PIGDEBATTEN


Jag var ordentligt irriterad när jag lämnade Annelunds herrgård. Jag hade besökt gården dels för att jag som ny granne ansåg att det hörde till god ton och dels därför att jag av friherrinnan Liljegren, godsägarens hustru, hade fått löfte att låna en av deras pigor.

Efter mina framgångar som författare, med flera internationella bestsellers, hade jag samlat på mig en avsevärd förmögenhet. För att få lugn och ro, hade jag köpt en avstyckad gård utanför den lilla staden. Efter omfattande renoveringsarbeten hade jag flyttat in. Alla möbler och all inredning fanns på plats, men det behövde städas. Det värsta hade jag gjort själv, men en hel del fanns kvar att göra, särskilt i det stora köket. Jag hade satt in en annons om en hushållerska och en piga men ännu inte hunnit anställa någon.

När jag därför på min förmiddagspromenad stötte på friherrinnan, klagade jag min nöd och fick  löfte av henne att tillfälligt få låna en piga. Emellertid hade jag inte blivit särskilt vänligt bemött av godsägaren själv, baron Anton Liljegren, som hade gjorde svårigheter och endast efter övertalning av sin hustru gav sitt tillstånd. Han verkade vara en allmänt grinig person. Hans avoghet i det här fallet, fick jag senare veta, berodde på att jag, uppkomlingen, hade köpt gården mitt framför näsan på honom. Nå, jag hade fått löfte om att en flicka skulle skickas över till mig efter lunch och i övrigt gav jag högaktningsfullt tusan i baronen.

Jag satt försjunken i mitt skrivande när det bultade på dörren. Jag öppnade och utanför stod lilla Anna-Lena. Jag kunde inte låta bli att le mot henne. Hon var den mest förtjusande flicka man kan tänka sig! Tjugo år ungefär, urnordiskt ljushyllt och blond med lite lockigt hår i flätor. Strålande blå ögon och ett underbart betagande ansikte med lite fräknar över näsan. Hennes figur var en aning åt det rundare hållet utan att det störde. Tvärtom!  Hon var klädd i en enkel blå klänning och en ljusare blå blus, som spändes ut av ett par ljuvliga och tydliga utbuktningar till bröst. Kring midjan hade hon knutit ett vitt förkläde. De välformade vadorna var iklädda för en tjänsteflicka ovanligt fina, ljusgrå strumpor.

Hon såg lite oroligt på mig, undrade väl vad jag var för en figur. Mitt leende fick henne att slappna av och när jag visade henne runt i huset och gav anvisningar om vad jag ville ha gjort, visade hon sig vara en glad och lättsam liten flicksnärta. Faktiskt lite för glad. Jag började undra om hon verkligen skulle klara av arbetet eller om baron lurat på mig en piga som han kunde avvara utan större svårighet. Hur som helst, hon får väl sätta igång tänkte jag och återgick till mitt arbete.

Efter någon timmes koncentrerat slit med en motsträvig text blev jag varse att det var väl tyst i huset. Jag gick ner för att undersöka hur arbetet framskred. Det framskred inte alls! Det syntes visserligen att Anna-Lena hade gjort några små försök till städning men inte mer än att hon borde ha hunnit med det på tio minuter. Nu satt hon och snaskade kakor ur en burk som hon hittat i skafferiet. Jag blev faktiskt lite irriterad.
"Jag har ingenting emot att du tar dig en kaka, men jag behöver faktisk få ordning i huset och jag måste säga att din insats hittills inte verkar särskilt lovande."
Jag märkte att hon blev lite orolig och ledsen och hon lovade att bättra sig. Jag gav lite kompletterande anvisningar och lämnade henne.

När jag satte mig för att fortsätta mitt arbete nåddes jag av ljudet av hennes stökande, vilket lugnade mig en del och jag arbetade en god stund innan jag märkte att det åter hade blivit tyst. Jag gick ner igen. Den här gången fann jag henne i biblioteket, uppkrupen i soffan, bläddrande i en bok.
"Vad är nu detta min unga fröken! Nu tycker jag faktiskt att det går för långt. Du är här för att arbeta!"
Hon for upp och slog igen boken. Hon rodnade lite och tittade på mig under lugg, bet sig oroligt i läppen. Jag hade tänkt bli ordentligt arg på henne men mitt hjärta smälte inför denna ljuvliga varelse. Vad hon var söt! Skuldmedvetet lovade hon bot och bättring och jag veknade. Den här gången jobbade hon på en stund tills huset plötsligt genljöd av braket från krossat porslin. Jag rusade ner. Hon stod i salongen framför spillrorna av min fina, blå vas och såg förskräckt ut.
"Jag skulle bara titta på den och..." sade hon med darr på stämman.
"Hur tusan gick det här till?" röt jag. "Den stod ju stadigt på golvet."
Flickans ögon fylldes av tårar och jag var färdig att förlåta henne igen men stålsatte mig och såg strängt på henne.
"Jag lyfte upp den och så..." gnällde hon ynkligt.
"Nu har jag fått nog av dig! Du kan pallra dig hem! Jag skall tala om för frun vilken eländig insats du gjorde här, så hon får ta itu med dej på lämpligt sätt!"

Anna-Lena brast i gråt. Hon slog händerna för ansiktet och stortjöt. Nu kunde jag inte vara sträng längre. Jag gick fram till henne och drog händerna från ansiktet. Höll hennes huvud mellan mina händer och såg henne i de ljuvliga blå, tårfyllda ögonen.
"Inte är det väl en sådan katastrof?" sade jag lugnande.
Hon hickade till och innan jag förstod vad som hände låg hon i min famn, begravde ansiktet vid min hals och grät. Nu var jag definitivt knäckt! Jag strök henne över ryggen och mumlade lugnande ord med munnen mot hennes mjuka hår.
"Men kära lilla flickebarn! Vad är det som är så hemskt?" frågade jag när hon lugnat sig såpass att det gick att tala med henne. Hon vände upp ansiktet mot mig och mitt hjärta fylldes av ömhet. Varligt strök jag bort tårarna från hennes kinder och jag kunde inte låta bli att le mot henne.
"Jag kommer att få smisk!" snyftade hon.
Jag insåg att det var en mycket trolig konsekvens av hennes insatser hos mig. Jag stod tyst ett ögonblick och tänkte efter. Tanken på detta ljuva flickebarn med stjärten bar, påverkade mig på det vanliga viset och jag blev lite orolig att hon skulle känna det. Jag sköt henne ifrån mig, höll henne om axlarna.
"Stackars flicka!" sa jag. "Men tycker du inte själv att du har förtjänat smisk?"
Hon hängde med huvudet, snörvlade lite. Jag tog henne om hakan och såg henne i ögonen.
"Svara, Anna-Lena!" sade jag strängt.
"Jo, men...det är så nedrigt att visa..."
"Ja, ja. Men skammen är en del av straffet och att få smisk är bara nyttigt, eller hur? Hur brukar du få smisk?"
"Jag...jag får dra upp kjolen och...och dra ner byxorna....Ja, sen får jag lägga mig över ett bord och så får jag väldigt många snärtar  med  färskt eller ibland vått björkris på... på bara stjärten. Snälla...låt mig få stanna. Det är inte bara smisket, jag kommer inte att få gå till dansen på lördag och baron kommer att vara så sur och...."
Hon brast i gråt igen och jag var helt enkelt tvungen att ta henne i famn trots att risken för att hon skulle känna hur det stod till i mina byxor hade ökat avsevärt.
"Så, så, lilla vän, lugna dig nu!" tröstade jag. "Jag tycker faktiskt att du skall ha en risbastu. Fast jag kanske inte behöver säga något till baron..."
Hon vände upp ansiktet mot mig, såg på mig med stora, tårfyllda ögon.
"Ååååh! Tack! Tack!" utropade hon och tryckte sig mot mig.
Flickebarnet stod faktiskt och tackade mig för att jag erbjöd mig att ge henne ris! Eller var det så att hon trodde att jag skulle låta saken bero helt och hållet?
"Vad tackar du för? Vad tror du att jag menar?" frågade jag och sköt henne från mig. Hon såg undrande på mig.
"Herrn tänker väl smiska mig själv?" sa hon oroligt.
Saken var klar! Här stod den ljuvligaste lilla kvinnsperson och var beredd att alldeles frivilligt låta mig ge henne aga på hennes nakna stjärt. Jag nickade allvarligt.
"Just det! Gå nu ut och hämta ett ris, så att vi får det här ur världen!"
"Ja herrn!" sa hon och neg. I dörren vände hon sig om. "Tack herrn!" sade hon och försvann.

Jag måste le för mig själv. Jag ställde mig i fönstret och såg henne gå mot skogsbrynet med en liten kniv, som hon hämtat i köket, i handen. Det var inte långt dit och jag såg med stigande förväntan på hur hon skar tunna grenar från ungbjörkarna och vant repade av löven. Det tog henne inte lång stund att samla ihop tio-tolv kvistar och snart var hon på väg tillbaka. Lemmen stod som en påle i byxorna och jag hade faktiskt fjärilar i magen inför det som inom kort skulle ske.
Jag gick ut i köket och letade reda på en snörstump. Anna-Lena rodnade lite när hon kom in med sitt ris. Jag smålog lugnande mot henne och gav henne snöret. Hon buntade omsorgsfullt ihop björkkvistarna och band om tjockändan. Efter att hon hade skurit bort någa alltför spretande grenar var risknippet färdigt. Hon gav det till mig med en nigning.
"Skall jag ligga över bordet?" frågade hon med nedslagen blick och rodnande kinder.
"Nej! Kom med."
Jag gick före till biblioteket och satte mig i soffan.
"Gör dig i ordning!" befallde jag.
Utan den minsta tvekan ställde hon sig vid min högra sida. Sen lyfte hon kjolen över midjan, stoppade in den under förklädesbandet och löste upp bandet i sina gammalmodiga vita linnebyxor.

Långsamt som för att fördröja bestraffningen drog hon tyget över de båda skinkorna, förbi låren och ner till knäna och böjde sig tvärs över mina ben för att lägga upp sig. Jag gav henne en hopvikt filt att lägga under knäna mot det hårda golvet och hjälpte henne att komma ner i den rätta ställningen med ansiktet ner i soffans sits . Så sanslöst upphetsande! Så obeskrivligt ljuvligt! Där, över mitt knä, låg den underbaraste kvinnliga stjärt man kan tänka sig, fullständigt naken och, på något obestämbart sätt, oemotståndligt överlämnande och ödmjukt redo att ta emot det smisk som riset i min hand skulle utsätta den för!

Det var utan minsta tvekan en kvinnlig stjärt. Visserligen inte en mogen kvinnans praktfulla ändalykt, men ändå avgjort kvinnlig. En ung och spänstig, rund och obeskrivligt len och vit stjärt delad av en djup hemlighetsfull klyfta, som mina fingrar längtade att utforska. Dock lade jag band på mig och nöjde mig med att andaktsfullt betrakta den underbara tavlan. Jag böjde mig en aning åt sidan och djupt därinne, där skinkorna och låren möts, anade jag den gulliga, kluvna bullen men jag lät mej inte distraheras alltför länge utan "värmde upp" med några ordentliga klatschar med handflatan, jämnt fördelade över stjärthalvorna och låren.
"Snälla herrn, inte för hårt..." lät det från flickan som oroligt rörde på sig och utförde små knipningar med skinkorna.
"Eftersom du har skurit de tunnast möjliga ungbjörksgrenarna så måste jag snärta till tämligen ordentligt för att det ska bli en riktig aga med de röda strimmor som brukar synas när det har svidit rejält i stjärten men det blir inte hårdare än du förtjänat men då måste du hela tiden svanka med ryggen. Glömmer du det kommer jag att ta i med ännu större kraft! !" sa jag och höjde äntligen riset.
"Ja, jag lovar att puta upp med stjärten ordentligt, det brukar dom säga på herrgården också när jag ska agas!"sa hon lite ängsligt.
Det är obegripligt men inte desto mindre ett faktum; i det ögonblicket älskade jag flickan! Det är obegripligt att man kan tillfoga någon denna intensiva sveda och ändå älska henne. Mina rapp var som älskarens kyssar när de susade ner på den snabbt rodnande flickrumpan. Anna-Lena låg alldeles stilla bortsett från de rörande, knipande rörelserna med skinkorna och svaga sparkar med benen. Hon låg stilla, men hon grät desto mer. Trots detta var hon lydig nog att svankande puta med baken och möta risets svidande snärtar som på så sätt  kom åt att bearbeta hela ryggslutet från midjan ner förbi gränserna mellan stjärt och lår och nästan fram till knävecken. Varje rapp, med ett ögonblicks paus emellan, åtföljdes av ett gällt skrik som snart nog övergick i hulkande gråt och osammanhängande ord.
Efter ett hundratal svischande slag som vart och ett gett upphov till fina små ränder, jämnt utspridda över lår och de båda globerna, tappade hon för ett kort tag koncentrationen och upphörde med att hålla upp stjärten och svanka. Detta kunde inte få passera obemärkt. Jag markerade med att ge ett lätt men bestämt tryck med vänster hand i korsryggen och med höger hand lyfte jag riset högt upp och lät det falla med ordentlig kraft några tiotal gånger. Dessa särskilt snärtiga och snabba rapp inriktades på området nertill på skinkorna samt på lårens insidor där svedan känns som intensivast, detta för att hon helt säkert skulle märka att jag hållit vad jag lovat då hon nu hade glömt sin påbjudna hållning. Hon lät inte vänta med sin reaktion; hon lyfte huvudet och skrek trotsigt rakt ut.

Efter ett försök att dölja baken med sin hand som endast resulterade i att jag blev tvungen att greppa  ett stadigt tag med min vänstra hand runt hennes midja för att visa henne vem som bestämde, samtidigt som dessa björkriskvistar oförtrutet fortsatte med sina susande, svidande straffslag,  gav hon på något sätt upp, blev återigen ödmjuk i rösten och försökte så gott hon kunde att puta på nytt med rumpan för att åstadkomma den för agans effektivitet så viktiga exponeringen av stjärtens alla kurviga och buktande hudytor.

Under den övriga bestraffningen risade jag henne faktiskt inte särskilt hårt. Denna risbastu var mild jämfört med den jag brukade ge mina tjänstekvinnor, fast de hade ju alltid varit mogna kvinnor. Ändå var agan tillräckligt kraftig för att skinkorna och det översta delarna av låren snabbt skulle färgas rosigt röda och efter ett par hundra vinande slag med det utbredda riset, som för vart och ett av snärtarna täckte hela stussens bredd, var hennes vackert päronformade stjärt nu helt tecknad med rosa strimmor och så där typiskt knottrig som den alltid bör vara  efter en normal risning. Hon fick allt som allt en exemplarisk omgång med smisk och när jag slutade låg hon kvar en stund och snyftade.
"Är det över nu?" stammade hon till slut.
"Ja, min flicka. Nu är det över."
Hon gled ner på knä, strök sig över stjärten och såg upp på mig.
"Tack för nådig aga!" snyftade hon tyst.
Jag lade ifrån mig riset och strök henne över kinden.
"Kom skall jag trösta..." sa jag och drog upp henne.

Hon brydde sig inte om att byxorna föll ner kring fötterna på henne. Kjolen, som hon så omsorgsfullt dragit upp och stoppat in under förklädesbandet stannade uppe och hon satte sig med bar stjärt på mitt vänstra knä, studsade upp igen på grund av svedan men sänkte sig försiktigt ner igen. Hon begravde sitt av tårar våta ansikte vid min hals medan snyftningarna så småningom upphörde. Jag strök henne sakta över håret och vaggade henne i famnen som ett litet barn.
"Ja, min kära lilla Anna-Lena, så går det när man är lat och slarvig!" sade jag och hörde själv hur pompöst det lät.

Chirstina      CalStar       VIP       hfp       gbs


Tillbaka