Feministprofessorn


(läste den här på en amerikansk sida för många år sedan, återberättad ur minnet)

Annette K. Bennett var USA:s yngsta psykologiprofessor, och hon var mäkta nöjd med sin utnämning. Den här dagen då detta utspelas skulle hon promoveras och installeras i sitt nya ämbete i universitetets aula. Annette var 28 år, och vad man i USA skulle kalla ”a pain in the ass”! Hennes avhandling, ”The feminine subconscious and the female mystique” var obligatorisk läsning på hennes kurser, och nåde den som inte kunde den utantill! Hon terroriserade kollegor och elever med sitt självupptagna uppblåsta ego, ständiga översittarfasoner, och en hämndgirig förmåga att trycka ner andra som inte delade hennes åsikter. Alla på universitetet hade hoppats att hon nu skulle söka en annan tjänst på ett ”finare” universitet långt därifrån, men icke. Annette trivdes utmärkt på sitt lilla universitet, det var hennes lilla privata kungarike, och hon hade inte en tanke på att flytta. Inte förrän följande utspelades:
                     
Det var cirka trettio minuter till själva promoveringen, och Annette gjorde sig just i ordning för att lämna det stora gamla huset på universitetsområdet. Hon var feminist ända ut i fingerspetsarna, men drog sig inte för att använda sin charm och alla sexuella attribut hon kunde komma på. Idag hade hon mörka nylonstrumpor med strumpeband, en kort svart tajt kjol, och en liten veckad vit blus med djup urringning. Hon hade spatserat runt hela morgonen i det stora huset i sina väldigt högklackade skor, mycket nöjd med sig själv. Hennes avhandling och andra publicerade skrifter låg utställda på bordet i vardagsrummet, nu ordnade hon för sista gången noggrant sina utmärkelser och diplom på spiselkransen, och gjorde god plats för lagerkransen hon snart skulle få av universitetets rektor.
                     
Hennes pojkvän Stuart var skolans basebollcoach. Annette var kort, 1,65, men rund och knubbig, i moderiktiga tunnbågade glasögon, ständigt bantande och joggande och älskade att springa på området i tajta åtsittande gymnastikdräkter, som fick skolans pojkar att drägglande följa hennes spänt gungande rumpa med ögonen. Hennes långa blonderade hår hängde ständigt i en vajande svansplym från nacken när hon sprang. En som inte var lika förtjust i detta var Stuart, förstås.
                     
Han var 1,90 och muskulös och kraftigt byggd. De var mycket olika, vilket Annette alltid roat påpekade för sina vänner när de kom på besök. ”Stuart är egentligen ganska dum” brukade hon säga och le överslätande. ”Jag FÖRSTÅR inte hur jag står ut med honom! Att jag låter honom vara kvar här beror bara på att han är så välutrustad, och ni vet var”! Alla skrattade, Annette mest. Stuart skrattade inte alls, han knöt bara näven i byxfickan och försökte stå ut med flickvännens elaka kommentarer.
                     
Idag hade hon varit fullständigt odräglig, och när hon nu inspekterade Stuarts nya mörka kostym med vit slips och nya krokodilskor rynkade hon missbelåtet på näsan.
                     
-Kunde du inte köpt något snyggare! Det är väl inte BEGRAVNING VA! Du ser alltid ut som en riktig bondläpp Stuart!                     
(Vilket Stuart också gjorde, för han var från landet utanför New York, till skillnad från den intellektuella, koketta, ständigt läsande och diskuterande Annette.)
                     
Hon rättade till hans slips med moderlig omsorg. ”Nå, jag får väl stå ut med din bonnighet några dagar till” sa hon och suckade tungt. Hon böjde sig ner för att ta fram sina svarta pumps. Den svarta kjolen spändes som ett trumskinn över den stora runda baken, den åkte upp så att skinkornas veck syntes tydligt under de minimala små mönstrade vita trosorna. Stuart kunde inte låta bli att klappa till henne på den uppvända baken, som hon så beredvilligt sköt upp mot honom som en katt som njutningsfullt kröker ryggen.
                     
Annette reste sig som en uppskruvad fjäder pjoong och KLATSCH! gav hon Stuart en rungande örfil med hela handflatan, alldeles för hårt upptäckte hon snart.                     
-Hur VÅGAR du göra så! Din GRIS!

Stuart blev rasande, hela ansiktet svartnade, och han grep tag i den hetlevrade och överrumplade Annette och BAR henne sparkande och svärande under armen in i vardagsrummet och fram till den breda skinnsoffans skinnfodrade pall, som bred och låg stod på sina hjul framför det stora fönstret som vette ut mot den stora gräsmattan, som var universitetets centralpunkt. Folk promenerade över gräset i riktning mot den hundraåriga gamla tornkrönta huvudbyggnaden, där promoveringen snart skulle gå av stapeln. Solen strålade från en molnfri himmel. Annettes hjärta började banka fruktansvärt, där hon sparkande försökte komma ur Stuart järngrepp runt magen. Det var ju bara tjugofem minuter innan hon skulle göra sin storslagna ENTRÉ!
                     
Hon sparkade igen och fräste som en vildkatt, medan Stuart bekvämt satt sig på den breda pallen framför panoramafönstret, där solen sken in. Han vände Annettes kjolprydda baksida mot fönstret, la ner henne böjd på mage över sitt vänstra knä och låste fast hennes sparkande ben under sitt högra knä. Han hade bestämt sig för att lära henne en riktigt grundlig läxa nu! På det ställe som Gud ”utvalt” som hans mamma brukade säga.
                     
-Jag har fått nog av ditt bossande, hör du det, fräste han och ryckte beslutsamt upp hennes korta kjol. Annette vrålade från golvet och försökte förtvivlat dra ner den svarta kjolen igen över den uppvända putande stora stjärten, som bara pryddes av små minimala tunna mönstrade nästan genomskinliga trosor.
                     
-SLÄPP MIG! DU VÅGAR INTE!!! DU SLÄPPER MIG NUUU!!! HÖR DU DET, DIN BONDLURK!! DIN SKITHÖG!!! SLÄPP MIG!! LÅT MIG GÅÅÅ!!! Hon sparkade som en furie utan att kunna komma loss. Hon var fastlåst med stjärten rund och uppvänd mot Stuarts grinande ansikte.
                     
Stuart skrattade skadeglatt. Att de tunga draperierna var fråndragna gjorde allt bara mycket roligare, tyckte han. Nu skulle han äntligen få lära sin lilla feministprofessor lite hyfs och uppfostran. Över knät! Och det skulle han ha gjort för LÄNGE SEN!!!
                     
SMACK!  KLATSCH!  SMACK!  KLATSCH! KLATSCH!  KLATSCH!!!

Stuart stora starka handflata smällde beslutsamt den vridande Annettes uppvända skruvande och putande skinkor, som var helt bara nedanför de stramande tunna trosorna, som glidit långt upp på stjärten. Annettes ögon vidgades storögt av förfäran över smärtan. Det SVEED! HERREGUD VAD DET SVED! Vad var det som HÄNDE !!!!
                     
-SLÄPP…. UPP…. MIG….(KLATSCH!)  AAAAJ!  HUUR… (KLATSCH!)  AAAJEEEE…. HUUR VÅÅÅGAR DUUU (KLATSCH-KLATSCH!) FÖR GUUDS SKULL …. AAAAAJJJJJJJJ….(KLATSCH!!!) DET GÖR … JU … FÖR…. FAN…. OONT!!! SLUUTA!! (KLATSCH!) JAG… BEFAALLER…DIG…(KLATSCH!) AAA-AAAAAA-AAAJJJJJ !!!!!! FAN! FAN! AAAYYYY!!! (KLATSCH-KLATSCH!!!)
                     
-Jag… skulle… gjort … det här … för länge sen (KLATSCH!)… Du ska min själ inte kunna … SITTA … på din förbannade … PROMOVERING ANNETTE! (KLATSCH! KLATSCH! KLATSCH!)
                     
Han låste fast henne stadigare över vänstra knät, tryckte ner hennes överkropp med vänsterhanden mot soffan, så att hon fick svanka med ryggen och den härligt putande runda stjärten lyftes oemotståndligt högt mot hans breda höjda handflata. Den låg ståtligt putande och fast förankrad över knät, totalt försvarslös, och han smiskade den nu vällustigt så att han blev svettig och varm. Han noterade nöjt att folk börjat stanna till utanför huset, storögt betraktande den pikanta husliga scenen inifrån professor Annette Bennets hus! Åskådarna därute trodde inte sina ÖGON!!! Professor Bennett låg fast förankrad över Stuarts vänstra knä, med kjolen runt midjan, och fick verkligen SMISK nu, smisk på bara stjärten så att det ekade i vardagsrummet!
                     
Och Annette hade gett sig nu, smärtan i baken var ÖVERTYDLIG!! Hon hade slutat diskutera och protestera, hon låg nedböjd över Stuart knä, sparkade fåfängt under hans högra knä, och BÖLADE rätt ut, som en liten storgråtande flicksnärta i högan sky, medan de tunga klatscharna smällde fram och tillbaka i raketfart på hennes yppiga eldröda stjärthalvor. Fram och tillbaka slog Stuarts breda klatschande handflata, som var röd och öm av beröringen med Annettes darrande knottrigt eldröda skinkor på knät, och Annette grät och bölade och tjöt till slut som en vrålande mistlur av smärtan och det fantastiska getingstingande eldhavet som penetrerade hennes runda fylliga feministstjärt, och tillslut (när det gått nästan fem minuter av smällande klatschar i den stora skinnsoffan) lyckades hon med en kraftig och våldsam vridning av kroppen komma upp från Stuarts knä. När hon med tårarna strömmande från det glänsande röda ansiktet såg ut genom fönstret att minst 50 personer stod i en klunga och stirrade in i vardagsrummet började hon tjuta ännu högre, hon jämkade ner den svarta kjolen över höfterna och rusade fram till fönstret för att dra för gardinerna.
                     
-Å nej, lilla feminstprofessorn, fräste Stuart, och flög på henne snabbare än en kobra som hugger. Du har inte blivit snäll än på långa vägar. (Han tog den skrikande sprattlande och gråtande professorn under armen igen och BAR henne som en säck in i sängkammaren). Nu ska vi avsluta det här så att du LÄR dig en riktig läxa, flicka lilla!
                     
-SLUUUUUUTAAAAAA NUUUUU!!! JAAAG VILLL INTEE HAAA MEEER SMÄÄÄLLL!!! JAG-JAG-JAG …. MÅÅSTE GÅÅÅÅÅ NUUU !!!!
                     
Stuart höll ett vakande öga på klockan på sängkammarväggen, den var kvart i tre.
-Vi hinner nog till din så högt värderade ”promovering” lilla gumman, sa han bistret och arrangerade henne åter med starka armare på samma sätt på mage över sitt vänstra knä, sittande på sängkanten. Den runda eldröda ömma professorsstjärten placerades på toppen av knät, rodnaden lyste och skarpt genom de tunna trosorna med stingande glöd, och när kroppen böjdes framåt över knät åkte de upp ytterligare en decimeter så att den runda fina stjärten blottades nästan helt i den mest förödmjukande position, putande stramt rätt upp mot Stuart.

-Du är ju HUVUDPERSON IDAG lilla Annette! Dom börjar nog inte utan dej? Jag tänker lära dig lite vanlige enkel hyfs nu, som mina föräldrar på landet skulle gjort om du varit deras dotter! Smiska dig ORDENTLLIGT! Med den HÄR!

Han greppade Annettes bredaste svarta hårborste av plast med nylonborst. Annette tjöt uppbragt med ansiktet vänt mot Stuart, som låst fast henne på nytt med benet över hennes knäveck så att baken låstes fast svällande och rund över knät.

NEEEJ!  NEEJ! DU FÅÅÅR INTE!!! JAG GEEER MIG JUUU! UUUH-HUU- HUUUUUU !! Hon bölade igen i panik som en liten barnunge, snorig och med tårarna rinnande i mascaramörka ränder nedför de våta blossande skamröda kinderna, medan Stuart lugnt arrangerade henne över knät för att fortsätta hennes ”uppfostran”.

Allt kunde nu inte ses från vardagsrummet längre, men det HÖRDES! Fönstret var öppet mot baksidan av huset, och nu genljöd strax det höga skarpa klatschandet från hårborsten mot Annettes eldröda ömma bultande röda hud, och det följdes omedelbart av höga isande tjut av smärta, gråtande ylande skrik av smärta, som blev en högljudd symfoni som ekade ut genom fönstret till den stora grupp åhörare som samlats framför huset. Många småleenden spreds på läpparna på de som stod och lyssnade. JOJO! Nu fick den lilla sexiga feministprofessorn sannerligen en "uppfostran" som hon saknat så länge! På den sexiga välformade rumpan! Så mycket för den ”feminina mystiken” som hon ständigt predikade på sina föreläsningar för alla och envar!

Efter ett par minuter återkom Stuart till vardagsrummet med den skälvande storgråtande ömkligt darrande professor Bennett. Med borsten daskade han uppfordrande henne i baken så att hon hoppade en meter av förskräckelse! Hon fick som avslutning nu stå i ”skamvrån” med ansiktet mot väggen, bredvid den stora skinnsoffan, med den lilla kjolen uppdragen runt midjan. Inför publik! Hennes handflator och fingrar rev och klöste febrilt i den stickande heta huden på de söndersmiskade skinkorna, som yppigt syntes välla ut inför åskådarna under hennes gnidande masserande händer. Hon jämrade sig av rädsla och förödmjukande skam, snyftade, vred höfterna i spasmodiska ryckningar där hon stod med ansiktet mot väggen, medan händerna fortsatte gnida den svullet eldröda stjärten inför säkert 75 par storögt stirrande ansikten.

När klockan var sju minuter i tre lät Stuart professor Bennett gå in på toaletten och snygga till sig. Publiken började skingras, ingen ville komma för sent till promoveringen i aulan, som lovade att bli den mest intressanta som någon varit med om på många många år.

Och prick klockan tre kom Annette in på det som skulle blivit hennes livs höjdpunkt, so far. Hon var i chocktillstånd, gick darrande på sina höga klackar. snäll och foglig som ett lamm, med Stuart i mörk kostym och elegant vit slips steget bakom. 150 intresserade ögon följde hennes knixande runda strama kjolbak, när den mödosamt vickande tog sig upp på scenen till den väntande rektor magnificus, som stod beredd med lagerkrans och diplom. När Annette förläget, och skamset rödögd började gnida den högra, dunkande röda skinkan med ena handen, gick det ett sus av uppskattning genom publiken. Att hon strax innan fått smisk över Stuarts knä, som ett bångstyrigt litet barn, så det hörts över hela universitetet visste precis ALLA om vid det här laget. Alla utom den gamle vithårige rektorn, som irriterat hummande inte alls förstod varför folk drog på mun och log på ett sätt han aldrig sett förut. Alla tidigare professorsinstallationer han lett hade varit dödligt tråkiga föreställningar. Nu väntade alla på Annettes tal.

Med darrande röst, gråten fortfarande kämpande i halsen, och med ena handen bakom ryggen, frenetiskt gnidande över bägge ömma smiskröda skinkorna, började Annette stapplande hålla sitt föredrag om ”The feminine subconscious and the Female mystique”. Hon lyckades samla sig så pass, vridande höfterna i plågor och med darrande skakig röst, att föredraget kunde avslutas, flera minuter tidigare än hon först planerat. Nu ville hon bara komma ner från scenen så fort som möjligt. Hon ville bara lindra den brännande svedan i stjärten nu så fort som möjligt!
Med röda ögon, och snörvlande näsa, tackade hon rektor magnificus, och knixade sig med vaggande ömma höftrörelser ner från podiet. Hela hennes stjärtparti var i fullständigt UPPROR NU! Hon hade tårar i ögonen som brände på hennes skamset röda kinder. Stuart hade haft helt rätt. Alla hade sett henne få smisk som en liten bortskämd flicka nyss. Hon fick STÅ under hela receptionen efter promoveringen, snörvlande och bitande sig hårt i underläppen för att inte tårarna skulle bryta fram, medan stjärten fortsatte glöda som brasved i öppna spisen, en lång hemsk reception som tog gott och väl en timme. Då och då gned hon skamset stjärten när hon trodde ingen såg henne. Hon var röd som en tomat i ansiktet ända tills hon slokörad som en katt som sköljts med en hink kallt vatten, fick återvända till professorsvillan på andra sidan gräsmattan, med Stuart, brett leende, vid sin sida.

Professor Bennett blev en halt annan kvinna efter den offentliga uppsmiskning hon fått av sin pojkvän på dagen för sin professorspromovering, något som omtalades över snart sagt hela östra USA. Hon blev vänlig, ödmjuk, förekommande, och mycket mindre självupptagen. Och i nästa upplaga av boken om ”The Feminine Mystique” kunde hon tillfoga ett helt nytt kapitel. ”How I learned to love and obey my husbands hairbrush”!
                     
Men det är en helt annan historia.

  VIP     VIP

Tillbaka