Agaupplevelser


Jag växte upp i en liten stad på landet hos mina styvföräldrar. Både min styvpappa och min styvmamma var otroligt stränga. Jag förväntades lyda direkt, annars åkte underbyxorna ned! Björkrisen fanns alltid till hands och för minsta småsak gavs bestraffning på bara stjärten.

Jag minns min styvfars arbetsrum med det engelska skrivbordet och hur det luktade läder av den infällda skivan. Lördagar var "bestraffningsdagar" och då fick jag gå in och ställa mig framför skrivbordet och vänta på att min styvfar och min styvmor-som alltid var med och hjälpte till att hålla mig, eller slog själv- skulle komma. Det var hemska stunder och det värsta
var att min styvfar hade lagt fram tuktoriset - eller rottingen - på skrivbordet för att jag skulle få se vad jag skulle få smaka på min nakna stjärt, en stund senare! Om jag varit mycket olydig, användes ofelbart det långa riset med smidiga kvistar, som stått i saltat vatten eller två dagar
och som sved otroligt i skinnet. Om min styvfar däremot tyckte att jag bara varit lite olydig kom det grövre björkriset till användning.

Där stod jag nu och väntade och vänta fick jag, det ingick i bestraffningen. Jag måste berätta lite om min styvfars uppfattning om hur agan skulle bli effektivast. Om någon tror att han lät mig behålla ens de tunnaste underbyxor på under risstjärtsagan, för att vara "snäll", så misstar han sig. För att agan skulle kännas ordentligt skulle den ske direkt på stjärten och alla skyddande klädesplagg avlägsnades, så att det inte fanns någonting mellan det "bitande" riset och huden. Inte heller förekom någon lätt aga.

Min styvpappa - och min styvmamma - slog alltid så hårt han kunde, för att jag skulle lära mig att vara lydig och sköta mig i fortsättningen. Av det skälet ville han inte gärna att min styvmor skulle utföra agan - han tyckte att hon slog för löst.

Själva ritualen vid agan var alltid densamma. Jag hörde mina styvföräldrar komma in i rummet, men fick inte vända mig om - det gjorde jag en gång och då plockades en smidig björkrotting fram och efter behandling med den kunde jag inte sitta på en vecka - utan måste stå blixtstilla
framför skrivbordet. Min styvfar hämtade riset, som han alltid hade ståendei en hink med vatten vid den öppna spisen. Sedan gned han in riskvistarna med grovsalt, för att öka svedan och det våta träet tog åt sig sältan perfekt. Så sa han strängt: "Ta av dig klänningen och vik ihop den fint och lägg den över stolsryggen. Jag lydde och så gick underklänning och strumpor
samma väg. Nu stod jag bara där i trosorna och trots att det oftast inte var kallt i rummet, huttrade jag av rädslan för vad som skulle komma - det var aldrig skönt att få risbastu på stjärten.Det gick i alla fall relativt bra så länge jag var yngre, men ju äldre jag blev och när mina bröst och hårväxten kring fittan började utvecklas, rodnade jag generat varje gång jag
tvingades att visa upp mig för min styvfar.Det visste han och lät mig stå där länge och väl innan den bekanta agaproceduren sattes igång.

Jag fick aldrig se varken min styvfar, eller min styvmor i ögonen, under agan, utan måste hela tiden titta ned i golvet, stå med armarna utefter sidorna, med brett särade ben. Så kom nästa kommande. "Dra ned trosorna till knävecken!" Jag drog ned det sista skyddande plagget mellan
mig och det väntande riset - och min styvfars blickar - och stod där med bart sköte. Han granskade mig ingående, hans blick for över de knoppande tonårsbrösten och det hårbeklädda skötet och han njöt uppenbarligen av hela situationen. Sedan kom föreläsningen om varför jag måste ha smörj, hur hemsk jag var och hur mycket jag förtjänade att få ris. "Sära på benen!"

Nu kom min styvmor in i bilden. Varje gång jag skulle "tuktas" skulle en stor ingefärsbit tryckas upp i anus, för att svedan skulle göra att jag skulle hålla isär benen under risbastun. Det var alltid min mor som tryckte in ingefäran - ibland med vaselin, ibland utan - och det kändes som om stjärthålet skulle sprängas och sedan kom svedan och oj vilken sveda. Det sved värre än riset, åtminstone till att börja med.Sedan kom hennes nästa uppgift. Hon skulle dra ned mina underbyxor till anklarna, se till att ingefärsbiten inte gled ut ur anus och hålla benen, medan jag låg över min styvfars knän och fick aga efter konstens alla regler.

Själva risbastun utfördes som jag beskrivit ovan med full styrka. Hur många slag berodde helt på min styvfar och vad jag gjort mig skyldig till, men han njöt alltid lika mycket när han lät björkriset vina ned över mina skinkor och såg det allt rödstrimmigare resultatet. Jag skrek och försökte naturligtvis slingra mig undan rappen, men min styvmors grepp om benen, eller ibland om ena örat eller håret hårdnade och det gjorde snart mer ont att röra sig än att ta emot stryket och ligga stilla! Jag fick ta emot, eller rättare sagt den allt ömmare stjärten fick ta emot ris tills min styvfar ansåg att jag fått nog.

Så leddes jag till skamvrån av min styvmor, som höll ett fast grepp om mitt öra och där fick jag stå minst en halvtimme, fortfarande med rumpan bar. Skamvrån var alltid en viktig del av straffet, ansåg min styvfar och mina rodnande kinder och min röda stjärt vittnade om att han hade rätt. Det var i skamvrån eftertankens "kranka blekhet" skulle komma, i takt med att
svedan över stjärten minskade. Den sista delen av den noggrant genomförda ritualen var när min styvmor ledde fram mig för att jag skulle tacka min styvfar för den "kärleksfulla" agan. Stående på knä fick jag läsa följande mantra:"Jag tackar för den välförtjänta och kärleksfulla aga jag erhållit och lovar att bli en lydig dotter." Så fick jag kyssa den hand han hållit riset i och så ta på mig kläderna.

Om lördagen var den speciella "agadagen" - och det gick inte många utan att jag straffades antingen med ris, rotting, eller något annat "lämpligt" redskap och alltid på bara stjärten - så innebar det inte att jag slapp bestraffningar i veckorna. Min styvmor tog hand om de mindre allvarliga förseelserna, på dagarna; det gavs örfilar, luggningar och så i "förekommande fall" smisk på stjärten, med handen - vilket min styvmor älskade nästan mer än riset - riset, eller mattpiskaren; och min styvfar utdelade "regelmässig och hård aga" på kvällarna för de allvarligare, som inte kunde vänta att bestraffas till lördagen! Vad blev jag då straffad för, ja, det kunde vara att jag kom för sent till skolan, eller försent hem efterden, jag kunde få ett dåligt betyg, eller glömma att köpa något, eller glömma ett annat ärende...allt var skäl nog för stjärtaga.

Jag minns en gång när jag varit hos en kamrat efter skolan och lekt och glömt tiden - jag kom hem en kvart för sent - stod min styvmor på trappen och väntade. Jag fick plocka ett nytt björkris och efter det användes inga ceremonier- ned med trosorna bara, upp med kjolen över ryggen och så höll hon mig runt midjan medan hon agade med riset över skinkorna tills det sved som eld. När pappa kom hem på kvällen upprepades proceduren, risaga på bara stjärten! Och det för att jag kommit en kvart försent.

En annan orsak till aga var att jag skulle uppfostras i största allmänhet, "för att lära mig veta hut!" Det skedde ofta direkt efter uppvaknandet, då jag fick dra ned underbyxorna och antingen lägga mig över min styvfars knän, eller knäböja vid sängen och så smaka riset. Eller så väntade han till efter frukosten, då jag hunnit klä på mig och nu fick klä av mig inpå bara trosorna och så föra ned dem också och lägga mig över hans knän. Mina skrik ekade i köket.

Något som var extra genant var när jag fick stryk i någon skolkamrats närvaro. Jag kommer ihåg flera gånger, direkt efter skolan,då jag i sträng ton tillsades att dra ned underbyxorna och hur jag sedan fick lägga mig över en köksstol, eller över min styvmors knän och så fick stryk inför en storögd kamrat! Vid ett tillfälle klarade sig inte ens min kamrat, utan fick stortjutande motta ett duktigt kok stryk med björkriset på bara stjärten, bara för att hon vält ett mjölkglas när vi åt mellanmål. Det säger lite om den tiden, att när hon klagade över behandlingen hemma, fick hon smaka pappans livrem!

När jag blev äldre kom andra agaredskap til mera flitig och smärtsam användning. Det var den gamle bekanten mattpiskaren som sved ordentligt i skinnet, rottingen, björkspöet - som användes vid särskilt "ömmande" tillfällen och sedan olika typer av livremmar, med eller utan spänne. Mina styvföräldrar agade mig metodiskt och på bara skinkorna ända till jag flyttade hemifrån vid 18 års ålder och även efter det när jag kom hem på besök, eftersom man vid den här tiden blev myndig först vid 21 års ålder. Jag kommer särskilt ihåg en mycket förödmjukande episod. Jag var 19-20 år och hade förlovat mig och tog min fästman med mig hem till mina
styvföräldrar. Vi satt och pratade vid kaffebordet och min fästman sa att han ville att jag skulle stanna hemma och sköta hushållet och de framtida barnen. Jag svarade att jag hellre ville arbeta. Min styvfar blev rasande. "Du ska lyda din man och inte bjäbba emot!" Han vände sig till fästmannen och förklarade att jag var motsträvig och alltid hade varit det." Kurt - fästmannen - måste ta vid där han och hans fru slutat om Kurt ville få en lydig fru! Hur då lydig? Undrade Kurt. "Ja du får se till att lyder dig och då finns det bara ett bra sätt. Vi har alltid hållit henne i Herrans tukt och förmaning med hjälp av sträng aga och det kan du fortsätta med!" Han gjorde ett kort uppehåll inför den förvånade Kurt. "Ned med underbyxorna
bara och sedan får björkriset dansa om i stjärten ett tag, så blir hon nog spak!" Kurt såg inte ut som om han trott att han hört rätt. "Men att ge en vuxen kvinna aga...?" "Hon blir inte vuxen förrän om ett-två år och till dess har vi och du ansvaret för henne och det bästa sättet att ta det ansvaret är att låta henne få känna vem som bestämmer på bara huden!" "Fredrika!" Han vände sig mot mig. "Du vet var riset finns, gå ut och plocka ett på backen, så ska din man få tukta dig." Kurt protesterade, men min styvfar sa: "Om hon inte lyder, får hon flytta hem hit igen och jag godkänner ingen förlovning och då ska hon få veta att hon lever. Hon kommer
knappt att hinna dra upp underbyxorna efter en aga, förrän de ska ned inför nästa, det lovar jag.

Jag lugnade min fästman och gick ut och plockade riset, men tänkte att min styvfar kanske skulle ändra sig och tycka att han gått för långt. När jag kom in förstod jag att jag missbedömt alltihop - han var lika fast besluten att genomföra sin föresats som när jag var yngre. "Av
med den där fina kjolen nu!" Jag tog av mig kjolen och väntade rodnande. Så elak kunde han väl inte vara att han skulle förödmjuka mig ytterligare. Men så fel jag hade. "Ned med trosorna nu, gunstig fröken!" Min styvmor reste sig hotande, när hon såg att jag tvekade. Du vet att de åker av i varje fall, om jag så ska slita dem av dig, så varför inte göra det lätt för dig och göra det frivilligt.Jag såg bedjande på Kurt, men han såg ned på riset, som han just fått i handen och lyssnade till min styvfar, som förklarade det nödvändiga i det jag nu skulle få genomgå och verkade förlamad. Jag drog ned underbyxorna och skämdes. Min styvfar vände sig till Kurt:"Nu ska jag visa dig hur du ska göra för att få en lydig, villig och ung fru!" "Kom hit!" Min styvfar hade dragit fram en av köksstolarna och bett Kurt att sätta sig ned och nu gick jag fram till honom. "Lägg dig över din fästmans knän. Det var bara att lyda och Kurt slog verkligen, till att börja med löst, men sedan allt hårdare och skinkorna blev snabbt röda. Att få stryk på bara stjärten, eller " lilla frökenstjärten" som min styvfar sa, som en liten odygdig skolflicka och det av sin blivande man, som jag kanske skulle leva med under resten av mitt liv, det var oerhört förnedrande. Men förnedringen var inte över. "Ställ dig i skamvrån!" Sa min styvfar och min styvmor tog tag i mitt hår och drog mig till den välkända platseln vid spisen, där jag stått så
många gånger med ömmande stjärt och där fick jag stå i minst en halvtimme, medan mina styvföräldrar ogenerat pratade på med min fästman.

Min jag vill göra klart att jag inte känner mig illa behandlad av mina styvföräldrar. Det var deras sätt att uppfostra mig och "göra en bra människa av mig" och lite ris i stjärten då och då är ju ingen katastrof. Jag överlevde!


  VIP     VIP

Tillbaka