Drama i Danderyd, första akten


Emelie kände sig litet uttråkad när hon gick uppför gången till den stora villan i Danderyd. Hon tyckte det var konstigt att hon kunde känna sig uttråkad en av de första vackra sommardagarna på året – men det kanske var för att hon levde ett ovanligt liv för en 25-årig tjej. När hon gifte sig med Andreas förra året, så hade hon aldrig kunnat tänka sig att hon skulle tröttna på det goda liv de levde tack vare hans stora inkomster. En del av hennes vänner hade väl uttryckt tvivel på det förnuftiga i att hon så fort slog ihop sina påsar med en man som var mer än 20 år äldre och nyss hade lagt ett långt äktenskap bakom sig. Men då hade det känts rätt, och Emelie tyckte fortfarande att de hade det väldigt bra – men hon började känna en gnagande oro för att hon inte gjorde särskilt mycket med sitt liv. Hon brukade säga att hon både arbetade och studerade, och försöka göra intryck av att hon var i full gång med en lovande karriär – men i själva verket var studierna inte mer än en kurs på halvfart i engelska vid universitetet som hon skötte ganska dåligt, och arbetet var att hon hjälpte till några rimmar i veckan i en affär på Östermalm som en kompis till henne drev. Hon ljög ganska ofta för Andreas och sa att hon arbetade där, när hon egentligen bara gick i affärer eller fikade med sina vänner.

Nu var hon på väg hem efter en sådan utflykt. Hon såg att Teresa - den filippinska kvinna som arbetade som svart städhjälp, alltiallo och barnflicka några timmar i veckan hos dem (och hos ett antal av grannarna) var i full verksamhet i huset. Att ha hemhjälp var väl inte precis någon nödvändighet i Emelies och Andreas hushåll, men de hade ju råd med det, och det betraktades som normalt i deras omgivning. Att Andreas hade barn fick fungera som förevändning. Det var dels 13-åriga Josephine som huvudsakligen bodde hos dem, och hennes 9-årige lillebror Benjamin, som mest bodde hos sin mamma. Ibland önskade Emelie att det hade varit tvärt om. Hon tyckte att det var lätt att ha att göra med Benjamin, som hon kunde leva ut sin barnsliga sida med – de brukade fnissa och ha kul tillsammans. Josephine, däremot, tyckte Emelie var bortskämd och ouppfostrad. Emelie kände sig alltid ifrågasatt av henne.

Emelie kände sig också en aning illa till mods för att hon hade en känsla av att Teresa hade råkat se när hon kysstes litet i köket med en gäst på en liten bjudning de hade haft i lördags, och Teresa hade arbetat några timmar extra. Det var något ganska oskyldigt tyckte Emelie – hon var lagd för att alltid söka bekräftelse på att män fann henne attraktiv, men det var egentligen inget allvarligt, enligt hennes sätt att se. Att hon var sådan, kanske hade att göra med att hon snarare alltid hade ansetts som söt och sexig än som en klassisk skönhet. I sina sämsta ögonblick så tänkte hon på sig själv som ”en liten rulta”, även om hon mycket väl visste att de flesta män snarare såg på henne som något Renée Zellweger-aktigt. Hon var inte så lång, och hon hade litet extra underhudsfett, vilket gjorde att hon såg mjuk och feminin ut. Hon var litet bred om ändan, och hon misstänkte att just det hade gjort speciellt intryck på Andreas när de träffades. Inte så att hennes rumpa var flabbig, men den var ganska stor i förhållande till resten av henne, det var hon klart medveten om – det var den sortens häck som var som allra bäst i jeans, brukade hennes bästa väninna säga.

Sådär helt oskyldigt hade ändå inte det där kyssandet i köket varit – mannen som kysste henne hade smekt hennes bröst också, som var ganska lätt åtkomliga eftersom Emelie hade en urringad top och en behå med bara halvkupor under. Emelie var litet nojig för att kanske ha blivit iakttagen av ”tjänstefolket” i en sådan situation.

Nu tänkte i alla fall Emelie skapa bättre stämning hemma genom att laga en god hemlagad middag till hela den lilla familjen. Josephine var inte intresserad av det. Hon försvann inom en minut efter det att Emelie kommit in.

”Vart ska du?”
”Ut”

”Men när kommer du hem? Jag tänkte laga mat till oss allihop..”
”Jag vill inte ha. Du kan väl ändå inte laga mat? Allt du försöker laga smakar apa. Hejdå!”

Och så slog hon igen dörren.

Emelie bestämde sig för att be Teresa sätta sig och prata en liten stund. Hon berättade lite om sina bekymmer för Josephine. Teresa var litet butter (som hon ofta var), men lyssnade på Emelies långa tirad, och hummade instämmande.

”Om hon bodde i Filippinerna, hon skulle bli, vad heter det, smiskad på sin stjärt om hon sådana saker sade till vuxen människa”, sa Teresa till slut.

Emelie fnissade till. ”Säger du det?”

”Ja, om hon var min flicka, jag skulle smiska på hennes stjärt utan trosor på, så hon slutar säga så”, sa Teresa.

Teresas yttrande skapade en massa bilder i Emelies huvud. Det var faktiskt ganska lätt att tänka sig den stadiga och kraftiga Teresa dra ner den späda Josephine över sitt knä.

Emelie kunde nästan höra Josephines indignerade protester ner hennes trosor drogs ner, och klatschandet av Teresas grova handflata på hennes skinkor. Tanken på detta var egendomligt tilltalande. Emelie kunde se sig själv som belåten åskådare. Josephine skulle sprattla, sparka och hojta, men lova att inte vara olydig mera när hennes stjärt började svida och se ordentligt röd ut.


Och tänk att ha något att säga till Josephine om hon inte gjorde som Emelie sa! Något som verkligen skulle ta skruv. ”Nu har du varit så olydig att jag tror vi får be Teresa att ge dig lite smisk på stjärten igen” Emelie fick en speciell känsla i maggropen, när hon tänkte på att säga sådana saker.

Tänk om det verkligen vore möjligt?

Emelie fnissade igen. ”Teresa, skulle inte du kunna göra det? Ge Josephine smisk, menar jag? Hon skulle verkligen behöva det”

Teresa sa: ”Jag inte vet. Det är inte lagligt i Sverige, nej?”

”Nej – men du är ju själv inte här lagligt. Vi skulle ju hjälpa dig, och inte säga något till någon, förstår du väl. Snälla Teresa, det kan du väl göra?”, sa Emelie.

”Tja...”, började Teresa

”Snälla, snälla du”, fortsatte Emelie ivrigt. ”Det skulle vara till så stor hjälp för mig som ny i familjen”

Hon insåg att det kanske var ett misstag att fästa Teresas uppmärksamhet på hennes ställning som ’plastmamma’ när Teresa svarade:

”Jag vet inte, i alla fall. Jag måste fråga Andreas, som är pappan”.

Litet senare kom Andreas hem, och Emelie märkte att han och Teresa drog sig avsides för att prata om något medan hon själv svarade i telefon strax innan Teresa gick för dagen.

Emelie och Andreas åt maten som Emelie hade lagat. Emelie försökte prata om vad som hade hänt under dagen, men Andreas verkade litet tankfull och butter.

Efter maten gick Andreas och såg på TV. Emelie hade ingen lust att plocka undan disken med detsamma, utan satt kvar på sin köksstol och försökte lösa färdigt ett svårt Sudoku i tidningen. När Sportnytt var slut kom Andreas ut till henne i köket.

Han sa: ”Jag hörde att du hade pratat lite uppfostran med Teresa?”

”Jaså, sa hon det? Vad tycker du? Borde vi inte prova hennes idé – ibland tror jag de är mycket klokare om såna saker på andra ställen, än vad vi är i Sverige”, sa Emelie entusiastiskt.

”Att ge Josephine handgripliga bestraffningar? Är du inte klok? Varenda expert på barnuppfostran tycker att det är helt fel, och...”

”Äsch, när har någonsin experter haft rätt om något? Är man bortskämd och olydig kan det väl vara helt rätt att man får litet smisk på stjärten – det har ju alltid funkat förr”, sa Emelie och försökte låta säkrare på sin sak än hon egentligen kände sig. Hon ville verkligen få pröva den idé hon hade fått i huvudet.

”Tja, det kan du väl ha rätt i, på sätt och vis. Men det är ju inte ens lagligt. Har du tänkt på det?”

”Men om vi lät Teresa göra det? Det skulle säkert funka. Snälla, vi kan väl prova i alla fall? En gång, åtminstone? Om Josephine får smisk enbart med handen – men på bara stjärten - så blir det nog precis lagom som en liten tankeställare för henne”, vädjade Emelie.

”Fattar du inte att min kära exfru skulle gå till polisen som ett skott, om hon fick höra talas om något sånt, alldeles bortsett från att jag själv tycker att det är en vansinnig idé”, sa Andreas otåligt.

”Öhh, det tänkte jag väl inte så noga på...men, men det är väl ingen som vill gå till polisen med sånt”, sa Emelie.

”Nej, du tänker väl inte alltid så noga? Det är ett annat litet problem vi har. Men Teresa hade en del annat spännande att säga om sedvänjor på Filippinerna”, fortsatte Andreas

”Jaså, vad kan det vara, då?” sa Emelie intresserat. Hon undrade litet varför Andreas inte satte sig, utan stod tätt intill henne och pratade, men hon var glad över att hans buttra attityd från middagen verkade vara borta. Han verkade i och för sig inte riktigt som vanligt nu heller, men riktigt vad för slags humör han var på kunde Emelie inte säga.

”Jo, hon sa att det inte var helt ovanligt på Filippinerna att inte bara barn, utan också unga fruar kunde få smisk, ibland – av sin man”

”Ha-ha, vad kul – unga fruar... som, som får... Av sin MAN! Tror du att det faktiskt händer?”

”Jadå, Teresas lillasyster, som är 25 som du brukar få det av sin man några gånger varje år”, sa hon.

”Ti-hii....”, började Emelie, som höll på att bubbla över av frågor hon skulle vilja ställa om det. Sedan kände hon att Andreas drog henne i båda armarna. ”Vad gör du?”, undrade hon, samtidigt som hon märkte att hon redan stod upp, och att han snabbt satte sig på stolen som hon just lämnat.

”Bra att du tycker det är så kul, för nu ska vi prova om det inte kan vara bra för svenska unga fruar att få smisk, också”

”VAD? Unga sv,,, Du, du menar...mig? Det kan man inte. Släpp mig genast!”, hojtade Emelie.

Men hon kände hur hon med ett fast grepp i båda armarna blev dragen nedåt, och hamnade slarvigt placerad över Andreas ben, som han höll lite isär för att ta emot henne. Emelie försökte rulla runt för att slippa ha sin ända i vädret. Det stoppades med genom att Andreas arm kopplade ett stadigt grepp om hennes midja. När Emelie märkte att hon inte kom någonvart med fysiskt motstånd, så återgick hon till muntliga vädjanden och hotelser:

”Du får inte slå mig! Jag lämnar dig! Jag anmäler dig för misshandel!”

”Är man bortskämd och olydig kan det väl vara helt rätt att man får litet smisk på stjärten – det har ju alltid funkat förr”, sa Andreas med en röst som andades belåtenhet över att han fått till något så välformulerat.

Emelie kom av sig när hon hörde sina egna ord som alldeles nyss uttalat bli ordagrant citerade. Medan hon gapade av förvåning och sökte ord, så passade Andreas på att helt dra upp hennes kjol, som redan åkt upp en bit när hon blev lagd över knäet. Han slätade prydligt till den mot hennes rygg.

”Ja – barn, kanske. Men inte, inte....vuxna kvinnor!” försökte Emelie.

”Vi kan väl prova, i alla fall? Åtminstone en gång - det har ju funkat förr, i alla fall på Filippinerna”

Samtidigt började Andreas gå från ord till handling, och lugnt och bestämt ge sin unga fru smisk. Emelie hade väntat sig (om hon hade väntat sig något alls) att den första klatschen skulle kännas mest som en kraftig klapp, och att det skulle finnas tid att reagera. Hon var helt oförberedd på den serie kraftiga klatschar som förvånansvärt snabbt fick hennes stjärt att svida – och bli varm. Emelie kände sig som om hon satt sig på en kamin. Och hela tiden fortsatte de att landa. Hennes skinkor var tillräckligt stora för att Andreas hand inte skulle räcka helt över en av dem (och han hade ändå ganska stora händer).. Därför smiskade han henne mest på en stjärthalva i taget, med rejäl snärt i varje klatsch, och med handen lätt kupad, så att handen liksom fick litet grepp om en bra bit av hennes mjuka hull varje gång. Det fanns ingen tid att tänka, och Emelie kunde inte heller bestämma sig för om hon skulle säga något om hur smisket kändes, eller om hon skulle fortsätta argumentera för att hon inte skulle ha det. En stund låg hon bara med öppen mun och uppspärrade ögon och lyssnade på ljudet, och kände svedan. Till slut drog hon in en massa luft och sa:

”Aajj – vadå funkat på Filippinerna. Släpp mig! Och jag är inte bortskämd och o-olydig, so-om o-o-m det skulle ha betydelse - Oooh”

”Inte?

”Vem är det som handlar kläder för tusentals kronor i veckan, här, och försöker gömma kontoutdragen? Vem är det som står och kysser andra män i ett mörkt hörn i köket, och låter ta henne på brösten?”

Emelie kom av sig igen och kände att hon råkade på defensiven igen, när hon insåg att Andreas visste om den lilla incidenten i lördags.

”Ooohh – det, det var inte meningen. Jag kan (ooh) förstå att du är upprörd, men, men kan vi inte prata o-om det som vuxna människo-or?”

Andreas svarade inte på det med detsamma, utan fortsatte bara att metodiskt lyfta sin arm till ungefär axelhöjd, och dra ner den i en fast och jämn rytm. Emelie började bli verkligt angelägen om att det skulle ta slut. I början hade hon haft något slags tanke om att hon skulle ha litet nytta av att ha så pass bra med ”stoppning”, men hon insåg nu hur fullständigt fel tänkt det var: Hela känseln fanns ju i hennes hud, och det spelade inte den minsta roll hur väl bolstrad hon var under den.

”Snälla, vi kan väl prata, SNÄLLA! Oooohhh – det går ju inte att prata så här!”

Andreas slutade smiska henne. Emelie tyckte att det var skönt att han hade tagit sitt förnuft till fånga till slut, och reste sig upp. Hennes (uppenbarligen av tillfälligt vansinne drabbade...) man lät henne göra det, men behöll ett stadigt grepp med ena armen om hennes midja.

”Jag tänkte att mest jag skulle prata, och du skulle lyssna som omväxling. Och så ska du få litet mera smisk under tiden, men först ska du få ta av dig trosorna”

Emelie kände hans båda händer snabbt vandra upp längs hennes ben på insidan av kjolen och gripa tag i överkanten på hennes boxertrosor på varje sida. Hon kom ihåg sin tidigare fantasi om hur Josephine skulle ha sett ut i det ögonblicket, och greps av fullkomlig panik vid tanken på att själv ligga över knäet och få smisk på bara stjärten som en liten flicka.

”Nej, NEJ, låt bli mina….”

Längre hann hon inte innan hon kände trosorna resa söderut nedför benen i hög hastighet. När de hunnit till knäna, föll de av sig själva resten av vägen till golvet. Emelie hann precis bli medveten om känslan av kallt vinddrag innanför kjolen, innan hon blev lagd tillbaka över knäet igen.

Hon fortsatte att ropa ut indignerade protester medan Andreas omsorgsfullt lade henne tillrätta, och drog upp hennes kjol så att den återigen låg uppvikt mot Emelies rygg.

Medan hon gapade och fäktade för att försöka komma loss, så märkte hon med lätt förvåning att Andreas bara höll henne fast – inget annat hände. När Emelie gjorde en liten paus för att hämta andan, så sa han:

”Varför tycker du det är så farligt att få smisk på bara stjärten ? Det tyckte du ju att Josephine borde få. Hur tänkte du då?”

Just när han sa det lät han handen falla igen, och sedan återtog den genast en stadig rytm, men där det var omöjligt att förutse på vilken av Emelies nu helt exponerade stjärthalvor den skulle landa.

Emelie rodnade så att hon kunde känna hur det hettade i ansiktet vid tanken på hur det måste se ut. Hon märkte också att det hade blivit ännu svårare att prata medan hon fick smisk, eftersom hon nu låg bättre lagd tillrätta, med huvudet långt ner och den rundade aktern högt i vädret. Hon gjorde i alla fall ett tappert försök:

”Vad, Jo-o-sephine? Att jag tyckte att ho-o-on skulle få på bara…. ooohh…det är ju så man gör? Det, det har man väl oooohh alltid gjo-o-ort på ba-arn?

”Just precis, och du är en ung fru som också får smisk på bara stjärten, nu ”

Emelie var mycket medveten om detta. Det förändrade ljudet i varje klatsch påminde henne om den nesliga situation hon befann sig i, samtidigt som svedan och hettan från tidigare fort återkom, och ännu värre. Andreas läxade upp henne en del om slöseri, och i synnerhet om det olämpliga i att en gift kvinna kysstes och hånglade med andra män. Emelie kom inte på något att svara på det. Hon märkte till sin fasa att hon hade gråten i halsen – mer av harm och förödmjukelse, än för att det sved så i hennes stjärt, även om det också bidrog.

Just när hon hade kommit till den punkten, frågade Andreas:

”Lovar du att aldrig göra så mer?”, samtidigt som han gav Emelie ett antal extra snabba klatschar .

Emelies svar blev: ”Ja, ja – lo-o-var det. BUU-UH-UHHHH!
När Andreas hörde det, släppte han upp henne, och såg belåtet på när Emelie frenetiskt började gnida sina röda skinkor med båda händerna.

Hon hade precis hunnit återfå fattningen tillräckligt för att börja tänka ut protester och krav på att något sådant här oacceptabelt beteende aldrig skulle upprepas, när ytterdörren hördes slå igen en trappa ner, och Josephines röst som hojtade: ”Hallå, nån hemma?”

Emelie fick brått att plocka upp sina trosor från golvet och rusa in i badrummet. Hon överlät glatt till Andreas ett ensam välkomna sin dotter.
När Emelie och Andreas äntligen blev lämnade ensamma senare på kvällen, ville Emelie gärna diskutera det oerhörda som hänt men kunde inte riktigt komma på hur hon skulle börja eftersom hon blev så generad så fort hon tänkte på saken. Till slut slog hon sig till ro med att det var bättre att ta upp saken någon kväll när Josephine var helt ute ur huset, så att hon och Andreas kunde prata i lugn och ro.

Nästa dag var Andreas på tjänsteresa hela dagen och kom hem jättesent när Emelie redan sov. Dagen därpå kom han hem och gav helt överraskande Emelie en underbar diamantring. Det var precis den sortens föremål som hon älskade att få – en sak som fick henne att känna sig som en speciell och utvald kvinna. När hon frågade varför nu detta, helt plötsligt? så svarade han att enda anledningen var att hon var så söt och underbar. Emelie satte extra värde på att han sa en sån sak i Josephines närvaro.

När de hade lagt sig den kvällen, så kom Andreas över till hennes sänghalva. Emelie hade tänkt en del på en sådan eventualitet, och föresatt sig att hon stolt skulle avvisa alla närmanden tills hon fick en högtidlig ursäkt för den kränkning hon utsatts för. Nu var hon så glad över den oväntade gåvan, och hon hade av och till varit ganska upphetsad sedan incidenten med den andre mannen på bjudningen – en känsla som egendomligt nog hade förstärkts när hon fick smisk. Så det fick bli en stunds glad och uppsluppen älskog utan prat om något ovidkommande. Det blev väl nya tillfällen, tänkte Emelie.

Sedan var Emelie själv tvungen att resa bort två dagar för att hjälpa sin mamma att flytta. När hon kom hem fanns bara Teresa i huset. Efter en stund började Emelie prata litet med henne.

Emelie var ju klart medveten om vilken roll Teresa spelat i det konstiga händelseförlopp hon varit med i, men hade på något sätt inte tänkt igenom alla implikationer det hade. Nu kom de i alla fall att prata om Josephine (som var hemma hos sin mamma i några dagar).
Teresa tyckte att Emelie inte behövde oroa sig så mycket för henne:

”Det blir nog bra med henne, även om herrn i huset bestämde att det inte var flickan som behövde smisk, utan frun”

Emelie blev alldeles blodröd i ansiktet, när innebörden av det Teresa sa stod klar för henne.

”Va-va-vad? Ha-har Andreas sagt att jag f…, att ha-han gav…att, att?

Med hjälp av vad som kändes som den sista luften i lungorna lyckades Emelie ta sig samman:

”Teresa, jag måste tyvärr säga att du har arbetat färdigt här. Gå med detsamma. Lägg en lapp i brevlådan om vad vi är skyldiga dig. Jag vill aldrig se dig mer”.

Teresa såg tvivlande ut, men gjorde klart det hon sysslade med, och gick sedan som Emelie hade bett om. Emelie höll hus i köket och försökte djupandas, medan hon planerade det mottagande Andreas skulle få.

En liten stund efter att Teresa gått, kom mycket riktigt Andreas hem. Han kom genast in till Emelie i köket, och sa:

” Teresa ringde mig på mobilen och sa något konstigt om att du avskedat henne, men sedan bröts förbindelsen”

”Ja, vad tror du? När du talar om för henne att jag…att du….det där som hände, förut? Du, din…”

Emelie flög på sin man och försökte klösa honom i ansiktet. Det var inget större besvär för honom att fånga in hennes armar, och sedan höll han henne tätt intill sig medan han lugnt sa:

”Att du fick smisk? Tja, jag var ju tvungen att tala om för henne att det inte blev något av med din idé med Josephine, och då passade jag på att tacka henne för tipset. Jag tänkte förresten att hon skulle hjälpa mig lite att hålla reda på vad du har för dig om dagarna, så att jag vet när du behöver få smisk på stjärten igen. ”

”När jag behöver…. !! Andreas, det där ska aldrig hända igen. Aldrig!”

Andreas knäppte snabbt och skickligt upp Emelies jeans, och fortsatte lugnt: ”Åjo det tror jag nog”

Emelie kände hur all hennes beslutsamhet och kampvilja rann iväg när den mötte hans egendomliga lugn. ”Var får han sitt lugn ifrån?”. tänkte hon.

”D-du menar ….nu. Åh nej, du!”

Emelie försökte slita sig och springa iväg, men just då ryckte han ner hennes jeans en bra bit på låren, och det begränsade hennes rörelsefrihet radikalt. Sedan upptäckte Emelie att hon tittade på köksmattan på ett avstånd av knappa två decimeter, och att hennes trosor fick följa efter jeansen ner på låren.

Sedan tittade Emelie länge på köksmattans välbekanta mönster innan hon gjorde någon ny upptäckt. Den var att när hon fått så mycket smisk att hon inte kunde låta bli att skruva och vrida på sig hela tiden, och hon börjat sparka så mycket att hennes ut-och invända jeans piskade köksgolvet bakom henne som en vimpel i storm – då blev det plötsligt mycket lättare att nå en förhandlingslösning. De enades i stort sett på Andreas villkor som var att Teresa skulle komma tillbaka, att Emelie skulle inse att hon för sin del inte hade något att klaga om, och att i försöksverksamheten med ung fru som fick smisk skulle bedömas som lyckad, och fortsätta på obestämd tid.


”JAAA- AH, Ja-aag förståår. BUUUU-UHHH, BUH-UUUHUHHHH!”, blev Emelies slutreplik.

Men sedan var han så snäll, och satte henne i sitt knä, fortfarande med stjärten bar, och han satte henne så att hennes ben fick stöd av hans, men så hennes stackars stjärt var i den fria luften och fick litet underbar svalka, medan han kysste bort hennes tårar. Sedan hjälpte henne att ta av jeansen helt, och bar henne hela vägen till sängen, och där smekte han henne överallt, och det kändes så underbart. Emelie kunde inte förstå hur hennes kropp kunde förråda hennes hjärna så?

Nästa gång som Teresa var tillbaka och arbetade hos dem, rodnade Emelie som en pion hela tiden, och kunde knappt prata med sitt ”hembiträde”, men det fanns en sak som hon var alldeles tvungen att ta upp:

”Jo, Teresa, ööh – du säger väl inget till någon – någon av de andra du arbetar hos t ex – om att, att jag fick....smisk?

Emelie kände att hon faktiskt kunde lita på Teresa när hon sa: ”Det jag aldrig skulle göra. Bara lugn. Så gör man aldrig om man har situation som min”

Teresa la till riktigt vänligt: ”Få stjärten smiskad, inget problem. Andreas snäll pappa, god man. Han kommer göra lagom, som min systers man” Emelie kunde bara nicka lätt till svar på det.

Sedan log Teresa när hon märkte hur intresserad den yngre kvinnan blev, och hur hon ställde en massa frågor för att hon inte verkade kunna låta bli:

”Hur ofta får din syster....det? Och hur länge? Får, får hon...ha sina trosor på sig? Hur bor de? Kan någon höra när hon, när hon får....smisk?

Teresa svarade så gott hon kunde, och när hon la till: ”Om min syster riktigt olydig, hon får bara stjärten smiskad med sin hårborste”, såg hon hur Emelie lade båda händerna på sin stjärt och flämtade till litet.

Sedan sa Emelie: Teresa, du säger väl inget om, om det här till Josephine eller Benjamin, heller?

”Jag inget säger till dem heller. Men det blir nog svårt att hålla hemligt sådan sak i huset, även om det är stort”, sa Teresa litet högtidligt.


  VIP     VIP

Tillbaka