1980



Året var 1980. Vi var på väg till landet första gången den sommaren. Mamma och pappa hade grälat hela morgonen så mamma satt i baksätet med min lillasyster Johanna som skulle fylla 10 helgen därpå och jag, som redan fyllt 13, fick sitta fram bredvid pappa. Jag kände mig nog lite mallig.

Vi hade kört på den skogsomringade landsvägen i nästan en timme och det var minst lika länge kvar. Det fanns en viss spänning i bilen. Varken mamma eller pappa hade sagt ett ord under hela resan, radion var avstängd, och vi barn förstod av erfarenhet att i sånahär tillfällen är det nog bäst även för oss att tiga. Vad som långsamt under resan började oroa mig var att jag började bli kissnödig sådär halvvägs och var rädd att jag inte skulle kunna hålla mig ända fram. Jag minns att jag försökte tänka mig hur jag skulle formulera mig för att pappa inte skulle bli arg ifall jag bad honom att stanna bilen, men eftersom jag blivit ombedd att gå på toa innan vi skulle åka iväg och sagt att jag inte hade någon kissnöd kände jag på mig hur obehagligt det kunde bli ifall jag under dessa omständigheter plötsligt bad pappa att stanna bilen vid vägkanten. Jag tänkte för mig själv ”pappa, jag måste kissa”, ”pappa jag måste kissa”. Det var det värsta jag skulle har kunnat säga i just det tillfället. Jag satt och höll mig, men ville inte visa att jag var kissnödig så jag fick spänna mig stillasittande bäst jag kunde. Jag funderade om det skulle har hjälpt att gå på toa och åtminstone försöka kissa lite innan vi hade åkat iväg... Men den tanken hjälpte mig inte nu. Jag blev lite rädd. Då vi ännu hade minst 60 mil kvar att åka minns jag hur en liten stråle skvätte ur mig och troligtvis gjorde en liten fläck i mina rosa trosor. Det pirrade i magen. Tankarna på att be pappa stanna bilen var ofrånkomliga. ”pappa, jag måste kissa”, ”pappa, jag måste kissa” ...men jag vågade inte. Det bara gick inte. Då visste jag hur det skulle bli när vi kom fram. Pisk på stjärten och rumsarrest. Det hade inte hänt sällan förr. Den sista platsen jag ville ha rumsarrest var på landet och att få pisk av pappa var det värsta som fanns.

Jag såg fram emot att få bada och leka med Johanna, det hade vi inte kunnat göra på nästan ett helt år, och jag försökte koncentrera mina tankar på hur kul det skulle bli. Men det började göra ont att hålla tillbaka. Vi skulle sitta i bilen ännu en halvtimma minst. Den fysiska ångest jag kände från att låtsas att jag inte hade någon nöd är obeskrivlig. Jag var tvungen att sitta stilla som en sten för att ingen skulle misstänka nånting, trots att jag bara ville lägga handen mellan benen på mina byxor och vrida mig och skaka med benen. Min rädsla då en ännu större kisstråle läcka ut i trosan var total. Jag knep igen några sekunder till men sedan hände det. Jag kissade på mig. I sätet på pappas nya bil! Allt läckte ut på en gång, jag kunde inte hålla emot. Först blev rumpan varm och våt och småningom spred sig den växande värmande känslan till mina inre lår. Visst var det skönt att äntligen få kissa, men jag var rädd. Jag blev tårögd och såg ut genom mitt fönster. Jag vågade inte titta ner. Det pirrade i magen av rädsla och det kändes tungt att andas. Jag höll jättehårt emot för inte börja grina. Efter en stund kunde jag inte hjälpa att titta ner... fast det såg inte så farligt ut. Men efter en stund var kisset inte varmt på stjärten längre utan det började kännas kallt och det sved lite mellan mina lår, fast som tur kunde ju ingen se det. De sista 40 miles gick undan rätt snabbt.




Då vi körde in på sandstigen som ledde upp till vår villa knäppte Johanna plötsligt upp säkerhetsbältet, ställde up sig på knäna vid bilfönstret och hojtade till allas förvåning resans allra första ord ”titta, vi är framme!” Hon ville nog lätta allas vårat humör efter allt skrik och den örfil mamma fått på morgonen, men pappa röt till ”sitt i bilen, unge!” Mamma rev ner henne i armen, tog henne i örat och läxade upp henne. De hade otaliga gånger förut sagt till Johanna att hålla bältet på tills bilen hade stannat, och senast hade hon fått smisk, men Johanna verkade inte förstå, eller så glömde hon bara bort sig. Nu var föräldrarna arga och jag befarade Johannas öde. Men på samma gång kändes det som en litet lättnad, för kanske mamma och pappa nu skulle vara så koncentrerade på att läxa upp min syster att de inte skulle märka min våta bak... men jag var rädd. Jag ville inte stiga ur bilen. Pappa parkerade intill trappan och klev ur bilen med besämda steg. Han gick fram till dörren där Johanna satt, slet upp henne i håret och röt ”dethär var droppen.” Hon gallskrek. Sen fick hon en örfil och pappa läxade upp henne om hur livfarligt det är att knäppa upp bältet då bilen är i rörelse och att hon borde förstå det vid dethär laget, speciellt efter den senaste bestraffningen. Jag hade lyssnat från mitt sovrum hemma i stan då Johanna fick stryk. Det small högt i hela lägenheten i vad som för mig kändes som en evighet och jag tyckte då jättesynd om min lilla syster. Jag kunde nu inte förstå att hon begick precis samma misstag igen. Det är väl inte så svårt att hålla bältet på tills bilen stannat? ”Rätt åt henne” tänkte jag. Men jag ångrade mig snabbt, för jag satt själv kvar på den dyblöta baken i bilen med glansiga ögon och darrande av rädsla. Pappa gick uppför trappan och in i huset medan mamma klev ur bilen. Jag såg att Johanna stod och grät och att mamma pekade mot trappan och gav Johanna en smäll på baken varpå Johanna sprang iväg som en raket. Hon hade blivit uppmanad att gå upp på vårat rum, vilket inte var något man ville bli uppmanad till i vår familj.

Mamma lyfte ut en väska från bagageutrymmet och ropade ”kom och hjälp till då, Maria!” Jag visste att jag måste kliva ur bilen. Med lipen i halsen lossade jag bältet och öppnade dörren. Mamma var påväg in i huset. Jag gick runt bilen på pappas sida så att ingen skulle se kissfläcken i mina grå mjukisbyxor. Jag tog tag i min kappsäck och började med svaga knän gå uppför trappan. Då kom pappa ut. Han såg irriterad ut och gav mig inte ens en blick då han passerade mig. Jag kände en enorm lättnad. Nu gällde det bara att slippa upp till vårat rum på övre våningen innan mamma hann se kissfläcken i baken på mig. Då jag hunnit över tröskeln till vinfånget hörde jag pappa ropa ”Vad i helvete!” Jag försökte springa uppför trappan med min tunga kappsäck då pappa ropade på mig. Jag måste hinna upp till sovrummet och byta om, tänkte jag. Men mamma fick syn på mig. ”Maria!” ropade hon. ”Vad har du ställt till med?” Nu stod både mamma och pappa nedanför trappan och bevittnade mina våta byxor. Jag stelnade halvvägs upp och förstod att det var kört. Pappa tog långsamt ett par kliv uppför trappan och drog mig ner tillbaka. Jag tappade kappsäcken och fick hjärtat i halsgropen. Jag fick en smäll på kinden och började gråta. Han talade om för mamma att jag lämnat efter mig en stor fläck på passagerarsätet och att det inte var någon som helst frågan om vad som skett. Mamma tog mig i örat och sade ”Bad vi dig kanske inte att använda toaletten innan vi åkte iväg?” Jag stammade och fick inte fram ett klokt ord. ”J-j-jo-o”. Pappa vände mig emot sig, såg mig djupt och strängt in i ögonen. ”Dethär ska du få ångra” sade han och pekade emot våran rumsdörr på övre våningen. ”Nu går du upp och ställer dig i skamvrån – jag kommer upp till er om en stund” nästan viskade pappa argt. Jag löd och gick upp.

Johanna låg på sängen och lipade när jag kom in. Jag satte mig på sängkanten bredvid henne och strök hennes hår. ”Varför tog du av dig bältet i bilen för? Du vet ju att man inte får göra det” sade jag. På samma sätt som jag nyss stammat inför föräldrarna stammade Johanna tillbaka ”J-j-jo...” Hon sade fölåt till mig och då brast mitt hjärta av empati. Vi kramade varann och pussade varandra på munnen, det gjorde vi ofta när vi var rädda och ville trösta varann. ”Bäst att vi ställer oss i vrån nu innan pappa kommer upp.” Johanna nickade och för en stund kändes allt mycket bättre. Jag älskar verkligen min syster.

 

Vi kände till rutinen – av med byxor och trosor och händerna bakom huvudet tills pappa kommer in. ”Jag såg att du hade kissat på dig i bilen” sa Johanna. ”Hur kunde du se det?” ”Jo, jag såg ju det när jag steg upp i baksätet.” Vi log lätt emot varann men kände skräck för hur resten av dagen skulle bli.

Några minuter senare hörde vi steg i trappan. Pappa var påväg. Jag blundade och önskade mer än allt i världen att han skulle har ångrat sig. Eller att det bara skulle bli en örfil till.

Han öppnade dörren till sovrummet där vi båda stod me byxorna neddragna till knävecken. ”Maria lägger i ordning ett par kuddar på sängen” sade han direkt. ”Oj, nej” tänkte jag. Ingen nåd. Jag drog av mig mina våta byxor och gick fram till min och Johannas gemensamma säng och ordnade med två kuddar. Jag visste från förr vad jag skulle göra. ”Tack” sade pappa och bad sedan Johanna lägga sig på sängen. Hon löd väldigt bra för att inte förvärra sin uppkommande bestraffning. Hon lade sig med buken över kuddarna så att hennes lilla rumpa stack upp i luften. Pappa bad mig dra av henne trosorna vilket jag förstod att göra blixtsnabbt. ”Nåå”, sa pappa. ”kan Johanna tala om för mig varför hon åter igen ligger i den här positionen inför mig?” ”Ja, far. Jag var stygg.” ”Och vad var ditt brott?” ”Jag stod upp i bilen. Men man får inte göra det” pep Johanna. ”Det är rätt, min flicka. Men eftersom du ändå gjorde det måste du ju bestraffas, eller hur?” ”Ja, far.” Man kallade nämligen honom ”far” i dessa tillfällen.

Han knäppte upp sin livrem och rev den bort från midjan. Han vek den dubbel och sade kort och tyst ”Räkna. Det blir trettio rapp.” Sedan lyfte han armen och rappade till Johannas bleka bak med remmen. Johanna kunde inte låta bli att skrika. Hon gallskrek ”aaaj!” och började lipa, men bara för några sekunder. Hon visste att det inte var tillåtet att lipa och snyftade ”ett.”

Pappa slog igen. Jag stod bredvid och såg på. Johannas stjärt hade ett lätt ljusröd märke över båda skinorna efter andra rappet. Pappa smiskade och Johanna räknade. 10 rapp och hennes rumpa hade flere röda märken. Jag var rädd. Det pirrade i min mage, jag visste att vad jag gjort var värre än någon allmän olydnad, och jag kände mig besviken och ledsen över hur besöket till landet nu var föstört. Johanna lipade. Tårarna rann över hennes söta ansikte, men hon räknade tydligt. ”Svisch!” hördes det när bältet landade över hennes lilla stjärt och gjorde rumpan rödare och rödare. ”Femton” pep Johanna. ”Såja, Johananna, då var vi halvvägs,” sade pappa lugnande. Han tog ett kliv fram till henne och smekte hennes bak. Sedan, till vår bådas stora förvåning gick han ut. Johanna lade sina häner på skinkorna och såg bak på mig med en osäker min. Jag såg både förvånande och tröstande tillbaka. Pappa kom tillbaka bara några sekunder senare. Han hade en lång, tjock rotting i handen. Johanna hade aldrig blivit slagen med rottingen tidigare. ”Nej” utbrast jag. ”Ursäkta mig, fröken?” sade pappa tillbaka med en irriterad min. Jag såg ner i golvet och sade ”förlåt mig, det var inget.” Jag ville inte riskera min bestraffning att bli värre än vad den redan skulle bli. Pappa beordrade Johanna att hålla händerna borta från baken varpå han med en enorm kraft rappade till hennes stackars stjärt med rottingen. Den var stor och böjbar. Den var hemsk. Jag hade smakat på den en gång förr då jag varit olydig på landet några år innan, men det var nästan värre att se Johanna hamna gå igenom samma sak. Pappa piskade henne och hon räknade. Hon hade tydliga märken av piskan på stjärten. Mörkröda streck. 20...21...22...23... rottingen gav Johanna sår på stjärten. Hon grät och räknade ända till sista rappet. Jag var också tårögd. ”Upp och hoppa” sade pappa. Johanna bara låg och skakade och grät. Pappa rev upp henne i armen. ”Ställ dig i vrån” röt han och pekade mot skamvrån. Johanna vinglade fram gråtandes till skamvrån med händerna på stjärten. Båda hennes skinkor var illröda och randiga av rottingen.

Pappa såg på mig och pekade på sängen. ”Upp” sade han och jag löd. Sedan kom det chockerande budskapet... ”Räkna. Det blir hundra rapp.” Jag höll på att svimma. Jag trodde inte mina öron. HUNDRA? ...Jag vände på huvudet och hann inte säga mer än ”Pa...” innan han rappade till min stjärt med sin dubbelvikta livrem. Usch, vad det gjorde ont. Jag grät inombords och kände mig räddare än någonsin men började räkna. ”Ett” pep jag och tänkte att jag måste klara dethär. ”Jag hör dig inte, Maria, vi får börja om.” Han smiskade till mig igen och jag upprepade mig, ”Ett,” med lipen i halsen. Jag såg Johanna framför mig och tyckte synd om henne nästan mer än mig. Avsätt mängden rapp jag skulle få. Det smiskade till och jag räknade. Det stack och sved och brände. Min rumpa såg nog ut som Johannas inom några minuter. Efter trettio rapp med bältet blev jag ombedd att sära på benen. Jag förstod inte vad som skulle hända, men jag visste att dethär var stroligtvis, förhoppningsvis, det värsta straffet jag någonsin skulle utdelas, och jag särade på mina lår. Pappa tog upp rottingen och jag kände mitt hjärta bulta i ett vansinnigt tempo. Aj! Jag blev slagen med rottingen på insidan av låren. Det var ju värre än på rumpan. Jag ränkade men störtgrät. Jag finns minst trettio sådana rapp innan rumpan slutligen fick en omgång med rottingen. Hundra slag och jag grät så jag trodde jag skulle dö. Pappa lade en stol i vrån intill Johanna och drog mig upp ur sängen. Han ledde mig fram till stolen och bad mig sitta på knä bredvid min syster. Han gick bort till dörren och sade ”Inte ett pip innan jag är tillbaka. Skäms.” Dörren small fast bakom oss och inom en sekund luta Johanna sitt huvud mot mitt bröst. Vi grät tillsammans, smekte varandras ansikten och kysstes. Vanligtvis skulle vi stå och skämmas i minst 15-20 minuter, men det här var en speciell bestraffning. Pappa var oberäknelig och efter att par minuter var vi tvugna att sluta kramas för att inte riskera mera stryk. Vi återtog våra positioner och stod där i minst 30 minuter, då pappa var tillbaka och lade oss i säng. Det var ingen kul början på sommaren. Jag fick ligga på mage i en vecka, men Johanna var den bästa tröst man kunde ha. Vi låg och kysstes och smekte varandra ömma stjärtar hela den första natten. Detta var sista gången vi fick smisk på landet.
     SIT   christina

Tillbaka