Konsekvenser av snatteri


Han blev abrupt avbruten i sitt läsande av telefonens gälla signal. Eftersom hans fru var ute och roade sig tillsammans med sina väninnor och hans 14-åriga dotter var på handbollsträning blev han tvungen att resa sig ur sin fåtölj och gå och svara.
- Gunnarsson, svarade han.
- Är detta Göran Gunnarsson, pappa till Anna Gunnarsson? sa den manliga stämman i andra änden av luren.
- Ja, det stämmer, svarade Göran.
Görans hjärta började bulta snabbare och magen snörpte ihop sig av oro. Vad hade hänt med Anna? Var hon oskadd? Anna var det allra käraste han hade i livet, trots att hon faktiskt inte var hans biologiska dotter. Han hade kommit in i Annas liv redan då hon var en liten flicka, kort efter att hans nuvarande fru, Annas mamma, blivit lämnad i sticket av Annas pappa. Anna hade ingen kontakt med sin biologiska pappa utan såg styvpappa Göran som sin pappa.
- Jag ringer från polisen, sa mannen. Din dotter har åkt dit för snatteri. Jag vill be dig komma ner till polisstationen fortast möjligt.
- Vad är det du säger!? utbrast Göran med förvåning i rösten. Har Anna snattat? Det kan inte vara möjligt!?
Anna var trots sina 14 år en mycket mogen och ansvarsfull flicka, som skötte skolan exemplariskt, ägnade sig åt idrott och läsning på fritiden och såvitt Göran kunde bedöma så hade hon även hamnat i en bra umgängeskrets. Därför blev han mycket förvånad av beskedet att Anna hade blivit haffad för snatteri. Kunde det röra sig om ett missförstånd?
- Tyvärr är det sant, sa polismannen. Men hon verkar mycket ångerfull och det är ingen tvekan om att hon inser att hon gjort något mycket dumt. Med tanke på hennes låga ålder och det faktum att vi aldrig har haft någonting att göra med henne tidigare så släpper vi henne utan vidare påföljder, för den här gången.
- Jag kommer direkt! sa Göran och slängde på luren.

I nästa sekund var han påklädd och satt i bilen. Hur sjutton skulle han handskas med det här? Snatteri, det var ju brottsligt. Det är en sak att lära sitt barn att ta konsekvenserna av dåligt uppförande, att inte passa tider, respektera äldre och så vidare, men snatteri?! Hade han inte varit en god far nog åt henne? Hade han inte uppfostrat henne så väl att han borde slippa att sitta i bilen på väg till polisstationen för att hämta Anna? Många tankar snurrade i hans huvud under den korta bilresan. Han kunde tänka sig att det snurrade en massa tankar även i Annas huvud just nu. Han insåg att hon förstod precis hur upprörd och besviken han var på henne, om den här snatteri-historien nu stämde.

I familjen Gunnarsson hade det alltid varit viktigt att ta konsekvenserna av sitt handlande och när det gällde uppfostran av dottern var Göran och Annas mamma överens: betedde man sig riktigt illa så räckte det inte med en tillsägelse, man måste markera den unga flickans snedsteg på ett mer handgripligt sätt. Sedan Anna var sådär 7-8 år hade hon fått smisk på stjärten då hon varit olydig. Aldrig hade det behövt ske så särskilt ofta och aldrig utan en bra anledning, och det var kanske därför som Anna alltid hade skött sig så bra. Hon visste att uppförde hon sig inte som det förväntades av henne så vankades det smisk på bara stjärten. Det hade alltid varit Göran som delat ut smisket. Annas mamma tyckte det var skönt att lämna över den biten till honom, och på något sätt var han den mer auktoritära av dem, kanske var det helt naturligt med tanke på att han var större och starkare, både i armarna och i rösten.

Göran hade tyckt att det var den naturligaste sak i världen att ta sig an Annas uppfostran, och även Anna hade accepterat det ganska snabbt. Till en början hade det naturligtvis inte rört sig om mer än några daskar på rumpan och kanske en stund i skamvrån, men med åren hade Göran fått ta till både den stora hårborsten i trä, livremmen och vid allvarligare tillfällen hade Anna själv fått gå ut och plocka ett rejält björkris som han sedan smiskat henne med ordentligt. På bara stjärten förstås. Och metoden fungerade, efter att flickan fått smisk var hon alltid mycket ångerfull och skötte sig så exemplariskt som en 14-årig flicka bara kunde. Anna hade förlikat sig med att det delades ut smisk på stjärten när hon varit olydig och hon hade blivit van vid det och tyckte att det var helt rätt att få ett kok stryk om man betett sig illa. Hon kunde inte dra sig till minnes att hon någonsin fått smisk utan att hon gjort något riktigt dumt, och på något vis kändes det skönt att få ”sona sitt brott” genom att ligga med bar stjärt över pappa knä och få smisk. Göran var helt övertygad om att Anna förstod att snatteri var något helt annat än att trotsa sin mamma eller slarva med läxor. Hon förstod säkert också att hon knappast skulle komma speciellt lindrigt undan den här gången. Göran visste fortfarande inte riktigt vad han skulle ta sig till med Anna när han hämtat henne, men han hade ju ytterligare några minuter på sig att fundera.

Tidigare samma dag:
Skolan var slut för dagen och Anna styrde stegen mot uppehållsrummet, där hon brukade sitta och läsa en stund och äta en macka innan det var dags att bege sig till handbollsträningen. När hon satt där försjunken i sin bok, kom Mickan från 8B och slog sig ner bredvid henne. Mickan spelade i samma handbollslag som Anna, men de hade inte pratat särskilt mycket med varandra, och de umgicks aldrig utanför handbollen. Det förvånade Anna att Mickan kom och satte sig bredvid henne. Hon var en av de där tuffa, populära tjejerna, medan Anna sågs mer som en ”plugghäst”.
- Tjena Anna, hälsade Mickan.
- Hej hej, sa Anna utan större intresse.
- Läget?
- Jodå, det är bara fint. Anna undrade vad det var Mickan ville egentligen.
- Vad säger du om att skippa träningen idag och dra ner på stan? sa Mickan.
Anna hade faktiskt känt sig lite hängig i ett par dagar och hade redan under förmiddagen funderat på om hon skulle hoppa över träningen, men hade bestämt sig för att göra ett försök i alla fall.
- Varför vill du skippa träningen? undrade Anna.
- Känner inte för det idag, sa Mickan. Jag fick pengar av min mamma igår till att köpa en ny vinterjacka, så jag vill hellre göra det än att träna, och så tänkte jag att du kanske ville följa med som smakråd?
- Nja, jag vet inte, tvekade Anna.
- Kom igen nu, det blir kul!
Anna funderade ett par sekunder och sedan bestämde hon sig! Det kunde väl inte vara så farligt att hoppa över träningen en enda gång? Hon kände ju faktiskt inte Mickan så väl, kanske var hon jättetrevlig?
- Kör till då! sa Anna.
- Kom så går vi, sa Mickan och tog Anna under armen och styrde mot stan.

Flickorna hade en trevlig eftermiddag tillsammans. Anna var glatt överraskad över hur kul hon hade tillsammans med Mickan, hon var rolig och pratglad. De gick från affär till affär, Mickan provade jackor och Anna agerade smakråd. Inne på H&M fick Anna syn på en superfin, glittrig partytopp som hon verkligen önskade att hon hade råd att köpa.
- Prova den vetja, det kostar ju inget! föreslog Mickan.
Sagt och gjort, så provade Anna toppen. Tro det eller ej, men toppen satt som en smäck! Men så var det ju det där med pengar.. Hon fick 400:- i månadspeng, men det var fortfarande mamma som köpte kläder till henne, och hon trodde inte att mamma skulle gå med på att köpa toppen till henne, och själv hade hon inte pengar nog att köpa den.
- Visst är den fin, men jag har faktiskt inte råd att köpa den, sa Anna sanningsenligt.
- Vad synd, sa Mickan. Men tänkte du på en sak? Det är inget larm på den! Ingen kommer att märka om du stoppar den i väskan! Och jag menar, H&M tjänar ju ändå så mycket pengar att det inte gör någon skillnad!
- Är du galen!? utbrast Anna. Jag är ingen tjuv!
- Skit i det då! sa Mickan surt. Jag gör det om du gör det!
- Vad då? sa Anna oförstående.
- Jag tar något om du gör det! Men du vågar förstås inte?
Det handlade ju inte om att hon inte vågade, utan om att hon mycket väl visste att det var fel att stjäla. Hon tittade återigen på den snygga toppen och hjärtat började bulta snabbare. Tänk om Mickan hade rätt ändå? Det skulle inte göra någon skillnad för ett stort företag som H&M om hon tog toppen. Hon VILLE verkligen ha den!
- Va fan, jag vågar visst! sa Anna, till sin egen förvåning.

Sagt och gjort så gick flickorna från provrummet och ut i butiken. De valde en lite avskild plats i ett hörn för att begå sitt brott. När de var säkra på att ingen såg stoppade de snabbt ner varsitt plagg i sina väskor och försökte sedan att gå genom butiken och ut genom dörren som om ingenting hade hänt. När de var ett par meter utanför butiken hörde de en röst ropa:
- Hör ni tjejer, kom tillbaka!
Flickorna tittade på varandra och i bådas ögon kunde man avläsa ett enda ord: PANIK. De började springa åt varsitt håll. Anna hade aldrig sprungit så fort i hela sitt liv. Trots det sprang snart en Securitas-vakt ikapp henne och tog ett stadigt tag om hennes nacke. Anna kände pulsen ticka i tinningarna. Vad hade hon gjort? Vad skulle hända med henne nu? 14 år och tjuv, det var ju inte klokt!

Securitas-vakten ledde in Anna i ett rum bakom H&M-butiken och sa åt henne att sätta sig på en stol. På en annan stol satt redan Mickan med tårarna rinnande ner för kinderna. Då brast det för Anna också och hon började böla hysteriskt. Securitas-vakterna sökte igenom deras fickor och väskor och det dröjde inte länge förrän de hittade de stulna plaggen.
- Snyggt försök flickor, sa vakten. Men vad ni inte tänkte på är att butiken är full av övervakningskameror.
Hur dum fick man vara, tänkte Anna. Det var väl självklart att butiken hade övervakningskameror!
- Skitungar som ni borde verkligen lära er lite hyfs! sa vakten. Hade ni varit mina ungar hade jag gett er rejält med smisk på bara stjärten, det kan jag lova!

Anna tittade ner i golvet. Vad skulle pappa säga? Eller snarare, vad skulle han göra? Hon förstod att hon knappast skulle komma speciellt lindrigt undan. Detta var definitivt det allvarligaste brott hon gjort sig skyldig till, och hon visste ju hur fel det var. Hon skämdes där hon satt. Hennes föräldrar hade alltid funnits där för henne, och nu hade hon svikit dem. Hon var beredd att ta sitt straff, vad det än blev, bara hon blev förlåten.
- Vi kör ner er till polisstationen, så får de kontakta era föräldrar, sa vakten.
Polisen?! Herregud, skulle de hamna i fängelse? Anna mådde riktigt illa nu. Hon förstod inte själv hur hon hade lyckats hamna i den här situationen.

Nere på polisstationen fick flickorna redogöra för vad de hade gjort. Polisen som förhörde dem såg mycket sträng ut, och Anna hade inte en tanke på att förneka eller bortförklara det hon gjort.
- Det är tur för er att ni är under 15, sa polisen. Jag hoppas verkligen att det här är sista gången jag har någonting med er att göra! Nu går jag och ringer era föräldrar så får de komma och hämta er.
Anna kände sig alldeles snurrig. Hur skulle hennes föräldrar någonsin kunna förlåta henne?

Pappa sa inte ett ord till henne när han kom till stationen. Han gestikulerade åt henne att resa sig och följa med honom. Med huvudet sänkt följde hon efter honom ut till bilen. Hon hoppade in i baksätet och grät tyst. Pappa sa inte ett ljud på hela vägen hem, men hon kunde se på honom att han var fly förbannad och väldigt besviken på henne. Hon sa inte heller någonting, hon vågade inte. Hon hade velat säga hur ledsen hon var och att hon förstod hur dum hon varit, men hon var rädd att pappa hade exploderat om hon öppnat munnen. Väl hemma blev hon stående i hallen, snyftande och snörvlande.

- Ta av dig jackan och skorna och kom in och sätt dig i köket sedan, sa pappa sammanbitet.
Mekaniskt gjorde hon som hon blev tillsagd. Hon vågade inte möta pappas blick. Hon stirrade ner i bordsskivan, fortfarande med tårarna rinnande nerför kinderna.
- Jag fattar ingenting! röt pappa. Kan du förklara för mig hur det här gick till? Och titta på mig när jag pratar med dig, för guds skull!
Hon lyfte blicken och tittade in i pappas arga, besvikna ögon. Snyftandes berättade hon hela historien om hur hon skippat träningen för att följa med som smakråd åt Mickan. När hon var klar med sin berättelse tystnade hon och tittade på pappa.
- Jag är fortfarande i chock över vad du gjort, Anna, sa han. Jag trodde verkligen att vi hade lärt dig bättre.
- Pappa, förlåt! Jag ångrar mig något fruktansvärt! Det ska aldrig hända igen, det lovar jag!
- Tig! röt pappa.
Hon tystnade och fäste återigen blicken i bordet.
- Att det inte ska hända igen är mitt jobb att se till, sa pappa. Det kommer nog inte som någon överraskning för dig att det kommer att svida ordentligt i stjärten på dig när jag är klar med dig? Ett sådant här allvarligt brott kommer man inte undan utan konsekvenser.
- Jag förstår det, viskade Anna.
- För det första så har du en månads utegångsförbud. Det innebär att du går direkt hem efter skolan om du inte har träning. Här hemma ska du endast ägna dig åt läxläsning, hushållssysslor och om det blir någon tid över efter det får du lov att läsa, men det blir ingen TV, inga data- eller TV-spel och definitivt inga fester. Dessutom ska du gå ner till H&M-butiken imorgon och be dem om ursäkt och försäkra dem om att detta var en engångsföreteelse. Är det förstått?
- Ja pappa, sa Anna tyst.
- Då så, sa pappa. Då kan du gå in i mitt arbetsrum och ställa dig i skamvrån.

Hon reste sig från stolen och gick med tunga steg in i pappas arbetsrum. Hon ställde sig i hörnet som hade använts som skamvrå så länge hon kunde minnas. Hon ställde sig brett med benen, armarna längs med kroppen och blicken ner i golvet. Hon skämdes något grymt där hon stod. Hon hade full förståelse för att pappa var arg på henne. Faktum är att hon nog aldrig sett honom så arg innan. Det var ju i och för sig inte så konstigt, med tanke på vad hon gjort. Hon stod där en bra stund innan pappa kom in i rummet och satte sig på den lilla soffan.
- Anna, kom hit och ställ dig på min högra sida, sa han strängt.
Hon gjorde genast som hon blev tillsagd, det sista hon ville var att göra pappa upprörd genom att inte lyda snabbt nog.
- Dra ner byxor och trosor, vik ihop dem fint och lägg dem på soffan.
Hon drog ner byxorna och trosorna så den runda, vita stjärten blottades. Huden på de bara skinkorna knottrades av kylan. Anna visste mycket väl att stjärten inte skulle vara blek och kall så länge till. Hon hade slutat gråta och stod nu med bar stjärt på pappas högra sida. Han klappade lätt på sina knän och sa:
- Lägg upp dig!

Hon var ivrig att vara honom till lags och lade sig vant tillrätta med stjärten i vädret över pappas knän, det var ju långt ifrån första gången hon skulle få smisk. Pappa höjde långsamt handen i luften och sekunden senare landade den första smällen på hennes bara stjärt. Hon bet ihop tänderna för att inte skrika. Så här hårt hade han aldrig gått ut förut! Hans hand höjdes igen och ett antal daskar landade på hennes stjärt: SMACK, SMACK, SMACK. Han fortsatte att smiska henne med handen en god stund och stjärten började nu anta en svagt rödlätt ton. Det hade börjat svida rejält i skinnet och hon kunde nu inte hjälpa det utan gnydde till varje gång en ny smäll obarmhärtigt landade på rumpan. Så plötsligt slutade han.
- Upp och ställ dig i skamvrån en stund medan jag hämtar rottingen, sa pappa.
Hon flämtade till. Rottingen! Det skulle komma att göra ont att få smäll med den smala käppen som pappa kallade för rotting. Det ömmade redan i hennes stackars rumpa. Men på något sätt kändes det ändå bra. Det kändes på något sätt skönt att få ta sitt straff för det hemska hon gjort. Hon hoppades att pappa skulle förlåta henne när det var över. Plötsligt var pappa tillbaka inne i rummet. Han tog till orda:
- Anna, lägg upp dig över kuddarna och puta med stjärten ordentligt.
Hon gjorde som han sa. Hon låg med ansiktet ner i soffan, knöt händerna hårt, tog ett djupt andetag och förberedde sig på vad som skulle komma. SWISCH! Rottingen ven genom luften och landade mitt över hennes bara skinkor. Nu kunde hon inte hjälpa att hon skrek rakt ut:
- Aooooo!
- Det ska kännas ordentligt i ändan på dig! sa pappa. Som jag sa tidigare, så är det jag som måste se till att du aldrig någonsin kommer på tanken att snatta igen.
SWISCH, SWISCH, SWISCH, lät det när pappa i ett jämnt tempo randade hennes stjärt med den hemska rottingen. Femton rapp fick räcka, tyckte pappa. Vid det laget hade hennes stjärt hunnit bli mörkröd och strimmig av den hårda behandlingen. Anna befarade att det inte riktigt var över ännu.

- Upp och stå, beordrade pappa.
Hon kom snabbt på fötter. Tårarna rann nu återigen ner för hennes kinder, nu mer på grund av smärtan än av skammen. Pappa ställde sig framför henne och såg henne rakt in i ögonen och tog till orda:
- Jag tror att du förstår att jag är mycket besviken på dig, Anna?
- Ja, pappa, sa Anna, och hon menade det verkligen.
- Jag vet inte vad som tog åt dig, för jag vet ju att du egentligen är en lydig och duktig flicka, eller hur?
- Ja pappa.
- Vad händer i det här huset när du är olydig, Anna? krävde pappa att få veta.
- Jag får smisk, sa Anna så lågt att man nästan inte kunde uppfatta vad hon sade.
- Tala högt och tydligt! röt pappa.
- Jag får smisk! sa Anna.
- Just det. Tycker du att du har förtjänat ordentligt med smisk på bara stjärten efter det du gjorde idag?
- Ja, pappa.
- Du vet att jag älskar dig va?
- Ja pappa, jag älskar dig också.
- Nu vill jag att du ställer dig i skamvrån en stund till och skäms över vad du gjort, så ska jag gå och hämta björkriset.
Hon tittade storögt på honom. Skulle han smiska henne med RISET!? Hon ville inte ens tänka på hur ont det skulle komma att göra på hennes redan sargade stjärt, men hon vågade inte protestera. Utan ett ord gick hon och ställde sig i skamvrån. Och skämdes, det gjorde hon. Tio minuter senare kom pappa återigen in i rummet.
- Kom hit och lägg dig över mitt knä, Anna, sa pappa.
Hon gick bort till honom och lade sig för andra gången idag tillrätta över hans knä. Han smekte hennes glödande skinkor medan han höll sitt förmaningstal:
- Anna, jag är mycket arg och besviken på dig för det du gjorde tidigare idag. Jag är helt övertygad om att du egentligen vet bättre och att det helt enkelt slog slint i huvudet på dig. Kan du lova mig att det inte kommer att hända igen, någonsin?
- Ja pappa, sa Anna.
- Det är bra det, min flicka. Du vet att jag älskar dig, och den man älskar, den agar man. Att ge dig smisk när du varit olydig är mitt sätt att visa dig att jag bryr mig om dig och att jag är mån om att det ska gå bra i livet. Förstår du det?
- Ja, pappa.
- Då så, då ska du få smaka en omgång med björkriset nu så är det över sen.

Pappa höjde handen och började metodiskt smiska henne på stjärten. Det tog inte ens tio sekunder innan hon började skruva på sig och jämra:
- Aooooj! Snälla pappa, det gör så ONT!
- Det är meningen att det ska svida, lilla vän, sa pappa lugnt samtidigt som han fortsatte att smiska henne.
- Aj, aj, snälla pappa inte mera, jag försäkrar dig, jag kommer ALDRIG att snatta igen, aaaaaaaoooooo!
- Det är bra det min flicka, sa pappa, samtidigt som styrkan i slagen tilltog något.
Nu klarade Anna snart inte mer. Hon sparkade frenetiskt och skrek rakt ut. Så här hård aga hade hon aldrig fått förut. Så slutade pappa plötsligt att slå. Han hjälpte henne på fötter och lät henne komma i hans famn. Han höll om henne länge och strök henne över håret medan hon hulkade och snyftande bad om förlåtelse.
- Det är bra nu gumman, sa han. Du är förlåten och tog ditt straff som en duktig flicka.
Han strök henne över kinden och gav henne en puss på pannan. Hon önskade att han vore hennes riktiga pappa!

Dagen därpå fick en skamsen Anna gå tillbaka till butiken där hon snattat och be hela personalen om ursäkt. Pappa var med och övervakade det hela. Hon kunde inte avgöra om det syntes på henne att hon dagen innan fått smisk för det brott hon begått, men det verkade i alla fall som om personalen godtog hennes ursäkt och trodde henne då hon sa att det aldrig någonsin skulle hända igen. På vägen hem från stan satt Anna och funderade på hur det hade gått för Mickan igår. Men det är en helt annan historia!
 

gbs  badf


Tillbaka