Marc och Jenny II (Hämnden är ljuv)


Det hade gått en månad. Jenny hade verkligen försökt sköta sig nu, ägna sig åt sina juridikstudier, och hon var riktigt nöjd med sig själv. Hade gått på alla föreläsningar och antecknat flitigt. Men när de sedan skulle gå på en fest hos Lennart, Marcs kompanjon, strax före midsommar, hade hon bett Marc om en tusenlapp för att köpa en ny dräkt, jacka och kjol, som hon sett i et fönster på NK. Marc hade kategoriskt vägrat – han menade att hon redan hade säkert femtio olika dräkter att välja mellan, och de allra flesta hade han dessutom betalat. Inte för att han inte hade råd, men principen. Han hade sedan strängt hotat Jenny med – … ja, han behövde inte ens säga smäll - det räckte med att han hårt och irriterat daskat henne på högra byxskinkan för att hon skulle hoppa till, bli alldeles pionröd i hela ansiktet, med ens livligt ihågkommen vad som hänt henne förra gången Marc blev så arg, och besviken och skamsen bet hon sig fundersamt i underläppen. Vad skulle hon nu ta sig till?
                     
Hennes bästa kompis Anna brukade alltid ställa upp. Anna jobbade på NK:s parfymavdelning, och var sambo med Lennart. Anna brukade alltid förse Jenny med smink och parfym, och lånade henne också pengar när Jenny behövde. Hade Anna inte pengar till hans så tog hon ogenerat pengar av Lennart när han inte märkte det; Lennart verkade mer än lovligt godtrogen, och hade dessutom råd att låna henne en slant, tyckte Jenny som sällan funderade i moraliska termer, eller över vilka konsekvenser vissa handlingar skulle kunna leda till. Vilket i det här fallet skulle visa sig vara riktigt ödesdigert.
                     
(Jenny hade känt Anna sedan hon flyttat till Stockholm för fem år sedan. De hade snart börjat umgås, mest ute på stan, och pratade om det mesta, mest var man shoppade snygga kläder och accessoirer, mer sällan om personliga saker. Jenny beundrade Annas självsäkra attityd och hennes exklusiva klädsmak, hennes Dior och Chanel-dräkter och hennes vana att röra sig i kretsarna kring Stureplan, där hon verkade ha frikort på de flesta inneställen. Jenny kände sig visserligen alltid som ett ”bihang”, men Anna behandlade den amerikanska väninnan med respekt och tolerans. Men Jenny hade fräckt börjat utnyttja Anna alltmer för att låna pengar till inköp och shopping, pengar som Jenny inte längre hade sedan hon flyttat till Sverige, utan jobb, utan inkomst, utlämnad till Marcs goda faderliga vilja, tokiga ideal (som Jenny tyckte), och goda ekonomi.
                     
Anna hade aldrig svikit Jenny, inte ännu. Men hon predikade ibland torrt för väninnan att hon måste skaffa sig en egen inkomst, och sluta leva på Marcs välvilja. Men Jenny hade hittills alltid fått vad hon frågat om av Marc, ända tills nu. Nu levde hon snarare som en skeppsbruten som förlitar sig på en eller ett par bräcklig livbojar för att hålla sig flytande. Och hittills hade alltid Anna kunnat förse henne med vad hon velat ha.)  

Men den här gången fungerade det inte riktigt. Lennart upptäckte nämligen av en tillfällighet att Anna ”lånat” 1.500 kronor från ”matkassan” (hon hade glömt återställa pengarna i efterhand, vilket hon annars brukade göra när det var så stora belopp, hon hade bara varit tvungen att köpa en ny topp och bh, en eftermiddag tillsammans med Jenny på NK, och alldeles glömt bort att gå på banken efteråt). Lennart var tvungen att berätta det för Marc när de drack öl en dag efter jobbet. Och Marc mörknade i synen.
                     
-Jag har ju sagt att ni inte ska låna Jenny pengar! Du vet vad hon gör med dom!
                     
-Jag visste inget, på hedersord, urskuldade sig Lennart, som var kortare än Marc, men kompenserade det genom att träna fanatiskt och så ofta han kunde på gymmet , tidiga morgnar och sena kvällar.
                     
Marc tog upp pengar ur sin plånbok.
                     
-Här är en tusenlapp. Mer har jag inte. Du får resten sen.                     
-Nej, nej, herregud, det är ju mitt fel! Jag bjuder. Det var ju bara 1.500 kronor!                     
-Kommer aldrig på fråga, sa Marc och såg ännu mer förtretad och förnärmad ut. Min far lärde mig att aldrig stå i skuld till någon. Du vet, det var en hederssak för en invandrare som han. Trofast och plikttrogen metallarbetare på ASEA i Västerås i tjugo år och allt det där. Jag har honom att tacka för allt! Allt han tjänade gick till min utbildning. ”Den som står i skuld är inte fri” brukade han säga [som en socialdemokratisk statsminister långt senare skulle säga för övrigt]. Han lärde mig många saker, ”il vecchio”. Jag har köpt ett hus till honom och mama i Toscana. Men Jenny ska få en del att förklara för mig när jag kommer hem, lita på det. Satan också!
                     
-Ja Gud, jag är verkligen ledsen, sa Lennart oroligt och beställde två av Marcs favoritöl i höga smala glas för att blidka kompanjonen. Jag har verkligen sagt till Anna att aldrig mer låna pengar till Jenny, på hedersord. Det är pinsamt. Hon vet det. Det är verkligen pinsamt. Jag ska … jag ska säga till henne på skarpen ikväll.                     
-Jag tror Anna har en del att förklara för dig ikväll, eller hur?                    
-Ja, jo, verkligen [det var Lennarts favorituttryck, som läsaren redan förstått]. Jag menar, du har verkligen rätt! (Han var svettig och drack alldeles för häftigt ur ölglaset.)                     
Marc drack snabbt ur sitt glas.
-Kan inte vi komma hem till er någon kväll på lite käk, sa han utan att med en min visa vad han hade i kikaren?                  
-Jo, det kan ni väl? Om ni orkar åka ända ut till Lidingö förstås?                     
[Marc skämtade alltid om den politiskt förtappade och mörkblå ön, och hur idiotiskt han tyckte det var att sitta och skramla på hårda bänkar i en spårvagn i trettio minuter ända ut till den vindpinade ändstationen. Själv åkte han naturligtvis alltid en bensinslukande bil, fast han alltid argumenterade för kollektivtrafikens värde, bättre miljö, avveckling av kärnkraft, allas rätt till en sund bostadsmiljö, och likhet inför lagen.]                      
-Det blir jättebra, sa han och reste sig och klappade kompanjonen på axeln. Det kommer att fixa sig. Det finns en alldeles speciell avsikt med det här förstår du. Vi kan snacka om det sen, jag har en klient som väntar. Vi ses! (Han hade något i kikaren, det syntes.)

Anna och Jenny träffades för att dricka ett glas vitt vin och en kopp kaffe några dagar senare. Det var fredag efter jobbet för Anna. Den långa välskräddade Anna såg ovanligt nervös ut, inte alls sitt självsäkra vackra jag, och drack häftigt flera klunkar av vinet och blev röd om kinderna. Jenny förstod inte riktigt varför.
                     
-Coola ner dig nu, sa hon aningslöst, det är väl inte hela världen. För du har väl inte berättat för Marc? Du lovade ju, eller hur? Allt ordnar sig ska du se. Snygg dräkt förresten.
                     
Anna hade en elegant mörk dräkt av Versace och röd scarf och matchande stort hårspänne. Håret knutet i en elegant tofs i nacken. Hon var kurvig och hade dyra nyinköpta finska stövlar, som klädde hennes långa ben. Jenny avundades hennes världsvana svala sätt att röra sig när hon kom in i restaurangen, och sättet hon lyfte sin kaffekopp med lillfingret spretande i luften.
                     
Anna böjde sig fram över bordet, Jenny kände hennes underbara parfym fläkta i ansiktet och då såg hon hur nervös Anna var. Hon såg det i Annas villrådiga, nervöst blinkande och flackande ögon. Hon darrade lite på handen när hon ställde ner vinglaset.
                     
-Men jag tror Marc vet, Jenny! Jag … jag var tvungen att berätta för Lennart hur det var … att jag lånat dig pengar… och så…. du förstår ….jag måste !!!
                     
Hjärtat började banka hårt på Jenny. Hon såg upprört på Anna. – Men du lovade ju att inte berätta! Fan också. Fuck! Nu blir Marc rasande!
                     
-Vad tror du Lennart blev när han fick veta då! Att jag snott 1.500 ur matkassan? Fast han förbjudit mig! Glad? Nej vet du va! Anna knyckte misslynt på nacken och såg med hettande kinder ut på regnet genom fönstret på Sveavägen.                     
Jenny pekade med ett darrande finger på väninnan.
– Och jag som litade på dig Anna! Att du skulle hålla tyst! Inte sladdra!! Herregud vad dum jag var! Hur kunde du !!!
Anna skrattade till, nervöst. Blicken flackade igen, de långa ögonfransarna klippte.                     
-Är det nån som varit dum så är det väl jag, sa hon argt och misslynt, och bet sig i läppen. Låna ut pengar till en sån som du! En… en sån kyrkråtta ! Som aldrig nånsin betalar tillbaka. Jubelidiot! Så jag får verkligen skylla mig själv.
-Det kommer att bli jävla pinsamt att träffa Lennart hemma hos er imorgon, sa Jenny med bankande hjärta. Fuck! Hur fan ska jag förklara det här för Marc då?                     
-Det blir ditt lilla problem, sa Anna och reste sig irriterat. Hon strök till kjolen, kollade figuren i spegeln, rättade till kavajen och böjde sig fram och viskade elakt: Och jag hoppas du får rejält med smisk av Marc för det här, precis som jag har fått! Och du – jag tror förresten vi kommer att få smisk på lördag hemma hos oss, när ni kommer förbi, bägge två !
                     
Hon gick snabbt ut, med svängande gungande höfter, och lämnade den gapande Jenny, eldröd i ansiktet, ytterligt förvånad, och ett halvdrucket vinglas framför sig. Hjärtat slog på henne ännu värre. Nej men GUD! Orden ringde i hennes öron. Och det kändes plötsligt som om hon satt med sina mörka tighta jeans på hundra häftstift !!! Herregud! Skinkorna började hetta i skinnet, och skava mot stolssitsen. Hon kände kinderna rodna ännu mer med en upphetsande glöd, och sneglade runt sig för att se om någon hört Annas sista uttalande. Vad var det Anna hade sagt! Orden ekade en stund, både skamligt och ödesmättat i öronen på henne, slog som hammare i öronen i varenda stavelse när hon tröstlöst stirrade ut genom det regnbestänkta fönstret på Sveavägen: vi att få smisk på lördag, bägge två ! Hade hon verkligen hört rätt ????????

  lupus     VIP


Tillbaka