Förnedringen av Lisa, del 3


Julfest
 
I december 1973 skötte jag som julvikarie på nytt gubben Strandbergs vaktmästarsysslor. Stämningen var god på firman. Den impopuläre kamrer Olsson hade fått hjärtslag och dött vid allhelgonahelgen, och styrelsen hade utsett en ny VD, som snabbt vunnit uppskattning. Han såg affärsvärlden som ett gigantiskt casino, vars tjusning låg i att våga ta risker. Och i Lisas förskingringsbrott, såg han en möjlighet att bjuda på ett storslaget skådespel.

Om denna planerade underhållning vid firmans snart stundande julfest, ville hon knappt prata alls när vi åt vår första gemensamma lunch sedan sommaren. Vi gick på vår favoritrestaurang, men satt av naturliga skäl inomhus den här gången.

Tack vare värmande strumpbyxor kunde hon fortsätta med kortkort kjollängd. Hon hade på sig dem till och från jobbet, och nu under vår lunchtimme.
- Något kan du väl berätta i alla fall, sa jag när vi fått in våra omeletter med stekt potatis.
- Jaså, du tycker det, svarade hon fränt. Du vill veta hur det känns att vänta på ett kortspel med VD, som kommer att avgöra min framtid.

Hon hällde upp öl åt sig själv ur en brun flaska med grön etikett. Själv drack jag fruktsoda från en flaska som var helt genomskinlig. Den fick mig att tänka på hennes trosor. Fortfarande var hon tvungen ha genomskinnliga sådana på jobbet. Och trosorna hon skulle ha på sig vid julfesten var en viktig insats i kortspelet. Närmare bestämt den sista insats hon kunde lägga upp på bordet. Förlorade hon spelets sista omgång, skulle hon få ta emot julaga inför sina arbetskamraters ögon. Om hon däremot vann klädpokern, skulle hennes förskingringsbrott bli fullständigt avskrivet. Dessutom skulle hon få ett av VD undertecknat rekommendationsbrev, med vars hjälp hon lätt kunde skaffa ny anställning.

All personal kände numera till förskingringen, så hon ville gärna börja på en ny arbetsplats och där få en fräsch start.

Mina blå ögon såg in i hennes bruna, och jag visste att kvinnan mitt emot mig kunde bli lika lögnaktig som min mamma. Det fanns en falskhet hos Lisa som passade utmärkt in på en förskingrerskas karaktär. Ändå hade hennes attraktionskraft inte blivit mindre. Tvärtom. I den fantasivärld där jag levt en stor del av hösten, hade jag uppfostrat henne lika hårt som gubben Olsson och knullat henne längre och hårdare än någon annan.

På riktigt däremot hade jag bara trängt in mellan hennes ben en enda gång, och det var på kvällen, efter vår utflykt till skärgården. Då hade jag varit så okontrollerat upphetsad, att sperman sprutat nästan direkt. Det fanns alltså ingen stark sexuell upplevelse hon kunde förknippa mig med. Och nu vid vårt runda lunchbord, kände jag tydligt att hon bara ville ha mig som en vän. Att incidenten i juli hemma hos henne varit pinsam för oss båda.

- Lyckliga Örjan! sa jag.
- Förlåt! sa hon.
Jag upprepade inte vår VD:s förnamn. Det som han ville att all personal skulle använda, när de pratade med honom. Jag förstod att hon hört vem jag avundades och egentligen signalerade att vi skulle byta samtalsämne. Hon fick som hon ville. Jag tog upp något som inte var känsligt för oss. Vårt land hade fått en jämviktsriksdag med 175 röda och 175 blå mandat. Visst var det vansinnigt att något sådant kunde få hända?

Hon nickade och sedan pratade vi om Olof Palme som fortfarande regerade, och om den spännande valnatten i september. Konversationen kändes mekanisk. Vad brydde väl jag mig om att lagstiftandet kunde bli ett enda lotteri i tre år framåt, och att Sveriges författning fått en klar miss då det gällde antalet riksdagsmän? Lisa var mitt enda stora intresse. Jag ville härska med diktatorisk makt över henne.

                                         *
 
Julfesten ägde rum en torsdag kväll. Det blev min uppgift att servera drinkar. Jag gick med min bricka mellan anställda och inbjudna kunder, och kände hur laddat det var inför det erotiska kortspel som skulle avgöra Lisas framtid. Bara en person pratade riktigt öppet om det. Örjan stod mitt i ett hav av jasägare och utlovade god underhållning. Poker hade han minsann spelat förr och alltid vunnit, skröt han.

Det rådde ingen tvekan om att han var en stark ledare. Han fick mig att tänka på bilder från amerikanska inbördeskriget av president Abraham Lincoln. En ledare vars status märkts tydligt, eftersom han varit betydligt längre än sina generaler. Då det gällde livsinställning däremot var Örjan raka motsatsen till USA:s i flera bemärkelser store president. Vår nye VD ville inte kämpa för ideal, utan tjäna stora pengar. Och skvallerkärringar som Margot, Kristin och Alice hade börjat sprida hur det skulle gå till. Det fanns planer på att firman, genom undergroundkontakter, skulle ge sig in i den lönsamma porrbranschen.

När Lisa gick de fem trappstegen upp till festsalens runda podium, var det fullt förståeligt att hon rörde sig stelt och nervöst. Hon hade en kortkort klänning på sig som var purpurröd, ärmlös och djupt urringad. Den hölls bara upp av tunna axelband, och till de svarta nylonstrumpor hon hade på benen använde hon en höfthållare. Jag skymtade ett par fästen på den, när hon tog plats vid det runda pokerbordet av vitmålat trä. 

Örjan gillade cirkelformar. Nöjt tittade han på, medan åskådarna ställde sig runt podiet. Sedan gick han avspänt uppför de fem trappstegen och placerade sig mitt emot Lisa vid bordet. Han var mer än tjugo år äldre än hon, och såg på henne med en lystenhet typisk för hans ålder. Brett leende tog han av sig kavajen och hängde den på stolsryggen. Varpå han även lossade slipsen och sina manschettknappar av guld.
- Sådär, sa han. Nu tror jag vi har lika mycket att ta av oss. Och vi låter det få bli damernas giv först.

Medan han stoppade ned guldknapparna i skjortans bröstficka och skämtsamt slängde iväg slipsen mot oss som såg på, blandade och kuperade Lisa kortleken. Så delade hon ut korten.
- Heja, heja Örjan! hörde jag Alice ropa alldeles invid mig.
Slipsen hade hamnat i den skadeglada kärringens händer, och det räckte för att göra henne på ännu bättre humör. Vid sina sidor hade hon Margot och Kristin, som något hämmat instämde i hejaropen.

Alla tre kärringarna tystnade när kortspelets första omgång var över. Den slutade med att Örjan måste ta av sig skjortan. Lisa hade tre drottningar och par i nior. Med lite mer avspända rörelser tog hon emot den första omgång kort han delade ut. Och hon vann igen. Det blev alldeles tyst när en full hand med hjärter tvingade honom att dra av sig nätundertröjan. Så fortsatte det i tre omgångar till. Hans byxor, skor och strumpor vanns av Lisa. I bara kalsongerna måste han fortsätta.

Vilken mardrömspoker för VD! tänkte jag. Det här vinner Lisa. Om några minuter är hon en fri kvinna.
Då ska vi fira.

Det finns ett uttryck från boxningens värld, som går att ta till i många andra sammanhang. En nedräkning till nio betyder inte att matchen är förlorad. Boxaren på golvet kan fortfarande resa sig upp och bli segrare. Jag hade räknat ut Örjan för tidigt.

Nästa omgång vann han överlägset. La upp fyra kungar, som tvingade Lisa att ta av sig klänningen och placera den på bordet. Och när hon barbröstad för fjärde gången själv delade ut korten, darrade hennes händer lätt. Den darrningen ökade sedan rejält vid hennes femte egna kortutdelning.  Nu fanns även hennes nylonstrumpor och högklackade skor på bordet. Kvar på kroppen hade hon maggördeln och de genomskinliga trosorna. Det var stor skillnad på dem och Örjans rymliga, vita kalsongshorts.
- Heja, Örjan! Heja, Örjan! Heja, heja, heja! ropade Alice, Kristin och Margot.

Och när han kunde visa upp tre esse och två knektar, stämde många fler in i hurraropen. Med tårar i ögonen satte sig Lisa åt sidan på stolen, tog av maggördeln och la den på bordet.

Det var som vid ett fotbollsdrama, där bortalaget haft ledningen ända till slutminuten, då målvakten tvingats släppa in ett kvitteringsmål som lett till förlängning. Fortfarande kunde bägge lagen vinna, men för den jublande hemmapubliken var utgången redan given.

Mitt hjärta slog hårt när jag såg Örjan lugnt blanda leken, kupera den och dela ut fem kort åt sig och sin vackra motstånderska. Lisas blick på den spelhand hon fått var inget exempel på gott pokeransikte. Hakan darrade och tårarna fortsatte rinna, när hon knappt hörbart bad att få byta fyra kort. Örjan nöjde sig med två och mottog sedan sina anställdas mäktiga jubel, när han åter vann med tre damer och två tior.
- Otur, min sköna! sa han när jublet lagt sig. Verkligen otur! Du måste vara naken resten av festen och jag tänker låta alla som vill daska dig i stjärten. Av med trosorna!

Det var inte bara en kvinna som reste på sig och tog av sitt sista plagg. Vad jag bevittnade hade klara likheter med en förnedrande kapitulation efter ett avgörande fältslag. Ja, när Lisa la sina trosor på bordet och sedan stod vid det med nedböjt huvud, var det som att se den besegrade i ett krig överlämna sin fana till segraren. 

- Bra! sa Örjan. Då sätter vi oss alla i matsalen och äter, så att vår dansorkester kan inta podiet. För efter maten ska du dansa naken, Lisa. Alla som vill ska få hålla din kropp intill sig.

Självklart var det många som ville vara med om den upplevelsen. Efter en lång måltid, där Lisa med blottade bröst satt vid bordet och lyssnade på hyllningstal till duktiga kollegor, måste hon dansa med alla som bjöd upp henne. Jag var inte en av dem. Jag bara bevittnade hennes förnedring. Hur kavaljererna höll om henne en efter en, och hur Alice, Kristin och Margot då och då gav henne daskar i stjärten under dansens virvlar. Orkestern bestod av fyra män i svarta byxor och vita smokings, samt en storväxt kvinnlig vokalist. Ibland vilade hon rösten och deltog bara med marrackas eller tamburin, men för det mesta sjöng hon med sin mörka stämma till ackompanjemang av de andras instrument. Det var elbas, gitarr, trummor och elorgel. Likt en amason svängde hon höfterna och sjöng enkla refrängord, medan Örjan själv hade den nakna Lisa i sina armar. Refrängen passade så bra och han själv stämde in i dem:

Aj, aj, aj, som du får man inte göra.
Aj, aj, aj, att luras är att förstöra.
Då ställer man till med en röra.
Nej, så får man inte göra.

Hon hade blivit röd om stjärten av kärringarnas daskar, men färgen kunde bättras på, tyckte han. Så när vokalissan och han sjungit refrängen tillsammans för sista gången, klev han upp på scenen och tog mikrofonen ifrån henne.
- Låt oss göra så här! sa han. Ni och vår duktiga sångfågel här på scenen sjunger tillsammans: Fy skam! Fy skam! Förskingra får man inte göra! Och under tiden som ni gör det, låter vi Lisa stå framåtlutad mot scenkanten och smaka på ett dussintal rapp från min livrem. Vad säger ni om det? Förtjänar kontorets vackraste dam den behandlingen?
- Jaa!!! svarade firmans anställda i en mäktig kör.

Och Lisa, som på samma podium varit ytterst nära att vinna full frihet i ett kortspel, måste göra precis vad han sagt. Framåtböjd och med benen isär mottog hon storgråtande livremsrappen, medan Fy skam! Fy skam! rungade mot henne från en mäktig sångkör.

Självklart tyckte jag synd om henne. Men min medömkan blandades upp med den starkaste kåthet jag ditintills upplevt. Jag avundades Örjan som direkt efter agan lyfte upp henne i famnen och bar henne till ett avskilt rum, där hon gjorde en långvarig avbetalning på sin förskingringsskuld i natura.

                                           *

Lisa blev involverad i bolagets porrsatsning. Fram till 1979 medverkade hon i en rad filmer, där hon ohämmat kunde leva ut sin sexuella läggning. Ett av hennes största fans var en förmögen New Yorkbo, som 1981 blev hennes andra make. Så vitt jag vet fick hon och hennes båda söner ett bra liv i hans hemstad.

  VIP     VIP

Tillbaka