! En odisciplinerad värsting", underströk hans mor allvarsamt.   
"Men hon blev ju docent i statsvetenskap vid Uppsala Universitet!", invände hans far.
"Jag antar att hon inte berättat om sina kvällsstudier i engelska vid samma univeristet? Hur hon var den olydigaste, envisaste och sturskaste student som gamle professor Adlerberth undervisat! T.ex. envisades hon med att kritisera viktiga verk i engelsk litteraturt för geografiska felaktigheter - som inte stämde!" Grevinnan Elizabeth såg triumferande på sin son. "Det visste du nog inte om ditt lilla skenhelgon!"

Efter tre veckors sturskhet och envishet hade professorn kallat Caroline till sitt arbetsrum och berättat att när han forskade vid Cambridge-universitetet på 1960-talet fanns det en student vid geografi-institutionen som var nästan lika olydig som Caroline.

Henne ställde en professor framför en karta, med kjolen uppdragen, som en påminnelse om vad som kanske väntade. Sedan höll han ett litet förhör med henne, och då hon svarade fel fick hon ett par rapp på rumpan. Snart hade flickan bättrat sig riktigt ordentligt.

                 

Då blev minsann Caroline tyst och drog lydigt upp kjolen och ställde sig framför professorns karta.
Så fort hon svarade fel var professor Adlerberth samvetsgrant framme vid käppen och gav henne ett par lätta rapp. Det var en metod som tuktat flera extrema och olydiga studentskor vid engelska institutionen till att bli snälla och duktiga engelsklärarinnor, tolkar eller rentav forskare. Visst hade den snälle Adlerberth tyckt illa om att se deras stolthet brytas av käppen och sturska ( ofta sexiga ) "womyn" bli snälla flickor, med tårar på de rodnande kinderna och händerna på de svidande, rödsvullna skinkorna. En kvinnlig professor i genusstudier hade en gång i tiden bölande dansat "krigsdans" framför Adlerberth och sedan bönfallit riktigt rart om att han inte skulle meddela hennes far om hur olydig hon varit.
 

 

Men den förhärdade Catherine gick det inte att nå fram till med några lätta rapp av rottingen. Hon fortsatte att visa sig trotsig och när hon till slut räckte ut tungan åt Adlerberth brast något i professorn.

Han satte sig ner, röt åt Caroline att lägga sig över hans knä och sedan njöt han faktiskt av att klatscha hennes nakna rumpa. Studentskans skinkor rodnade snart ordentligt, hon sprattlade med benen och han kände hur hon ansträngde sig för att inte jämra sig.

Men det var omöjligt, för nu var hennes universitetslärare så arg att han klatschade på utan uppehåll, till Caroline slutligen började stöna och sucka, för att så småningom gråta och tjuta. Äntligen fick Adlerberth höra ord som "snälla" och "förlåt" från sin stygga studentska. När han släppte upp henne var professorn säker på att hon var tuktad.

 

Men redan följande vecka hade han varit tvungen att lägga Caroline över skrivbordet för att tillrättavisa henne med en gymnastiksko på bara stjärten . Samtidigt som det lilla skenhelgonet var duktigast på statsvetenskapliga institutionen var hon en vanartig kvällsstudent på engelska institutionen som fick smäll nästan varje vecka. 

 

"Så, kära, älskade Joakim", avslutade grevinnan berättelsen om den stackars professor Adlerberth och den vanartiga Caroline, "hur skulle du kunna bli lycklig med en så oregerlig flicka, som ständigt hamnar i onödiga konflikter? Du slutade ju träffa Lisa för att hon var dålig på att hålla tider och Hanna för att hon inte borstade tänderna ordentligt!"
Det blev mycket tyst i salongen på Stegeborgs slott.
"Vet mamma vad som menas med spanking?"
"Det är ju det engelska ordet för vad den stackars professorn blev tvungen att ge din flickvän."
Det blev tyst igen.
"Lisa och Hanna gjorde slut med mig, inte tvärtom, för att jag erkände att jag behövde ge dem smisk varannan vecka för att bli tillfredsställd. Sexuellt. Det kallas också spanking. Caroline tycker om att få smisk då och då."
Grevinnan Elizabeth såg på sin make och förstod att han redan visste. Hon kände efter och sade sedan:
"Älskade vännen, jag skulle älska dig också om du var en mördare!" och gick runt tébordet och kramade sin son riktigt ordentligt.

                                                           
Joakim och Caroline gifte sig ett halvår senare på Stegeborgs slott och sedan levde de lyckliga i alla sina dagar!

  VIP



Tillbaka