Breven till tant Eva


Stockholm i maj det år som ska bli mitt.

Bästa Fru Tellman!
Det här blir nog det konstigaste brev du fått.
Jag vet inte om du kommer ihåg mig (jag säger du, om det är OK, fast vi sa ”tant” på den tiden)? Jag hette Andersson förr, numer heter jag Carlén. Marianne Andersson. Jag var klasskamrat med din dotter Christina – ja, vi var ”bästisar” under några år på mellanstadiet innan mina föräldrar flyttade sig själva och mig till Karlshamn. Den jag saknade mest var, hur underligt det än låter, dig...


Häromdagen stötte jag på Christina på stan, vi har väl inte setts på nästan 25 år, och blev påmind om någonting jag lagt locket på sedan vi sågs senast, alltså för ett kvartssekel sedan. Vi var kamrater under några år, från 9 till 14 ungefär. Jag var ofta hemma hos er och såg hur ni hade det.


Det var annorlunda på den tiden. Föräldrar var mycket mer upphöjda, avlägsna och stränga. Många av mina kamrater fick smisk när de misskötte sig. Många – men inte jag. Mina föräldrar var ”moderna”.
Jag tyckte om att vara hemma hos er. Tyckte att det var en varm stämning där. Tyckte om det sätt du och Christina relaterade till varandra. Ömsesidig respekt, skulle man kanske säga idag.
Ibland, allt för sällan i min smak, pratade mina flickkamrater om hur deras föräldrar agade dem. De avskydde och fruktade det.


Alla utom din Christina, som bara log när de andra flickorna ondgjorde sig över bestraffningarna de fått utstå. Men hon sa aldrig nåt, berättade inget. Hon var bara tyst – och log lite inåtvänt. Det förbryllade och fascinerade mig redan då – ändå var det någonting i mig, en skamkänsla antagligen, som förhindrade mig att fråga henne om det när vi var ensamma.


Men en gång, en förtrollad eftermiddag strax innan vi flyttade från Stockholm, så fick jag uppleva hur Christina och du hade det. Du kanske kan komma ihåg tillfället du med?
Både Christina och jag hade fått hemanmärkningar. Jag hade ännu inte varit hemma och visat den för mina föräldrar.


Jag såg inget, bara hörde hur du agade Christina inne i vardagsrummet medan jag väntade i hennes rum. Men det var nåt i din lugna men bestämda röst när du kallade ner henne, och när du talade henne igenom bestraffningen, som jag inte kunnat glömma. Det var oerhört spännande och upphetsande att lyssna till klatscharna, Christians gråt och din röst.


Efteråt kom du upp till mig, log vänligt och sa åt mig att gå hem; att jag antagligen hade en egen bestraffning framför mig. Om du bara hade vetat hur mycket jag önskade att du haft rätt! Att även jag skulle få dra ner byxorna och få smisk. Men något sådant hände aldrig. Ingenting hände med mig.
Under åren som gått har jag förstått att många föräldrar faktiskt agade sina barn på den tiden men att du, på något sätt, gjorde det ”bättre” än andra. Och jag har drömt och längtat ända sen dess.
Åren har gått. Jag är numer 38 år. Du 60. (Ja, jag frågade Christina när vi träffades). Mina år med Carlén är över, år som jag framför allt ägnade åt att försöka bli den kvinna jag inte är och aldrig har varit. Nu, de år jag har kvar, tänker jag försöka bli den jag faktiskt är.


Och jag är en kvinna, en flicka, som hela livet längtat efter att få smisk på stjärten – men aldrig någonsin fått det.
Jag har tänkt och tänkt under de år som gått. Tänkt på dig. Tänkt på Christinas tysta leende – och kommit fram till att anledningen till att du ”gjorde det bättre” kanske är att du helt enkelt tyckte om att göra det...
Det är därför jag skriver detta brev. Om jag har fel så... Ja, skammen kommer antagligen att förgöra mig.
Resten orkar jag inte skriva utan hoppas på att du ändå förstår mitt ärende.

Hälsningar
Marianne


Bästa Marianne!
Det var definitivt det ”konstigaste” brev jag fått! Jag blev ganska skakad av att läsa det. Men inte på ett helt oangenämt sätt. Klart att jag kommer ihåg dig. Jag saknade dig med efter att ni flyttat.
Din fråga är, så vitt jag förstår, om jag tyckte om att ge min dotter smisk. Jag har nog aldrig tänkt på smiskandet som nåt jag gillade eller för den delen ogillade. Bara som nåt helt naturligt och nödvändigt, ett självklart sätt att uppfostra barn. Jag blev själv uppfostrad med riset. Det var framförallt min far som pryglade mig när han ansåg att jag gjort mig förtjänt av det. Och det var ganska ofta. Kan inte komma ihåg en enda vecka då riset inte plockades ner från kroken bakom spisen och jag fick följa med honom ner i källaren. Jag avskydde det verkligen, grät och skrek mig hes. Det gjorde fruktansvärt ont! Samtidigt ansåg jag aldrig att han gjorde något fel. Sådan var tidens anda – man fick smaka riset när man misskött sig. Det gällde alla.


Min mamma agade mig ibland men aldrig med riset. Hon hade själv fått det av både sin far och mor. Och hon hade lovat sig själv att aldrig utsätta sina egna barn för samma behandling. Men enligt dåtidens sedvänja så hade både mamma och vi barn bara att lyda husets herre, min pappa. Hennes protester i början av deras äktenskap mot att barnen risades hade han inte brytt sig om. Tvärtom, han hade hotat att ge henne en omgång med ”björken”, som han kallade det, om hon inte slutade tjata. Därefter hade hon slutat protestera men när det var hennes tur att aga oss så använde hon bara handflatan. Visserligen på våra nakna bakar, och nog sved även den behandlingen som eld men det var ändå ljusår från björkrisets utstuderade tortyr.


När jag så fick en egen dotter så var jag övertygad om att risbastun är misshandel. Samtidigt var jag lika säker på att hon skulle smiskas när hon misskötte sig. Att inte göra det föll mig aldrig in! Så precis som mamma brukade jag dra ner byxorna på Christina, lägga upp henne med bar stjärt över mitt knä och smiska hennes skinkor tills de blev röda och varma. Bara vid ett enda tillfälle har jag diskuterat denna bestraffningsmetod med en jämnårig väninna som också smiskade sina döttrar. Av hennes reaktion förstod jag att mitt ”sätt” hade kommit att betraktas som lika grymt som min fars risande en gång hade varit. Hennes flickor fick på sin höjd några klatschar när de varit olydiga. Det fick mig att skämmas oerhört. Och den skammen har plågat mig allt sedan dess.


Ända tills ditt brev damp ner häromdagen. Jag kanske inte behandlat Christina så grymt när allt kommer omkring. Ditt sätt att beskriva henne som lugn och trygg – inte trots mitt smiskande, utan t o m tack vare det, kom som en befrielse. Kanske kommer jag, tack vare dig, att någon dag kunna prata med Christina om det. Till den dagen kommer, om den någonsin gör det, tjänar ditt fina brev som en hoppfullt ljuslåga.
Tyckte jag om det? Jag har rådbråkat mitt inre. Ditt brev, som är så naket och utelämnande, kräver ett ärligt svar. Det – åtminstone – har du gjort dig förtjänt av.


Tyckte jag om det… Ja, jag gjorde nog det. Jag rodnar faktiskt när jag skriver det – men nog måste jag ha gillat att smiska henne (även om jag aldrig tänkte sådana tankar då) annars skulle jag knappast ha gjort det så ofta, för sådana bagateller som det ibland rörde sig om, och så grundligt… Jag tänkte aldrig tanken då, som sagt, men en sak är säker: jag saknade dessa stunder efter att Christina flyttat hemifrån. Under åren som gått så har jag vid otaliga tillfällen känt det där som man brukar kalla att ”det kliar i fingrarna” när jag träffat henne. Än idag, trots att hon nu är 38, precis som du, så tycker jag att det finns tillfällen då hon borde få lägga sig över mammas knä med nerdragna byxor…


Jag vet att hon vid åtminstone några tillfällen agat sina egna barn – en pojke och en flicka – men att hon skämts förfärligt efteråt. Det gjorde aldrig jag. Och definitivt aldrig min pappa, hennes morfar. Han, och även jag, såg det som vår skyldighet att daska lite vett i ungarna. Kanske beror Christinas skamsenhet mest på den rådande lagstiftningen? Någon gång ska jag nog försöka tala med henne om det med.
Ja, min underbara lilla, nu stora Marianne, jag ska vara lika skoningslöst ärlig som du: Ja, jag tyckte om det!
Och ja – jag har saknat det (alldeles förfärligt mycket, om sanningen ska fram).
Och skulle jag vilja göra det igen, vilket kanske var din andra fråga, den du inte orkade uttala. Svaret är: jag vet inte. Inte idag. Tanken är alldeles för ny för mig.
Men en sak vet jag bestämt – du får inte du:a mig. Det passar sig inte.

Allt gott!
Din ”Tant Eva”


Kära Tant Eva!
Det känns genant men härligt att skriva så – ”tant”. Hoppas jag har mod att kalla tant det om vi träffas någon gång…

Tack för brevsvaret. Dagarna jag väntade var nog de längsta i mitt liv. Tror aldrig jag varit så nervös. Efter att jag skickat brevet så förbannade jag mig själv minst en miljon gången. Tants ärliga och förstående svar var något jag inte knappt vågat drömma om!


Frågorna hopar sig i mig efter att jag läst ert brev. Jag har ju aldrig haft någon att prata med vad gäller detta. Har helt enkelt inte vågat visa mitt intresse för någon. Men nu, när ljuset faller på mitt rätta jag, så bubblar det i mig! Snälla tant Eva – får jag bli naiv, nyfiken, frågvis och ivrig? Får jag fråga tant om allt det där jag alltid velat veta? Säg åt mig om jag går för långt, själv vet jag inte längre var gränsen går. Jag känner bara till en gräns – den som inte tillåter någonting,,

,
Här kommer dom! Osorterat, bara i den ordning de flyger förbi mitt medvetande:
Varför källaren? Varför gav tants pappa bara ris i källaren? Var det likadant när mamma smiskade, att det skedde i källaren?
Var det alltid på bar stjärt?
I sådana fall – vem drog ner byxorna?
Skamvrå? Fanns det någon sådan?
Fick Christina alltid smisk på bara stjärten?
Stå i skamvrå? Hade tant andra bestraffningsmetoder än smisket?

Det gör mig ont att tant plågats av skamkänslor. Jag vet allt om sådana, tro mig, speciellt när det gäller smisk på stjärten. Jag har faktiskt mycket svårt att tro att Christina blev ”grymt” behandlad under sin uppväxt. Hon var den lugnaste, tryggaste och mest ”hemkära” av alla mina vänner. Hon talade alltid med stor värme om sin mamma och tycktes ibland föredra att gå hem istället för att vara med oss andra. Det är för mig helt otänkbart att hon upplevde sig kuvad eller misshandlad. Tvärtom! Jag tror, nej jag är övertygad om, att Christina var ett mycket lyckligt barn.(Kanske var det just för att hon fick smisk som hon var lycklig? I mitt förvirrade tillstånd är det helt självklart; jag fick aldrig ens en klatsch och jag var mycket olycklig…)
Och så det sista frågan (för den här gången – för det blir väl fler chanser, snälla tant?): hur gammal var Christina när hon fick smisk sista gången?
Nu kommer jag att skämmas och förtvivla tills tants svar kommer. Men det här gången tvekar jag inte att skicka mitt brev, jag inser att det här är en livlina för mig. Snälla dra in mig!

Hjärtliga hälsningar
Marianne


Kära Marianne!
Oj så frågvis du är! Men jag har skyndat mig att skriva detta så att du inte ska förgås av otålighet. Och jag ska försöka besvara dina frågar så gott jag kan, jag litar på att vårt utbyte av tankar kring detta ämne, som är så förbjudet för dig (och kanske även för mig, det beror på vart detta leder) stannar mellan oss! Men det är väl ganska självklart, inte sant?


Dessutom har jag alltid föredragit nyfikna, frågvisa flickor framför de likgiltiga och oberörda. Tänk så tråkigt att gå genom livet utan att bli fascinerad, berörd eller hänförd av någonting! Jag tror att din hänfördhet inför stjärtsmiskandet, som verkar hålla på att gå över i besatthet, kommer att svalna betydligt om du får chans att bubbla över ett tag. Så, gärna frågvis men aldrig näsvis! Det tycker jag inte om hos flickor!


I mitt föräldrahem fick vi alltid smisk på bara skinnet. Ibland kanske en dask utanpå kjoltyget på väg mot källaren eller i väntan på att tillfälle skulle ges att aga på riktigt. Jag vet inte riktigt varför vi alltid skulle vara nakna på underkroppen? Jo, med pappas risande förstår jag. Ett björkris skulle knappast kännas utanpå kläderna, På bar stjärt däremot! Aj aj aj. Varför mamma alltid drog ner underbyxorna på oss är inte lika självklart. (Ja, det var alltid hon, eller han, som drog ner. Vi flickor fick dra upp kjolen själva, samla den runt midjan och vänta på att mamma eller pappa drog ner byxorna.) Jag tror helt enkelt att det var en del av bestraffningen, att behöva utelämna sina mest intima kroppsdelar på det viset.


Källaren? Jag tror att det berodde på att vi bodde i ett mycket litet hus, i en del av staden där husen låg mycket nära varandra. Källaren var det enda del av huset där våra skrik inte skulle höras över hela grannskapet. Mamma tog oss dit av gammal vana, tror jag. Det hände visserligen att hon gav oss smisk i köket någon gång. Men å andra sidan, ljudet av en modershand mot en dotters nakna stjärt och flickans dämpade gråt var inget obekant ljud på den tiden. Man hörde ofta hur föräldrar agade sina barn. Och färska björkris såldes i fruktaffären, så pappa var långt ifrån den ende föräldern som risade sina barn, ändå tror jag att både han, mamma och vi barn skulle ha skämts om någon annan fått höra hur grundligt han bestraffade sina flickor. Så skammen, min flicka, är inget modernt påfund.


Därför var det självklart för mig att aga Christina på bar stjärt. Jag visste ju inget annat sätt. Som ensamstående mamma, speciellt på den tiden, hade jag ingen att rådfråga, ingen make som eventuellt skulle ha haft andra idéer om Christinas uppfostran. Jag gjorde helt enkelt som min egen mamma gjort med mig.


I mitt föräldrahem fanns ingen skamvrå. I allmänhet fick vi gå och lägga oss efter att vi agats. Men där fanns ju riset! Och det använde ju inte jag i mitt hem. Däremot var jag bekant med skamvrån; vet inte hur många gånger jag såg mina kamrater stå i hörnet för att skämmas. Både hemma hos dem eller i skolan. Ja, det var annorlunda på den tiden! I stort sett varje dag hamnade någon olycklig klasskamrat där. (Vi fick även stryk av lärarna – förståss - när vi inte skötte oss. Men det kan vi behandla någon annan gång.)


Jag kände ett behov av att kunna göra Christinas bestraffningar mer kännbara – men inte med riset (Aldrig riset!) – och införde skamvrån som en rutin i mitt och hennes hem. Oftast fick hon stå där innan. Efteråt ville jag hålla om henne, trösta och smeka. För trots att jag inte använde riset – aldrig riset! – så grät hon förtvivlat när jag var klar med henne.


Vad gäller hennes sista gång, hur gammal hon var… Mm, där går gränsen, min flicka. I alla fall just nu. Allt jag vill säga är att hon var ganska stor. För stor tyckte hon själv. Och minnet från den gången är fortfarande ganska plågsamt för mig. Kanske kan vår brevväxling hjälpa mig att någon gång försonas med vad jag utsatte min älskade dotter för. Vi pratar aldrig om den gången (tja, vi pratar sällan om att jag smiskade henne. När vi gör det så är det mest i form av ytliga skämt.). Vad oss anbelangar är det som om det aldrig har hänt. Och jag vet inte om det är jag eller hon som skäms? Jo, jag vet att jag skäms om hon gör det. Annars inte.


Nog för idag, min lilla vän. Sluta skämmas! Skriv gärna igen, jag uppskattar att få dina brev – inte enbart för att din vackra handstil… Och uppskattar – faktiskt, vilket förvånat mig själv lite grand – att få skriva till dig. Du är inte den enda som aldrig haft någon att dryfta denna aspekt av moder/dotterskap med.


En uppriktig fråga till dig: du skriver att Christina verkade lugn och trygg kanske tack vare mitt sätt att uppfostra henne. Är det en önsketolkning från din sida eller har du nåt belägg för det? Sa eller gjorde Christina någonsin något som fick dig att tro det?

Allt gott!
E


Kära, kära, kära…
Tack för att ni svarar på mina upphettade, besatta, brev. Tack för att ni tar mig på allvar. Tack för att tant så generöst låter mig få ta del av detaljer. Jag kan inte ge ord för vad detta betyder för mig! Det som förr var en pyrande sorg i mitt hjärta har, tack vare att jag fått kontakt med er, blivit till en eld. Jag läser era brev, om och om igen. Och eftersom ni sagt åt mig att sluta skämmas så ska jag bekänna att de fått mig att göra saker med mig själv som fina flickor inte gör. Inte bara en eller två gånger. Eller tre… Men bara på det viset får jag lite svalka så att jag kan sköta mina vardagliga plikter, åtminstone för en timme eller två innan min längtan tvingar mig att ta fram breven igen. Den eld som brinner i hela min kropp skulle aldrig kunna släckas av en mans smekningar. Trots att jag aldrig varit så upphetsad i hela mitt liv så har jag inte minsta längtan efter den vanliga älskogsleken, hur ljuv den än må vara, Jag har aldrig haft ont om uppvaktare, försynen har utrustat mig med ett ganska fördelaktigt utseende tror jag, men idag, igår och imorgon drar jag mig bort från deras inviter. För första gången på länge är jag verkligt tacksam för att jag bor ensam och kan ägna all möjlig tid åt att läsa, fantisera och smeka mig själv. (Jag rodnar när jag skriver det…) Är jag sjuk? Onormal? Pervers? Ja, det är jag! Men idag vill jag tillåta mig att få vara det! Sluta att skämmas, skrev tant sist, och jag lyder

.
Inser i samma stund jag skriver det att lydnaden i sig själv är en del av min längtan. Det är inte bara det fysiska smiskandet jag saknat, inte bara en svidande stjärt jag velat ha (och jag som inte ens vet hur det känns…). Nej, jag har alltid – tror jag – längtat efter att bli ledd, övermannad, betvingad. Inte med rep och kedjor, som jag förstår att vissa människor vill, utan psykologiskt. Jag vill överlämna mig och min vilja till en annan - eller bli tvingad till det. Att bli agad är en del av den processen, det inser jag. Smisk och lydnad hör ihop för mig. Det skulle antagligen vara konstigt med bara en av ingredienserna, Å andra sidan – allra konstigast är att ha levt halva sitt liv utan någon av dem.


Tant ställde en fråga. Om Christina hade sagt något om det smisk hon fick så hade jag kommit ihåg vartenda ord, den saken är säker. Men det gjorde hon aldrig. Inte direkt. Det enda som hände, och som indirekt fick mig att dra dessa slutsatser, var en händelse när vi var tretton år.
Jag försökte, under stor vedermöda, lära mig att röka, precis som många andra av trettonåringar. Naturligtvis skedde det i smyg för alla vuxna. Christina var emellertid helt ointresserad av leken med cigaretterna. Vid ett tillfälle, ett som jag nog aldrig kommer att glömma, såg hon på mig med förakt när jag puffade och hostade bakom uthuset i vår trädgård. Och så sa hon: du borde få ett kok stryk.
Naturligtvis fick det blodet att koka i mina ådror. Jag ville inte avslöja min böjelse för henne – samtidigt ville jag för allt i världen inte släppa det hyperintressanta ämnet.
– Hur då menar du? stammade jag.
– Smisk på stjärten av dina föräldrar, sa hon som om det var den självklaraste saken i världen.
– Som du då? Sa jag och hoppades att hon skulle berätta om det jag var mest nyfiken på.
Men hon bara gav mig en sned blick.
– Du vet, fortsatte jag och satte allt på et kort, jag har aldrig fått smisk. Inte som du…
– Nä, jag vet. Men det skulle göra dig gott.
Hon tänkte efter en stund innan hon tillade:
– Det skulle i alla fall få dig att sluta med det där! Hon fnös föraktfullt mot den stinkande pinnen i min hand.
Till min förtvivlan blev inget mer blev sagt om detta. Inte den dagen och ingen annan dag heller. Men det är mitt bevis för att Christina antagligen var ganska positiv till barnaga.
Att jag själv var det – i övermått – blev uppenbart för mig själv samma eftermiddag. I min ensamhet föreställde jag mig att min mamma ertappat mig rökande och att jag skulle få smisk av henne. Jag spelade upp hela scenen, med dialog och allt, i mitt rum, när Christina gått hem och det fortfarande var en timme kvar till att mina föräldrar skulle komma hem från jobbet. Jag lät mamma skälla strängt. Hon kallade mig ”olydig, stygg flicka” och att hon ”minsann skulle lära mig veta hut”. Så drog jag ner underbyxorna framför min inbillade mamma, lade mig på sängen med stjärten uppskjuten. Från mammas sminkbord hade jag tagit en stor, bred hårborste som jag började slå mot stjärten med. Jag låtsades gråta fast det inte alls gjorde ont och lovade att aldrig göra så igen. Och att bli en lydig, snäll flicka. Det pirrade ljuvligt mellan benen och visst hade jag smekt mig där tidigare, och visst hade det känts skönt tidigare – men den eftermiddagen tog jag ett nytt utvecklingssteg, jag fick orgasm för första gången! Det var en lika överraskande som omtumlande upplevelse – ändå grät jag hejdlöst efteråt. Ingen spelad gråt, som tidigare när jag lekte stygg flicka, utan en gråt som kom ur en nästan bottenlös förtvivlan över att behöva leka det som jag så innerligt gärna ville ha på riktigt

.
Det förebådade hela mitt kommande sexliv; en het flicka, senare kvinna, som flödar av längtan och skrikande får orgasmer på fingrar, egna eller andras, lemmar, stearinljus, grönsaker, dildos och massageapparater. Men som efteråt gråter bittert för att de underbara bilderna som fladdrade genom hjärnan när njutningen var som störst aldrig, aldrig skulle bli verklighet.
En enda fråga idag innan jag avslutar detta brev: talade Christina ur egen erfarenhet den dagen? Hade du smiskat bort hennes rökintresse?

Med värme och tacksamhet
Din Marianne


Kära Marianne!
Ditt senaste brev gör mig både glad och orolig. Jag tror att du ånyo passerat en gräns som jag inte givit klartecken till. Vet inte om jag vill stoppa eller uppmuntra det! Du berättar nu om en annan sida av begreppet ”aga”. Inte den aspekt jag varit beredd att dela med dig, dvs vilka erfarenheter jag gjort som mor och dotter av en numer nästan utdöd uppfostringsmetod, den att smiska eller på annat sätt aga olydiga barn till lydnad. Det du skriver om som ”tvingar” dig att onanera så ofta att du själv skäms över det är något annat. I dig bor en liten oförlöst (ouppfostrad?) flicka som nu kommer fram i kraftiga eruptioner som skakar både dig och den smiskfria verklighet du trots allt måste leva i. Men du är ingen liten flicka, du är en mogen kvinna på 38. Snart medelålders faktiskt. Och jag hör – klart och tydligt - din vädjan att ta dig ”under mina vingars beskydd” eller snarare att göra dig till min ”dotter” och ge dig den uppfostran du inte fick som barn.


Men både du och jag inser att något sådant inte är möjligt. Vi är båda vuxna kvinnor – och du är inte min dotter, jag är definitivt inte din mor. Trots att du vänder dig till mig för råd och hjälp så måste du inse att du i ett viktigt avseende faktiskt är mer erfaren än jag. Du har ju umgåtts med dessa tankar i större delen av ditt liv. Fått de flesta orgasmer med dessa ”bilder”, som du kallar det, i huvudet. Du har längtat så länge, stackare. Men du vet vad du vill! Och det vet inte jag

.
Därför vill jag inte avsluta vår brevväxling ännu – även om det var min första tanke när jag läste ditt senaste brev. Jag blev rädd. Din längtan är tydligt sexuell och jag beundrar din ärlighet mycket. Du ska veta att jag inte har varit lika utelämnande i mina brev till dig, det finns flera skikt i mig som jag ännu inte varit i närheten av att visa dig.
Naturligtvis finns det starka sexuella över- och undertoner i kroppsagan. Även när man ger det till ett barn, det är väl därför vi numer är förbjudna att smiska dem. Som barn kunde jag känna något som liknade upphetsning när mamma skulle ge mig smisk. Inte när hon gjorde det – men innan. Jag fick fjärilar i magen och hetta mellan benen. Men hon gjorde det så grundligt att alla sådana tankar försvann efter att jag lagt mig över hennes knä och hon börjat ge mig stryk. Som vuxen kände jag dessa känslor ännu starkare när jag fostrade Christina. Intimiteten, hennes nakna kropp (ja, jag klädde ofta av henne helt naken), känslan av min nakna hud mot hennes (ja, jag var ibland mer eller mindre naken själv) och den berusande maktkänslan, att jag kunde ta för mig så av hennes kropp - allt det gjorde mig varm och ibland direkt pilsk. Jag smekte mitt eget kön till orgasm fler gånger än jag vill erkänna efter att jag smiskat henne. Bara din ärlighet får mig att erkänna att jag gjorde det överhuvudtaget.
Om du kom hit i den roll du drömmer om så skulle det antagligen inte sluta med att du fick smisk. Jag är bara inte säker på att jag vill vara delaktig i det som sedan, och med största sannolikhet, skulle hända. I stundens hetta skulle jag säkert låta det ske – men efteråt…


Jag är en gammal kvinna, Marianne. Sextio år och har inte varit intim med någon man på över tio år. Aldrig med någon kvinna.


I ett tidigare brev frågar du om jag skulle vilja smiska igen. Och jag har tänkt mycket på det. Sanningen är den att jag mer än gärna skulle vilja lägga min numer vuxna och ganska storvuxna dotter över knät och ge henne en rejäl omgång. Och när jag lagt handen på hjärtat så har jag känt att den tanken verkligen tilltalar mig; att jag definitivt och utan minsta tvekan skulle göra det om möjligheten öppnade sig. Och antagligen skulle jag onanera som en besatt efteråt. Men det skulle ske i enrum och utan Christinas medverkan eller ens vetskap – precis som jag gjorde förr i världen. Tanken att hon på minsta sätt skulle vara sexuellt delaktig är helt främmande för mig. Därför är också den frågan enkel att besvara – ja, jag skulle gärna smiska min dotter igen!
Och därför blir frågan om jag skulle vilja smiska dig betydligt svårare att besvara. Tanken att gå längre med dig är inte främmande – och det skrämmer mig. Jag vet ju hur ett kok stryk skulle göra dig upphetsad, vet hur jag själv skulle känna. Varför skulle vi gå till varsin säng och onanera i enskildhet då? Jag som inte ens vet om jag vill ha en man i min säng längre. En ung och dessutom mycket vacker kvinna? Det känns omöjligt. Vad har jag att erbjuda dig som gengåva för den underbara kropp du ställer till mitt förfogande.


Så jag avslutar detta brev men inte vår brevväxling. Jag är ute på mycket tunn is nu – men är inte helt avvisande. Tanken på att det jag skriver här nedanför om ett mycket speciellt tillfälle då Christina fick smisk, att det kanske kan ge dig en orgasm, är inte helt oangenäm:
Naturligtvis hade jag botat Christina från alla idéer om att röka! Ett år innan ert samtal, när Christina var tolv år, kom hon hem en kväll och luktade rök. Hon försökte ljuga trots att det stank om henne! Det var också en kväll då jag var riktigt sugen på henne (om sanningen ska fram). Jag klädde av henne naken redan i tamburen, ledde henne med ett kraftigt tag om örat upp för trappan till mitt sovrum. Där fick hon stå i skamvrån (vi hade ett bestämt hörn i vartenda av husets rum, det visste du inte!) medan jag klädde av mig. Jag måste ha varit i ungefär samma ålder då som du är nu… Nåväl, jag klädde av mig naken jag med och slank i en tunn morgonrock. Att vara helt naken hade givit flickan fel intryck (eller rätt?). Däremot knöt jag inget skärp om mig utan lät rocken hänga fritt och öppen.


Först fick hon stå mellan mina ben när jag satt på sängkanten. Hon fick vända sidan till och jag klämde fast hennes ben mellan mina lår och så daskade jag henne på låren, både fram och bak. Det är mer smärtsamt att bli smiskad där än på stjärten varför hon började gråta redan innan hon tog plats i den traditionella positionen över mitt knä. Men väl där, när jag kände hennes varma skinn mot den känsliga, nakna huden på mina lårs ovansida, så fylldes jag av en överväldigande berusning. Jag tog mycket god tid på mig. Smiskade och smiskade i evighet kändes det. Jag ville aldrig sluta. Efter en stund både grät och skrek Christina hjärtskärande – men det var som musik för mina öron. Och jag bara fortsatte med oförminskad styrka och energi. Snart var hon illröd från knävecken upp till svanskotan. Först när jag inte kunde se en millimeter flickhud som inte var ilsket rödfärgad så slutade jag. Hon hade då slutat gråta för länge sedan. Sånt kallar jag att ”smiska igenom”, dvs att ge flickan så mycket stryk att alla försvar bryts ner och hon blir lugn fast agan fortsätter. Just den här kvällen hade jag egentligen inte tid att trösta henne – det brann så i mitt kön. Jag behövde verkligen vara ifred. Samtidigt kunde jag inte lämna henne i det skick hon befann sig. I brist på bättre tog jag med mig henne ner i sängen, under täcket, där jag höll henne hårt mot mitt bröst med en arm samtidigt som jag så omärkligt som möjligt smekte mitt kön med andra handen. Jag tyckte att hon somnade och ökade tempot med den fria handen. Snart svepte orgasmen över mig. Jag bet i underläppen för att inte stöna eller skrika av välbehag och försökte spänna kroppen så att jag inte skulle skaka. Men jag kunde inte stoppa en vällustig snyftning som gick över i en skakning som jag bara inte kunde kontrollera. Hela kroppen riste som om jag fått en elektrisk stöt.


Naturligtvis väckte det Christina som lyfte huvudet och tittade sömnigt, undrande på mig. Jag försökte lugna henne genom att stryka över hennes hår med den fria handen – den som alldeles nyss arbetat så febrilt i och runt min slida. Om hon luktat starkt av rök tidigare så var det säkert ingenting mot vad de fingrarna luktade! Christina tog tag i min hand, förde den mot sin näsa och ryckte till. Hon stirrade på mig, mer förvånat än anklagande och somnade sen om med ett ryck. Jag har levt i förhoppningen ända sedan dess att hon gjorde detta i sömnen…
Hoppas du kan göra nåt bra för dig själv med den bilden från min och Christinas ”guldålder”.

Allt gott till dig!

E


Bästa fru T,
Jag har gråtit mycket de senaste dagarna. Tårflödet startade när jag började läsa ert senaste brev. Jag trodde till min förtvivlan att ni blivit arg och tänkte sluta mig ute från ert liv. Det var som alla mina värsta farhågor besannats. Först andra gången jag läste det så började jag förstå vad ni menade – och sen dess har jag gråtit av lättnad och glädje.


Tant läste in mer i mina förtvivlade brev än jag avsåg. Jag hade faktiskt aldrig tänkt så långt som ni. Allt jag drömde och fantiserade om när jag fattade mod att skriva till er var att ni skulle förbarma er över mig och min stjärt. Ger mig det smisk jag längtat efter hela mitt liv, kanske låta mig få stå en stund i skamvrån. Längre än så sträckte sig inte mina fantasier. Inte då… Men nu! Det tant oroar sig för har öppnat en helt ny dimension i min fantasivärld – och den skrämmer mig med. Men är samtidigt oerhört lockande. Det är den ultimata förbjudna fantasin – att mamma både smiskar och smeker! Jag har inte heller haft sex med nån kvinna. Det vore en lögn att påstå att jag aldrig har fantiserat om det – men det har aldrig varit i samband med smisk. Har mer fortsatt den förbjudna tonårsdrömmen om att onanera tillsammans med en väninna (jag tänkte mig ofta Christina i den rollen…) där vi kanske i ”stridens hetta” skulle vidröra varandra på heta, förbjudna ställen. Nej, jag ljuger – smisket fanns med i dessa fantasier, åtminstone under något år efter att jag flyttat från Stockholm, när jag saknade Christina och hennes mamma. Då hände det att jag föreställde mig att Christina och jag blev ertappade av er när vi hade händerna djupt nerstuckna i varandras underbyxor, och att jag fick dela hennes bestraffning. Tänkte ofta att jag skulle få stå med nerdragna byxor och titta på medan ni smiskade Christina och att hon sen skulle skickas i säng innan ni gav mig samma behandling. Ofta kom jag inte längre än till att jag lade mig ner över ert knä innan jag fick orgasm. Jag kunde ju omöjligen föreställa mig hur det skulle vara att verkligen få smisk på stjärten – jag har ju aldrig fått smaka på det. Men situationen, förnedrande och upphetsande, räckte för att jag skulle komma.
Naturligtvis har ni rätt men jag försäkrar att jag inte hade den dolda förhoppningen när jag kontaktade er.
Ja, naturligtvis har ni rätt. Som vuxen kvinna skulle jag antagligen vilja att smiskandet och fostrandet skulle få en mer smeksam förlängning, Speciellt om jag föreställer mig att just ni är den som fostrar mig – attraktivare kvinna än tant har jag aldrig mött. Varken som barn eller nu

.
Naturligtvis skulle jag önska att ni tog hand om min kropp efteråt, och att jag fick skänka er all den njutning jag kan ge. Men – och det är viktigt för mig att poängtera – det är tant som bestämmer! Att få lyda är minst lika viktigt för mig som att bli bestraffad. Och jag tror att jag skulle bli en föredömligt lydig ”flicka”. För mig ligger en enorm frihet i att få göra det – även om det jag blir beordrad att göra är sådant som jag egentligen inte vill. I det här fallet – att bli hemskickad efter att jag fått smisk. Om det är tants önskan så vill jag bara att det ska gälla. Er vilja skulle definitivt vara min lag.

Kära hälsningar
Marianne


Marianne!
Jag börjar bli lite irriterad! Det finns någonting underförstått i dina brev – som om vi redan hade en överenskommelse. Så är det inte! Och jag vill ha din försäkran om att du inte heller tror det!
Jag har i mina brev till dig inte på något sätt sagt mig villig att komma dig till mötes, i varje fall inte fysiskt. Jag har varit villig att dela vissa tankar och erfarenheter, och har tvivels utan haft behållning av att göra det, men inget annat! Jag har inte föreslagit – eller inför dig ens övervägt – att vi skulle träffas. Med eller utan smisk.
Nu tycker jag att du, på ett manipulativt sätt, försöker dra in mig i din alldeles egna föreställningsvärld utan att jag får möjlighet att själv fatta beslut om vad jag vill, eller ens om jag vill något överhuvudtaget, med dig.
Innan vi fortsätter vår korrespondens så vill jag ha det i skrift från dig att du uppfattat situationen rätt!

E

PS:
Hur vet du att jag är en ”attraktiv kvinna”? Det var 25 år sedan vi sågs sist, mycket har hänt på de åren.
DS

Förlåt, förlåt, förlåt, kära Tant Eva!
Förlåt att jag drar iväg. Jag är helt medveten om att tant aldrig förespeglat eller ens antytt att förverkliga mina drömmar. Och jag är oerhört tacksam bara att tant besvarat mina brev. Om inget annat skulle ske så är breven från er det mest underbara som skett mig.
Alltså:
Jag lovar att vara en lydig flicka och alltid göra som tant Eva säger.
Jag lovar att vara en lydig flicka och alltid göra som tant Eva säger.
Jag lovar att vara en lydig flicka och alltid göra som tant Eva säger.
Jag lovar att vara en lydig flicka och alltid göra som tant Eva säger.
Jag lovar att vara en lydig flicka och alltid göra som tant Eva säger.

Kära hälsningar
Marianne

PS:
Det var bara två veckor sen vi sågs…Tant är fortfarande mycket attraktiv.


Marianne!
Nu blir jag rädd.

E


Kära tant Eva!
Förlåt. Jag förstår först efteråt att det låter som om jag förföljer er. Förlåt, det var inte min mening och det är inte heller vad som skedde för två veckor sedan.
Jag var inne i en klädaffär, letade efter nåt plagg som kanske skulle kunna pigga upp mig, när tant plötsligt kom in! Jag kände igen er omedelbart. Visst kunde jag se i ert ansikte att det har gått många år sen sist – men ni var, om möjligt, ännu mer attraktiv i mina ögon. Jag blev överraskad, lite generad men framförallt mycket glad över att se er – och jag log igenkännande och började gå er till mötes. Men tant såg liksom förbi eller igenom mig.
Först blev jag jätteledsen, trodde att ni inte ville kännas vid mig. Men efter ytterligare några sekunder så insåg jag att ni helt enkelt inte kände igen mig. Jag har naturligtvis förändrats enormt mycket under de år som gått. Från 13-årig, lite gänglig snärta till medelålders kvinna. Från råttfärgat hår uppsatt i flätor till kolsvart pagefrisyr. Glasögon till linser. Från 35 till 65 kilo… Klart att ni inte kände igen mig.


Kanske hade jag misstagit mig? Det var kanske inte ni, trots allt. Jag följde efter er på avstånd, in bland underkläderna, där ni köpte en mycket vacker sidenmorgonrock. Hörde hur ni tackade nej till expeditens erbjudande om presentförpackning – eftersom ni skulle ha den själv.


Jag följde efter när ni lämnade butiken, gick några tiotal meter bakom er genom de välkända kvarteren, hela vägen fram till ert hus, detsamma nu som då. Jag hade tänkt ge mig till känna om och när jag fick den slutgiltiga bekräftelsen på att ni verkligen var ni. Men väl där, på den gatan som jag så ofta beträdde på väg till eller från Christina, svek modet mig, Jag tordes helt enkelt inte gå fram och hälsa, Kanske var det bäst så. Ni har ju tydligt markerat att ett eventuellt möte mellan oss ännu är långt borta.
Så, jag såg er av en händelse för två veckor sedan. Men kanske inte av en slump. Jag tror inte på den. Och jag kan försäkra er att ni är vackrare och mer attraktiv nu än när jag kände er som barn.
Ja, jag hoppas att det var den detaljen som skrämde tant… Inte att jag lovade att lyda.

Kära hälsningar
Marianne


Kära Marianne,
Ja, det var den ”detaljen” som skrämde mig. Trodde att du börjat förfölja mig. Förlåt att jag tog i. Att jag uppvisade sån bristande tillit till dig. Men jag blev rädd och i rädslan blir man ibland direkt ond. Jag hoppas du kan förlåta mig?


Och nej, att du lovar att lyda på ett så charmigt och avväpnande sätt skrämmer mig inte alls.
Jag lade inte märke till dig – eller någon annan – den dagen i affären. Om sanningen ska fram så var jag lite nervös och samtidigt upphetsad när jag köpte den där rocken. Som du säkert kommer ihåg från mina brev så hände det att jag klädde mig – enbart – i morgonrock när Christina skulle smiskas. Genom att vara naken under – och kanske inte heller knyta igen rocken – så kunde jag göra situationen mer intim. Jag tyckte om – på ett rakt igenom sensuellt vis, och det skäms jag lite för – att min nakna kropp kom i kontakt med hennes på det viset.
Dina brev har fått mig att, åtminstone i tanken, tillåta mig att återuppleva den situationen; att smiska och fostra en flicka. Och jag kände att jag åtminstone ville skaffa en lämplig morgonrock, inget annat. Men rocken ville jag ha för att kunna sätta den på mig, i min ensamhet, när jag föreställer mig hur en sådan situation skulle kunna bli om det hände igen.


Så jag skämdes nog lite den där dagen du såg mig. Hade en känsla av att det syntes på mig vad jag skulle ha den till. Besynnerligt och irrationellt. Antar att det skulle kännas så om jag gick in i en porrbutik (vilket jag aldrig gjort). En väninna – som gjort det – har beskrivit känslan som en blandning mellan brännande skam och tvingande upphetsning. Där det sistnämnda är starkast.


Men detta bara som en förklaring till att jag inte såg dig – inte som ett bejakande av din önskan. Där är vi ännu inte. Kanske kommer vi aldrig att komma dit heller. Det finns ett flertal stationer på vägen dit som jag först måste passera. Ett av dem är att jag vill ha ett fotografi av dig. När jag tänker på dig så ser jag ju den lilla flickan med glasögon och tofsar i håret. Inte den mogna kvinnan. Vår gemensamma situation skulle både bli enklare att klara ut och betydligt verkligare om jag såg den vuxna Marianne framför mig när jag läser dina brev.


Ett annat delmål, betydligt svårare och som jag kanske aldrig kommer att klara, är att förmå Christina att, ärligt och utan tanke på mina känslor, tala ut om hur det var att ha mig till mamma. Eller snarare, att ha en mamma som agade – och, om rätt ska vara rätt, tog sig friheter. Innan jag genomfört eller genomlevt en sådan konfrontation så kan jag inte ta ställning till om jag vill ha en ”dotter” till – även om hon är vuxen.

Men, som sagt, skicka med ett fotografi nästa gång du skriver.
E

Kära Tant E.
Här är fotografierna. Ja, det blev ett par stycken. Hoppas du tycker om dem. De kom till på ett ganska speciellt sätt. Mer om det senare – jag måste börja med att säga nåt om ditt eventuella samtal med Christina.
Jag hoppas verkligen att ni två kan få den möjligheten även om det kanske känns svårt att idag tänka sig hur det skulle kunna gå till. Om du vill så kan jag prata med henne. Jag menar inte att det på något sätt kan ersätta det samtal ni två ska ha – men jag skulle kunna ”känna på vattnet”, om du förstår vad jag menar? Så att du inte kommer helt oförberedd till ett sådant samtal utan vet, åtminstone lite grann, hur hon tänker.
Jag har, som du säkert förstår, övervägt att göra det ändå. Inte så mycket nuförtiden, efter att jag fått sån underbar kontakt med dig. Men före det, när jag desperat behövde någon att prata med överhuvudtaget. Christina var ju den som låg närmast tillhands. I själva verket var det inte så att jag ”råkade” stöta på henne på stan, som jag skrev i mitt första brev. Jag hade mycket medvetet uppsökt henne för att se om det fanns kvar något av vår gamla förtrolighet, för att se om jag skulle våga öppna mig för henne. Hon hade ju de erfarenheterna som jag saknade… Det var först efter det mötet som tanken slog mig att det borde vara med dig jag pratade, inte i första hand med henne.


Men jag skulle gärna göra det – utan att på något sätt avslöja vår kontakt. Vi växlade telefonnummer när vi sågs och lovade varandra att försöka träffas snart. Nu känns det inte som att jag kan bestämma en sån sak själv. Jag vill göra det du anser vara rätt.


Kanske skulle det vara en möjlighet för oss båda, att jag pratade med Christina? Hon har nog alltid anat mitt intresse, kanske skulle det vara bra för henne att få sina misstankar bekräftade? Och om jag vore du så skulle jag tycka det var ovärderligt att åtminstone ha ett hum om var min dotter stod innan jag utsatte mig för en situation som skulle kunna bli mycket uppslitande och jobbig. Tänk på saken! Jag tar gärna ett sådant initiativ.
Så var det fotografierna… Jag hade inget att skicka när du bad om det. Inget alls. Så jag gick till en liten fotoateljé inte långt härifrån. Det visade sig vara en ung kvinnlig fotograf som drev stället, och det kändes ganska bra. Hon var dessutom helt ensam i affären – ingen annan jobbar där. Jag frågade om hon kunde ta några porträttbilder på mig och hon frågade vad jag skulle ha dom till. Jag blev lite ställd. Förstår inte varför jag var oförberedd på den frågan? Naturligtvis måste en fotograf veta det, på ett ungefär i alla fall. Jag menar, det var ju inget passfoto jag ville ha.


Dom är till en älskare, kläckte jag ur mig, Jaha, svarade hon glatt och ogenerat, då vill du ta nakenbilder alltså!
Nä nä, stammade jag men hon kvittrade glatt: Jo, sånt gillar män!
Då slank det ur mig! Allting – åtminstone nästan… Jag berättade att det snarare var till en älskarinna. Att jag fått kontakt med en äldre kvinna – via en kontaktannons! – som jag gärna ville tillmötesgå. På hennes fråga om vi var lesbiska svarade jag ärligt nej. Att ingen av oss någonsin varit med en annan kvinna – men att båda kände en dragning. Och att jag – antagligen – ville lite mer är ”kvinnan” som skulle få fotografierna.
Det verkade som om hon förstod precis! Jag kände mig inte det minsta generad i hennes sällskap, det var bara ett helt naturligt problem jag hade. Som hon ville – och kunde – hjälpa mig med.
Vi talade ganska länge om vad en kvinna – en som du – skulle vilja se. Hur mycket eller hur lite? Hur nakenhet skulle kunna uppfattas. Skrämmande eller lockande? Talade om vad vi själva skulle vilja se – om vi var dem som bad att få ett fotografi.


Hon visade mig en serie bilder hon tagit på sig själv; allt från mycket sedesamma bilder till direkt pornografiska. Och jag bestämde mig för var på skalan jag ville ligga. Jag tror faktiskt att tant vill se en närbild på mitt ansikte, för att se om ”lilla Marianne” finns kvar. Men jag tror också att du vill se – men aldrig skulle be om det – min kropp. Jag valde mellan att posera i underkläder, bikini, baddräkt, topp less och helt naken. Vi tog bilder i alla varianter, och jag skulle ljuga om jag påstod att det lämnade mig helt oberörd… Men slutligen bestämde jag mig för att skicka baddräktsbilden.


Så här är två bilder; mitt ansikte och min kropp. Hoppas du tycker om dem båda. Nakenbilderna har jag kvar om du skulle vilja se dem med – men jag vågar inte skicka dem utan att du vill det. Jag bad henne dessutom ta en bild på min nakna rumpa – i närbild…


Marie, fotografen, sa nåt tankeväckande när hon såg mig naken, Hon sa att jag skulle låta mitt könshår växa ut, att en äldre kvinna antagligen inte skulle gilla ett rakat sköte. Om hon inte vill leka ”mamma-dotter-leken” förståss.


Det gjorde mig så generad att jag inte kunde prata på flera minuter. Men efter att jag skilt mig från Carlén och vårt trista samliv så har jag börjat raka mitt sköte. Vet egentligen inte varför mer än att jag känner mig sexigare så. Ingen har bett mig göra det. (Carlén skulle ALDRIG göra det! Ibland tvivlade jag på att han överhuvudtaget var intresserad av mitt sköte…)


Nu vet jag inte om jag ska fortsätta raka mig eller inte.
En sak är säker – Marie skulle gärna ställa upp och ge mig lite mer erfarenheter av att älska med en kvinna. Det gjorde hon mycket tydligt innan vi skildes. Hon gav mig sitt hemnummer och sa att hon ”hemsk gärna” skulle lära mig lite ”kvinnokunskap”. Att jag kan ringa när jag vill.
Jag mumlade något, tror jag. Jag både vill och inte vill. I den frågan får tant bestämma.

Kära hälsningar
Marianne

Marianne!
Vad du hittar på! Jag bad om ett fotografi inte en modell-portfölj! Ett passfoto hade räckt. Mer än väl. Kan inte låta bli att undra vad du gör nuförtiden. Arbetar du inte? Det verkar som om du har obegränsat med tid. Och pengar. Bilderna du skickade kan inte ha varit billiga.


Du ställer egentligen två, nej tre frågor. Mina svar måste bli: nja, kanske och varför inte.
Vill jag att du pratar med Christina? Jag både vill och inte vill att du gör det. Nej, jag vill inte att du gör det, om du frågar mig. Men jag önskar att du redan hade gjort det, utan min vetskap eller samtycke – så att du nu kunde berätta om vad min dotter sagt. Ärligt talat – jag vet inte. Inte ännu, vi får återkomma till den frågan.
Vill jag se en nakenbild på dig? Vilken fråga! Vilken fräckhet! Jag har ju bannat dig för din framfusighet, att du går händelserna i förväg! Men du vägrar att lyda! Eller låtsas lyda för att sedan, på detta intrikata vis, smyga in något nytt för att få mitt erotiska intresse. Skäms flicka! Skäms. Och du vinner – för om jag svarar ärligt på frågan om jag vill se en bild av dig naken så måste svaret bli ”ja”. Klart jag vill. Men inte ännu. Du – och jag – får vänta ett tag till. Tills jag vet vad jag egentligen vill.


Skulle jag tillåta att du leker doktor med en annan flicka? Gör vad du vill – du är vuxen. Om jag ertappat Christina tillsammans med en annan flicka, t ex dig, i en sådan situation för 25 år sedan så hade jag nog blivit helt ställd. Tror att jag agat henne för det – men jag vet inte om jag gillat eller ogillat det. Som mor, för 25 år sedan, så hade det varit min skyldighet att bestraffa henne både länge och hårt för nåt sådant. Sexuella handlingar var naturligtvis inte tillåtna för en tonårsflicka. Med en pojke hade det bara varit otillåtet, lite smisk och möjligtvis några dagars utegångsförbud. Jag menar, vi vet ju hur flickor är…
Men med en annan flicka? Fullständigt otänkbart – tr

ots att jag själv, och antagligen de flesta andra kvinnor med, tänkte den tanken ofta som unga. Men min föräldraroll hade tvingat mig till att bli utom mig av upprördhet och direkt fasa. Så nog hade hon fått stryk alltid. Men det hade inte räckt… Antagligen hade jag väl skickat henne till en läkare eller psykolog. Så att hon kunde bli ”botad”.


Men du är ingen ung flicka. Eller min dotter. Och jag är en gammal kvinna som inte längre orkar hyckla. Gör vad du vill. Blanda bara inte in mig i saken. Jag vill definitivt inte att du berättar om det eftersom jag inte är intresserad.
Slutar nu mitt brev. Jag har mycket att göra och denna brevväxling med dig tar faktiskt mer av min tid och uppmärksamhet än vad jag trodde från början. Jag önskar dig lycka till i livet och hoppas att du hittar ett sätt att leva som gör dig hel och lycklig.

Eva


Bästa Fru Tellman,
jag kommer naturligtvis inte att träffa Marie något mer. Dumt av mig att ens överväga den saken.
Jag utgår ifrån att ni känner till att jag träffat Christina ett flertal gånger den senaste månaden. Både med hennes underbara familj och ensam. Det har varit fantastiskt fint att återknyta bekantskapen med henne efter alla dessa år – och jag är hemskt lycklig att allt blivit så bra för henne. Hennes barn är underbara och jag önskar att jag själv varit så klok att välja en man som Håkan. Vi har haft många långa härliga samtal på tu man hand och jag kan försäkra er att jag inte på något sätt avslöjat att ni och jag haft kontakt med varandra.


Jag står nu i valet och kvalet att flytta tillbaks till Karlshamn. Inte för att Carlén är där, snarare trots det, men för att det är den stad jag kallat min i snart tre decennier. Det finns inget som binder mig till Stockholm längre. Samtalen med Christina kommer inte att ge mer än de redan gjort och jag känner instinktivt att hon tycker det samma. Vi har växt ifrån varandra och det finns inget rum för mig i hennes liv.
Kan inte bestämma mig om jag ska flytta tillbaka eller inte. Mycket talar för Karlshamn, väldigt lite talar för Stockholm. Mer än det faktum att Carlén inte bor här.


I ert sista brev frågade ni om arbete och ekonomi. Jag är försörjd och avser att förbli det.

Varma hälsningar
Marianne Andersson


VIP  russ

Tillbaka