Fönstertittarna

 

28 April 1982 Charleston South Caroline
John log nöjt. Klassen hade just fått resultaten från kemiprovet. Som vanligt hade John fått ett starkt A, men så var han också klassens ledande nörd. Snabbt vände han blicken mot Becky. Han blev inte alls förvånad över att se hur blek hon hade blivit och hur hennes ögon hade fått en panikartad blick. Hon hade svängt provpappret upp och ner som om det katastrofalt dåliga vitsordet försvann om hon inte tittade på det.

Becky Taylor, hejarklacksflicka och objektet för alla klassens pojkars våtaste sex drömmar. Ja, Becky såg mycket bra ut. Stora blåa ögon och långt blont hår. 175 cm lång med perfekta kvinnliga former och runda fasta bröst. Och hennes skinkor... som två perfekta persikor. Vad de andra i klassen inte visste var hur strikt hållen Becky var hemma. Bara John, hennes närmaste granne, visste att Becky ännu som 17-åring fick smaka pappas läderbälte eller mammas hårborste på sina bara skinkor för minsta småsak. För dåliga vitsord skulle det bli ordentligt med stryk. Vad Becky igen inte visste var att John hade en parkettplats...

Ingen annan i klassen visste om agan Becky brukade få... men idag skulle det ändras. Det hade John bestämt sig för att se till.
John och Becky var som sagt grannar. När de var små hade de varit bästa vänner och lekt tillsammans varje dag. Så kom tonåren och John var inte längre tillräckligt ”cool” för Becky. I alla fall inte i skolan framför de andra vännerna. Hemma lekte de ännu tillsammans en tid. John hjälpte Becky med skolarbetet. Då fick hon ännu ok betyg vilket innebar färre smisktjut från Beckys hus (i alla fall p.g.a. skolresultatet). Vid 15-års ålder bröt Becky sedan slutligt med John och anslöt sig till en grupp flickor vars huvudnöje var att reta ”nördarna”. John slutade att hjälpa Becky med hemläxorna och Beckys skolresultat gick ner som en kosvans. Då hördes också hennes smisktjut allt oftare från grannhuset.
Nu ledde John sin lilla grupp nördar till ett buskage på bakgården. De hade alla orsak att ogilla Becky. Henry var en fet grabb som Becky brukade kalla ”Gräddbullen”. Tom var en lång skranglig grabb som Becky hade döpt till ”Goofy” (Långben). Mest ogillades Becky ändå av nördgruppens enda flicka – Ann. Ann hade stora utstående framtänder och stora ugglelika glasögon. Hon var urusel på gymnastik och därför terroriserade flickgänget som Becky hörde till Ann fruktansvärt under varje gymnastiklektion. De kastade bollar på henne och kallade henne för ”harlorten”. En gång skulle de t.o.m. kasta alla Anns kläder i gymnastiksalens omklädningsrums toalett (men det är en senare historia som inte ännu har hänt). Johns vänner ansåg att var en ond ”bitch”. John visste bättre. Becky var inte ond eller elak. Inte egentligen, men hon hade ett starkt behov av att accepteras och få vara med i skolans populärare kretsar.

- What are we doing in these bushes? (Vad gör vi i de här buskarna?) undrade Tom.

- Schhh... wait and look at that window (Schh... vänta och titta mot det där fönstret) svarade John och pekade mot ett fönster på Beckys hus.

Backom buskarna kunde nördarna se Beckys hus vägg och rakt framför de fyra nördarna stod ett fönster på vid gavel. I den kvava varma sydstatsvåren höll familjen Taylor nästan alltid fönstren på vid gavel. Det hade blivit en så gammal vana att Becky inte ens kom att tänka på att någon som gömde sig i buskarna utanför fönstret kunde se och höra allt som skedde i Beckys rum lika bra som om de hade varit inne i rummet.Förr det var just Beckys tomma flickrum som nördarna just nu tittade in i.
 Rummet var tomt, men inte länge till. Rummets dörr öppnades och Becky steg in. Till nördarnas stora förvåning började hon dra av sig sin hejarklacksuniform. Så tog hon av sig sin bh så att brösten blottades. Henry och Tom stirrade på brösten med öppna munnar. John log åt vännernas reaktion. Själv hade han sett  den här scenen många gånger tidigare, men han tröttnade aldrig på att se den på nytt. Han visste också att det skulle bli ännu bättre, för nu drog Becky också av sig sina trosor och stod en liten stund helt naken i rummet. Så gick hon fram till sängen, lyfte upp kudden och tog fram ett kort silkesnattlinne som hon drog på sig.

- But it is only five o`clock, surely she will not go to bed yet? (Men klockan är bara fem, inte går hon väll ännu och sover?) viskade Ann.

Becky placerade nu två stora kuddar mitt på sängen. Sedan ropade hon:

- Daddy, I am ready (Pappa, jag är klar)

Becky ställde sig mitt i rummet med sänkt huvud och snart kunde nördarna höra fotsteg utanför hennes dörr. Dörren öppnades och Beckys pappa steg in. Bredvid honom såg Becky ut som en liten docka. Beckys pappa arbetade som kranförare i Charlestons hamn. Han ett över 190 cm högt muskelberg som direkt började skälla på Becky för att hon hade fått ett D- på provet. Sedan kom de magiska orden som fick nördarna att flämta till och undra om de verkligen hörde rätt:

- Becky, get the strap! (Becky, hämta livremmen).

Nördarna flämtade till av upphetsning. Ja... ja... de hade verkligen hört rätt! Först nu la de märke till att det hängde ett tjockt brett läderbälte på en spik på väggen. Hur kunde de ha missat det förut? Deras blickar hade väll varit så fokuserade på Beckys nakna kropp. Nu såg de bältet och såg hur Becky snabbt plockade ner den från kroken och sträckte fram bältet till sin far.

- Will she really be spanked? (Kommer hon verkligen att få stryk?) viskade Henry ivrigt åt John. John behövde aldrig svara, för just i den stunden sa Beckys pappa åt Becky:

- You will get 30 lashes with the belt (Du kommer att få 30 rapp med bältet).

Becky ropade till: ”Daddy... please... no!” (Pappa... snälla... nej!)
John skakade på huvudet. Att becky aldrig kunde lära sig att hålla tand för tunga. Hon borde redan veta bättre än att tro att hon kunde förhandla med sin far om en bestraffning.

- Ok, 40 lashes then (Ok, 40 rapp då) svarade Mr Taylor.

- Just be quiet now, stupid girl (Var nu bara tyst, korkade flicka) väste John för sig själv, men med så tyst röst att ingen hörde honom.

Tyvärr fungerade Beckys tunga fortfarande snabbare än hennes hjärna och hon ropade till: ”Daddy!” (Pappa!)

- That is 50 lashes then, do you want to go for 60? (Det är då 50 rapp, vill du ha 60?) röt Mr Taylor.

Äntligen fattade Becky. Hon sänkte blicken och skakade ödmjukt på huvudet. Så la hon sig ner över kuddarna på sängen och drog upp nattlinnet. Igen gick det en flämtning genom nördarna. Becky låg nu så att de hade direkt inblick över hennes rumpa och över hennes mest privata kroppsdelar mellan låren. Särskilt eftersom hon särade på benen.
Johns tankar förde honom tillbaka till tidigare gånger som han hade suttit i samma buskage och sett Beckys skinkor bli randade. Hur många gånger hade han fått vara vittne till det? Många! Han kunde inte ens gissa en korrekt mängd. När han och Becky ännu hade varit bästa vänner hade han tyckt synd om henne. Han skulle ha velat skydda henne eller i alla fall ta henne i sin famn och trösta henne. Och ändå... redan då hade han varit oerhört fascinerad av att se på hur hon blev agad. Fast han hade tyckt synd om sin vän, hade han också njutit av att se hennes bestraffningar. Trots att han hade haft dåligt samvete om sina egna tankar hade han inte velat att Beckys bestraffningar skulle ta slut. Han ville och behövde se dem. När deras vänskap sedan försämrades och tog slut kunde han njuta av hennes bestraffningar utan att känna dåligt samvete för det. Nåja, i alla fall utan att känna såååå dåligt samvete över det.

Johns tankar avbröts av ett högt ”KLATSH” ljud när Beckys pappas läderrem träffade Beckys skinkors bara skin. Kort följt av Beckys ”Aiiii” tjut. Becky hade alltid varit högljudd när hon fick smisk och började i regel gråta redan innan första rappet landade. Vad som nu följde var en tornade av hårda rapp av läderbältet mot stackars Beckys allt mörkrödare bakdel, ackompanjerat av Beckys allt högljuddare och allt mer hysteriska gråt och tjut. John miste snabbt räckningen över hur många rapp som hade givits och han misstänkte att Becky också hade gjort det, men han var säker på att Beckys pappa visste exakt hur många rapp som hade givits och hur många rapp som ännu kvarstod. John hade märkt att det fanns en viss rytm och metod i Beckys pappas bestraffningar. Han slog alltid hårt, men varierade rytmen så att han ibland slog enskilda rapp med långa pauser mellan rappen för att sedan ”storma” med många rapp i snabb takt. Till en början spred han ut rappen jämt över skinkorna och övre delen av låren, men de sista 10-15 rappen koncentrerade han på ett litet begränsat område var skinkorna tog slut och låren började. Ett område var skinnet var extra känsligt. De sista 10-15 rappen var också extra hårda och fick alltid Becky att tjuta som en stucken gris. Dessutom tog Beckys pappa ofta en eller flera längre pauser i den sista delen av bestraffningen. Tillräckligt långa pauser för att stackars Becky redan kunde börja hoppas och tro att bestraffningen äntligen var över bara för att kort därefter få märka att den fortsatte.

Becky viste bättre än att försöka lämna positionen över kuddarna eller att försöka skydda skinkorna med händerna, hur ont det än tog, men hon sprattlade med både rumpan och benet uppenbart att Becky hade svårt att sitta och röra sig. Vilket hon förklarade åt sina väninnor bero på att hon hade försträckt en muskel i ryggen under n. Något hon nog sklulle ha undvikit att göra om hon skulle ha vetat att det gav en perfekt vy över hennes mörkröda skinkor och underliv åt nördarna i buskarna. men, det viste stackars Becky ju inte...

Efter vad som kändes som en evighet tog bestraffningen äntligen slut. Beckys pappa lämnade hennes rum medan Becky låg kvar över kuddarna på sängen. Hennes kropp skakade av hysteriskt gråt. Ingen av nördarna ville ännu lämna observationsposten i buskaget, så en lång lång stund satt de bara tyst där med ögonen fixerade på Beckys mörkröda sargade bakdel.
Nästa dag i skolan var dehejarklacksträningen. En förklaring som direkt framkallade ett hysteriskt fnissande bland nördarna till Beckys stora förvåning och irritation.   
  

camp  christina


Tillbaka