Min stränga faster


En sommar på 1960-talet blev jag skickad till en faster på landet. Jag hade varit lite besvärlig hemma så mina föräldrar tänkte nog att faster Iris kunde få rätsida på mig. När jag åkte sa min far ”när du kommer till faster Iris ska du nog få se på annat” och det fick jag.

Efter en lång tåg- och bussresa stod jag så vid vägen som ledde upp till fasters hus. Det var ingen som mötte så jag traskade själv upp till huset med min tunga väska. Jag knackade på och klev in i en dåligt upplyst hall, men inte heller där fanns någon. Jag hade just gläntat på en dörr som ledde in till en liten kammare, när dörren intill öppnades och jag hörde en röst: ”Är det du som är Fredrika? Har ingen lärt dig att det är fullt att snoka!” Jag blev så överraskad att jag inte kom mig för att svara utan bara stod och dumbligade. Till det kom att jag inte riktigt såg den som talade till mig eftersom hon stod i dörröppningen omgiven av ett flödande solljus som bländade mig. Jag uppfattade henne bara som en mörk oformlig massa, men jag förstod att det måste vara min faster. ”Kom in i köket så får jag se på dig.” Resultatet av hennes granskning var tydligen inte helt tillfredsställande. ”Är det så du ser ut.” Jag kunde inte neka till det och iakttog i min tur faster Iris. Det var en kraftig kvinna, lång och manhaftig, med stora händer och ett strängt ansiktsuttryck. Hon var helt klädd i svart och såg mycket gammalmodig ut. ”Ja du måste väl ha mat i dig. Jag har lite klimpgröt kvar sedan i morse.” Hon ställde fram en karott med något obestämt i, tog ned en tallrik från hyllan och slevade upp gröten. Sedan hällde hon blåmjölk över. ”Nå sätt igång och ät, jag ska väl inte behöva truga dig heller!” Jag stoppade ned skeden i den kletiga massan och förde den till munnen. Bläh! Det smakade konstigt och konsistensen var slemmig. Jag grinade illa. Faster Iris såg missbelåtet på mig. ”Här går vi inte från bordet förrän vi har ätit upp det vi fått på tallriken.” Jag fick i mig det, men det tog en bra stund och hela tiden iakttog faster mig. När jag tänkte resa mig höjde hon handen. ”Du har inte ätit upp än!” ”Men det har jag visst.” Hon pekade på karotten, som fortfarande var halvfylld, sedan tog hon min tallrik och fyllde den till brädden och hällde ny blåmjölk över. Det kan jag aldrig få i mig, tänkte jag och som om faster Iris kunde läsa mina tankar, sa hon: ”Allt ska ätas upp, vi har hela kvällen på oss.” Men än hur jag kämpade så fick jag inte ned den kletiga massan. Jag fick kväljningar och var nära att spy. ”Du är en bortskämd flicka, men det ska vi nog ta ur dig. Vi sparar resten av gröten till i morgon.” Hon ställde in den i skafferiet. ”Så, nu ska vi titta på ditt rum.” När jag ville ta med väskan frågade mig faster Iris vad jag hade i den och när jag svarade kläder, skakade hon på huvudet. ”Jag har kläder åt dig där uppe, några andra behöver du inte. Låt väskan stå kvar här nere, så ska jag ställa in den i garderoben.”

Vi gick en trappa upp och så vidare uppför en lång skranglig trappa. På vinden – för det var ditt vi skulle – var det mörkt och kusligt och inte var mitt rum mycket bättre, litet och mörkt och sparsamt möblerat med en säng, en stol, ett skåp och en potta. ”Här ska du bo.” Sa faster och jag önskade mig långt därifrån. ”Och på sängen har du dina kläder.” Jag blev förvånad när jag såg de gammeldags plaggen: en hellång brun och mycket ful klänning som träddes över huvudet, ett par långa kalsonger och svarta strumpor, det var allt. Men jag hade lärt mig att faster visste vad hon ville. Det var ingen idé att protestera. ”Nu lämnar jag dig här så får du sova.” ”Men klockan är bara 6.” ”Du kan behöva vila efter dagens ansträngningar.” ”Men vad ska jag sova i?” ”Oj vilken bortskämd unge! Sova i! Du får väl ligga som gud har skapat dig.”

Min första natt hos faster blev det inte mycket sömn. Jag tyckte att huset levde, med alla knarrande ljud och vinden som ven. När jag gick upp på morgonen – frukosten var klockan 6, det hade faster särskilt tryckt på – struntade jag i de fula kläderna och tog mina egna. Faster Iris tyckte inte märka något. Klimpgröten från igår ställdes fram och likaså mörkt bröd, men utan vare sig smör eller ost. När vi ätit klart sa faster. ”Var är dina kläder?” När jag försökte förklara att jag tyckte att mina egna var bättre, reste hon sig utan ett ord och gick bort till hörnet borta vid fönstret. Hon böjde sig ned och plockade fram något som såg ut som en kvast. ”Hemma kanske du gör som du vill, men inte här. Dra ned byxorna!” Jag blev stum av häpnad, vad menade hon. Dra ned byxorna? Faster blev otålig. ”Ned med byxorna och låt det gå fort – du ska få smäll med riset!” Jag stammade något, men faster Iris hade redan lagt kvasten – som jag förstod var björkriset – på köksbordet och gått fram till mig. Här knäppte hon upp knappen i mina jeans, drog ned dragkedjan och förde ned byxorna. ”Och så trosorna!” ”Men …!” Jag var lamslagen och kunde knappast prata. ”Men varför?” ”Här lyder du. Säger jag åt dig att byta kläder så gör du det, förstått!” ”Men jag kan gå upp och byta nu.” Försökte jag. ”Det skulle du ha tänkt på tidigare, nu är det för sent.” I ett huj hade trosorna åkt ned och jag låg plötsligt med bar stjärt över faster Iris knän och fick min första risbastu. Riset sved som eld och jag skrek och bad henne sluta, men det tänkte hon inte göra. ”Jag slutar när jag tycker att du har fått nog min unga dam och det är inte på länge än.”

Under de närmaste minuterna hördes ingenting annat än mina desperata strykskrik och risets svischande i luften när det med full kraft föll ned över skinkorna. När svedan blivit närmast outhärdlig höll hon upp och sedan leddes jag fram till hörnet borta vid skafferiet där jag skulle stå i skamvrå under den närmaste halvtimmen ”för att tänka över mina synder.” Det var en omtumlad Fredrika som gick upp på vinden för att byta till den bruna klänningen, de långa kalsongerna och de svarta strumporna. När jag kom ned igen fick jag gå ut och plocka två nya ris, ett till mitt rum på vinden och ett till köket.

Det blev en annorlunda sommar, med arbete – mata höns, hjälpa till i trädgårdslandet, åka och handla – och katekesläsning! Faster Iris var nämligen troende och tyckte att det hon fått lära sig, mycket väl också dög till mig. Men tyvärr för min del så blev inte den första risbastun den sista. Tant Iris ansåg att jag måste fostras så att ”bortskämdheten” skulle piskas ur mig. På lördagarna gick hon igenom om jag skött mig under den föregående veckan och tyckte hon inte att jag gjort det vankades det stryk på bara rumpan. Men inte heller i veckorna undgick jag bestraffningar. Ibland kom hon upp på mitt rum redan innan frukosten. Jag fick ställa mig på knä vid sängen och så började riset vina över de nakna skinkorna – eftersom det skulle ”stärka karaktären”. En annan gång hade jag cyklat till affären för att handla och stannat för att prata med några killar, vilket resulterade i att jag glömde mjölken och kom hem mycket senare än jag skulle. Faster Iris väntade på förstutrappen med nyplockat björkris i handen. Hon frågade inte ens vad jag gjort. Jag tillsades i sträng ton att dra ned underbyxorna och dra upp klänningen, varpå hon böjde mig framåt, fattade om min midja och började aga med riset. Stryket gjordes grundligt och den kvällen tvingades jag sova på mage.

Men även sommaren hos faster Iris tog slut och jag återvände hem. När pappa och mamma frågade mig hur det varit hos faster så sa jag inte mycket, men jag tyckte att de tittade menande på varandra.

”Men tiden läker alla sår” som det heter och våren därpå hade jag gjort mitt bästa för att glömma faster Iris. Så en dag vid middagsbordet sa pappa : ”Vi har fått ett brev från faster Iris som talar om att du är välkommen till henne i sommar igen.” Innan jag hann protestera fortsatte han. ”Mamma och jag har tackat ja å dina vägnar. Det blir väl trevligt att komma till landet igen.

Fredrika 

  cutie   badfemale



Tillbaka