Sagan om prinsessan Marta


Om prinsessan.

Det var en gång en underskön prinsessa, som var så bortskämd att hon blivit odräglig. Alla på slottet var insmickrande mot henne, för hon hade blivit sin far kungens favorit i en syskonskara som annars bara bestod av prinsar.

Marta, som prinsessan hette, hade utvecklat en nyckfullhet, som var svår att hantera. I ena stunden kunde hon vara snäll och rar mot sina båda kammarpigor Karin och Maria. I nästa stund kunde de få sig en rejäl utskällning, om hon inte fått sitt långa gyllenblonda hår borstat som hon ville, eller om sängens sidenlakan inte var tillräckligt släta och fina efter bäddningen. Därför var det knappast underligt att kammarpigorna, som båda var sexton år, ofta pratade illa om den artonåriga prinsessan i hennes frånvaro.

Dagboken.

En morgon då de som vanligt städade och bäddade i hennes kammare, kom deras fantasier in på vad hon mest av allt behövde. Själva hade de fått smaka på det flitigt, för de var ju tjänstefolk längst ned i hierarkin. De hade fått smisk av hovbetjänten, när det kommit klagomål på hur de skött sina sysslor. Men prinsessan Martas fint formade stjärt hade aldrig fått smaka ris.   
- Du, sa Maria, tänk om jag skulle använda en av mina största talanger. Den att exakt kunna härma andras handstilar. Jag tjuvtittade lite igår i prinsessans dagbok. Tänk om jag skulle skriva några elakheter där om hennes far kungen, och sedan se till att han får läsa vartenda ord.
- Hur då? undrade Karin. Hur i all världen skall det gå till?
- Jo, vi säger till hovbetjänten att vi hört henne skratta och läsa sina egna elaka ord högt, när hon trott sig vara ensam.

Det var en djärv plan, och Karin tvekade först, men så kom hon fram till att den måste genomföras. Så hon hjälpte till att hålla vakt att inte prinsessan kom, då Maria långsamt och skickligt formade varenda snirklig bokstav precis som prinsessan själv brukade. Och så medan prinsessan var ute på en picknick med sina bröder, gick de två pigorna till hovbetjänten.

Han var en lång och sträng herre med kal hjässa och  grå polisonger. Pannan rynkades på honom då han läste vad det stod i dagboken.

Pappa är en tönt. Jag skäms varenda dag över hur han styr riket. Och jag skäms över hans urtöntiga sätt att klä sig. Vore det inte för mig, skulle det bli revolution. Jag är den som ser till att kungahuset fortsätter vara populärt, och varenda undersåte vill att jag skall ta över styret när pappa dör. De har rätt. Varför skall min mesiga storebror bli kung för? Han kommer aldrig att klara av det. Men jag klarar av det. För jag är kaxig och stark nog.

 
Aldrig förr hade hovbetjänten läst något som upprört honom så, och han tvekade inte om vem som skrivit orden. Maria hade ju fångat både prinsessans sätt att uttrycka sig och hennes exakta handstil.
- Det här skall jag prata med kungen om, sa han. Ni gjorde rätt som visade mig dagboken.

Om prinsessan alltid varit snäll och hövlig mot hovbetjänten, hade han kanske tänkt annorlunda i den situation som nu uppstod. Då hade han måhända nöjt sig med några stränga ord, följda av ett löfte att inget säga till kungen. Men prinsessan hade lyckats reta upp allt tjänstefolk på slottet. De var trötta på att niga, buga och underdånigt ta emot hennes ovett. Så hovbetjänten bestämde att han nu skulle använda sig av det djupa förtroende som efter många års trogen tjänst uppstått mellan honom och kungen.

Sålunda gick han in i kungens sovrum, där majestätet ännu inte stigit upp utan satt lutad mot sänggaveln och smaskade på  grillat kött. Kungen var mest känd i riket för sin enorma aptit. Elaka tungor brukade kalla honom Kung Tjocksmock. Men han var även känd för sitt enorma humör, och det gav sig till känna nu då han med kladdiga fingrar höll i sin dotters dagbok och läste vad Maria skrivit.
- Stryk skall min dotter ha! röt han. Och det skall ske offentligt. Först en rättegång och sedan omedelbart verkställande av straffet.


Rättegång och straff.

Prinsessan trodde inte sina öron då hon återvänt från picknicken. Hon satt i sin kammare, njöt av anblicken av sitt eget ansikte i sminkbordets spegel, när hovbetjänten trädde in.
- Er dagbok har beslagtagits som bevismaterial, prinsessa, förkunnade han. Kungens rådmän kommer imorgon att sitta samlade i rikssalen, och ni kommer att föras in där för att offentligen ställas till svars för smädanden av er far.
- Vad säger ni? Är ni inte klok? utbrast prinsessan. Jag har alltid varit min far trogen. Allt annat vore dårskap.
- Dårskap är rätt ordet, prinsessa. Dårskap är vad ni ägnat er åt när ni skrivit dagbok och sedan inte gömt undan den. Pigorna såg vad ni skrivit och pigorna gjorde sin plikt.

Rådets ordförande var rikskanslern Ansgar Agatorri. Han var av sydländskt ursprung, men hade funnit sig väl tillrätta i det nordliga riket, både då det gällde naturklimatet och det mänskliga klimatet. För honom innebar den plötsligt beslutade rättegången en chans att glänsa. Att han skulle sitta som domare blev självklart. Liksom att prinsessan fick försvara sig själv och att ingen åklagare behövdes. En uppläsning av dagbokstexten var anklagelse nog. Där avslöjade den sköna sig själv fullständigt.

Rikssalen var fylld till sista platsen när rättsprocessen började. Adelsmän, riddare, bönder och borgare satt på bänkraderna och lyssnade, medan Ansgar långsamt och tydligt läste vad han trodde var prinsessans ord.

Även hennes bröder och tjänstefolket var med och lyssnade. På en av de bakersta raderna satt Karin och Maria och log skadeglatt, medan prinsessan förlorade sin heder. Själv satt hon längst fram på en pall och bara skakade på huvudet. Allt hon fick ha på sig var ett tunt linne, och hon visste mycket väl att om hon befanns vara skyldig skulle hon tvingas ta av sig det.

- Nå, sa Ansgar när han läst färdigt, erkänner du att detta är dina nedskrivna tankar om din far?
Prinsessan såg på rikskanslerns svettiga ansikte. Det var format som ett päron. Bredast nedtill. Han tog en näsduk i sin knubbiga högra hand och upprepade frågan.
- Nej, skrek hon. Nej, nej, nej! Här finns tjänstefolk som kan vittna om hur god jag alltid varit mot min far. Här finns mina bröder. Här finns undersåtar i massor, som alla vet att jag alltid velat honom väl. Jag är ingen intrigmakerska. Kan ingen hjälpa mig? Kan ingen tala till mitt försvar?
Hon reste sig upp och vände sig mot de församlade. Ingen av dem lät sin stämma ljuda, trots att det förvisso fanns de som tvivlade på dagbokstextens äkthet. Hennes bröder exempelvis misstänkte alla tre att hon utsatts för ett spratt. Inte för att hon var
inkapabel att nedvärdera sin far så till den milda grad, men för att hon var en intelligent flicka, som knappast skulle vara slarvig nog att låta en sådan dagbokstext ligga synlig.

Ändå teg de. Teg för att de var helt överens om vad deras syster behövde mer än något annat, en rejäl omgång björkris inför ögonen på människor hon länge känt sig förmer än. Det var allmänt känt hur höga tankar prinsessan hade om sig själv. Att hon inte tänkte säga ja till något främmande rikes prins, förrän han tiggde och bad på sina bara knän och lovade ägna all tid och kraft åt hennes lycka. Ja, det var allmänt känt att prinsessan såg sig som världens absoluta medelpunkt. Varför hon behövde känna ett björkris mot sina skinkor. Varför hon behövde få skrika, gråta och känna sig löjlig.

Således hördes inga protester i rikssalen då rikskanslern avkunnade hennes dom.
- Prinsessan Marta, ni ska ta av er linnet och lägga er på strykbänken. Där kommer ni att bli fastspänd, innan riset får tala. Det ris som borde ha använts på er för länge sedan. Att så icke skedde, måste nu kompenseras. Därför skall ni fortsätta vara naken efter bestraffningen. Alla era offentliga framträdanden under den stundande sommaren skall ske utan att ni får ha en tråd på kroppen. Er garderob i slottet skall tömmas på varje plagg. Ni får äta era måltider naken, dansa på bal naken, ha era picknickar naken…

Hon lyssnade och lyssnade på allt hon skulle bli tvungen att göra naken, och vägrade tro att det som hände var verklighet. Snart måste hon vakna upp i sin säng. Skratta åt vad som varit en mycket konstig dröm.

Men inget uppvaknande skedde. Hon kände istället hur en soldat slet av henne linnet och hur en annan soldat tvingade ned henne på strykbänken. Därpå band de fast henne med remmar och med ett alldeles färskt björkris började en av dem aga hennes stjärt. Att han njöt av sin syssla var inte att ta miste på. Han var en hård krigare som varit ute på långa erövringståg och mött många vackra kvinnor, men ingen av dem var lika magnifikt välskapt som prinsessan. Hon låg där och tjöt av smärta och förnedring, medan han systematiskt såg till att skinkorna blev röda. Stjärthalvornas gungningar var så upphetsande att han frågade sig, om han hade självbehärskning nog att inte sticka kuken i henne efter bestraffningen.

Han var långt ifrån ensam om denna lust. Alla de mäktiga män som såg rikets enda prinsessa få sitt straff, ville efteråt ta henne. Alla utom drotsen Petrus Morianus, som hela sitt liv endast känt dragning till stiliga unga pojkar. Han för sin del satt bara och muttrade ilsket om att rikskanslern denna dag gjort sig ännu mäktigare, genom att iscensätta ett skådespel om vilket det säkert skulle talas i många år framåt.

Prinsessan själv märkte motvilligt att det som hände henne inte bara kändes hemskt och förnedrande. Då hon vände ansiktet ut mot bänkraderna och såg åtrån i alla ansikten, började smärtan blandas med njutning. Det hördes på ljuden hon gav ifrån sig och soldaten som höll i riset kunde se det mellan hennes ben. Han kunde se hur där blev fuktigt, och när han skrattade rått, blev hon lika röd i ansiktet av rodnad som hon blivit röd om skinkorna av riset.

Balen.

Ryktet om prinsessans hårda straff spreds inte bara över hela riket, utan också långt utanför dess gränser. En prinsessa som gång efter gång måste visa sig naken, var ju den mest upphetsande attraktion man kunde tänka sig. Särskilt som den första offentliga agan av henne följts av en till på huvudstadens torg inför en jättehop av vanliga medborgare. Den som kungen förnedrades av, den såg han till att förnedra mångfaldigt tillbaka, om det så rörde sig om hans egen dotter.

Han hade nu bestämt sig för att få henne bortgift och fann att nakenstraffet skulle underlätta proceduren. När han kallade till bal på slottet, kom sändebud från avlägsna riken och tillkännagav prinsars intresse att närvara. En av dessa prinsar hette Urban och han hade uppnått en ålder, då de brådskade att finna en gemål.

I sitt eget rike och i grannrikena däromkring hade han ständigt blivit besviken på de förnäma damer han uppvaktat. Då prins Urban efter en lång färd till häst hade nått fram till prinsessans slott och kom in i balsalen, stod hon i dess mitt spritt, språngande naken.

Prinsens namn ropades ut och han kunde gå till henne, buga och kyssa hennes hand. Hennes krulliga gyllenblonda hår var utsläppt över axlarna och på huvudet satt den prinsesskrona, som var det enda som vittnade om hennes forna status. Alla smycken, alla sina halsband och ringar hade hon också fått lämna ifrån sig när hennes garderob rensats.

Prins Urban hade aldrig förr blivit kär vid första ögonkastet, men nu när han såg denna prinsessa som tvingades visa upp sig såsom Gud skapat henne, uppstod en sanslös åtrå.
- Dig vill jag ha! sa han. Jag skall uppfostra dig till att bli en god drottning. Underdånig och ödmjuk.

Han hade säkert blivit motsagd av andra prinsar, om inte prinsessan så snabbt svarat honom. Vem prins Urban var, visste hon. Att hans far var gammal och orkeslös. Att ett giftermål med denne friare skulle innebära att hon fick bli drottning i ett rike, som var fem gånger större än det hon vuxit upp i. Därtill var prins Urban en man i sin bästa år. Han hade en välbyggd kropp, de grå tinningars charm och en faderligt trygg röst.
- Ske din vilja! svarade hon. Jag ska bli din lydiga hustru.
- Då ska du visa att du menar allvar, sa prins Urban. Böj dig framåt och motta hårda daskar av min hand! Sedan ska du dansa med mig i all din nakna, röddaskade prakt.

Så kom det sig att ett nytt upphetsande skådespel skedde i det offentliga. Att prinsessan stod framåtböjd med fingrarna nuddande tårna, medan prins Urbans grova och hårdhandskade högerhand lärde henne vad underdånighet var för honom. Hennes skrik ekade i balsalen. Det söta ansiktet blev vått av tårar. Men än våtare blev det mellan hennes ben. För prinsessan
hade fått smak för aga. Det avslöjade den blandning av tjut och stön som hon frambringade. Hon kände att hennes vackra stjärt var som gjord för att bli daskad. Att agan fyllde henne med en stark lust till samlag. Ett sådant kunde inte äga rum här och nu, men när hon väl var gift kunde hon ohämmat ge sig hän åt det hon längtade efter.
- Får jag lov? frågade prins Urban då den hårda handsken slutat beröra hennes mjuka skinn.

Hon rätade på sig och såg hur han slängt bägge handskarna på golvet. Med en nigning tackade hon ja till dansen och naken, rödsmiskad och lycklig dansade hon till ackompanjemang av sin fars hovkapell.


Bröllop. 

 
Att prinsessan måste visa sig naken vid offentliga framträdanden tyckte prins Urban var en god princip. Hans rike fanns långt söderut om hennes, och klimatet tillät rikligt med nakenhet, så länge parasoller fick skydda mot alltför intensivt solljus.

Då bröllopet skulle planeras bestämde han att hon skulle få bära en liten slöja och sandaler, men ingenting annat. Ty prinsen var generös till sin natur och ville att rikets undersåtar skulle få se sin blivande drottning i all hennes ungdomliga prakt.

Den stora kyrkan var fullsatt då hon med gungande skinkor gick fram till altaret, sida vid sida med sin korpulenta far. Så ställde hon sig bredvid prins Urban och lyssnade uppmärksamt på prästen, som var en väldig man med grisögon, potatisnäsa, bred mun och bullrig röst.
- Tager du prinsessan Marta Theresia af Jacobi denna prins Urban Fredrikus Nobletus och lovar att lyda honom, vara honom underdånig och trogen tills det att döden skiljer er åt?
- Ja, svarade prinsessan.
- Tager du prins Urban Fredrikus Nobletus denna prinsessa Marta Theresia af Jacobi och lovar att tukta henne, såsom är behövligt för att hon skall förbli dig trogen tills döden skiljer er åt?
- Ja, svarade prinsen.
- Då förklarar jag er som man och hustru. Nu går det bra att smiska bruden.

Ingen av de församlade i kyrkan behövde känna någon tvekan om att prinsessan skulle få all den aga hon behövde. För när hon böjde sig framåt vänd mot församlingen och prinsen började daska hennes bakdel med högerhanden, gjorde han det med mycket mer kärlek än en bröllopskyss kunnat uppvisa. Snart skulle han själv bli kung, och sitt valspråk hade han redan bestämt. Det skulle få bli: Den man älskar den agar man.  Han ville bli ett föredöme för andra män i sitt rike. Visa dem att vad drottningen fick, skulle de också ge sina hustrur när så blev nödvändigt.

Efter agan tågade brudparet ut ur kyrkan till pampiga kör och orgelmusik. En stor extrakudde ha lagts fram åt prinsessan i  kortegevagnen med takparasoll som väntade. Hon tog plats bredvid sin make, kusken manade på de fyra förspända hästarna och eskorterade av prinsens eget kavalleriregemente for de nygifta fram längs huvudstadens gator. Folket jublade då de såg prinsessan som satt bredvid sin man och visade brösten. De jublade för att de snart skulle få en sagolikt vacker drottning.

Mycket riktigt dröjde det bara några månader tills kyrkan på nytt fylldes av människor, som tog farväl av prins Urbans döde far. Varpå Urban vid en högtidlig ceremoni kröntes till kung och Marta till drottning. De levde sedan inte lyckliga i alla sina dar. Ibland var Marta otrogen med kammartjänare och unga officerare, vilket straffade sig med ny offentlig aga. Men med tiden fick kung Urbans stränghet sin effekt och vid trettio år fyllda hade hon äntligen lärt sin läxa. Vackrare än någonsin gav hon då sin make de lyckligaste åren i hans liv.    

  calstar   camp

Tillbaka