Förhållandet med Eva, del 3


Det smög sig in en hel del bitterhet, då jag fullbordade min andra berättelse om Eva. Därför tvekade jag ett bra tag, innan jag nu påbörjar berättelse nummer tre. Den som kommer att utspela sig i maj 1995, då det inför sommaren var stor kris för henne. Redan i februari hade jag tagit kontakt med Tanjas farsföräldrar Paul och Margot. Berättat för dem att Eva och jag blivit ett par, och att jag sett med egna ögon hur dåligt åttaåriga Tanja mådde av att ha en mamma som alltför ofta tänkte på sig själv i första hand.

Det handlade inte bara om Evas äventyrliga sexliv. Hon var lika ansvarslös då det gällde förvaltandet av Tanjas underhållsbidrag. Paul och Margot ville för sitt barnbarns skull inleda en rättsprocess. De tyckte att hon skulle ha sitt permanenta hem hos sin pappa, istället för att bara besöka honom varannan helg. För att förhindra offentlig vårdnadstvist gick jag mycket långt. Paul och Margot fick veta vad som ofta hände i min och Evas relation. Att jag gav henne den slags uppfostran som hon behövde för att mogna som kvinna och bli en bättre mamma.

Det var på teatern, direkt efter en repetition, som jag berättade för henne om de kontakter jag haft med de medelålders paret. Till saken hör att Paul och Margot var jämngamla med mig, och att Eva aldrig någonsin gillat dem. Hon satt naken inne i logen, medan de andra tjejerna plockade ihop på scenen.

-Vad fan säger du? skrek hon. Hur i helvete kan du bara föreslå att du och jag ska hälsa på i deras djävla villa? Jag avskyr hela Bromma på grund av dom.
-Vill du slippa en vårdnadstvist, måste du tänka om, sa jag. Dom är välutbildade och intelligenta, Eva. Och till följd av din oförsiktighet vet dom saker, som för dig farliga vittnen kan intyga.
-Tanja är min dotter. Aldrig att dom kan ta henne ifrån mig.

Det var nu som Ingela kom in till oss och la sig i. Hon var frispråkigast i teatergruppen.
-Jacob har rätt, Eva. Du måste skärpa dig.
Jag såg Evas flicksöta ansikte i spegeln hon hade framför sig. Såg hur hon rodnade. Ingela var på många sätt hennes motsats. En stadig, mogen och komiskt begåvad tjej, vars repliker i pjäsen var inspirerade av hennes slagfärdighet. Den blonda och ständigt glasögonbärande Ingela hade förlovat sig med en kille, vars utseende fått Eva att fälla åtskilliga avundsjuka kommentarer. Det är ingen universell sanning att snygga killar alltid dras till snygga tjejer.

-Okej, okej! sa Eva. Jag följer med Jacob hem till Tanjas farmor och farfar och låter dom få tillrättavisa mig. Är ni nöjda nu, båda två?
Ingela såg på mig.
-Tack och lov att du finns! sa hon. Innan du började leda oss, var jag utless på Eva och hennes attityd till allt vi försökte repetera. Fortsätt ställa krav på henne, Jacob! Och se till att hon får behålla Tanja!
-Ska göra mitt bästa! lovade jag.
Ingela nickade och log. Det förtroende jag hade hos henne var starkt. En av orsakerna till det var hur jag byggt upp det senaste pjäsmanuset. Eva hade på nytt fått den dominerande rollen. Men priset hon fick betala för det var högt den här gången. Både kroppsligt och själsligt skulle hon bli tvungen att visa sig helt naken för publiken i slutscenen. 

-Hur ser det ut på scenen? frågade jag.
-Iordningställt och klart, svarade Ingela.
-Bra! Kan ni vänta kvar tills Eva också är klar för kvällen?
-Du tänker med andra ord inte skjutsa hem henne, när hon slutat vara näck? 
-Nej, hon får ta tunnelbanan hemåt i ert sällskap. På söndag däremot skjutsar jag henne ut till Bromma.

I sminkspegeln blev Evas ansikte surt som en barnunges. Ingela och hon var jämngamla, men ifråga om mognad var det ändå stor skillnad mellan dem. Två dödsfall på nära håll hade gett Ingela stark ödmjukhet inför livet. Hon tog inget för givet och hon förstod till fullo hur allvarlig kris Eva hamnat i. Förlorad vårdnad om Tanja kunde knäcka vår lilla ensembles sexigaste och mest publikdragande medlem. Naken och utlämnad satt hon vid spegeln, och lika sårbart naken var hon i dispyten med två viljestarka motståndare.

Paul och Margot var ett på många sätt konservativt par, som med stränghet uppfostrat en son och två döttrar. I Brommavillans källare fanns ett rottingrum som snart skulle komma till användning igen.

                                           *

Då Eva satte sig i min bil vid tvåtiden söndag eftermiddag hade hon klätt sig demonstrativt sexigt i kort svart skinnklänning. Vi åkte från hennes förort mot Bromma, och utan att först be om lov vred hon igång min bilradio. Den var inställd på P1 där några förståsigpåare pratade om Mona Sahlin. Deras frågeställning var om socialdemokratiska partiet efter Ingvar Carlsson var redo för sin första kvinnliga ledare. Jag fasade inför tanken, och blev lättad då Eva rattade in en musikkanal istället. Mick Jaggers
råa röst sjöng den klassiska Rolling Stoneslåten Under my thumb, vars antifeministiska text fick mig att le.

-Vet Tanja vad som ska hända idag? frågade jag.
-Nej, och jag har lovat att du och jag kommer i bilen och hämtar henne prick klockan åtta ikväll, svarade Eva. Hasse blir sur, om vi inte passar tiden igen. Bara så du vet det.

Hasse var Tanjas pappa, som numera bodde i en Hässelbyvilla tillsammans med en ny kvinna och två barn han fått med henne. För fjorton dagar sedan hade Eva och jag varit så uppslukade av våra sexuella söndagsövningar att Tanja oroligt undrat varför vi inte passat hennes hämtningstid.

Det började bli problem nu med en annan tid. Paul och Margot tyckte att punktlighet var viktigt, och klockan två hade jag sagt att jag skulle komma till Bromma med den unga mamma som behövde en ordentlig uppläxning.

Eva suckade besvärat då jag för tredje gången måste stanna för rödljus vid en korsning.
-Hur mycket har du berättat för gubben och kärringen egentligen? undrade hon.
-Så mycket som jag ansåg vara nödvändigt, sa jag. Du kommer att få agan först och maten sedan, och jag råder dig att vara ångerfull under middagssamtalet.

Hon vevade ned sin sidoruta och tände en cigarett. Trafikljuset blev grönt och jag kunde köra vidare. I vanliga fall hade jag påpekat att jag inte ville veta av någon rökning inne i min välskötta skåpbil. Men för den här gången fick regelbrottet passera. Hennes händer skakade. Mycket stod på spel. Ända sedan Tanja fötts var hon den som stått Evas hjärta absolut närmast.

Kvart över två var vi framme vid Brommavillan, och när jag öppnade tomtgrinden för Eva, rörde hon sig som en kvinnlig intern på väg att mottaga disciplinstraff. Huvudet var sänkt och stegen långsamma. Jag sköt igen grinden bakom oss, tog henne i armen och fick henne att skynda på fram till ytterdörren.

Margot öppnade efter två ringsignaler. Hon var iförd vit långklänning, bar ett pärlhalsband i samma färg ovanför sina anspråkslösa urringning och hade glasögon av femtiotalsmodell på näsan. De sistnämnda stämde väl överens med villans inre miljö. Soffan och fåtöljen i vardagsrummet var från samma tidsepok, om än nyligen omklädda med beiga tyger. 
-Tråkigt att ni blev sena! sa Paul.
Han la ned sin pipa i ett askfat på soffbordet, och reste sig upp från soffan för att ta mig i hand. Han hade en liten krans av grått hår runt sin glansiga flint, och han var iförd svartvitrandiga gubbyxor, vit skjorta och grå
slipover.
-Ber om ursäkt! sa jag. Borde ha hämtat upp Eva tidigare.
-Ja, ja, men nu är hon i alla fall här, sa Margot. Jag vill att hon följer med mig ut i köket med detsamma.   

Eva lydde och det kändes som femtiotal även i umgänget. Köket blev kvinnornas region, medan mannen i huset rökte sin pipa och samtalade med mig. Utöver nyss nämnda möbler fanns vid soffbordet en svart gungstol, som stod nära Pauls soffhörn. Jag satte mig i den.

Paul hade lyssnat på hela P1-programmet om socialdemokratins framtid.
-Ska Sverige få en kvinnlig statsminister måste hon ha Margret Thatchers pondus, sa han. Sahlin vore en katastrof.
-Instämmer! sa jag. Det räcker med Carlssons fånerier att utse en regering enligt principen varannan damernas. Jämställdheten håller på att sänka hela det här landet.

Sedan tystnade jag, för från köket hördes klatschljud och Evas tjut.  
-Jaha, nu tror jag bestämt att en vacker ung dam fått lämna ifrån sig trosorna, sa Paul. Min hustru kan sin sak, ska du veta. Hon vet hur man slår hårt och bestämt med handflatan. Det var egentligen bara när rottingen behövde användas, som jag brukade delta i den handgripliga delen av framförallt flickornas uppfostran. Ja, du vet ju hur det är. Flickor måste agas i tonåren, annars blir dom odrägliga då dom kommer upp i tjugo - tjugofemårsåldern. Hur länge räknar du med att det tar, innan du får fason på Eva?

Frågan var känslig. Lovade jag att det skulle gå  snabbt, så riskerade jag att göra honom och hans kvinna besvikna. Svarade jag istället helt uppriktigt, ökade jag rättegångsrisken. Jag tänkte efter noga, innan jag ackompanjerad av Evas agatjut svarade:
-Hon är oerhört bortskämd och omogen. Men jag tror att om både du och Margot fysiskt påtagliggör er vrede för henne, så kommer det att kännas djupt in i hennes själ.
-Hur känns det djupt inne i dig då? frågade Paul. Du engagerar dig starkt i hennes liv, har jag konstaterat. Min slutsats är att du blivit precis lika kär i henne som Hasse var. Ung är du inte, men passionerad och besatt verkar du kunna bli ändå. Har jag rätt?

Paul blåste ut piprök och såg uppfodrande på mig. Från köket hörde jag Margots röst:
-Sådär, din slyna! Nu ska du gå in i vardagsrummet och visa stjärten. Sätt fart!

Med huvudet djupt sänkt kom Eva in till oss. Klänningen var neddragen och hon hade händerna vid sidorna. Pauls blick vreds mot henne. Med pondusröst sa han:
-Jaha Eva, du fick lite uppvärmning av min kära hustru, hörde jag. Låt mig klargöra att du kommer att få smaka på husets rotting! En slynmamma som du måste agas på hårdast tänkbara sätt.
-Nej, nej! Inte rotting! snyftade Eva.
Hon höjde huvudet och riktade sina bruna ögon mot mig. På scenen var dessa en stor tillgång, eftersom vi sysslade med närbildsteater. Nu uttryckte hon med ögonen sin vädjan att slippa rottingen. Jag hade ingen anledning att försöka ändra på Pauls planering.

Han röt:
-Dra upp klänningen över midjan och visa din bak!
Eva lydde med en motvillighet i ansiktsuttrycket, som jag stornjöt av. Det gav mig en extrakick att bevittna andras agande av henne. Så kuken blev hård när hennes stjärtvisning följdes av att Paul flyttade sig till soffans mitt, och befallde henne att lägga sig i hans knä. Jag satt åter på första parkett och njöt. Den här gången inte som hos Rolf i en fåtölj, utan i en gungstol vars armstöd jag höll hårt i.

Eva kom på plats i agaposition, och Paul satte hennes rödlätta skinkor i gungning med sin grova högerhand.
-En fantastiskt vacker kvinna är du, sa han. Kan tänka mig att många killar inbillat sig detsamma som Hasse gjorde, att insidan är lika fin som utsidan.
-Aj, aj, ajoh! hördes det från hennes mun.

Skinnklänningen var urringad och hölls upp av tunna axelband. Jag gillade att se henne i den och höra klatschningarna uppblandas med hennes gråt. Hon hade hamnat med huvudet nära mig och då och då gav hon mig förebrående blickar.
-Nog för att det finns åtskilligt positivt att säga om Hasses nuvarande kvinna, men lika välskapt som Eva är hon inte, sa Paul. Vissa stjärtar är som gjorda för smisk.

Innan jag hann öppna munnen, kom ett instämmande från oväntat håll. Utan att jag märkt det hade Margot tagit sig in i vardagsrummet och ställt sig bakom gungstolen.
-Ja, nog inbjuder det där horarslet till aga alltid, sa hon. Se du till att färgen är jämnröd och fin, innan du använder rottingen på na!
-Jag vill slippa rotting! kved Eva.
-I så fall kommer du inte att slippa få stämningsbrev från familjens jurist, sa Paul.
Han ökade tempot och styrkan i sina daskar.
-Ajoh! Helvete! Djävlar! Aj! Aj! tjöt Eva.
-Jag vill inte höra svordomar i mitt hus, sa Margot. Och jag vill inte heller att det ska höras svordomar i det hem där Tanja växer upp. Dessutom ogillar jag din klänning, Eva. Den är ett riktigt horplagg.

Den omedelbara följden av Margot moralpredikan blev angenäm. Då Paul gjorde en paus i smiskandet, satte sig Eva upp på knä i soffan och drog klänningen över huvudet. Den hamnade på soffbordet och det fick Margot att komma fram och ta en titt först på den och sedan på nästan nakna Eva. En svarta bh var allt som fanns kvar på den kurviga, unga kvinnokroppen. 
-Du kan lika gärna visa brösten också, sa Margot. Dem som du ammat Tanja med.
Eva tog av sig bh:n och slängde även den på bordet.
-Bra! Nu kan du lägga dig ned i mitt knä igen! sa Paul. Du behöver få mer smisk, slyna.

Margot satte sig i fåtöljen. Från varsitt håll såg hon och jag hur Evas uppläxning fortsatte. Hon låg kvidande i Pauls knä och tog emot hans vrede. Den gav hans högra arm och handflata oerhört mycket kraft. Klatschljuden och Evas smärtreaktioner blev på
nytt allt som hördes. När hon ytterligare en gång sökte ögonkontakt med mig, undvek jag att sådan uppstod genom att rikta min blick mot den belåtet leende Margot. Det rådde ingen tvekan om att Tanjas farmor gillade vad som hände.

-Snälla sluta nån gång! Snälla, rara sluta! vädjade Eva.
-Om du vill undvika rättegång, bör du här och nu acceptera att vi bestämmer agans längd, sa Paul. Lika lite som vi vill höra fler svordomar vill vi höra fler sluta från dig.
-Okej, okej! Aj!

Det var sannerligen inte Evas söndag. Hennes stjärt fortsatte gunga och hon låg naken i knät på en man, som även ifråga om handlingskraft hörde mer hemma i femtiotalet än nittiotalet. För honom var fri uppfostran ett vansinnigt påhitt. Precis som jag ville han smiska bort den bortskämdhet hos Eva, som var en följd av hennes fördelaktiga utseende och att hon inte fått någon ordentlig uppfostran i sitt uppväxthem.

-Jag kan förstå att Hasse ibland saknar din kropp, Eva, sa Paul. Men din egoism och otrohet ska du ha fullt klart för dig att han inte saknar. Du har vad du behöver nu, en uppfostrande man som aldrig trott på jämställdhetsbjäfs och andra dumheter. Jacob är det bästa som kunde hända dig och Tanja.  

För andra gången vreds min blick mot Margot. Med en nickning och ett nytt belåtet leende visade hon sitt instämmande.
-Jag måste strax gå ut i köket igen, sa hon. Och vad slynan beträffar tror jag det börjar bli dags för hennes lilla promenad ned till rottingrummet.

Den här gången vågade inte Eva protestera. Hon hade tack och lov insett att hon måste ta emot hela den
bestraffning som var planerad.  

Efter att hon tagit sig upp från Pauls knä, skyndade hon fram till gungstolen och mig. Vad hon behövde var den närhet som hon alltid brukade få, efter mina egna agor av henne. Hopkrupen som ett naket barn i min famn, tog hon snyftande emot min faderliga tröst. Sakta gungade jag den gamla gungstolen, medan husets värdpar såg på.
-Ingen tvekan att hon tycker om dig, Jacob, sa Margot.
-Och ingen tvekan om att hon är ångerfull, sa Paul. Men rotting blir det ändå. Var så säker!
                       
                                           *

Eva snyftade fortfarande då Paul och jag förde henne med oss nedför trappan till källarplanet och in i det lilla rottingrummet. Det var sparsamt möblerat med ett golvskåp som stod under fönstret, och så det avlånga bord som Eva var tvungen att lägga upp sig på. Paul stoppade in en kudde under hennes mage, för att få upp hennes jämt rödsmiskade stjärt i den för bestraffningen nödvändiga positionen. 

Hon skrek vid varje rapp hon tog emot, och Pauls vrede kom till skoningslöst uttryckt nu. Han hade ett verkligt grymt straffredskap i sin högra hand, och han gjorde inga pauser för att ge henne andhämtning. Framför honom låg en slynmamma som var dömd till piskning, och piskad blev hon.

Det finns ett gränsland, där njutningen övergår i rent medlidande, då jag bevittnar agandet av en vacker kvinna. Dit kom jag när Evas stjärt blivit ordentligt rödrandig och hon storgrät. Det var då jag lämnade min åskådarplats, kom fram till henne och grep hennes händer. Och det var då som Paul upphörde med agan och stoppade tillbaka rottingen i rummets skåp.
-Om en stund kommer Margot ned med lite salva, sa han. Till dess låter jag er få vara ensamma en stund.

Han gick ut i källargången, sköt igen dörren och lämnade mig med Eva i vad som påminde om en fängelsecell. Murbruksväggarna i rottingrummet var gråmålade och fönstrets svarta gardiner var nästan helt fördragna. I skenet från en bart hängande glödlampan i taket, tittade jag på Evas stjärt.
-Hoppas du är nöjd nu! snyftade hon. Jag kommer inte att kunna sitta ned när vi ska äta middag. Förresten vill jag slippa gubben och kärringen, för jag avskyr dom. Och så vill jag inte bli kallad slyna.
-Se till att du slutar förtjäna den benämningen då! sa jag. Självklart ska du äta middag med dom och visa din ånger. Det var grymt med rottingen, men du behövde få smaka den, Eva. Tro mig, den gjorde både dig och Tanja en stor tjänst.

                                           *

I den stunden då Eva nyss tagit emot rottingagan var det rättstvisten jag syftade på. Den kunde undvikas, tack vare att Paul istället tillfogade Tanjas unga mamma stark fysisk smärta.

Nu i retrospektiv kan jag dessutom konstatera att rottingen gjorde mer nytta än så. Det talas ofta om fysiskt våld mot kvinnor, men i stort sett aldrig om det psykiska lidande det innebär för ett barn att växa upp med en ansvarslös ensamstående mamma.

Jag växte själv upp med en sådan mamma, och de skador hon tillfogade mig var mycket värre än vad en rotting kan åstadkomma. Därför tycker jag att det som hände i Bromma var helt rätt. Rottingagan blev en vändpunkt i Evas föräldraskap. Fick henne att tänka om, innan det var för sent. 
 

lupus   camp


Tillbaka