Marc och Jenny II (Hämnden är ljuv), forts

 

På lördagen var det två unga, och väldigt ångerfulla damer [Anna var ett år yngre än Jenny] som hade väldigt svårt att äta sin oxfilé och brynta champinjoner, som den matintresserade Lennart kokat ihop.

Det kändes som de satt inför en domstol som snart skulle utdöma ett hårt skoningslöst och förödmjukande straff. En dov olycksbådande tystnad rådde i det modernistiskt inredda matsals- och vardagsrummet, med en avdelning avdelad för ett lyxigt kök, hela rummet säkert femtio kvadratmeter stort, med panoramafönster ut mot Baggensfjärdens vatten och öar  utanför.

Marc däremot åt med strålande aptit. Han var mer övertygad än någonsin över vad han skulle göra. Han hade redan gått igenom allt med den fem år yngre Lennart på jobbet, om vad de nu skulle göra med sina slösaktiga och lösmynta flickvänner. Och Lennart var tillslut med på noterna, mycket motvilligt först eftersom han aldrig gjort det när någon annan sett på. Men var man ”kompanjoner” så? I vått och torrt? Fast så här långt hade han aldrig tänkt sig att deras partnerskap skulle sträcka sig.

Medan skymningen sänkte sig över fjärden utanför de stora glasfönstren, och när Lennart serverat nyrostat Jamaicakaffe från sin nya espressomaskin (dyraste sorten, specialimporterat från Arvid Nordqvist i Östermalmshallen), gick han med bestämda steg bort till flygeln och hämtade, med mulen och dov uppsyn, den breda galonklädda pianopallen och ställde mitt på golvet framför bordet. Anna blev omedelbart högröd i ansiktet, tittade med flackande blick nervöst ut genom fönstret och nöp sig hela tiden nervöst i kjolen, och även Jenny satte kaffet i halsen, och såg ut som om hon ville spotta ut den heta söta drycken som smakade kardemumma, över hela det ovala matsalsbordet.


-Snälla Lennart… försökte Anna stammande bedja. Inte… inte … nuu … väl?? Snälla du??? K-kan vi inte … j-jag menar…. sen ? Hennes nervositet och ångest växte till ett hotande enormt stormmoln, som hon visste strax skulle skölja iskallt regnvatten över henne. Åsynen av den svarta avlånga galonklädda pianopallen fick det att hetta fruktansvärt i kinderna på henne, det pirrade i hela den breda stjärten på stolen, och hela kroppen kändes som om den höll på att bli uppäten av myror.

Varken hon eller Jenny hade öppnat munnen sedan de börjat middagen (vilket var ovanligt). Köttbitarna hade bara växt och växt i munnen på dom. Och Jenny hade sett frågande och förundrat på den allt mer rodnande och besvärade vackra Anna. Var? När? Hur? Men Anna hade bara nervöst skruvande sig på stolen, tyst sett åt ett annat håll och svalt så att struphuvudet guppat. Hon var faktiskt lite längre än den muskulöse Lennart, alltid så chic och damigt självsäker i attityden (fast inte just nu). Hon hade oftast oklanderlig blyertsgrå kjol med likafärgad randig jacka och dyra välsittande nylonstrumpor. Smal midja, hade Jenny beundrande konstaterat ännu en gång. Långt mörkt hår. Perfekt timglasfigur. Det var bara stjärten som Anna alltid klagade på för Jenny (”den är ju så stooor”), och Jenny märkte att väninnan alltid speglade sig så fort hon såg ett skyltfönster, och händerna nöp hela tiden till för att kjolen skulle sitta stramt och inte få några veck över den kurvigt runda baken.


Lennart hade ignorerat Annas lama protest, och satt sig vid bordet och hällt upp mer kaffe. Nu var det bestämt, det fanns ingen återvändo, det visste han. Det visste Anna också, innerst inne. Pianopallen stod där den stod, hotfullt mörk i galonklädseln. Anna visste vad den betydde, hon svettades nervöst och såg med blossande röda och skamsna kinder ner i tallriken. Skamsen och obekväm som en utskälld hund som förödmjukad kryper iväg med svansen mellan benen. Hon nöp sig i den stramande kjolen igen. Marc harklade sig.

-Ja, ni får skylla er själva ni två, sa han och blängde på Anna och Jenny, två olyckskorpar som mest av allt ville sjunka genom golvet just nu. Lennart har berättat för mig att Anna ibland brukar få smisk på stjärten när hon varit olydig. Vi har diskuterat det nu, och jag berättade vad Jenny fick av mig för en månad sen. Det har du inte glömt Jenny? Jag hade hoppats att jag inte skulle behöva göra det igen, men jag hade tydligen fel. Eller hur Lennart? Vi var överens om det eller hur? Att vi skulle göra en gemensam aktion nu?

Lennart sa inte ett ord, kanske var han lite besvärad över hela den pinsamma situationen. Han mörknade och de breda kraftiga händerna knöt sig av frustration. Han var arg på Anna för allt det här, det var bara så pinsamt alltihop. Han kände att han helst velat vara ensam med den olycksaliga och djupt ångerfulla och tårögda Anna just nu. Men nu var det bestämt! Han gick, mörk som ett åskmoln i ansiktet, ut i tamburen och hämtade en teakfärgad bred klädborste. Jennys ögon blev kolsvarta och stora som ”kvarnhjul” [som H.C. Andersen skulle ha sagt]. Och Anna skruvade baken på stolen, och stirrade allt mer svettig och nervös ner i bordet utan att säga ett ord. Marc log bistert åt Jennys förvånade uppsyn. Och Jenny tyckte återigen att hon satt på glödande häftstift och hon gned nervöst den stramande svarta, allt varmare jeansbaken mot stolsdynan. Gud vilken stor HÅRBORSTE! HERREGUD!


-Ja, Lennart får väl visa mig nu hur det går till, sa Marc nonchalant. Du har ju, om man säger, mer erfarenhet än jag. So be my guest! And Jenny you watch carefully! Because you’re next in line for A HELL OF A SPANKING !

Anna stirrade allt olyckligare i bordet, visste att slaget var förlorat, allt tack vare Jennys shopfixering, och när Lennart morrade ”Anna” åt henne flög hon upp och sprang nästan lättad, nervöst knixande i sin grå figursydda kjol med tillhörande vit broderad blus, på sina dyra högklackade skor fram till den breda svarta pianopallen.

Jenny såg fascinerad på hur villigt den långa paranta parfymexpediten Anna böjde sig och med ett grepp om nacken landade pladask raklång på mage över den robuste Lennarts knän på den svarta pallen. Med baksidan vänd mot Jenny och Marc. Anna böjde motståndslöst och utan protester överkroppen ner mot golvet, och lyfte beredvilligt upp baken över knät mot pojkvännen. Jenny såg att det långa utsläppta mörka håret släpade och dolde hela det eldröda rodnande ansiktet. Anna kände sig verkligen miserabel just nu, det förstod Jenny. Den grå tighta kjolen gled upp över den upplagda breda feminina baken på Lennarts knä så att man såg toppen på nylonstrumporna och de upphetsande svarta strumpebanden.

Vilken ställning, tänkte Jenny och andades häftigt och upphetsat. OJOJOJ! Den vackra långa Anna, en gång hennes bästa vän, djupt nedböjd över Lennarts knän,  för att få smisk. Hon hade aldrig sett något liknande, utom i sin egen spegel förstås. Annas fasta runda välsvarvade lår under kjolen, någon decimeter ovanför nylonstrumporna, var blekvita i färgen.


Ojojoj, stackars Anna! Jenny drog efter andan, blev kall och varm på samma gång, och fick en hel myrstack i baken igen, när hon såg (och HÖRDE) den breda teakfärgade klädborsten myndigt daska mot väninnans stramande grå kjol på Lennarts knä DASK! SMACK! SMACK! DASK! SMACK! Efter en kort stund började Anna gnälla av den stingande smärtan och sparka försiktigt med benen, medveten om att kjolen öppnade sig ännu mer mellan hennes långa nylonstrumpsklädda ben. Hon visste att gästerna skulle se rätt in under hennes kjol snart. Hon knixade med höfterna, men Lennarts hand runt midjan höll henne stadigt fast.

Den stora tunga klädborsten i Lennarts hand gjorde djävulskt ont, det förstod Jenny. Smällde bryskt omväxlande med höga dova smällar på höger och vänster skinka, praktiskt upplagda över knät, stenhårt! Konstigt nog tyckte Jenny inte särskilt synd om den olycksfödda väninnan, när allt kom omkring hade hon ju skvallrat på henne för Lennart. Fast hon förstod att den sparkande gnällande Anna nog inte gjort det frivilligt trots allt. Inte när hon såg hur HÅRT Lennart slog!!!! MAMMA MIA!

Marc registrerade lugnt och uppmärksamt, och njutningsfullt, den stirrande 29-åriga flickvännens häpna reaktioner på väninnans häftiga sparkar och snyftande hjälplösa protester, nu när klädborsten bearbetat den runda ståtliga grå och spända kjolbaken en bra stund, baken i den dyra kjolen vred sig vickande och nervöst fram och tillbaka under klädborstens svidande dans, stramande läckert rund och fasthållen över Lennarts breda knä, nu ”uppläxad” med hårda distinkta daskar, uppåt ett hundra, ja ännu fler, kanske tvåhundra snart, i flera minuter.

Jenny slickade sig om munnen, registrerade varje dov smäll av borsten mot det spända kjoltyget, gned sig nervöst med baken mot stolen där hon satt vid matbordet, och stirrade stint och med allt torrare mun på Annas förtvivlade kvidande krumbukter på Lennarts knä, det långa flaxande håret som slängde allt snabbare när det sopade golvet, nylonstrumpsbenen som gneds rytmiskt mot varandra med ett raspande ljud, när de sparkade allt högre. Jenny såg att Anna hade svarta små sidentrosor som glidit högt upp på baken, vars nedre rundaste del skymtade tydligt naken mellan de uppfläkta benen, liksom den lilla busken som stack ut mellan de rodnande ettrigt röda stjärthalvorna.

Jenny hörde den paranta väninnan snyfta och hulka allt högre och högre med allt barnsligare röst medan klädborsten hårt och med jämn stadig takt noggrant bearbetade hennes ryckande kurviga skinkor; med allt högre och pipande röst flämtade Anna i panik, stressat och ångestfyllt nej! nej! nej! ohhh! åhhhh! aaaaajjjj!!! aaa-haaajjj!!! ooo-hooooojj!!! Allt medan klädborsten trummade allt snabbare virvlar fram och tillbaka på de spänstiga välväxta stjärthalvorna, tight packeterade i en stramande blyertsgrå uppkasad kjol. När borsten ibland träffade nedanför kjollinningen, på baksidan av de runda sparkande låren, skrek stackars Anna hysteriskt rätt ut av smärta. AAAAAAAJJJ!!!!! AAAAAAAAAJJJ-AAAJJ-AAAAAJJJ!!!!! NEEJJJ!! NEEEJJ!!! AAAAA-HAAAAAAAJJJJJ !!!!!!! INNTEEE SÅÅÅÅÅÅÅÅÅ!!!!! AAAAAJJJJEEEEEEE!!!!!

Jenny blev, mot sin vilja, och till sin stora förvåning, allt mer upphetsad av att se den långa väninnan Anna få så här mycket smisk över pojkvännen Lennarts knä med klädborsten. Hon hade aldrig varit med om något liknande! Vilken syn! Och bara vetskapen om att hon snart själv skulle ligga där på mage över Marcs knä och få minst lika mycket smisk på stjärten med hårborsten, gjorde henne svimfärdig av både upphetsning och rädsla. Utan att tänka på det, stack hon en hand mellan de hopknipta jeansbenen, men Marc såg det och drog argt till sig Jennys hand.

-Händerna på bordet, väste han. Kom ihåg att du ska få lika mycket av mig sen! Du har själv bett om det! Jenny rodnade av skamfylld kåthet när hon hörde Marcs order, ända ner till de små toppiga brösten, i sin tunna italienska linneblus. Hon vågade inte se Marc i ögonen. Hon hörde bara allt mer fascinerat på de dämpade höga smällarna från klädborsten, som fortsatte att envetet trumma mot Annas ryckande, allt mer hysteriskt vickande kjolbak SMACK! SMACK! SMACK! SMACK! en hemsk och entonig sång, ackompanjerad som från en lyhörd pianist nu av allt högre och jämmerkvidande gråtskrikande från Annas salivstänkande mun  Ajjjjjjjjjjj!!! AIIIIII!!! Aaaajjjjjj!!!!! Uuuuuhhh-AAAJJJJ!!! LENNART!!! AAAAJJJÄÄÄÄÄ!!!!! AAAAAAJJJJJ-AAAAAJ-AAJ-AAAAJ!!!! AAAJ-AAAAJ-AAAJ!!!!!! AAJ-AAAAAJ-AAJ-AAAAAAAHHJJJJJ !!!!!! SNÄÄÄÄ-HÄÄÄÄÄÄLLLLLLLA LENNNNART !!!!!!


Så slutade Lennart plötsligt slå, och den storgråtande och mycket lättade Anna flög upp från hans knä. Jenny tyckte verkligen synd om henne nu. Nu var hon inte så jäkla ”presentabel” hennes lilla väninna! Den chicka långa eleganta parfymeristen i sin grå välsittande dräkt, som Jenny känt – och hemligt beundrat - ända sedan hon kom till Stockholm, stod nu på golvet på bambiskakiga darrande ben, efter 5-6 minuter på mage över Lennarts knän, gned frenetiskt den hårt uppsmiskade kjolbaken med bägge händerna och grinade stötvis med öppen mun, jämrande och högt, snyftande och hulkande och snörvlande, med skakande darrande underläpp som en riktig liten barnunge. Tårarna färgade hennes röda kinder mascarasvarta.

Jenny ryckte till och fick en klump i magen. Var det redan slut? Var det hennes tur redan nu?  Hon svettades fast hon bara hade jeans och linne, det var varmt som i en bastu tyckte den upphetsade Jenny. Marc såg imponerande på Lennart, med en blick som också sa ”Är du redan klar?” men Lennart muttrade bara, fortfarande väldigt irriterad på hela den pinsamma situationen, men nu fast besluten att avsluta bestraffningen på bästa sätt, och gick snabbt in i sovrummet och hämtade en röd smidig plastracket, oval, som såg ut som en tjock plastracket för strandpingis. Utan pingpongboll. Stark och lätthanterlig. När Anna fick syn på den började hon rygga tillbaka mot flygeln och snyftade ännu mer skrämt Nej! Nej! Snälla Lennart! Du-du fååååår inteeeeee!!" Det-det RÄÄÄCKER NUUUUU! JJAG SKAA VARA SNÄÄÄ-HÄLLL!!!! J-JAA VILL INTEEEEEE !!! INTEEE MEEEEERAAAAAA !!!!!


Men den uppskrämda Anna åkte utan vidare diskussion på mage över Lennarts knän igen, på den svarta galonklädda pianopallen, som den mest självklara saken i världen trots sina 28 år, uppsmiskad som en liten olydig skolflicka, men nu med huvudet vänt mot Jenny och Marc. Jenny saknade Annas stora välformade svängande bakdel, den som Anna så ofta speglade i alla skyltfönster som hon kom åt, men Annas minspel när hon nu smiskades på nytt var också en sällsam syn.

Jenny satt som på brännande nålar, med bankande hjärta och med stirrande medlidsamma och upphetsade ögon såg hon Annas häpna förvånade gråtmilda ansiktsuttryck, när hon plötsligt kände hur den eleganta grå kjolen drogs upp till midjan, upp över den ömma röda smiskömma baken, Annas ansikte blev högrött av skammen, hennes trosprydda skinkor strålande röda stack upp som två mjukt rundade torn på Lennarts knä, det välordnade mörka håret hängde allt rufsigare, och läpparna förvreds som på en liten flicka av framvällande förtvivlad gråt, och när den första klatschen elakt SMÄLLDE på hennes tunt trosprydda darrande skinkor började hon tjuta av besvikelse, slå med knytnävarna, och förtvivlat gömma ansiktet i händerna, och böla NEEEJ! IINTEE MEER!! JAAG VILL INTEEEE!! INTEEE NUUUUU! JAAAG VILLL INTEEEE!!! SNÄÄÄ-HÄÄÄLLL-AAAAA LENNNA-HAAAART INTE MEEEEER SNÄÄÄLLAAAAA!!!!! DU FÅÅÅÅÅÅÅÅR INTEEEEEEEEE !!!!! K-KAN DU INTE SLUUUU-HUUUUUU-TAAAAAAAAAAA ???!!!!

Den sparkande vridande Anna hade svarta dyra underbyxor från Calvin Klein (Jenny hade själv varit med när hon köpte fem par, hon hade gett vad som helst för att få bara ett själv). Jenny log skadeglatt, hon reste sig på tåspetsarna och såg att Annas svarta Klein-trosor åkt upp med kjolen så att dom lämnade hela nedre delen av den välväxta rodnande stjärten på Lennart knä helt bar. Jenny jublade! Gissa om Lennart började smiska henne – precis där! Med den svidande röda plastracketen!

Det gick glödande elektriska chockstötar från de misshandlade skinkorna genom Annas långa kropp, när de eldröda såriga kullarna på knät började dallra häftigt av de svidande snabba rappen från plastracketen, som två illröda jordgubbsbrylépuddingar. Det andra hade mest varit ”uppvärmning” förstod Jenny upphetsat. Lennart var verkligen NOGGRANN! Det var nu det började göra RIKTIGT ONT i baken för Anna!!

Jenny retade sig på att hon inte fick se den fisförnäma Annas bara stora härliga rumpa smiskas riktigt riktigt härligt och praktfullt glödröd nu, av Lennarts svischande röda plastracket, nu fick hon trots allt nöja sig med Annas smärtregistrerande minspel: hennes förtvivlade söndergråtna, storbölande mascararinnande ansikte, långt borta från ”Stureplan” just nu, grimaserande, skrikande, grinande av den olidliga smärtan som byggdes upp till vårlsamma proportioner i de praktröda häftigt dallrande skinkorna.

Tjutande och gungande över Lennarts knä med tårarna strömmande allt värre nedför de svartfärgade kinderna, grinande rätt ut som en liten barnunge slog hon knytnävarna mot golvet, hon viftade verkningslöst med händerna framför sig och vred stjärten frenetiskt vickande fram och tillbaka under den röda plastracketens skarpa smällar, gapande och grimaserande om vartannat av smärtan medan hela det stora rummet med de stora vackra glasfönstren mot den mörka Baggensfjädern utanför nu  genljöd av knallande höga KLATSCH! KLATSCH! KLATSCH! KLATSCH! ackompanjerat av Annas höga öronbedövande, och allt mer hysteriska tjut i falsettläge AAHHJEEE!! AHHAHHAAJJE! AJ-AJ-AHHHHJJJJJ-AAAAJ-AJJJJJJJ-JÄÄÄÄÄ!!!!!!  NÄÄÄÄÄÄJJJEEEEE!!!!! AIIIIIIIIIIIIJJJJJ!!! AOOOUUUÅÅÅHHHHHHH!!!! OHHHHHH-AAAAAAAJJJ-AAAJJJJ-AAJJ!!!!


Men även för Jenny hade allt det roliga ett slut, och när den sista svidande klatschen som lät som ett pistolskott landat bestämt på Annas uppsmiskade och svullet knallröda högra stjärthalva, och Anna storgråtande som en mistlur snubblat upp, på ostadiga högklackade fötter, och, totalt förintad av skam, sprungit, fortfarande storbölande, uppför trappan till övervåningen, med kjolen fortfarande uppe runt midjan, en verkligt nedslående syn, de svarta mönstrade trosorna uppkörda långt in mellan de ömmande stora skinkorna, glödande hetsigt eldröda och dallrande som röd jellogelé när hon sprang. Jenny njöt av den makabra synen, fast hon kände lite medlidande med väninnan. Stackars ordentliga parfymeristen Anna i sina märkeskläder skulle nog få sova på magen inatt!


Medan Lennart, trött och inte alls på gott humör, svettig och varm i vita skjortärmar och svarta kostymbyxor och skrynklig slips, dukade av och hällde upp två stora glas irländsk whisky i köket, så blev Jenny tagen i upptuktelse av Marc. 7-8 minuter med klädborsten i snabb takt på den runda släta svarta jeansbaken (utan fickor), sen tyckte Marc att det räckte. Också han hade lite anständighet i kroppen (tyckte han själv), det var onödigt att gå längre än så här, och han skickade sedan bryskt ut den stortjutande störtgråtande Jenny med en avslutande dask i baken till den väntande bilen. Sen tyckte han att han och Lennart förtjänade varsin stor whisky! Karlar emellan! Verkligen!

När Jenny på kvällen, efter en lång hemsk hemfärd i Marcs bil, sittande på världens ömmaste lilla uppsmiskade juristflicksstjärt, ensam i sitt lilla sovrum på Vegagatan onanerade hon sig till sömns, förvånad över att hon hela tiden tänkte på Anna, och hur det lät och såg ut när Anna hade fått smisk så där länge (nästan tio minuter), liggande över knäna på pojkvännen Lennart, i den stora flotta dyra villan i Gåshaga på Lidingö. En konstig syn i den där hypermoderna luxuösa miljön med havet utanför! Vilken kontrast mellan utanverk och innehåll! Den fina Annas utstuderade förnedring, gråtskrikande sig hes över Lennarts knän. Att bildade, så kallade ”förnäma”, moderna och rika människor kunde ägna sig åt något så lågt och simpelt! Så … omodernt ? Och så oerhört snuskigt upphetsande! Hon fantiserade om Annas vilda sparkar på Lennarts knä, hennes svarta sidentrosor som åkte upp så att skinkorna blottades under den uppdragna kjolen, hennes hysteriska tjut, gråt och krängande långa kurviga kropp hela tiden i rörelse på Lennarts knä, medan den röda plastracketen ondsint och hårt smällde hennes stora bara läckra rumpa igen och igen, med kjolen uppdragen runt midjan, och trosorna runt knäna (fantiserade Jenny), igen och igen och igen! SMACK! SMACK! SMACK! SMACK! NEEEJ! IINTEE MEER!! JAAG VILL INTEEEE!! SNÄÄÄ-HÄÄÄLLL-AAAA LENNA-HAAART !! IIINTEEE MEEER!!! DEEET GÖÖÖR SÅÅÅÅ OOOOONT!!!! NEEEJ!!! UHUUUUU!! SMACK! SMACK! SMACK! AAAHHHHJJJJ!!!! AHHHHJJJEE!!! AAAHHHJJJJJJ!!!!!! SMACK!  SMACK!   SMACK!!  SMACK!!!

Efter en vecka kunde Jenny inte låta bli att ringa till Anna. Hennes gamla kompis Anna lät oerhört generad i telefon, och verkade mest vilja försvinna ut i tomma luften av genans.

-Jag glömde en sak hos er Anna. Kan jag få komma ut någon kväll och hämta den? När inte Lennart är hemma? Snälla?

Hon lät så bevekande på rösten, ville ha lite ”tjejsnack” på tu man hand bara, och Anna gav till slut med sig. Dagen efter, på eftermiddagen, tog hon spårvagnen ända ut till Gåshaga brygga igen. Mark hade konfiskerat hennes bilnyckel som straff.

Till hennes glädje hade den långa Anna just duschat, och låg på den breda träverandan ut mot havet och njöt av de sista solstrålarna, det hade plötsligt blivit varm sommar. När hon hörde Jenny komma svepte hon sin tunna kimonobadrock om kroppen och gick in i det stora vardagsrummet.
     
Jenny hade fått en galen idé. Hon ville ge den ett år yngre Anna en läxa på tu man hand, hon skulle få smisk på bara stjärten av Jenny. Jenny ville njuta av att förnedra henne riktigt. För hennes skvaller och fina manér! Bara få känna hur det kändes att ha den absoluta bestraffande makten i händerna. Hon hade köpt ett par nya avlånga damtofflor av svart styvt läder, de låg bra i handen, och hon hade stuckit in en under jeanslinningen bakom ryggen. Anna stod, röd och generad av den starka kvällssolen, varm sövande havsluft och en hel del skamkänslor, och kokade cappucino i den nya stora maskinen när Jenny närmade sig bakifrån.

-Brukar du ofta få smisk så där länge av Lennart, Anna? sa hon med sin lenaste röst och ställde sig bara en halvmeter bakom den längre Anna. Hon såg Annas ganska stora läckert svängda päronformade stjärt avteckna sig väldigt tydligt under den fuktiga badrocken. Hon darrade av upphetsning i hela kroppen och kände efter med handen att lädertoffeln satt fastkilad bakom hennes rygg.

-Ja…jo…det-det-det händer väl ….k-k-kanske inte så l-länge som sist … ja du vet ju hur det är … han var ju väldigt arg …

-Så här menar du! Jenny drog fram lädertoffeln och drog till en stenhård klatsch på Annas högra skinka. SMACK!!!

Anna åkte, helt överrumplad, framstupa över diskbänken och slog ut båda kopparna capuccino. Hon skrek till av smärta, men innan hon hann göra minsta motstånd hade Jenny dragit ut en köksstol och satt sig och dragit ner den fullständigt chockslagna och storförvånade Anna över sina knän. Hon drog snabbt upp den tunna badrocken och slet upp den på Annas rygg. Anna föll handlöst över Jennys knän och tog emot sig med armbågarna mot golvet, vände upp stjärten i vädret och innan hon hann tänka över sin penibla situation mer så smällde den hårda toffeln med snabba rytmiska klatsch-klatsch-klatsch-klatsch-klatsch fram och tillbaka över Annas spritt nakna, lätt spända, underbart mjuka och lätt dallrande stjärthalvor, fortfarande lite rodnande och fuktiga av duschen.

                      Det var lättare än Jenny trott, och Anna gjorde heller inget större motstånd. Hon stönade och sprattlade lite, verkade helt överrumplad av Jennys handlingskraft, Anna hängde tungt som en fällkniv över Jennys knän på köksstolen, men Jenny tog stöd med fötterna mot golvet, höll handen hårt runt Annas svängda midja medan hon smällde flickvännen, fram och tillbaka över de nakna putande skinkorna. Och Jenny njöt av att ge Anna en välförtjänt omgång smisk på bara stjärten.

På något konstigt sätt fann Anna sig också väldigt snabbt i den välbekanta rollen som 15-årig skolflicka, en skuldmedveten och olydig skolflicka som kommit uttrippande från duschen i bara en liten kimonobadrock, efter att ha skolkat hela dagen från skolan, bara för att finna en rosenrasande arg, ung vacker mamma i köket, som med korslagda armar spände ögonen i den rodnande lilla skolflickan, beväpnad med en hemsk, avlång hård lädertoffel. Och i nästa ögonblick låg den skuldmedvetna Anna över mamma Jennys knän på en utdragen köksstol, med badrocken uppdragen till midjan, och fick verkligen en riktig omgång klassiskt  smäll på bara stjärten så det ekade i köket !!! Anna vred nästan njutningsfullt den päronformade välväxta stjärten på Jennys knä, låren slog mot varandra med ett vått klatschande ljud, och hon började också snart snyftande högljutt böla som en liten 15-årig skolflicka när hettan och svedan vibrerade allt mer i skinkorna nej sluuuta sluuuta det göör ooont snääällaaa sluuutaaa inteeeee meeeeer aaaahhhjjjj-eeeeeee !!! Snälla Jeenyyy sluuutaaaa!!!!!

Jenny njöt maximalt av sin maktfullkomlighet, och hon blev allt mer upphetsad av den breda mjuka köttiga kvinnostjärtens rytmiskt svängande gungande rörelser på knät, allt medan den smiskades brännhet och glödkolsröd av den smidiga lädertoffeln. Ändå slutade hon plötsligt smiska den stackars snyftande Anna, bara för att kolla, och stack istället handen in mellan de svidande ömma bara stjärtkloten på knät. Hon grävde djupt ner med handen mellan de runda låren. Hon ville känna om Anna verkligen var så fuktig mellan benen som hon trodde. När Anna kände Jennys hand knåda hennes svullna blygdläppar skakade hon i hela kroppen över Jennys knän som i frossbrytningar, stjärten vred sig och vickade rytmiskt, hon var alldeles blöt i slidan kände Jenny, hennes rödspräckliga ömma skinkor knep hårt till runt Jennys fingrar så att det gjorde ont, och den pimpinetta parfymeristen Anna snyftade upphetsat och jämrande mellan hickande gråtattacker neeeeej snääää-hääälllaaa neeeeej inteee sååååå oooooohhhhhh men hennes vridningar och snurrande av höfterna på knät talade ett helt annat språk, hon njöt av förnedringen över Jennys knä på köksstolen, det syntes. Den långa Anna svankade med ryggen, lyfte den bara rödskimrande kurviga stjärten så högt hon kunde mot Jenny, i en stor tudelad läcker båge över knät, och gned den upphetsat hårdare mot Jennys gnidande fingrar, som fortsatte stöta henne i slidan några gånger till.

Men Jenny tänkte inte låta den falska väninna komma undan så lätt. Hon skulle ändå aldrig få låna pengar igen av Anna, det visste hon. Så hon kunde lika bra avsluta upptuktelsen på bästa sätt. Hon slutade massera Anna mellan benen och drog upp den stönande jämrande kåta katten från stolen och marscherade in med henne småspringande framför Jenny i det stora sovrummet med utsikt mot havet och fjärden utanför. Nu jäklar! Anna stapplade fram, alldeles skakig i benen, kvidande neeeej neeeej du fååår intee badrocken gled ner över hennes röda hettande kurviga skinkor. Jenny satte sig på sängen, placerade lätt den långa lättfångade Anna på mage över knäna igen och drog upp hennes badrock på ryggen. Nu kunde hon inte låta bli en riktigt elak kommentar när hon såg den eldröda kurvigt härliga baken igen, alldeles naken på knät: Vet du va, du har rätt STOR stjärt Anna! Jag förstår varför du speglar rumpan i spegeln hela tiden! Din falska apa!

Sen smällde hon stackars Anna en lång stund på bara stjärten med handen, säkert hundra gånger! Så hårt hon kunde!!! Tills handflatan var riktigt svidande öm och mörkröd.  Smack-Klatsch-Klatsch-Smack-Klatsch-Smack-Klatsch-Smack!! Hon njöt av den långa väninnans sparkar och allt vildare vickningar på höfterna, stjärtens stormbyiga dallrande under handens svidande daskar, och Annas höga förtvivlade skrik och utdragna hulkande gråt när det verkligen började SVIDA ordentligt i baken. Det var varken roligt eller upphetsande längre för stackars bölande Anna! Det gjorde bara hemskt OONT! Och Jenny hade nästan dåligt samvete för att hon njöt av att göra det också!

(Fortsättning följer!) 

  VIP     VIP


Tillbaka