Tillbaka till framtiden II


Angela blev inte förtjust när hon kom hem och fick se att Leonard hade sällskap av sin arbetskamrat Tobias. Hon gillade Tobias ganska bra, men hon ville inte ha gäster just denna dag. Det var nämligen hennes ”utvärderingsdag”. Leonard hade utnyttjat de förändringar som skett i rättsläget och i den allmänna opinionen till att införa sådana dagar för litet mer än ett halvår sedan. De hade numera utvärderingsdagar var fjortonde dag. De avslutades med att Leonard bestämde om Angela skulle få smisk, och så brukade det bli ungefär en gång av tre vid dessa utvärderingar. Hon ansträngde sig för att inte vara olydig. Det berodde inte främst på det smärtsamma i det, även om det förvisso sved ordentligt. Samtidigt erkände Angela för sig själv att alltihop gav henne en pirrande känsla av upphetsning.  Men framför allt så skämdes Angela när fick ligga över Leonards knä tills hon lovade att inte vara olydig. Skamkänslan i det var mycket stark, och den avtog inte med tiden. Så Angela försökte göra vad hon kunde för att hålla ner antal tillfällen då det inträffade. Det hände ju ändå då och då att hon blev ertappad med att ha varit olydig eller var bitchig någon dag när det inte var utvärdering, och då brukade hon få smisk med detsamma.  Det hade även hänt att Leonard gett henne det som påminnelse några gånger. Om hon skulle göra något där det tidigare inträffat att hon varit olydig eller inte frågat i tid när det var något hon inte fick göra utan att be om lov först, så brukade det hända.  

Allt som allt blev det en eller två gånger i månaden som Angela lyssnade på Leonards förmaningstal. Men det var ju inte det enda hon lyssnade till, utan också smackandet som uppstod när hans stora handflata fick kontakt med hennes uppvända akterspegel. Det var en välavvägd och måttfull dos, sa Leonard, och lät som den jurist han var. Angela var litet förvånad att han så helhjärtat hade tagit till sig den här nya livsstilen. Han var ju inte någon allmän hustyrann, utan på det hela taget så snäll och resonlig. Att just han skulle göra så här, tänkte Angela. Trots allt var det fortfarande i klart mindre än tjugo procent av svenska parförhållanden som ’familjeöverhuvudet’ (som nästan alltid var mannen) utnyttjade sin rätt att ge sin partner ”vägledning med lätta fysiska tillrättavisningar”. Men mörkertalet var nog stort, trodde Leonard.

Den här gången hade Angela något knepigt att framföra vid utvärderingssamtalet, och hon ville därför gärna bli ensam med sin man så fort som möjligt. Hon hälsade ändå glatt och hjärtligt på Tobias, och de pratade en stund alla tre om litet av varje. Leonard sa att han och Tobias bara hade ett lätt smörjobb att göra nästa dag, och att de skulle gå ner på puben om en liten stund.

”Jaha, då får du och jag prata någon gång senare, då”, sa Angela med en liten suck av lättnad.

”Du menar utvärderingsssamtalet? Det är ingen fara - Tobias vet om hur vi gör här hemma och hur bra det funkar.  Han har börjat fundera på att införa huvudman-för-familjen principen hemma hos sig, så jag tänkte att det skulle vara bra för honom att höra det här”, sa Leonard till Angelas stora harm och förtrytelse.  Hon ville gärna veta precis hur mycket Leonard berättat om exakt hur den principen tillämpades hemma hos dem, men ville ogärna fråga om det för tillfället.

Angela kastade en snabb blick på Tobias, rodnade och tittade bort igen. ”M-men jag tänker då i alla fall absolut inte prata om det här nu”, sa hon bestämt och vände sig om för att försvinna ut i köket.

Leonard grep henne i armbågen, och sa: ”Det är inte förhandlingsbart när vi har utvärderingssamtalen.  Valet du har är att antingen börja prata bums, eller – ja du vet”

”Nej, nej”, flämtade Angela. ”D-det kan du väl inte mena? Då pratar jag hellre. M-men det är litet pinsamt just idag. Snälla, vi kan väl ta det litet senare?”

”Nej, nu vill jag genast veta vad det är, om du säger på det viset. Har Hubert sagt att gjort något fel på jobbet?”

Leonard vände sig till Tobias, och sa förklarande: ”Jag har ett väldigt bra samarbete med Angelas chef, Hubert. Han ger henne alltid tydliga order att tala om för mig om det behövs åtgärder för att hon har varit olydig eller nosig på jobbet. Och jag ser till att hon återrapporterar ordentligt till honom när jag har ingripit”

”Och ’åtgärderna’, är det att …”, började Tobias intresserat.

”Nej, nej... det här är inget sånt”, skyndade sig Angela att avbryta och undvek att se på Tobias. ”Alltså… Hubert kom visserligen på att jag sa något till en kund som inte är helt sant. M-men han höll med mig om att det var för firmans bästa, o-och när jag frågade om han tyckte jag sku… ja, så tyckte han inte d-det var nödvändigt”, sa Angela (som nu var knallröd i hela ansiktet och långt ner på halsen).

”Nej, OK, du vet ju att jag kollar med Hubert ibland.  Men vad är det då? Har du gjort upp att gå ut med dina vänner utan att fråga om lov?

Nej, nej, vi har inte bestämt någonting – det….

”Har du varit ute i din öppna BH som du bara får ha ibland på jobbet?

”N-Nejdå…”

”Vaddå, har du särskilda kläder på jobbet, Angela?” undrade Leonard.

”Ja, i alla fall vid vissa tillfällen, sa Leonard som svarade i stället för Angela, som bara stod och öppnade och stängde munnen. ”Jag kanske berättar mer för dig senare på puben. Nu vill jag veta vad det är som Angela går som katten kring het gröt om. Får vi höra nu, älskling!”, fortsatte han och gav sin fru några uppmuntrande klappar på båda skinkorna.

”Öh, jo, det är den där mannen som är delägare i Takeaway-affären för persisk mat längre upp på gatan, du vet? Han som brukar se så glad och trevlig ut, i vanliga fall? Jag... jag hade råkat ställa bilen på hans laddningsplats – den var nästan helt oladdad, tyvärr – jag hade glömt. Och han kom ut och gapade om hur dyr elen var, och hojtade något om blockerade varuleveranser fast jag sa att jag bara skulle stå där några minuter och så var han allmänt oförskämd… och jag var kanske litet sur för jag hade bråttom. Så... jag sa att han kunde dra åt pepparn, och att vi aldrig skulle handla där mer...

”Det ska vi visst, sa Leonard. ”Det är ett bra ställe, med god mat och bra service. Men det måste ha hänt något mer, eftersom du berättar det här nu?”

”Ööh, ja. Idag gick jag förbi där igen och då kom han utrusande och började tjata mera. Och... han hade snokat en massa, och PRATAT med alla möjliga....”

”Ja?”

”H-han sa att han pratat med grannarna här intill. Och så sa han att...att grannarna hade talat om att de HÖR, öhh att det finns en tjej här någonstans som får... vadheterdet  s-smisk ibland, och de (grannarna, alltså) har fått för sig att , öhh.. j-jag är inblandad ... Sedan så sa han att han känner igen dig, och att han ska prata med dig, och så sa han att han hoppas att...att...”

”Ja, vad?”

”Han sa...han sa att han hoppas att det är SANT som grannarna har inbillat sig”, sa Angela indignerat men samtidigt med tvekan i rösten. ”Men det är det ju inte.... Eller jag menar....Jag kanske gjorde litet fel, men inte ska han få gå och sladdra  med våra GRANNAR, och fantisera ihop en massa för att de hört något från någon annan lägenhet? 

”Hm, sa han något mer?”

”Vad?, öh ja, men det var bara mer sånt där tjat. Du tycker väl inte att...”

”Vad exakt sa han mer? Berätta nu precis alltihop, annars tar jag in honom på bild- och ljudkommunikation nu på en gång” sa Leonard som såg allt bistrare ut.

”Öhh, vad? Han sa nånting om att j-jag borde ööhh...få s-smisk så att jag inte vill… sitta ner mer den dan” sa Angela motvilligt. ”Och så sa han att han skulle höra med grannarna igen, e-efteråt, om de säger att j… tjejen fick smäll på...ja, du vet vad han menar...”

”Jag är inte tankeläsare – vad sa han?”

”Öhh, han sa väl att grannarna har för sig att ... hon, tjejen som får smisk här någonstans, att hon får, oftast får det p-på bara....stjärten – att d-det hörs på ljudet, hade de sagt. M-men det ska väl inte… du gör väl inte... eller jag menar... du tänker väl inte prata med den snokaren? Eller om du gör det, så talar du väl om för honom att grannarna bara sprider lösa rykten?” sa Angela vädjande.

”Jaha, och vad svarade du på det, då?” undrade Leonard utan att ta notis om Angelas frågor.

”Ööhh, jo... jag sa förstås att..grannarna yrar, och att det .. inte ALLS är jag som  vadheterdet, får smisk här. Det är ju förstås inte precis....öhh, inte HELT, bokstavligen sant, ju. Det var ju någon gång som du gav mig lite…, på skoj,  minns du?  Men det har inte han med att göra, så det var en ööh... liten vit lögn, men... tyvärr så bad jag honom att ...gå och låsa in sig på lagret och aldrig komma ut igen. Och det var väl kanske inte så bra, men han hade själv retat upp mig...”

Tobias lade märke till att Angelas röst började dö ut osäkert i slutet på varje mening, och hon utan att tänka på det hade lagt båda sina händer beskyddande på skinkorna. För ögonblicket så verkade hon ha glömt hans närvaro helt och hållet – hennes söta ansikte var hela tiden vänt mot Leonard, och hade ett bekymrat uttryck, som om hon ville läsa av effekten av sina vädjanden i hans ansiktsuttryck men inte fann det hon hoppades på.

Det bekräftades av Leonards nästa uttalande:

”Jaha? Och vad i hela friden hade du trott? Vad har vi sagt om nonchalant beteende som att sno någons plats? Och om att glömma att ladda upp bilen? Och om att vara snorkig mot människor som bara försöker sköta sitt jobb? Och framför allt, vad har vi sagt om att inte säga sanningen? Och vad har vi sagt blir följden för dig av att göra sådana saker”

”Vaddå vad vi har s-sagt? Vi har väl inte sagt något särskilt?... öhh, vi har väl sagt att sånt inte är så bra, förstås….?

”Nej, det kan man säga. Och vad har vi sagt om följderna för dig då, om du är olydig och ändå gör så?” sa  Leonard med tonfall som om han uppträdde i en rättssal.

”Följderna? För mig? J-jag kan ju ordna upp… betala för hans gamla el, och varuleveranser har de väl så det räck….OK, du menar… - du sa väl någon gång - på skoj - att det ju faktiskt kan bli, ... du vet ju – alltså, kanske, att det kan bli litet s-smisk för såna saker” sa Angela dröjande när hon såg hur Leonards ögonbryn drogs samman. Hon såg ut som om hon ville fortsätta säga något men inte kom på hur hon skulle uttrycka det hon tänkte.

”Just det – för var och en av de sakerna, eller hur?” sa Leonard bestämt. ”Så var det en så dum prognos att du inte har lust att sitta ner på ett tag när vi är färdiga, tror du?”

”NEJ!, jag menar jo...äsch! M-men det var ju liksom det ena som ledde till det andra? Du kan väl liksom inte bara lägga ihop allting sådär...”, försökte Angela.

”Fast jag ööhh förstår ju på sätt och vis nu att  k-kanske du tycker att jag skulle kunna f-få litet smisk, senare”, skyndade sig Angela att lägga till när hon såg Leonards ansiktsuttryck. ”Men inte nu, när… och du tänker väl inte PRATA med honom om det? Det gör du väl inte? Han kommer ju att säga det till alla, och jag skäms ihjäl om de får veta att han sa sådär till mig, och att du…. det kommer han nog att skryta för alla om. Det är väl illa nog att de där på andra sidan gatan som vi inte känner kunde SE en gång förut, när du öhh… vi höll på och skojade lite på det där sättet?”

”Det där kunde du ha tänkt på innan du var olydig. Självklart måste jag prata med Takeaway-killen. Jag är inte alls säker på att du har berättat allt, ännu”, sa Leonard.

”Ja, jag var väl litet o-olydig, jag förstår ju det nu. M-men, snälla, säg inte till honom att jag … kanske ska få litet s-smisk. Det gör du väl inte? I alla fall inte att jag får... på bara..att du drar ner... Och när ska du prata med honom? Och när blir det som... det händer?” sa Angela och snubblade på orden värre än någonsin.

”Vi får se. Nu går Tobias och jag på puben, och antagligen så tittar vi in där på vägen”, sa Leonard.

  VIP     VIP


Tillbaka