Förhållandet med Eva


Förhållandet med Eva är väl värt att berätta om. Året var 1994. Jag hade nyss fyllt fyrtiosju och hon var tjugosex. Till skillnad från många andra i sin generation hade hon blivit mamma tidigt.

Redan som tonåring hade Eva fött Tanja, som nu kommit upp i skolåldern. De helger som inföll veckor med jämna nummer fick jag träffa dem tillsammans. Stod ett udda nummer i almanackan däremot, bodde Tanja hos sin pappa.

Med min bakgrund var det inte svårt att förstå varför den lilla flickan ibland mådde dåligt. Jag hade växt upp med en vacker och självupptagen mamma, som ofta låtit bli att ta sitt ansvar. Likheterna var stora mellan henne och Eva.

En fredag kväll som inföll en udda vecka, hann jag bara träffa Tanja mycket hastigt. Hon stod i hallen och blev ompysslad av sin mörkhåriga och kurviga mamma.
-Sådär, gumman! Var riktigt snäll mot pappa och ha det bra hela helgen! Du vet att jag älskar dig mer än någon annan.
-Ja, ja, mamma. Jag ska. Bara du lovar att inte göra slut igen.

Menande vred Tanja blicken bakåt mot mig. Hennes hår var också mörkt, men kortare klippt än Evas. Jag hängde av mig skinnrocken på hallens enda lediga galge och kände hjärtat slå hårt. Det var verkligen som att se sig själv för fyrtio år sedan.
-Lugn, lugn, Tanja! sa Eva. Den här gången har jag träffat rätt man. Det vet jag. Se till att få på dig vantarna nu! Pappa kommer alldeles strax.

Det var november och började bli kallt. Tanja lydde sin mamma. Täckjackan blev igendragen. Eccoskorna, mössan och vantarna kom på plats. De gav varann en hastig kram. Sedan fortsatte Tanja fram till mig.
-Du är den bästa av alla mamma haft, sa hon.

Den kram hon gav mig varade länge. Först när tre snabba dörrsignaler hörts, slutade hon att hålla armarna om min hals. Hennes pappa kom inte ens in för att hälsa. Sin vana trogen väntade han ute i trappuppgången, tills hon kom ut till honom. Även det påminde mig om min egen uppväxt. Om pappa som aldrig velat vara i samma rum som mamma efter skilsmässan.

När ytterdörren slagit igen om Tanja, fick jag Evas fulla uppmärksamhet. Hon var klädd i jeans och tight mörkröd jumper. Vi kände varann tack vare en amatörteatergrupp, som jag tagit över från en kvinnlig ledare för drygt ett år sedan. Jag hade då snabbt märkt behovet av ökad disciplin, och att Eva var den värsta sabotören av ordningen.

-Vad är det? frågade hon nu. Du ser så himla allvarlig ut. Vi är för oss själva ända till söndag kväll. Du, jag har massor att berätta.
-Låt mig påpeka en sak! sa jag. Alla har lärt sig replikerna utom du. Jag accepterar inte att du infinner dig till ännu en repetition, där du förväntar dig att få gå omkring på scen med manuset i hand. Den här helgen tänker jag se till att du skärper dig. 

Hon gick ut i köket, tryckte igång spisfläkten och tände en cigarrett. Jag såg på stjärten hon vänt mot mig. Jeansen framhävde hur fint den var formad.
-Du är så tråkig ikväll, klagade hon. Jag kommer att lära mig replikerna. Det vet du.
-Jag skrev manuset särskilt för er, påpekade jag, och huvudrollen blev din. Hur vore det om du gav något tillbaka? Det räcker inte att kunna replikerna en månad före premiär. Framförallt inte när man har en roll som är så fysisk som din. När du rökt färdigt, skall du ta av dig jeansen.

Hon vred ansiktet bakåt mot mig. Det var långt ifrån första gången jag talat strängt till henne, och långt ifrån första gången hon behövde få stryk.
-Måste jag? frågade hon.
-Välj själv! sa jag. Antingen tar du av dem, eller så tar jag tunnelbanan in till stan igen.
Hon fortsatte se på mig, medan hon drog bloss efter bloss. På nytt mindes jag min mamma, som även hon varit storrökare. Men det fanns också en skillnad. Mamma hade skilt sig först då hon kommit upp i yngre medelåldern. Evas separation från Tanjas pappa hade inträffat efter bara två år av familjeliv.

-Nå, Eva! sa jag. Tänker du ta av dem!
-Visst, visst! sa hon och fimpade i slasken. Allt för dig,
älskling!
Min röst blev ännu skarpare.
-Vad jag tänker ge dig, behöver du få för Tanjas skull. Hon ska inte behöva uppleva vad jag var med om.

Eva ilsknade till. Med händerna knutna vid höfterna röt hon:
-Vem fan tror du att du är? Tanja har redan en pappa. Du har inget som helst djävla ansvar för henne.
-Alla människor som ser barn fara illa, har ett ansvar, röt jag tillbaka. Jag vet hur många män du tagit hem, Eva. Och jag vet hur fäst hon varit vid flera utav dom. För när du ägnat dig åt timmar av telefonprat med dina väninnor, har Tanja passat på att anförtro sig till mig. Av med jeansen!

Det fanns samma glans i Evas ögon, som jag sett i min mammas. En glans av dåligt samvete. De händer som nyss varit knutna, knäppte nu upp jeansen.
-Hur mycket tänker du ge mig? frågade Eva.
-Så mycket som du behöver, svarade jag.
Hennes blick sänktes och jeansen åkte av. Under hade hon vita stringtrosor. Kanske berodde det på att hon känt på sig hur kvällen skulle bli. Vad jag skulle komma att göra med henne.
-Vi går in i vardagsrummet, sa jag.
-Okej, okej! Men då vill jag ha ned persiennerna! sa hon.
-Visst! Du kan gå in först.

Hon skyndade in. Jag kom lugnt och sakta efter.  Vardagsrummet var som vanligt välstädat. Parketten glänste och inget damm syntes på prydnadshyllorna. På soffbordets välputsade glasskiva låg en hopvikt dagstidning. Hon gillade att följa med sin tid. Diskuterade gärna Ingvar Carlssons nya regering och Bill Clintons mäktiga USA.

Jag satte mig i soffan och vek ut tidningen. Hon stod kvar där hon stod, vid balkongdörren. Varken dess fönster eller det stora fönstret invid gav insyn nu. Världen utanför förortslägenheten fanns bara på tidningssidorna. Jag läste två spalter av tre i en artikel, om det svenska folkhem som upphört att existera, och om det tvåtredjedelssamhälle som börjat bli synligt istället. Hon sänkte sitt huvud.
-Förlåt! sa hon.
-Förlåt för vad? sa jag.
-För att jag varit bitchig och nonchalant. Jag ska lära mig replikerna till på söndag.
-Du har mer att skämmas för, Eva.

Hon höjde sakta huvudet. Blev aggressiv igen.
-Måste du dra in Tanja?
-Ja, Eva. Det måste jag.
-Vad fan då för?
-Innan du kommer hit och lägger dig i mitt knä, ska du ta av dig allt. Bara om du är fullständigt naken, blir agan så förödmjukande för dig, som den behöver vara.
-Du är pervers!
-Tycker du det, så kan jag fortfarande ta på mig rocken igen, och åka in till stan. Vill du det? Vill du att jag tillbringar helgen någon annanstans?
Hon höjde huvudet ännu mer och skakade sedan på det. Vad jag önskade att någon av mammas män varit som jag. Då hade hon fått lära sig vad ansvar för ett
barn innebär.  

Eva drog jumpern över huvudet och fick av sig bh:n.
De bröst hon ammat Tanja med var stora och fina.
-Fattar inte varför jag går med på det här, sa hon.
-Du ska vara glad att det händer dig, sa jag. För du är ung och misstagen du redan gjort som förälder, kan du rätta till. Min mamma däremot måste leva med vad hon gjort. Det kan inte ändras nu. Hon kan bara be om förlåtelse och hoppas att jag ska förstå henne.

Njutande såg jag Eva gå ur trosorna. Det här var innan rakning mellan benen blivit ett mode bland unga kvinnor, och innan tatueringar på kvinnokroppar blivit main stream. Hennes underlivstriangel var lika mörk i färgen som det axellånga håret på hennes huvud.

-Gör du det då? frågade hon.
-Gör vad? motfrågade jag.
-Förstår din mamma.
Eva hann komma fram till soffan och lägga sig på plats i mitt knä, innan jag svarade:
-Ja, jag förstår henne. Du blev mamma för tidigt, och hon fick aldrig ha roligt och leva äventyrligt, när hon var ung.
Jag gav Eva en första dask mitt på stjärten.
-Men varken du eller hon har ett försvar för ansvarslösheten, fortsatte jag. Föds ett barn, så ska det barnets behov av trygghet alltid komma först.
-Aj, aj! kved Eva.
För hon fick nya daskar. Med min handflata slog jag
rytmiskt, varannan gång på vänster stjärthalva och varannan gång på höger.
-Om du en dag känner att du inte längre vill vara tillsammans med mig, har du all rätt i världen att göra slut, sa jag. Inget barn mår bra av en mamma som uppoffrar sig och fortsätter träffa någon hon glidit ifrån.

Evas reaktioner fortsatte vara ljudliga. Det kom snyftningar från henne, medan skinkorna dallrade och började bli röda.
-Men vad du däremot inte får göra är återgå till ett dekadent liv, förkunnade jag. En mamma som tar hem man efter man, utan att ens förbereda sin dotter på besöken, behöver få precis vad jag ger dig.
-Ajoh! tjöt Eva.

Det gjorde ont i min högerhand nu, och för henne började smisket bli ytterst svåruthärdligt. Med vänster arm höll jag fast henne vid midjan, eftersom hon sparkade för fullt med sina vackra ben.
-Dessutom skall du vara medveten om att du vid teatern betett dig som en bortskämd barnunge, sa jag.
Mitt val av huvudrollsinnehaverska blir alltmer impopulärt. Låt mig slippa få anledning att aga dig, medan dom andra ser på!
-Aldrig! Aldrig att du kan göra det! tjöt hon. Försöker
du, kommer du att bli polisanmäld.

Jag fortsatte agandet under tystnad. Vad hon nyss sagt, insåg jag var sant. Hur irriterade gruppens fem andra tjejer än blivit på henne ibland, skulle den så kallade politiska korrektheten säkert få dem att tillkalla ordningsmakt, om mina disciplinmetoder blev fysiska.

-Sluta nu! kved hon. Det räcker så här!
-Jag slutar när jag anser att du fått vad du behöver, sa jag.
-Det gör så djävla ont.
-Bra! För vad du gjort mot Tanja, har gjort ont djupt in i hennes själ. Inget barn mår bra av relationer, som får hastiga och av mamman aldrig ordentligt förklarade uppbrott.
-Ja, ja, ja, men sluta!

Eva fick inte som hon ville förrän skinkorna var helröda. Det fortsatte svida i min hand, då hon reste sig från mitt knä, rusade mot sitt sovrum och slog igen dörren. På nytt blev hon lik min mamma. Jag blev utsatt för en teatralisk gråtuppvisning.

En spalt återstod att läsa i tidningsartikeln om tvåtredjedelsamhället. När jag tagit mig igenom den, reste jag mig upp och gick fram till Evas dörr. Hennes gråt var mycket ljudlig. Jag knackade.
-Får jag komma in? ropade jag.
Inget svar.

Då jag öppnade dörren och kom in till henne, tjöt hon inte fram några protester. Så jag fortsatte följa slutprocessen vid tidigare agor hon fått. Satte mig på sängkanten och väntade tills hon självmant flyttade sig till min famn. Jag höll om henne hårt.
-Förlåt! snyftade hon. Snälla, älskling! Förlåt!
-En sak är viktigt att du vet, sa jag. Du och Tanja betyder mycket för mig.

Än idag ångrar jag att jag inte sa mer än så. Att ordet älskar var så svårt för mig att använda. Än idag saknar jag kontakten med Eva och Tanja. Inga andra människor har berört mig så starkt.

Det vore fegt att ge min mamma större skuld än hon har. Det var inte hennes fel att jag aldrig någonsin litade helt på Eva. Som alla vuxna människor måste jag ta ansvaret för mina egna handlingar. Jag ångrar inte den aga hon fick, för hon behövde den verkligen. Vad jag skulle ha gjort annorlunda, om jag fått leva om mitt liv, är det som handlade om förtroende. Kärlek bygger på förtroende och att helt våga släppa kontrollen. Det klarade aldrig jag, men jag bidrog till att Eva mognade och blev en verkligt bra mamma.

lupus       badfemale


Tillbaka