Mera smisktankar


Det var i fredags på eftermiddagen. Jag står och lagar mat. Lite trött. Klädd i slitna tighta jeans,top som jag fick i julklapp och håret slarvigt uppsatt, radion på och sonen ute och leker äntligen efter att haft honom runt benen under hela julen.

Min man kommer in med ett brev i handen.

"VAD ÄR DET HÄR?!!!

Han håller upp och visar en parkeringsböter..

Fast jag gör allt för att dölja det känner jag bara
SHIT!

Det isar till lite av skräck i magen och jag känner värmen på mina kinder och hoppas vid Gud att han inte ser att jag blir generad. Jag fick den för några veckor sedan en kväll när jag var på salsakurs med en kompis. Tredje gången på ett
halvår. Jag oroade mig inte direkt för pengarna utan tänkte bara på vad min man skulle säga- eller göra. Hur arg han skulle bli. Blev faktiskt rädd. (inte det att jag är rädd för min man - men jag blir rädd för konsekvenserna, på hans rättfärdiga ilska och väldigt arg på mig själv att jag kan vara så klantig och förtjäna hans ilska) han hade ju sagt till mig att skärpa mig med parkeringar. Det blir ju faktiskt väldigt dyrt. denna lapp var på 700 kronor! känner mig som den där olydiga dåliga flickan igen (mammas gamla ord; "du borde ha smäll på stjärten")

Jag väljer att inte visa lappen för min man och betalar in den från egna pengar så fort som möjligt. Sen blir det så att lappen ligger kvar i handväskan några dar som måste blivit många dar innan jag påminner mig att betala in den. Det överdjävliga är då att dom är så snabba med att skicka en påminnelse innan mina pengar har kommit fram. Och det är den påminnelsen min man just nu har i handen.

VAD ÄR DET HÄR! upprepar han och jag ser ilskan i hans
blick.

"Jag fick en bot för några veckor sen när jag var på dansen- men den är betald tillade jag så snabbt jag kunde. och så kaxigt och självklart jag kunde. Fast jag kände mig så långt från självständig och självklar man kan tänka sig.

"Jag har ju sagt åt dig att du får skärpa dig med det här. Det blir ju svindyrt!

Jag svarar inte utan hoppas att han med dessa ord ska anse att tillrättavisningen vara över.

SVARA DÅ! Han står kvar och väntar sig något mer
från mig där jag står fortfarande upptagen med något vid
spisen. Eller något jag just nu låtsas vara upptagen med.

"JAG HAR BETALT IN DEN svarar jag kaxigare nu. För mina pengar so what!!" säger jag i en enda mening. Eller snarare halvskriker pressad som jag är.

Fast jag vet att vi har gemensam ekonomi och att det är han som tjänar den stora delen. Sen går allt väldigt snabbt plötsligt. Jag blir överrumplad och närmast chockad trots att jag borde vara van nu. Han tar ifrån mig det köksredskap jag har i handen och tar mig hårt i armen. Sen dror han fram en köksstol och sätter sig och vips hur lätt som helst har han drgit ner mig över sitt knä. Jag protesterar med vädjande röst och vill VERKLIGEN INTE ha smisk nu. Tänk dessutom om vår son kommer inrusande. Eller om nån kikar in genom fönstret i vårt radshus. Men mer motstånd vågar jag inte. Känner mig bara som den där lilla flickan som borde ha . . ..

Medveten om att det gäller att passa på den här ensamma stunden låter han för ovanlighetens skull mig behålla jeansen på. det gör han ibland om jag får det såhär impulsivt. Jag hör hur det exploderar av smällar på min tighta
jeansklädda stjärt och eftersom jag bara har string under så gör det nästan lika ont som om den vare naken. Det klatchar högt i köket och jag ligger hjälplös och sprattlar och stirrar ned på nån leksak på köksgolvet. Jag märker att han är riktigt arg och det svider mer än vad det brukar. Jag försöker kväva mina aj aj aaj aaaaaj och hoppas bara att det ska vara över så snabbt som möjligt.

Han gör också processen kortarte än vanligt och när han är färdig har jag inte hunnit börja gråta. När han släpper upp mig nästan studsar jag upp och försöker så snabbt som möjligt komma tillbaka till spisen, som om inget hade hänt. som om jag inte skämdes jättemycket och som om det inte brände och var alldeles svidande varmt efter hans starka handflata på stjärten. Men jag hade fortfarande tillräckligt med stolthet kvar att jag motstod den där frestelsen att gnida mig om baken. Den förnedrande synen skulle han inte få. Inte ett ord mer sas det. inte från honom och definitivt inte från mig. Jag blir nästan helt stum när jag fått smäll.

Hoppades bara att NU DÅ ? Räckte det nu? Både kort utskällning och lite smäll. Nu hade jag väl ändå fått vad jag behövde.?Tänkte bara ; Förlåt mig nu. Jag vet att jag är för slarvig.och oansvarig. Men julen har ju varit så bra mellan oss. Längtade efet förlåtelse, försoning.

Han gick ut i köket och jag stod kvar och skämdes, och FÖRSÖKTE koncentrera mig på matlagningen blandat med
att jag då och då koncentrerade mig på den kännbara tillrättavisningen- den där pulserande brännande varma
svedan i skinkorna och så fick min mors gamla ord återigen rätt.

Samtidigt fanns det en gnagande oro kvar.
Försoningen hade uteblivit. Och den riktiga förlåtelsen i hans famn.
Jag kanske skulle få mer ändå när det var läggdags.

  VIP     VIP    


Tillbaka