Tillbaka till framtiden I

Angela gladde sig åt att Stockholms tunnelbana nu år 2019 fungerade riktigt bra -i varje fall betydligt bättre än när den var i riktigt rassligt skick halvtannat decennium tidigare. Annars tyckte hon inte att samhällsutvecklingen var så mycket att glädja sig åt. Vid 28 var hon i stort sett en ganska glad och sorglös person, som hade arbetat hårt och haft viss framgång på jobbet sedan hon gick ut Handels några år tidigare. Hon hade inte för vana att fundera så mycket på saker som inte verkade ha någon direkt inverkan på hennes eget liv. Därför hade hon inte tänkt på betydelsen av de senare årens långsamma men mycket tydliga förändring som skett i samhället, särskilt när det gällde familjepolitiken. Allt hade liksom fallit på plats samtidigt – arbetstillfällena blev färre, samtidigt som ganska många kvinnor började idealisera deltidsarbete eller att bli helt försörjda som hemmafruar. Därför hade det varit ganska lätt att genomdriva en politik i Europa som började tilldela män och kvinnor ordentligt olika egenskaper och roller.

Nu hade hon i alla fall haft en glad kväll på puben med sina bästa tjejkompisar, och samtalet hade kommit in på politiken och juridiken – något som inte alls var likt dem.. ”Det här med familjen som grundläggande enhet för politiken har ju mycket större betydelse än man nånsin fattade innan man blev gift”, hade en av Angelas kompisar sagt. Sedan hade en annan tjej frågat om Angela och hennes man, Leonard, hade valt att anmäla honom som ’familjeöverhuvud’ enl. den lag som införts några år tidigare.

”Ja, vi gjorde faktiskt det när vi gifte oss – fast det inte var obligatoriskt ännu då att anmäla”, hade Angela svarat. ”Sjukpenning, pension och föräldraförsäkring och allt blir ju så mycket sämre om man inte anmäler ett familjeöverhuvud. Man kunde ju anmäla tjejen också. Jag hade väl kunnat tänka mig det (det är ju ändå jag som står för tänkandet hemma, fniss), men Leonard tyckte inte det var förhandlingsbart, och som skatteavdraget ser ut så lönar det sig ju mycket bättre att anmäla den med den högsta inkomsten - så det blev Leonard, som dessutom är jurist och så. Förresten är det ju killen de allra flesta anmäler. Och blir man inte överens så är det ju nästan alltid så domstolarna dömer… Jag tyckte väl inte då att det verkade betyda så mycket”, fortsatte hon.

”Det verkar som om det betyder mer och mer hela tiden”, sa en av de andra tjejerna. ”Särskilt sedan den där otroliga j-a domen i Familjedomstolen kom förra året”.

”Det är ju inte klokt – att en kille göra nästan vad som helst mot sin tjej, om de skrivit under det där löjliga familjeöverhuvudsdokumentet”

”Nja, göra vad som helst får han ju inte, ändå...”

”Nejvisst, nej. Men ’lättare aga på stussen’ ska inte anses brottsligt i ljuset av nyare forskningsrön , sa domstolen. Och sedan de återinförde kravet på orsak för skilsmässa, så kan inte hon skilja sig bara för det, om hon inte får det på ett ’överdrivet’ sätt, sa de där gubbarna”

”För att den senaste forskningen (det är alltid den ’senaste forskningen’) också säger att kvinnor så lätt accepterar att bli lätt agade på stussen”, fnös en annan av tjejerna.

”Och han som gjorde det är med i varenda TV-soffa som om han vore något slags hjälte och får berätta om hur man ska göra när man ger sin fru det. Den stackars tjejen måste ju vilja sjunka genom jorden..”

Alla tjejerna var rörande överens om att något sådant aldrig skulle få hända dem – nu var det verkligen nog med backlash, sa de alla.

Angela kom sent hem, och var litet rund under fötterna. Först i trapphuset kom hon på att hon lovat att ringa Leonard om hon blev sen. ”Nåja, nu träffar jag ju honom snart, ändå”, tänkte hon.

Och visst träffade hon Leonard så snart hon öppnat dörren. Eller kanske snarare Leonard träffade Angela. Han stod i hallen med korslagda armar och rynkade ögonbryn när Angela fumlat upp dörren.

”Heej”, försökte Angela. ”F’låt att jag glömde ringa..”

”Du gjorde det, ja. Och du glömde visst att vi skulle åka hem till min mamma och äta middag, också.?”

”Faan, var det idag? Oj”

”Oj, ja – hon hade lagat en trerätters som nog får hoppa in i frysen nu – det som alls kan räddas av den”.

”Jag är hemskt ledsen...”

”Jag är skittrött på att du gör såna saker och säger att du är ledsen efteråt. Jag har pratat med några arbetskamrater som har använt den nya möjligheten att få litet ordning på sina fruar, och det ska vi också prova nu”, sa Leonard mycket bestämt..

”Vad snackar du om?”

”Det här”, sa Leonard, och lade sin arm om Angela, satte sig på hallbänken och stjälpte ner sin fru över knäet. Angela var ganska liten och såg ut på ett sätt som motsvarade hennes personlighet – glad, sorglös och omisstänksam, medan Leonard var stor, maskulin, principfast och planmässig. Alla som kände dem brukade tänka på dem som ett typiskt fall av hur motsatser drogs till varandra.

Nästa sekund exploderade någonting på Angelas byxbak. Sekunden efter den också, och nästa igen. Angela hade aldrig fått smisk i hela sitt liv, och blev alldeles häpen över hur fort det började kännas som brännande eld i hennes skinkor. Leonard hade kopplat ett stadigt grepp om hennes midja, och hon märkte snart att hennes krafter inte räckte för att vrida sig loss. Hennes vilja att göra något tog sig i stället uttryck i ett meningslöst sparkande och trummande med händerna på golvet, alltmedan den stora handflatan drev upp värmen och svedan i hennes skinkor

De närmaste dagarna efter det kände Angela att hon hela tiden ville mentalt bearbeta händelsen. Men det fanns ju ingen hon kunde prata med? Hon fick nöja sig med att konstatera att hon blivit överrumplad – men det skulle inte hända igen! Tanken på att Leonard hade blivit tipsad av några arbetskamrater, och kanske skulle berätta för dem att han provat tipset på Angela fick det att gå omväxlande kalla och varma vågor genom henne. Samtidigt kunde hon inte säga att upplevelsen var helt negativ för deras inbördes förhållande. Det dröjde kvar något spännande mellan dem efter händelsen som hon inte riktigt kunde förklara. Att så kraftfullt bli lagd över knäet för att få smisk på stjärten! Och Angela hade sagt gång på gång medan hon fick smäll att hon var ledsen för att hon inte ringt och att hon glömt att de var bortbjudna i stället för att fortsätta med de upprörda protesterna! Tänk om det var sant att kvinnor lätt anpassade sig till det?

Tanken på att det hon nu kunde höra till de tjejer som det viskades om andra tjejer emellan (”tror du att hon får det?”) var så avskräckande att hon inte ville forska mer i ämnet på ett praktiskt plan. Fast besluten som hon var att sätta sig till resolutare motvärn om Leonard skulle visa sådana tendenser igen lyckades hon ändå inte komma med något dräpande svar när Leonard en vecka senare sa att de återigen var bjudna till hans mamma.

”Och glömmer du bort det, så får du smisk igen”, hade han sagt med belåten säkerhet i rösten, och Angela hade bara rodnat och mumlat.

En liten tid senare så sa Leonard till Angela att han hade haft ett långt samtal med hennes chef.

”Vaddå, det har vi ju knappt någon? Vi är ju en självgående enhet, och det är ju jag som är teamledare...”

”Jag menar platschefen för alltihop”

”Jaha, men varför ska han prata med dig? Det är väl mig han borde prata med om han vill något?”

”Du hänger visst inte med alls? Läser du inte ditt eget företags policydokument? Ditt företags nya policy är att i första hand vända sig till familjeöverhuvudet för individuella förhandlingar med kvinnliga anställda”

”Vaddå kvinnliga? Det är väl i så fall överhuvudet allmänt?”

”Men det är ju alltid mannen – det där är ju bara för att de ska kunna säga att det är fritt val”, sa Leonard med ett belåtet leende.

”Ja,ja, men vad är det ni har kokat ihop – öh, pratat om nu då?”

”Jo, du vet ju hur villkoren håller på att skärpas på arbetsmarknaden nu? Och hur gärna de vill bli av med många kvinnliga anställda, eller i varje fall får ner dem till deltid? Men jag tycker att jag förhandlade fram en bra lösning åt dig i alla fall. Era kunder uppskattar ju kalkylerna du gör, så det arbetet kommer du att få fortsätta med, och få bra betalt för också – men du kommer att få en del nya arbetsuppgifter vid sidan av det. Och så får ni en ny chef i ert arbetslag, i stället för att du leder det. Vem det blir är inte klart än, men när det blir det, ska jag, öh - vi ha nästa utvecklingssamtal med honom”

”Jag vet inte...det kanske inte är så illa, men...jag hade hellre förhandlat själv. Och ny chef behöver vi väl inte?”

”Du ska nog vara nöjd att det blev så pass bra – du har inte gjort dig populär bland alla männen där. De tycker du är arrogant och överlägsen”

”Det är jag inte – jag är bara smartare än de flesta av dem”

Några dagar senare kom Angela hem från arbetet alldeles vit i ansiktet.

”Vet du vem de gjort till chef hos oss? Den där lilla vesslan Hubert!”

Hubert var en ganska nyanställd 23-årig beteendevetare som Angela dittills hade varit teamledare för. Enligt hennes åsikt så bestod hans hela kompetens i att kunna snacka en massa trendigt management-prat, med ett stort inslag av det som numera brukade kallas ”neo-genusperspektiv”.

”Ja, jag vet”, sa Leonard. ”Jag har pratat med honom också, tidigare idag. Han verkar framåt och bra att prata med, tycker jag – kom hit till kommunikationsmodulen, så finns det ett meddelande från honom att öppna”

De satte sig på varsin plats vid centralen som alla hushållets bild- ljud- och textmeddelanden passerade genom. Angela hittade meddelandet från Hubert, med rubriken: ”Välkommen bland mina medarbetare!” . Med en min som om hon skulle bita i en citron försökte hon öppna det.

”Vad är nu detta? Det öppnar sig ju inte…”

”Vänta, det måste först ha kvitterats av överhuvudet, innan du kan läsa det. Det hör också till den nya policyn. Sådär!”, sa Leonard.

Med en ljudlig fnysning började Angela läsa meddelandet.

”Det står att jag ska gå till Outfit-butiken på Renstiernas gata och hämta ut mina nya, obligatoriska arbetskläder… Vaddå, vi behöver väl inga särskilda arbetskläder hos oss? Och här står det att jag ska vara iförd’Outfit 2b’ i morgon (vad nu det kan betyda?), sminka mig och ordna en trevlig frisyr för att jag ska servera KAFFE när Hubert tar emot en kunddelegation i morgon! Vad FAN tror den där lille stroppen? Jag ska nog sätta honom på plats…”

”Du ska bums åka till Renstiernas gata och hämta dina saker, så fixar jag hämtmat”, sa Leonard.

Angela ville strunta i alltihop, eftersom det ju måste vara ett utslag av storhetsvansinne från Huberts sida. Leonard påpekade att hon hade en timma på sig att hämta arbetskläderna samt att hon nog ville se vad det var för saker, så fick de tjafsa vidare senare. Angela bestämde sig för att åka, eftersom hon faktiskt var nyfiken på hur arbetskläderna skulle se ut, även om hon aldrig tänkte använda dem.

Senare på kvällen blev det dags för Angela att öppna det stora paket hon hämtat ut. Innehållet var en mängd kjolar, topar, blusar och kavajer i olika utföranden, samt ett par prydliga dräkter. Dessutom ett stort antal skor, men bara ett par byxor, noterade Angela. Hennes intresse riktades först och främst mot de plagg som identifierades som tillhörande Outfit 2b. Det visade sig vara en mycket kort, snäv kjol och en liten top i åtsmitande, glansigt material. Till detta hörde ett par ordentligt högklackade skor. Dessutom ingick det underkläder, vilket det inte gjorde för de flesta andra alternativen. Med avsmak höll Angela upp en behå i spets med kvartskupa. ”Kolla den här – brösten blir ju helt bara under den där slinkiga topen. Det var det värsta jag har sett! Och vad är det här för slags underbrallor?”

Angela höll upp ett plagg som såg ut litet som en byxgördel från flera decennier sedan. Materialet var glänsande vitt, ganska tjockt och mycket elastiskt och stretchigt. Det syntes tydligt att avsikten var att ge bäraren en putande, up-pushad rumpa.

”Det där”, sa Leonard, ”är nog en ny grej som de har hittat på i USA. De ger tjejerna snygg häck, men de har också funktionen att hålla inne värmen när ni har fått smisk. Därför brukar be kallas ’spankpanties’. Ture på mitt jobb köpte såna till sin fru i förra veckan. Ditt företag ligger verkligen i framkant – det finns nog inte många såna här i Stockholm ännu.”

”Vafan, d-det är ju inte klokt. Jag ko-kommer aldrig att ta på mig något sånt”, sa Angela, som mot sin vilja rodnade och blev generad när hon fick trosornas funktion klar för sig.

Leonard sa lugnt att det skulle hon nog bli tvungen till under nuvarande policy, och att de hade ingått ett avtal som gav företaget rätt att kräva sådana saker när de kommit överens om Angelas lön och arbetsvillkor.

Då började Angela gapa om vilken taskig uppgörelse det var, och hur kunde Leonard gå med på att hans fru skulle ha en sån behå på sig bland en massa dreglande män?

”De får absolut inte kladda på dig - ja en klapp i ändan är OK när du serverar kaffet – men annars ska allt tafsande rapporteras till mig för åtgärder. Och du ska ju inte ha en sån behå varje dag, utan bara vid representationstillfällen. Jag tror faktiskt du blir jättesnygg i de här kläderna”, sa Leonard.

Angela fortsatte att gapa och bråka och säga att hon absolut inte tänkte gå till jobbet klädd på det viset i morgon.

De fortsatte att gräla om detta ända tills det blev läggdags. Leonard knappade in en väckningstid som var ganska mycket tidigare än deras vanliga på fredagar. Angela frågade varför det, och Leonard svarade de behövde litet extra tid att pratas vid på morgonen. Han lade till att han skulle köra Angela till jobbet, och att han kunde komma litet senare till sitt eget jobb, men inte hur mycket som helst.

Nästa morgon åt Leonard och Angela en snabb frukost och duschade. Sedan började grälet igen när Angela började ta fram andra kläder än ’Outfit 2b’ för att ta på sig.

”Du fattar verkligen inte? När du är så olydig så måste jag ge dig smisk igen – det förstår du väl?”, sa Leonard. ”Och den här gången ska du inte bara få några klatschar som första gången”

Han försökte ta tag i Angelas arm, men hon lyckades vrida sig loss. Leonard fick i stället tag i skärpet till hennes morgonrock – ett grepp han hastigt bytte mot ett stadigt tag i hennes öra. Därefter tog han några bestämda kliv mot en köksstol med sin fru i ovilligt släptåg. Han drog ner henne över knäet, lyfte hennes morgonrock och drog ner hennes korta pyjamasbyxor i en hastig serie av välavvägda, kraftfulla rörelser. När Angela började få smisk, så satte hon igång att gapa och protestera högljutt. Leonard lade samtidigt fram sina åsikter i mycket bestämda ordalag. Ingen av dem kunde höra vad den andre skrek.

Angela märkte snart att det var stor skillnad mot förra gången. Leonard var mycket argare och klatscharna kom snabbare och hårdare. Dessutom fick Angela smisk på bara stjärten den här gången – och det var en stor förändring märkte hon, både därför att det sved mera, men framför allt gjorde det stor skillnad känslomässigt. Hon kände sig ännu mycket mer utlämnad och sårbar när pyjamasbyxorna hade dragits ned. Angela sparkade, sprattlade och hojtade allt vad hon orkade och tänkte inte alls på att alla grannarna måste höra oväsendet. Leonard för sin del märkte snart att det just nu inte var någon större idé att försöka göra sig hörd. I stället makade han Angela bättre tillrätta över sitt knä och med sin vänstra hand fångade han i hennes fritt viftande högerhand och höll fast den stadigt, litet ovanför hennes svanskota. Sedan ägnade all sin koncentration åt att täcka hela ytan på Angelas skinkor med rejäla klatschar. När han kände hur det började hetta i handen, och såg att Angelas akterspegel hade börjat anta en jämn, rosa färg tyckte han att det verkande som om hennes hojtande och protesterande avtog en smula. Han gjorde en liten paus, vilket fick Angela att tystna för ett ögonblick.

”Vill du nu höra på vad jag har att säga?”

”Nej – aldrig! Släpp mig genast” blev svaret på det.

Leonard kommenterade inte det, utan började på nytt ge Angela smisk i en lugn, stabil rytm. Nu gapade inte Angela så mycket, utan det verkade mer som om hon utkämpade en inre kamp. Det enda som hördes från henne var en flämtning varje gång hans hand landade. Så småningom började flämtningarna låta mer som små snyftningar.

”Ja, ja för fan – jag hör på vad du har att säga”, hojtade Angela till slut.

”Bra”, sa Leonard.

Angela hade förutsatt att hon skulle bli uppsläppt när det hade blivit sagt, så att de kunde föra en vuxen diskussion. Men Leonard höll kvar henne över knäet och fortsatte att ge henne smisk, fastän långsammare och med mindre kraft än tidigare.

Under tiden höll han ett mindre anförande:

”Du tror visst att man aldrig behöver gilla ett tråkigt läge, vad? Men ibland måste man faktiskt lyda även dumma order. Jag tycker lika mycket som du att en hel del av det som de hittar på i arbetslivet nu är helt orättvist. Men det kan inte jag göra något åt. Jag har verkligen försökt göra så mycket jag kan, och det sårar mig litet att du inte alls verkar tro att jag har ansträngt mig för din skull. Men nu är det så att vi har ett civilrättsligt giltigt avtal med din arbetsgivare, och om inte jag får dig att leva upp till det, så blir det en fläck både på din och min meritförteckning som systemet är nu – och det får inte hända nu när jag söker nytt jobb.”

”Vaddå – du-uuh fa-fattar att det de hå-hålle på med på mitt jobb är orättvist, och ändå gö-gör du så hä-är BUUH-UH mot mig?”

”Ger dig smisk menar du? Nja, jag har väl inte sagt att det är rättvist? Men det finns ju saker som funkar bra utan att de är rättvisa. Att det här känns rätt för mig har nog inte så mycket med ditt jobb att göra, egentligen. Men det som händer där gör att vi inte har råd med att du är olydig just nu. Eftersom du behöver lära dig det, så ska du få smisk i fortsättningen, har jag bestämt. Och då blir det som idag – smäll på bara stjärten tills du gör som du ska. Det kommer att bli bra för oss båda. Hur ska du ha det nu? Tänker du gå till jobbet eller?

”Ja, ja – jag har vä-äl aldrig sagt att jaag i-inte ska gå-åh-åååh!”

”Och så tar du på dig kläderna som du blivit tillsagd?”

”Ja-aaa, ja-aag ska-ahh Bu-UUH, BU-HU-UUH”

Leonard släppte upp Angela. Det var som att släppa en hoptryckt spiralfjäder. Angela flög upp från hans knä och började hoppa omkring i rummet medan hon frenetiskt gned sig om skinkorna med båda händerna. Leonard såg belåtet på när hon gjorde det en stund, men sedan tog han henne på nytt i örat, och ledde fram henne till kläderna som han prydligt lagt fram åt henne kvällen innan. Angela fick en sista klatsch, och så sa Leonard: ”Så, sötnos - börja ta på dig nu”


Angela började med den lilla behån. Det kändes jättekonstigt att ha på sig en behå, men ändå ha brösten alldeles bara. ”De kommer att synas jättetydligt under den där slinkiga topen”, tänkte hon.

Och så de här, sa Leonard och höll upp de stretchiga underbrallorna. Angela märkte att de var klart besvärliga att dra upp hela vägen. När hon skulle lirka upp dem över ändan så gav hon ifrån sig en liten flämtning. Sedan försökte hon vädja till Leonard:

” Du kan väl ändå inte mena att du tycker att jag ska gå till jobbet i såna här underkläder? D-det blir ju jätteskämmigt för, för.. oss båda...det är den där lilla råttan Hu-hubert som vill sätta dit mig bara.”

”Som det är nu, så måste jag se till att du inte är olydig på jobbet. Annars råkar jag illa ut. Men det blir inte så illa som du tror. Det är bara för att du inte är van, men sånt här kommer att bli vanligt för många tjejer, nu. Hubert är kanske barnslig och vill ge igen för att du varit bossig mot honom tidigare – men han är inte dum. Han inser att företaget behöver dig. Om du visar nu att du kan vara lydig för en gångs skull, så kommer du att få sköta dina arbetsuppgifter och dina kunder i fred sedan – det ska jag se till”.

Motvilligt fullbordade Angela verket med top:en och den lilla kjolen. Hon tittade sig i spegeln, och sa:

”Alla kommer att se att jag har en sån behå! Och så fort jag lutar mig fram det minsta, så kommer det att synas att jag har såna här underbrallor..vad sa du att de kallades för något?”

”Spankpanties, kallas de. Funkar de, förresten – alltså håller de kvar värmen efter smisket?”

”Ööhh – ja, jo det gör de... ”, sa Angela, ”öh - vet alla om...att de kallas det du sa?”

”Det vet jag inte – men om Ture på mitt jobb hade hört talas om dem, så...ja, han är ju inte precis den som hänger med bäst”.

När Angela kom hem på kvällen efter en omtumlande dag på jobbet så blev hon förvånad över att Leonard var där före henne. Ännu mer häpen blev hon när han såg att han städat hela lägenheten, köpt hem jättefina blommor och dukat vackert. Just nu höll han på att göra ’Toast Skagen’ och hällde upp något vitt vin som såg dyrt ut (Chablis, trodde Angela) i varsitt glas åt dem.

”Hur har du hunnit allt det här? Jag trodde du fortfarande skulle vara på jobbet så här dags.”

”Tänkte att du kanske haft en hård dag, så jag gick tidigt för att göra det litet trevligt för dig. Hur gick det på jobbet idag?”, sa Leonard medan han kysste henne och höll henne kvar i famnen en lång stund.

”I-inget vidare... det var två gamla kunder där när jag skulle servera kaffet. Så jag blev ju dödsgenerad när Hubert sa att jag fått litet nya arbetsuppgifter. Och de log och sa att, att ..det var så trevligt att se en söt tjej litet feminint klädd. Och, och....när jag skulle hälla upp kaffet så fick jag ju böja mej fram så den där jävla lilla kjolen åkte upp så alla kunde se att jag har såna underbrallor på. Och efteråt sa Hubert att jag ska ha de klädena när jag gör jobb åt de kunderna. Det vill jag inte, och sa det, men då sa han att jag ska säga ’ja, chefen’ till honom, och sedan, sedan...”

”Ja, vad?”

Så sa han att han kanske får lov att kontakta dig om jag inte s-skärper mej, och då...jag tror att, att...jag la båda händerna på stjärten! Tror du han såg? Jag tog bort dem fort, men.jag tyckte det såg ut som han flinade lite...”

”Svårt att säga – men verkade han nöjd annars, då?”

”Tror det – hyfsat i alla fall”

”OK – det är alltid en början. Men ta nu ett glas vin, så ska jag servera...”

Mot alla Angelas förväntningar fick de en trevlig kväll. Leonard var uppmärksam och kärleksfull mot henne. Först var hon litet misstänksam – hon tänkte att han ville kompensera för att han var en sån grottmänniska i morse, men det fanns inget av ’komma-hem-till-frun-med-blommor-för-att-han-varit-dum” i hans beteende. Han verkade helt enkelt glad att träffa henne. Angela njöt av den goda maten och vinet och kunde inte just nu förmå sig att prata mer om det oerhörda som inträffat. Och det hade varit en hård dag på jobbet – och efter litet vin var det så härligt när Leonard tröstade och smekte henne, så att när han började klä av henne så glömde Angela totalt bort att Leonard ju var medskyldig till vad som hänt – var han inte det? Hon kunde inte bestämma sig, och lät bli att försöka. Hon bara njöt av ögonblicket. Och de hade verkligen en bra kväll, och ett bra veckoslut. Angela hade tänkt att nu skulle hon minsann säga ifrån vid första bästa tillfälle, men upptäckte att det var svårt att hitta det bra tillfället. Det enda som blev sagt var att det kom fram att Leonard haft kontakt med Hubert. När han apropå det sa till Angela ”att det var allt bra att jag gav dig ordentligt med smisk i fredags – om du hade gjort som du ville så hade du legat ruttet till nu, men nu är Hubert ganska nöjd med dig” så rodnade Angela bara och det kändes som om hon inte hade luft tillräckligt för att få något sagt.

Den närmaste tiden kändes det ändå mer normalt än Angela hade trott. Hubert hade mycket olika saker att göra (”många ställen att lägga näsan i blöt på”, tänkte Angela), så hon fick sköta sitt jobb i stort sett i fred. Leonard var uppmärksam och snäll mot henne – faktiskt klart mer än han brukade vara, tänkte Angela och undrade litet vagt över vad det kunde bero på.

Ca två veckor senare hade Angela en av de dagar då hon kunde sköta jobbet hemifrån. Hon pysslade flitigt med ett uppdrag för en viktig kund som hon tyckte var kul, och som hon var säker på att kunna göra ett bra jobb av. Efter många timmars hårt arbete tog hon en liten paus och kollade nyheterna. Sedan lade hon märke till ett meddelande till Leonard om att ”3 nya delar av Handboken” anlänt. De hade varsin area för privata meddelanden av olika slag, och hade en gammal uppgörelse om att inte gå in på varandras. Men de hade inget starkare skydd än gammaldags lösenord, och Angela visste Leonards. Nyfikenheten tog överhanden. ”Handbok i vad?” mumlade hon och öppnade de nyanlända texterna.

Redan kapitelrubrikerna fick henne att förstå vad det handlade om. Angela kände hur det stack och hettade i hennes kinder när hon såg dem:

”Hur du hittar hennes rätta nivå – ska hon få litet smisk ofta eller mycket smisk mera sällan? Argument för flexibiltet”
”Smisk som lösning på svärmorsproblem”
”Om hon är trotsig när trosorna ska ner – två bra sätt att vänja henne att ha stjärten bar – även i skamvrån ”
”Smisk för att sätta gränser – budget och tider att passa”
”Påminn henne ofta om att hon får smisk – i vardagliga samtal och diskussioner”
”Hur du tröstar henne, och får henne att känna sig som en prinsessa”


Angela kände hur hon fick anstränga sig för att andas kontrollerat. Hon kände hur hon intensivt ville kolla in alla de här vansinniga texterna som Leonard till hennes stora harm och förtrytelse tydligen skickat efter. Hon tvingade sig att tänka klart – hon hade mycket att göra, och måste antagligen göra ett urval. Hon lät blicken hastigt flacka över listan igen, och bestämde sig för ett kapitel nära slutet:

”När ska hennes vänner få veta att hon får smisk?”


Med en lätt darrning öppnade hon dem, och började läsa:

- Som vi har varit inne på tidigare, så ska du självklart tala om för dina vänner hur lätt det är att få en partner som är glad och lydig: Din fru/flickvän kommer att uppföra sig med en passande kvinnlig mjukhet och blyghet i deras närvaro. Hon kommer aldrig mer att. ta sig ton i deras sällskap, kan vi garantera.. Men fördelarna är ännu större, om hennes egna vänner får veta att hon får smisk. Vi ska börja med att gå igenom dessa fördelar litet i detalj:

* Det har goda spridningseffekter: Precis som när du talar om för dina manliga kompisar, så kan du lita på att de av hennes vänner som blir informerade kommer att tala om det. Enligt de senaste undersökningarna är ca 25 % av män som lever i parförhållanden positiva till att ge sin partner smisk, men mindre än hälften gör det. Ju mer det pratas om det, desto fler kommer att ta steget till aktivitet.
* En annan sak som siffrorna ovan innebär är att det fortfarande är en klar minoritet av kvinnorna som får smisk. Därför kommer det att ha mycket goda effekter på hennes lydighet att hennes vänner vet att hon hör till denna minoritet - hon kommer att tänka på hur hon uppför sig, eftersom risken för att det pinsamma ämnet kommer upp till diskussion annars ökar.
* Hennes vänner kommer att hjälpa till att hålla dig informerad. De av hennes vänner som inte får smisk, kommer ofta att låta dig veta om hon varit olydig. De är nyfikna på vad det leder till. Om de å andra sidan själva brukar bli lagda över knäet av sina män, så är de oftast angelägna att även deras vänner blir det så ofta som möjligt.
* Sådant informationsutbyte bör du naturligtvis uppmuntra. Ge feed-back! Dvs, om någon av hennes vänner och bekanta tipsat dig om att hon varit olydig eller ljugit för dig, så bör de också få veta att hon fick smisk som konsekvens av det.



Angela kände hur rodnade så att det stack ända ut i öronen när hon började föreställa sig samtal mellan Leonard och hennes fnittrande kompisar om att hon fått smisk. Hon kände till sin förvåning också hur en dunkel upphetsning grep henne när hon tänkte de tankarna, och att hon utan att inse det hade lagt båda händerna på sina bröst medan hon läste . ”Jag tar av mig den här en stund”, mumlade hon, och krånglade av sig sin BH. Hon läste vidare medan hon litet frånvarande smekte båda brösten:

* Däremot kan det vara klokt att vara litet selektiv med att ge detaljer till de av hennes vänner som inte får smisk. De kommer att vara mycket nyfikna på hur det går till – hur ofta får deras vän smisk? För vilket slags olydighet? Får hon ligga över ditt knä? Och framför allt: Hur mycket kläder får hon ha på sig? Allt detta är bra frågor som förtjänar ärliga svar – men alla svar behöver inte ges vid ett och samma tillfälle. Som vi tidigare sett, är det till mycket stor nytta för hennes lydighet om hon i sällskap blir påmind om tidigare tillfällen när hon fått smisk, eller att hon kommer att få det i framtiden. Därför är det bra om hennes vänner kan lockas att ofta ta upp ämnet. Bästa sättet att få det att hända, är att dela med sig av information stegvis.
* Att informera hennes vänner stegvis är också ett bra sätt att kontrollera hennes sanningsenlighet. Väldigt ofta kommer hon att försöka att inför vännerna låtsas som om det bara är ett skämt att du ger henne smäll – eller så kommer hon i varje fall att ge dem osanna detaljer, som t ex att förneka att hon får på bara stjärten. Om du i sådana lägen ger hennes vänner den riktiga versionen (och i deras sällskap lovar henne att hon ska bli värmd om stjärten för att hon narrats) så kommer det att göra underverk för hennes vilja att tala sanning. Om hon även då försöker skämta bort det, eller t.o.m. protestera så ska du vara alldeles tydlig med att det medför mer smisk.


”Oooh”, sa Angela när hon läste det sista, reste till hälften från stolen och flyttade för ett ögonblick händerna för att lägga dem beskyddande på sina skinkor. Snart satte hon sig igen, och händerna återvände snart till brösten medan hon fortsatte sin läsning:

* Att hennes vänner vet hur du hanterar olydighet från hennes sida har också den stora fördelen att du alltid kan gå rakt på sak, och slipper gå som katten kring het gröt när hennes vänner deltar i ert samtal. Om de ska ut och shoppa, så ger du henne ett takbelopp. Fråga henne vad som händer om hon överskrider det, och släpp inte iväg henne förrän hon gett rätt svar – enkelt och praktiskt. Ska hon gå ut med sina vänner på kvällen, så är det bara att tala om hur länge hon får vara ute. En minut i skamvrån för varje minut som hon kommer försent, och sedan smisk på bara stjärten är ett tydligt och bra löfte att ge henne i de sammanhangen. Det kommer att säga dig en del om hennes vänner ifall de hjälper henne att hålla det eller tvärtom.
* Ett annat stort plus är att du med tiden får en klar bild av vilka av hennes vänner och bekanta som har lärt sig att vara lydiga, och inte. Du kan bygga ut ditt nätverk för informationsutbyte en hel del genom att hålla reda på det. Hon ska naturligtvis lära sig att fråga om lov när det gäller vilka hon får träffa, hur länge och under vilka omständigheter – men om hon frågar snällt, så gör du klokt i att låta henne någon gång ibland få träffa även vänner som inte får smisk. En del restriktioner bör förstås finnas kring detta – det gäller att se upp så att hon inte är olydig för att försöka hävda sig inför sådana vänner. Tänk igenom timingen – kan du ordna så att hon fortfarande är varm om stjärten när hon träffar dem, är det så mycket bättre. Om hon sedan får ta på sig sina spanking-panties och en kort, tajt kjol så kommer hon att uppföra sig för medan hon umgås med dem. En detalj att övervaka här är förstås att hon inte försöker dölja någon del av sitt umgänge för dig. Om sådant upptäcks, så är utegångsförbud kompletterat med återkommande och rikligt smisk på stjärten att rekommendera. När hon lovar att inte vara olydig på det viset mera, ska du kräva att få träffa de nya vännerna och naturligtvis se till att de blir insatta i situationen.


”Oo-ooh”, sa Angela igen. ”D-det här är ju inte klokt. Jag måste verkligen tala ut med Leonard om detta när han kommer hem. V-var har han fått det här ifrån?” Sedan återgick hon till läsningen, och till att leka med sina bröst.

* Till sist: Den verkligt stora poängen med att ’alla’ får veta hur du håller henne snäll och foglig ligger i att hon själv får söka argument för att försvara ert förhållande inför andra. Här ska du göra allt för att hjälpa och stödja henne. Tala om för alla hur fint hon uppför sig när hon fått smisk, visa hennes vänner hur mycket du älskar och uppskattar henne. Hitta på överraskningar hon tycker om när hon har varit i en situation när smisk varit samtalsämnet, som hon hanterat på ett bra sätt.


”Jaså, det tror de?” mumlade Angela. ”Att jag ’själv ska söka argument’?’ Men Leonard ska få höra på argument när han kommer hem”.

Angela hade arbetat upp sig till riktigt offensivt humör när hon kom på att Leonard antagligen snart var på ingående. Hon kom på att det nog skulle se litet lustigt ut om hennes BH låg kvar bredvid bildskärmen, och började skyndsamt sätta på sig den. Hon var inte riktigt färdig med det, när Leonards stora gestalt dök upp i dörröppningen.

”Hej – vad har du för dig?”

”Hej – jag bara tar på mig min BH...”

”Varför då?”

”Varför? Jag tänkte, öh, gå efter nya bränsleceller till köksmaskinerna och då brukar man ju ha BH på sig..”

”Jag menade snarare varför du tagit av den? Det brukar du väl inte?”

”Skulle göra det litet bekvämt för mig när jag arbetade hemma, bara”.

Angela var litet förargad för incidenten med BH:n. Det betydde ju inget, men det fick henne att komma av sig litet när hon skulle säga Leonard sitt hjärtas mening om den fåniga handbok han skickat efter.
Men hon återtog snabbt initiativet:

”Vi måste prata om några viktiga saker”

”Visst, det kan vi gärna göra. Jag har också några att ta upp, men du först”, sa Leonard till Angelas häpnad. Enligt hennes erfarenhet brukade han aldrig vara positiv till att prata ut om viktiga saker.

”Jo – öh. Jag råkade se att du beställt någon jättefånig handbok och tittade litet på den, och jag vill verkligen säga att det där ska vi inte ha mera av...”

Till sin harm kände Angela att Leonard hade tagit ett fast grepp om hennes armbåge, och att de var på väg mot hennes lyxiga arbetsstol intill hemarbetsplatsen.

”Vad gör du för något?” undrade Angela när hon såg Leonard trycka på knappen som fällde ner stolens armstöd. Leonard slog sig ner på stolen utan att släppa greppet om Angelas armbåge.

”V-vi skulle ju prata – det sa vi ju nyss båda två”, fortsatte Angela

”Javisst, och jag vill ha dig över mitt knä här medan vi pratar”

”Vad? D-du menar att du ska ge mig...att jag ska få...m-men det är ju det jag vill prata om. Det är just det som inte ska hända mer. Det är några dumma idéer du fått, och, och i den där löjliga handboken står det till och med att – att mina VÄNNER ska få veta att jag...får smisk”

Medan Angela härjade om detta drog Leonard kvickt ner den lilla dragkedjan i sidan på hennes byxor – hur hade den sortens damiga brallor lyckats bli populära igen efter lång bortavaro?, tänkte Angela. Det kändes som allt var emot henne. Hon försökte hålla fast i linningen på byxorna, men Leonard klatschade till hennes hand med sin handflata så att hon fick flytta på den. Sedan kändes det som om Angelas byxor och trosor kvickt tog hissen nedåt, varpå hon snabbt blev lagd på plats över Leonards knä. Sedan kändes det som om hon själv tog hissen uppåt. Hon insåg att Leonard hade ett finger på manöverpanelen till hennes stol, och höjde upp den. Det medförde att hennes fötter förlorade golvkontakten, och att hon låg som en trasdocka över Leonards knä. Hon fäktade hjälplöst med båda armar och ben medan hon krävde att få föra en diskussion som vuxna människor. Leonard ignorerade fullständigt vad hon sade, och började i stället att ge henne smisk. Det kändes som om han gjorde det med ännu större säkerhet och övertygelse än förra gången, tyckte Angela.

När Angela inte kom på mer saker att gapa, utan insåg att hon bara upprepade sig, började Leonard ta till orda:

”De här ’dumma idéerna’ har antagligen räddat ditt jobb. Och vårt äktenskap fungerar mycket bättre”, påpekande han sakligt.

”Det ka-kanske du ty-ycker, men hu-ur tror du det känns för mig?” sa Angela

”Åh, det verkade inte som om du trivdes så illa med att smygläsa min handbok”

”Vad me-menar du med det?”

”Jo, just när jag skulle sticka från jobbet så fick jag en varningssignal att någon hade öppnat meddelanden till mig...” (Klatsch, klatsch)

”H-har du en sån f-funktio-on?”

”Har nyss installerat den. I alla fall så satte jag ju då på one-way mirror effekten på bildskärmen här hemma, och fick se hur ivrig du var att ta av dig BH:n medan du läste”

Angela kände sig som om hela hennes välförberedda offensiv kom av sig när hon tänkte på att Leonard sett henne leka med sina bröst medan hon läste hans skumma handbok. Hon försökte i alla fall en gång till att gå till attack:

”D-du spio-o-onerar på mig ?”



”Skulle inte rekommendera dig att uttrycka dig på det sättet just när du får smisk för att ha blivit påkommen med att läsa mina meddelanden olovandes”

”A-oooh. M-men man kan väl tycka att det är litet pirrigt att läsa om, u-utan att man vill...”

”...ha smisk?” fyllde Leonard i. ”Nej, du VILL nog inte ha det, och VILL inte lära dig att vara lydig heller. Men du kommer att tycka om båda delarna, ändå – det har jag själv insett, men handboken kommer att hjälpa oss dit fortare”

”J-jag borde kanske inte ha läst ditt meddelande. M-men handbo-oooken är ju helknäpp”

”Det har jag inte märkt än – men du har ju läst mer än jag. Du får förklara mer. På vad sätt är den helknäpp?”

”Ska jag s-säga det medan jag f-får...s-smisk? När ska du slu-uta?”

”Inte än på en stund. Men vad är det som är helknäpp i handboken?”

”Att, att mina vänner få-å-år ve-eta! Det kan du väl inte lå-åh-ta dem? Snä-älla”

”Nja, kanske inte. Jag ska tänka litet. Men en är det i alla fall som ska få veta att du varit över mitt knä ikväll, fast det är ingen som du direkt räknar som vän, kanske”

”V-vad? Vvem (oooh) pratar du om?”

”Jag fick höra att Hubert hörde någon säga till Marion på ditt jobb idag att ’hon kunde skita i vad den äckliga lilla mallgrodan säger’ med uppenbar syftning på er chef”

”Hö-örde han de-et? Oohh”, sa Angela.

”Ja, så i morgon vet jag någon som ska söka upp sin chef med detsamma på morgonen och be så mycket om ursäkt”

”Ja, ja – j-jag ska Ooh! Det var ju ändå-åh mest på sko-oj!”

”Jättekul! Hubert tycker inte att det är lika kul. Så därför ska du tala om för honom att du fick ordentligt med smisk på bara stjärten för ditt barnsliga utbrott när du ber om förlåtelse”

”Ne-ej. i-inte de-et. Buu-uuuh! J-jag skäms ihjäl. BU-UUH-HUUH!”

”Nu ska du inte överdriva – det är inte så farligt att berätta för Hubert. Han ger själv sin egen flickvän smisk, så han kommer att förstå. Hur ska vi ha det nu – är du olydig eller lydig?”

”Ja, ja – jag är lydig!”, sa Angela som nu kände att det sved som eld i skinkorna. Hon var just nu beredd att lova nästan vad som helst.

”Bra – då är vi överens.”

Leonard gav sin fru ytterligare ett antal bestämda klatschar. Angela sparkade och sprattlade nu nästan okontrollerat. Sedan frågade Leonard henne om hon nu kom ihåg vad hon lovat?.

”J-aahh, j-ja-ag kommer i-hå-åh-åg!!”

”Och?”

”Jag ska be Hu-uh-ubert om u-uräskt för att jag sa sådär!”

”Och?”

”Vad då och?”

”Du ska säga något mer – det minns du nog”

”J-jag ska s-säga till Hu-uh-bert att jag fick en massa s-smisk. Och att jag f-fick det på, på... bara stjärten – BUUU-UHH!”, sa Angela.

”Bra. Duktig tjej! Nu ska jag själv ta en titt på de där nyhetsbreven du tjuvläste”

Leonard började läsa på skärmen. Till Angelas harm så gjorde han ingen ansats att släppa upp henne, utan makade henne bara bättre tillrätta över knäet.

”Men släpp mig nu, då! Jag ska ringa Clara – vi ska gå ut i morgon med tjejgänget”

Leonard var redan fördjupad i någon text som Angela inte kunde se, och sa litet frånvarande:

”Nej, det blir bra att du ligger kvar här – jag hade ju också saker jag ville prata med dig om”

”Jaha? Men för det behöver väl inte jag … vara kvar här?”

”Jo, jag tänkte att du ska få litet mer smisk medan jag talar om för dig hur det ska bli i framtiden”

”VAD? M-mer? V-varför det? Jag har väl inte...”

”Tyst nu”, sa Leonard, och gav Angelas ömma, röda skinkor några små klatschar till. Angela flämtade till men, försökte ändå fortsätta med sina halvhjärtade protester.:

”M-men jag ska måste ringa Clara, hör du inte?...”

Eftersom Leonard intresserat läste på skärmen, så lät han litet frånvarande när han svarade:

”Ja, men först ska du få mer smisk, säger jag ju. Det du fick nyss var bara för att du var olydig på jobbet. Tjuvläsande betyder också smäll på stjärten, om du inte förstått det förut. Och det är inte alls så säkert att du ska gå ut i morgon – du får fråga om lov när du fått så mycket smisk som du ska ha. Om du får gå ut, så kan det vara mycket lämpligt att du känner litegrann när du sitter ner på krogen i morgon.”

”Ska jag be om lov när jag...fått m-mera s-smisk! Det är ju....”

”Tyst nu”, sa Leonard igen, och gav sin fru nya klatschar på samma lätt frånvarande sätt.

Den här gången höll Angela verkligen tyst. Leonard läste vidare på skärmen, och ibland kom det ett litet instämmande hummande från honom medan han läste. Angela ville se vad han läste, och försökte vrida huvudet så att hon kunde se skärmen.

”Nähä, du”, sa Leonard och snurrade stolen så att Angela inte kunde titta. ”Du har tjuvläst nog”.

Nu kunde Angela i stället se ut genom fönstret, och det hon såg kunde hon inte tiga om:

”Vi har inte aktiverat insynsfiltret på fönstret! De står på andra sidan gatan och TITTAR! De kan se att jag ligger här med trosorna NERE!!”

”Ja, jag vet - jag såg att killen däröver gjorde tummen upp alldeles nyss, och att tjejen ville gå därifrån, men att han höll fast henne i armbågen. Vi sprider nog litet goda idéer. Men nu ÄR du tyst, annars är det jag som ringer till Clara och berättar för henne att du inte får gå ut i morgon kväll utan får smisk igen i stället, och att när de sitter på krogen och glammar så får du gå och lägga dig klockan åtta. Det är andra tider nu”

Angela kände hur det hotet verkligen tog luften ur henne, och sa inget mer. Medan Leonard läste och hummade instämmande här och där så slets hon mellan sin önskan att titta mot fönstret för att få veta om grannarna stod kvar, och sin önskan att inte vända sitt rodnande ansikte mot dem. Hon försökte kompromissa genom att kasta hastiga blickar ut genom fönstret, och såg att de stod kvar och tittade intensivt mot hennes och Leonards fönster. Angela visste inte om hon skulle hoppas på att Leonard skulle läsa länge till, så kanske de hann gå sin väg innan han började igen (vilket hon i sig inte var särskilt angelägen om). Å andra sidan så kunde det ju hända att mer folk började samlas i fönstren i huset mittemot, och att Clara hann ringa till henne i stället. Hon kunde föreställa sig en massa sätt som det kunde bli fasansfullt pinsamt på.

Hon behövde inte fundera så länge – Leonard var en snabb läsare.

”Så där, ja. Det var en del bra tips. Nu ska du få litet mer smisk, så att du lyssnar noga på vad jag har att säga.”, sa Leonard och gav Angela en liten serie snabba, snärtiga klatschar.

”M-men varför ska jag få mer? Jag har ju redan fått en massa. Och medan GRANNARNA ser på...
Bu-uuh!”

”Mm, jag har tänkt ett tag på att vi ska göra det här litet oftare. Det finns de som säger att det är en bra idé att tjejen har en bestämd smisktid, t ex en gång i veckan. Men jag gillar inte riktigt den idén. Handboken har ett bättre tips som vi ska följa. Vi ska ha en utvärderingsdag i veckan då vi går igenom hur pass olydig du varit sedan sist. Och så ska du få ett eget nyhetsbrev – ’Jag lär mig att vara lydig’ som du ska läsa till varje gång”

”Ooohh”

”Och så får du chansen att säga vad du ska göra åt de olydiga saker du gjort. Du får också fråga om du ska få smisk, och lägga fram dina argument för det, eller be om att inte få så mycket”

”Ska jag frå-åga?”

”Javisst, handboken säger att det kan vara OK att jag bestämmer att du kommer litet lindrigt undan, om du visar på så sätt att du är lydig. Men vill du hellre ha en fast smiskdag, så kan jag tänka mig det också...”

”Nej, nej...ooohh”

”Bra, då är det bestämt att vi kör med utvärderingdag så länge. Om du är riktigt olydig, så får du förstås smisk på direkten andra dagar, också”.

”Ja-ja, snälla inte mer nu. Snälla – jag kommer oooh inte att ku-unna sitta på jobbet”

Leonard lät Angela komma upp från sitt knä. Hon ställde sig ivrigt och började ivrigt gnida sina röda skinkor utan varje tanke på att grannarna såg på.

Efter en liten stund satte Leonard henne i sitt knä. Han var noga med att sätta ned henne på undersidan av låren, så att hennes ömma skinkor var i fria luften. Han vaggade henne sakta, och smekte och kysste hennes ansikte. Han sa:

”Såja, såja – kom ihåg att ett av kapitlen heter ’Hur du får henne att känna sig som en prinsessa’. Det blir belöningar för dig också. Var det inte något du ville fråga om, förresten?”

”Vad? Jo, öh, vad heter det f-får j-jag öh gå ut i morgon, då?”

”Ja, om du gör precis som vi sagt på jobbet i morgon. Du ska tala om för Hubert om utvärderingsdagen, också, och säga att han gärna får skicka med synpunkter på hur du varit på jobbet under veckan, och om han tycker att du behöver smisk. Lovar du det?”

”Ö-öhh, ja”

”Bra – jag stänger av bildfunktionen på telefonen, så får du ringa Clara nu”.

Leonard tyckte att det kändes som om Angela redan gjort stora framsteg, när han såg henne stå och prata i telefon med sin väninna. Hon hade sparkat av sig byxorna helt under den sista omgången smisk, och inte brytt sig om att dra upp trosorna ännu, utan stod fortfarande och försiktigt smekte sina bara skinkor medan hon förklarade att hon skulle hänga med ut, men antagligen inte så väldigt sent.

Angela för sin del tänkte att det verkligen var andra tider nu....


  lupus     VIP

Tillbaka