En feminist får uppleva systerskap


”Tack för att du kör mig, Louise”, sa Malin, medan Louise lät sin bil glida fram till en lastkaj på baksidan av en fabriksbyggnad. ”Det hade varit jättebesvärligt att ta bussen”

”Det är väl klart att jag gör det när din bil är på verkstad och jag har ett par lediga dagar. Fattade jag rätt att du bara skall in och titta här en sväng, och sedan tillbaka till kontoret?”

”Ja - det här är det där tråkiga uppdraget som jag pratade om. De har haft ett litet personalcafé härinne, med tre kvinnor anställda som gjort jättegoda mackor och smårätter åt de som jobbar härinne. Men nu ryker det i rationaliseringsprogrammet vi har tänkt ut – det blir billigare att köpa in färdiga mackor, och så skall cafeterian bli kontor så att vi spar in lokalyta”, sa Louise

”Men det är ju inte alls lika gott. Och vad händer med dem som jobbar här?”

”Tja, de jobbar sista dagen idag med detta”, sa Malin och låste upp dörren vid lastkajen med ett eget passerkort. ”De är säkert inte här än, men de är inte glada. Två av dem blir omplacerade till städjobb, och den tredje blir övertalig. I morgon ska jag träffa dem för att ’prata ut’ och äta smörgåstårta och sånt. Vi brukar alltid göra någon liten ceremoni av det, men jag kan inte säga att jag ser fram emot denna”, sa Malin.

”Nej, usch vad tråkigt”, sa Louise.

De kom in i ett litet utrymme som var möblerat med en galonklädd tvåsitsig soffa, ett litet bord och några stålrörsstolar. I övrigt fanns där bara en lång arbetsbänk, diskmaskin och en stor kyl och frys.

”Jaha, det här är köket – och de har det nog som personalrum, också. Det är ju ganska trist, men det blir nog bäst att vi håller hus här, ändå. Det är så deprimerande om vi fyra ska sitta ensamma vid ett bord i en nedlagd cafeteria”, sa Malin.

”Du kunde köra mig hit i morgon, också? Kan du hämta mig på eftermiddagen klockan fyra, med? George kommer hem till mig för att se fotbolls-VM, och han glömde nyckeln hem till mig på det där jobbet han var på i Västerås, och får inte tillbaka den förrän på fredag. Han blir inte glad om jag inte är hemma i tid och släpper in honom”

”Han har lovat dig smisk på stjärten igen, menar du”? sa Louise med ett litet fniss.

”Det är inte roligt, Louise! Om George inte får se den matchen från början, så tar han nog fram den där hemska hårborsten som jag fick köpa för några veckor sedan. Det har jag klarat mig från de senaste gångerna – men jag lovar dig, det svider så att du inte kan sitta på hela dagen efteråt”, sa Malin med eftertryck.

”OK, jag ska vara punktlig och rädda din rumpa”, sa Louise glatt.

Just då hördes steg närma sig i cafeterian. Malin blev alldeles blek, och satte ena handen för munnen.

En lång, slank kvinna i 45-årsåldern kom in i köket med bestämda steg.

”Öööhhh, hej, Anna-Lena. D-d-ddet här är min kompis Louise” , sa Malin osäkert. ”Jag t-t-trodde inte det var någon här så här dags”

”Åjo”, sa Anna-Lena. ”Jag är ju ansvarig här, så jag brukar komma före de andra – kom in andra vägen för en kvart sedan. Vi vill ju ordna en bra lunch åt gubbarna sista gången de slipper få plastmackor” Hon hade ett buttert tonfall som stämde dåligt med hennes ganska glada min, tyckte Louise.

”Ja, jag ville bara se hur det såg ut här”, sa Malin. ”Nu skall vi åka och ordna med litet godsaker till i morgon, så skall vi försöka göra en trevlig stund av det, i alla fall. Vi ses då!”

På väg ut till bilen sa Malin till Louise: ”Tror du att hon hörde oss? Usch, vad pinsamt i så fall!”

”Vet inte, men vi pratade nog ganska högt. Du lär väl aldrig få veta hur det kan vara med det”, svarade Louise.

”Nej – efter i morgon så slipper jag ju träffa henne mera. Egentligen verkar hon väl rätt så klyftig och trevlig. Jag har sett henne servera de anställda här, och de verkar verkligen uppskatta henne. Men när jag har pratat med henne har hon varit stenhård, och det kan man väl förstå, på sätt och vis. Förresten måste man väl bli rätt tuff av att jobba på ett sånt här ställe. Det är ganska grabbig stämning i fabriken här”.

Nästa förmiddag var Louise hos Malin klockan tio för att köra henne till den nedlagda cafeterian som hon hade lovat. Malin var kom just ut ur duschen i morgonrock när Louise kom in.

”Hej! Jag har funderat så mycket på vad jag skall ha på mig för att göra rätt intryck på de där stabbiga bageritanterna”, sa Malin. ”De tar säkert på sig blommiga sommarklänningar, och något sånt har ju inte jag. Men jag vill ju markera litet distans, också. Jag tänkte ta de där eleganta knälånga vita byxorna med en kort gul top till. Vad tror du? Det ser väl både somrigt och litet professionellt ut”?

”Det blir säkert bra”, sa Louise och tänkte att det var märkligt hur fort hennes vän hade börjat tänka på detaljerna i sitt yttre sedan hon började ha framgång på jobbet.

”Men då måste jag ha trosgördel under. Annars sitter inte de byxorna snyggt. Tur att det inte är så varmt idag”

Medan Malin kämpade med att ta på sig en behå under morgonrocken, frågade Louise: ”Är de stabbiga bageritanter alla tre”?

”Nja”, sa Malin. ”Det är Anna-Lena som du såg igår. Och så är det Senka som är en stor kroatisk kvinna runt 50. Hon har verkligen jobbat i bageri – hennes överarmar är som mina lår. Sedan är det Nadia – en liten fnissig bimbo i 18-årsåldern,” sa Malin, medan hon klev i en stadig trosgördel, typ ’push-up’ och började lirka upp den. ”Ingen av dem gillar mig något vidare – jag frågade chefen om jag inte kunde få slippa det här, men han sa att det var en policy vi höll hårt på att alltid genomföra ett sånt här möte. Sådär, nu ska väl byxorna gå på.”

När Malin var färdigklädd och hade fullbordat verket med ett par eleganta skor med halvhög klack, höll Louise med om att hon såg både elegant och proffsig ut. ”Tycker du jag skall sätta upp håret?” frågade Malin.

”Nej – låt det vara utslaget och borsta det, bara. Det blir för strikt, annars”, tyckte Louise.

En stund senare satte Louise av Malin vid lastkajen och sa: ”Då åker jag till stranden, och så kommer jag tillbaks efter dig i eftermiddag”

”Tack – glöm inte att du måste vara här senast klockan fyra”, sa Malin.

Louise såg när hon körde iväg att hennes vän svalde och tvekade litet, men sedan ryckte upp sig och klev in.

När Malin klev in i det lilla köket så såg hon att Anna-Lena, Senka och Nadia redan satt runt det lilla köksbordet. Malin ställde sig vid bordets kortsida och lade upp sin dyra axelremsväska i skinn på bordskanten intill Anna-Lenas stol.

”Hej! Är ni redan här alla tre? Så bra! Då ska jag prata en stund om företagets personalpolicy och de möjligheter som finns för förnyad karriärplanering, och sedan bjuder företaget på litet smörgåstårta och…”

”Äh”, sa Anna-Lena. ”Vi kan göra godare smörgåstårta själva – och vilka ’karriärer’ tycker du vi ska planera för”?

”Det finns alltid öppningar, om man bestämmer sig för att se möjligheter och inte problem”, sa Malin litet högdraget – hon kände att Anna-Lena behövde sättas på plats om mötet skulle avlöpa som hon tänkt sig.

”Nu ska du sluta snacka en massa strunt som du lärt dig på dyra kurser, och lyssna på mig i stället. Senka och Nadia hade inte ens tänkt gå på det här larviga mötet. De är här bara för att jag ringde de igår och sa att jag har en rolig överraskning åt dem”

”Jag tycker du ska tänka på vilken ton du använder – du skall ju jobba kvar i företaget, i alla fall. Och vad menar du med rolig överraskning?” undrade Malin.

”Jo, förstår ni”, sa Anna-Lena som nu bara vände sig till Senka och Nadia. ”Igår eftermiddag när jag var här, så råkade jag få höra att Snorkfröken här har en liten hemlighet – hon brukar få smisk på stjärten.”

Malin kände att hon blev vit i ansiktet, och inte fick luft när hon förstod att Anna-Lena hade hört gårdagens samtal. Senka och Nadia bara gapade.

”Jojomensan – hon får smisk av sin pojkvän med en hårborste om hon kommer hem för sent i eftermiddag”, sa Anna-Lena.

”De-de-det får jag inte alls”, sa Malin och svalde. ”Du bara hittar på – det var det löjligaste jag har hört, och nu skall vi fortsätta med mötet…”

”Nej, nu ska jag se möjligheter, och inte problem”, sa Anna-Lena, som reste sig från stolen och tog ett stadigt tag i Malins öra.

”Vad menar du – släpp genast mitt öra. AJJJ!!!”

Anna-Lena var mycket starkare än Malin, och drog med lätthet ner Malin över sitt knä när hon satte sig igen.
”Du är inte klok. Släpp mig genast! Senka och Nadia – hjälp mig så klarar ni er när jag ringer polisen”, hojtade Malin, medan hon sparkade och viftade vilt med ben och armar.

”Ånej, här ska nog inte ringas någon polis. Domar är offentliga i Sverige. Om du sätter dit oss, ska jag kopiera den domen och dela ut i varenda brevlåda i hela stan. Vad heter det, gärningsbeskrivningen skulle nog många tycka var rolig helgläsning. Förresten skulle vi nog bara få villkorligt, och det kan det vara värt. Hjälp till och håll i här i stället, Senka, så ska vi se till möjligheterna att dra ner byxorna på den lilla näbbgäddan här”

Malin såg att Senka genast reste sig, och att Nadia log brett.

”Jävla kärring! Jävla bimbo! Ni tycker det här är kul, vad? Vänta tills jag kommer härifrån!” gastade Malin, och sprattlade frenetiskt i Anna-Lenas knä.

Sedan kände hon att Senka tog ett järngrepp om hennes armar. Till sin stora fasa märkte hon att Anna-Lena med lätthet hittade och drog ner blixtlåset i sidan på hennes byxor. Att dra ner dem visade sig litet svårare, och hade nog blivit ännu besvärligare om inte Malins egna hysteriska försök att slingra sig hade gett Anna-Lena möjligheten att byta grepp och dra i det trånga plagget från flera håll.

Efter en kort kamp var Malins snövita trosgördel synlig för alla. Skinkorna hölls upp och ihop av stadiga elastiska band, men var i sig själva bara täckta av tyg som var så tunt att det var nästan genomskinligt.

”Titta här. Lilla snärtan har fler intressanta hemligheter. Här har hon push-up: at lilla stussen med ett riktigt ålskinn, minsann”, sa Anna-Lena.

”Lilla?”, sa Nadia. ”Gud, vad skämmigt! Men litet cool också, på något sätt”.

”Hon har väl sett att möjligheten att gå och svansa sig på huvudkontoret och vicka på ändan blir bättre om hon förpackar den snyggt. Men nu ska vi se om hon inte vickar på den för oss också om en liten stund. Jag har också en liten överraskning som kommer att passa precis lika bra till Snorkfrökens stjärt som trosgördeln här, fast på ett annat sätt. Öppna min handväska, Nadia, och ge mig grejen som ligger överst.”

Malin vände på huvudet, och såg att Anna-Lena tog emot en gammal sliten hårborste av trä med stor, flat baksida. Hon började återigen sprattla och sparka förtvivlat där hon låg i Anna-Lenas knä.

”Era förbannade avundsjuka losers! Jävla kärringar! Jag skall ordna så att ni får sparken allihop, eller bara får städa toaletter om ni inte släpper mig genast”, skrek hon.

”Losers är vi kanske”, sa Anna-Lena lugnt, ”men det är nog ingen som är direkt avundsjuk på dig just nu, lilla stumpan. Nu ska det nämligen bli ordentligt med smisk här”

Anna-Lena tog ett stadigt grepp om Malins midja. Hon flyttade litet på Malin tills hon kände underkanten på hennes behå mot sitt vänstra lår. Malin vilade då enbart på magen i Anna-Lenas knä. Anna-Lena satte sedan upp båda sina fötter på en tvärslå på stålrörstolen, så att Malin hängde ner med huvudet, armarna och brösten åt ena sidan, och benen åt andra hållet.
Malin hade slutat skrika och bekymrat rynkat pannan när hon kände att Anna-Lena bestämt makade henne tillrätta. Sedan landade hårborsten med en perfekt klatsch mitt i måltavlan som var den välfyllda trosgördeln. Malin gapade av förvåning. Anna-Lena hade skickligt hanterat hårborsten så att den landade med hela den stora flatsidan på en gång och täckte så stor yta som möjligt. Hon höjde borsten högt igen, och fortsatte att ta ner den i serie av snärtiga klatschar som ekade som pistolskott i det lilla utrymmet. Malin insåg att hennes pojkvän nog ändå hade gått ganska varligt fram med hårborsten den enda tidigare gång som hon upplevt detta. Anna-Lena gjorde det lika ordentligt som hon verkade göra allting. Varenda klatsch från hårborsten sved som eld. De flesta klatscharna landade mitt på skinkorna, men Anna-Lena placerade också några ner mot baksidan av Malins ben, över kanten på trosgördeln. Det gjorde att gördelns kraftiga kant började kännas mer när den skar in i det nysmiskade hullet. Malin började längta efter att få ta av sig gördeln, men helst inte i det sällskap nu hon befann sig. Efter en stund började Malin skruva på sig igen, och kände Anna-Lenas arm kopplas fastare runt midjan igen.

”Titta, nu börjar hon vicka på ändan för oss också, precis som du sa, Anna-Lena”, sa Senka.

”Det här var ju skitkul att titta på”, sa Nadia. ”Hur mycket smisk ska hon få, Anna-Lena?”

”Tja, hon borde ju få tills hon blir en snäll flicka, men så mycket kan man väl inte ge henne, ändå. Inte på en gång i alla fall.”

Malin kände hur hennes underläpp började darra, och tårar välla upp i ögonen på henne. Det var lika mycket av harm över de hånfulla kommentarerna, som av smärtan hårborsten gav henne. Hon kom att tänka på att de här kvinnorna säkert skulle träffas i framtiden och prata om hur hon fick smisk som en annan barnunge. Den tanken var inte rolig.

”Skitkul”, skrek hon. ”Vad ska ni ha för att sluta, jävla skitkärringar?”

”Har inte tänkt så noga”, sa Anna-Lena. ”Det bästa blir nog att du får litet mer smisk, lilla stumpan, och så får du gå och ställa dig i skamvrån en stund medan vi tre tar över planeringen av resten av den här dagen”

”Vad för nå-något? Stå i ska-skamvrån? Jag? Aldrig i livet! Det är jag som ska planera (Oooo-Aiiiijjjj) och leda den (oooh-oooo-ohhh) den här dagen. Jag är chef över e-e-er, oaaaiiijjj!!!”

”Vi får väl se”, sa Anna-Lena, och placerade ett tiotal hårda klatschar på Malins trosgördel med litet längre mellanrum än tidigare, men betydligt hårdare.

Malin blev alldeles ifrån sig. Hon sparkade med benen så att hennes byxor som tidigare åkt ner till fötterna åkte av helt, och flög i en båge över rummet. Senka räddade dem från att lägga sig över en halvtom kaffekopp.

”JAA-JAA-JAAAA!! Bu-uuu-uääähh, jag gö-gör det!”

”Gör vad?” frågade Anna-Lena och slutade smiska, men höll hårborsten i beredskap i luften.

”Står i, i.. i skamvrån, buu-uu-uäääh!” sa Malin.

”Duktig kicka!”

Anna-Lena släppte upp Malin, som till allas förtjusning började hoppa runt och gnida baken genom trosgördeln med båda sina händer medan hon stönade och snyftade.

Anna-Lena lät henne hålla på med det en stund, men tog sedan Malin bestämt i ena örat igen och ledde henne till vrån där sophinken stod.

”Sådär – det här blir en bra skamvrå för lilla fröken. Nu får du stå still här med näsan i hörnet, medan vi planerar resten av dagen”

Malin sa inget, men stod kvar i hörnet med näsan några centimeter från väggen.
Anna-Lena lade hårborsten på bordet och satte sig hos Senka och Nadia.
”Sådär. Vi har gott om tid innan det blir dags för smörgåstårtan. Vad tycker ni vi skall hitta på mer med den här dagen?”

”Jag tycker att Malin ska få städa toaletterna, och vill hon inte så ger du henne mer smisk”, sa Nadia.

”Nej”, sa Anna-Lena. ”Det är bara bra om hon får skämmas ordentligt. Men det är ett nödvändigt jobb att städa toaletten, och inget skamligt. Därför ska vi inte använda det som straff – det är ju så hon tänker”

”Men du gav mig en idé. Fast vi borde gå in i cafeterian i stället, så att det vi tänker ut blir överraskningar för vår lilla karriärist”, fortsatte hon.

”Du står kvar i skamvrån, lilla stumpan, och du kommer ihåg att vi hör om du flyttar dig”.

Malin fortsatte att försiktigt gnida och krama sina ömma skinkor, medan hon lyssnade på tisslandet och tasslandet inne i cafeterian. Hon hörde nästan oavbrutet Nadias fnittrande, två gånger Senkas hesa gnäggande, och en gång Anna-Lenas melodiösa skratt.

När de kom tillbaka efter ungefär tio minuter hade Malin repat litet nytt mod.
Hon klev ut från hörnet, och sa:

”OK, jag kan förstå att ni har orsak att vara litet arga. Men nu har ni haft ert lilla roliga, och nu tycker jag att vi..”

Längre kom hon inte innan hon upptäckte att hon låg över Anna-Lenas knä igen och tittade på golvet. Hon fick några rejäla klatschar med hårborsten som gav henne tårar i ögonen på nytt.

”Du ska fråga fint, om du får lämna skamvrån, lilla snärtan. Marsch, pannkaka tillbaka nu”, sa Anna-Lena.

Malin lydde. Medan de andra kvinnorna gjorde kaffe åt sig, funderade Malin på hur hon skulle ta sig ur klämman hon hamnat i. Hon kom inte på någon särskilt bra idé, så till slut sa hon: ”Snälla, får jag gå härifrån? Jag måste gå på toaletten”

”Ja, det får du, den här gången – fast du skulle ha frågat om du fick gå från skamvrån”, sa Anna-Lena. Malin skyndade sig ut ur hörnet, och sträckte sig efter sina byxor som låg på bordet, men Anna-Lena var snabbare och lade handen på dem.

”Tack, säger man. Och vad ska du med dem att göra?”

”Tack”, mumlade Malin. ”Jag tänker ta på mig mina byxor, förstås”

”Nej, det blir inget av med det. Du skulle kunna smita, så det är mycket bättre att du får trippa omkring i dina fina underbyxor ett tag till, förstår du, lilla vännen”

Malin rodnade, men kom inte på något att säga. Hon gick ut på toaletten. Hon kissade och njöt av att få dra ner gördeln en stund. Malin var litet stolt över att hon hade stått pall så pass bra när hon fick smisk av Anna-Lena. Det var ju retligt att hon börjat gråta litet på slutet, förstås. Och varför hade hon över huvud taget fått smisk? Hon var ju den som bestämde här? Men vad skulle hon ha gjort när Anna-Lena lade henne över knäet, då? Hon stannade kvar på toaletten så länge hon kunde och rotade genom det lilla skåp som fanns där, och hittade litet gammal hudcréme i en tub som hon försiktigt strök på skinkorna. Till slut var hon tvungen att dra upp trosgördeln igen, och gå tillbaka till köket.

”Där är du ju”, sa Anna-Lena. ”Nu ska vi gå vidare med ett nytt inslag i karriärplaneringen som vi losers har hittat på åt vår byxlösa projektledare”

”Vad?” sa Malin, ganska surt.

”Det får du snart se – först ska vi göra dig i ordning. Kom!, sa Anna-Lena.

Malin gick tveksamt fram till henne. ”Det blir nog bäst att vi tar av den här, också”, sa hon och började dra i Malins top.

”Nej, varför då?” undrade Malin.

”Bry dig inte, utan sträck bara upp armarna - annars blir det mera smisk!”, sa Anna-Lena bestämt.

Malin sträckte upp armarna litet tveksamt, och topen åkte av. Anna-Lena vek prydligt ihop den och lade den på Malins byxor, som låg på bordet.

”Ge mig gummisnoddarna, Nadia”, sade hon sedan. ”Vi måste göra något åt allt det här håret som hänger i ansiktet”, sa hon och samlade upp allt Malins tjocka, kraftiga hår i två långa råttsvansar, en vid varje öra.

”Vad är det här?” undrade Malin. ”Har du hittat på någon slags kinky lek där jag skall vara skolflicka?”

”Det där med kinky lekar är nog något som är mest för dina kretsar”, sa Anna-Lena. ”Här leker vi inte. Vad som intresserar mig betydligt mer är vad lilla snärtan tycker om språket vi nyss fick höra när hon fick smisk?”

”Spr-å-åk-åket?” Sa Malin. ”D-det var väl inget m-med det?”

”Åjo, där var både svordomar och skällsord som inte alls passar sig. Därför ska vi nu introducera ett beprövat amerikanskt management-koncept som kallas ’tvätta munnen med tvål’ – det är nästan lika bra som smäll på stjärten” sa Anna-Lena belåtet.

”Nej, skärp er nu. Hårborste? Tvätta mu-munnen med tvål? Vi behöver väl inte hålla på med varenda dum amerikansk grej här, i alla fall?”

Anna-Lena skrattade kort. ”Och det ska man höra från en liten jäntunge som sprungit här och pratat en massa smörja från amerikanska böcker?”

”Jag är ingen liten jäntunge. Jag är projektledare, och det är jag.....”, började Malin.

”Som nyss fått smisk, och nu skall till diskhon illa kvickt”, fyllde Anna-Lena i, och prickade in ett antal snabba klatschar på Malins gördel.

Malin försökte fly undan, men upptäckte att hon blev inklämd mot diskbänken. Där stod Nadia och spolade en tvål under en tunn stråle ljummet vatten från kranen. Hon gnuggade tvålen mellan sina händer, så att den blev täckt av ett tjockt lödder.

”Nu gapar vi”, sa Anna-Lena, och gav Malin ytterligare några uppmuntrande klatschar.

Malin öppnade sakta munnen, och Nadia stoppade in den löddriga tvålen. Malin försökte lyfta händerna och ta ut den, men Senka tog ett stadigt grepp om båda hennes handleder.

”Tvätta nu ordentligt”, sa Anna-Lena, och Nadia drog lydigt den kladdiga tvålen fram och tillbaka.

”Scchhhhfyfaaann”, sa Malin. Tvålen hade blivit halvt upplöst medan Nadia spolade den, och en massa geggig tvål fastnade på hennes tänder. Det smakade vidrigt.

Till slut tog Nadia ut tvålen, och Senka släppte Malins händer. Malin började spotta och fräsa. Hon försökte dra på mer vatten i kranen, och luta sig fram för att skölja munnen.

”Nej du, lilla stumpan”, sa Anna-Lena. och drog Malin bort från diskbänken i örat. ”Ge projektledaren ett halvt glas vatten, Nadia”, la hon till.

Malin sköljde munnen så gott det gick med den lilla mängd vatten Nadia gav henne. Den äckliga tvålsmaken hängde ändå kvar i munnen.

”Och nu tillbaks till skamvrån”, sa Anna-Lena.

Malin gick och ställde sig i skamvrån. Hon behövde tid att tänka. Anna-Lena skulle säkert inte släppa henne härifrån så snart, om hon inte markerade att hon inte var så olydig längre. Hon försökte härda ut och inte tänka på den otäcka smaken i munnen så länge hon kunde, och sedan sa hon lågt:

”Får jag gå från skamvrån?”

Nadia fnissade, och Anna-Lena sa: ”Javisst, när du bett om förlåtelse för de fula sakerna du sa när du fick smisk.”

”F-förlåt att jag sa en massa fula ord till er”, sa Malin

”OK, du får gå från skamvrån och skölja munnen”, sa Anna-Lena.

Malin satte på en massa kallvatten och sköljde munnen ordentligt, och drack sedan några ordentliga klunkar. Sedan sträckte hon sig efter sin top och sina byxor igen, men fick en ny klatsch på stjärten av Anna-Lena.

”Vad, får jag inte mina kläder nu heller?”, sa Malin

”Nej, du ska få andra kläder, lilla gumman”
”De här hade vi när vi hade ’Western Week’ för några år sedan”, sa Anna-Lena och öppnade ett skåp. Hon tog fram någonting som såg ut som ett mellanting mellan en mycket kort klänning och ett förkläde, i blåvitrutigt med stora rutor i äppelkäck country-and-western- stil,. Under bysten hängde en rad långa, vita fransar. Anna-Lena höll också upp en liten matchande mössa med 1800-talsstuk (bahytt, trodde Malin att de kallades).

”Vi fick ha de här som något slags tunikor över långbyxor, om vi ville (och det ville alla)”, sa Anna-Lena. ”Men nu ska vi se nya möjligheter för dem”

”Kom inte och säg att jag skall ha på mig det - det där”, sa Malin.

”Jo, du ska ta på det här och servera oss smörgåstårta, hade vi tänkt. Men har du inte lust just nu, så är du så välkommen över mitt knä igen, förstår du lilla vännen”

Malin hade känt sig ganska ordentligt generad över att gå omkring i bara behå och trosgördel, så hon försökte intala sig att några kläder var bättre än inga alls. Men när hon fått på sig den lilla klänningen, eller vad man nu skulle kalla det, så upptäckte hon att den såg jättelöjlig ut. Den var så kort att så fort hon lutade sig fram det minsta, så syntes hela trosgördeln i alla fall. Och den löjliga lilla mössan fick henne att se ut som en av döttrarna i ’Lilla huset på Prärien’, särskilt eftersom hon fortfarande hade håret i de råttsvansar som Anna-Lena hade gjort när hon fick munnen tvättad med tvål.

Hon försökte att inte låtsas om det medan hon serverade smörgåstårtan, men det var inte så lätt.

”Duktig kicka”, sa Anna-Lena till henne när hon hade serverat alla två gånger. ”Ta dig nu en bit smörgåstårta, själv, och en kopp kaffe”, la hon till riktigt vänligt.

Malin gjorde det, och ställde sig vid diskbänken och åt en stund. För första gången den dagen kopplade Malin av litet.

Sedan sade Anna-Lena till henne att tömma diskmaskinen och stoppa in den smutsiga disken och torka av bordet. Malin rodnade när hon stod och rotade i diskmaskinen med gördelns bak i vädret, även om hon var medveten om att hon redan stått i skamvrån och visat upp den.

Sedan såg hon att klockan redan närmade sig tre. ”Nu måste jag få tillbaka mina kläder! Klockan fyra kommer Louise och hämtar mig, och då måste jag åka meddetsamma”

”Tyvärr, lilla hjärtat”, sa Anna-Lena. ”Vi kommer inte att vara riktigt färdiga med karriärplaneringen för små näbbgäddor ännu, då”

”Vad? Fy fan vad taskiga ni är! Fast ni vet att jag får mera smisk om jag kommer för sent”, sa Malin.

”Vårda språket! Förresten sa du ju att det bara var ett påhitt att du får smisk av din pojkvän?” sa Anna-Lena.

”Öööh, nej, det är det inte riktigt”, sa Malin.

Louise kom redan kvart i fyra.

Hon blev alldeles rundögd av förvåning när hon fick se sin vän i utstyrseln hon hade på sig. Malin blev blodröd i ansiktet, men fortsatte ändå med något hon höll på att säga till Anna-Lena:

”Snälla, jag kan ju inte gå ut med soporna klädd såhär? Det förstår du väl i alla fall...”

Hon blev avbruten av en rejäl klatsch på stjärten av Anna-Lena, som sa:

”Äsch – det är ju bara de båda gamla vaktmästarna därute – de kan också behöva något skojigt att se på. Skynda sig nu, lilla fröken”

Louise fick se Malin ta soppåsen och skynda ut genom dörren. ”Hej, Louise! Som du ser har den här dagen utvecklat sig litet annorlunda än Malin tänkt sig. Jag har inget otalt med dig, men jag vill att du ska förstå att det inte blir roligt för dig om du försöker lägga dig i det här.”

”Nejdå, det ska jag inte”, lovade Louise.

Utifrån gården hördes slammer av soptunnelock och en busvissling och någon som härmade en katts jamande, följt av två hesa skratt. Sedan kom Malin rusande in. Hon drämde igen dörren bakom sig, kollade att den gått i lås och drog ett par djupa andetag.

”Fint”, sa Anna-Lena. ”Du har lärt dig mycket den här korta tiden. Nu har vi bara en aktivitet kvar i vår karriärutvecklingsdag för små näbbgäddor. Du förstår väl, stumpan, att du har fått ha underbyxorna på hela dagen mest för att det är så roligt att se dig svansa runt i den där ’stjärtbehån’ du har. Men du har sett ut litet som att du vill ur den – så därför ska du få ta en liten tripp över gamla Senkas knä här och avsluta dagen med stjärten bar.

”Nej, nej – jag har ju redan fått smisk! Och.tvättat munnen med två..”,, började Malin, men avbröt sig när hon kom ihåg att Louise var där.

”Nu blir det som jag sagt”, sa Anna-Lena.

”Men, jag klarar inte mer med den där hårborsten. Snälla!” tiggde Malin.

”Nja, Senka ger dig nog smisk med handen, om du slutar krångla nu – det viktiga är du har stjärten bar”, sa Anna-Lena.

Malin drog djupt efter andan, och sa: ”OK, då, jag ska inte krångla – men du låter väl inte henne ge mig smisk, också?” och pekade på Nadia.

”Nejdå – hon får bara se på. Detta är för mognare kvinnor”, sa Anna-Lena. ”Jaha, vad tror ni? Det blir kanske bäst att vår lilla chef får dra ner sin trosgördel innan hon intar sin nya position?”

”Nej, det vill jag göra när hon ligger över knäet”, sa Senka.

”Vänta litet”, sa Nadia. ”Jag vill kunna se riktigt bra nu när hon ska få smisk av Senka. Eftersom hon får det med stjärten bar och allt. Jag tycker att vi flyttar bordet här, så blir det coolt”

”Bra idé”, sa Anna-Lena. ”Nadia och Malin – ni tar bordet mellan er, och bär in det i cafeterian”.

Nadia lydde entusiastiskt, och Malin gjorde det litet mer dröjande.

Medan de gjorde det, lyfte Senka fram en stol och ställde den nära soffan.

”Nej”, sa Anna-Lena. ”Vänd den så att hon ligger parallellt med soffan i stället. Då får vi se både stjärten och ansiktet på lilla fröken när hon får smisk”

Anna-Lena, Louise och Nadia trängde ihop sig i soffan, och Senka slog sig ner på stolen.

”Jättebra”, sa Anna-Lena. ”Nu får du lägga dig i Senkas knä, sötnos”, la hon till.

Malin gick sakta fram till Senka, som hjälpte henne över sitt knä. Det kändes helt annorlunda att ligga i Senkas knä än i Georges’ eller Anna-Lenas, märkte hon. Senka var så stor och kraftig att hennes lår bildade en verkligt stadig plattform under henne, samtidigt som Senkas stora bröst som var inneslutna i en stadig behå med minst C-kupa vilade mot Malins rygg. Hon kände sig verkligen som en liten flicka som nästan försvann i sin mammas famn.

Hon kastade en blick mot soffan och såg att alla tre kvinnorna där lutade sig uppmärksamt fram för att inte missa en enda detalj i förloppet.

”Fan vad coolt att se på när Senka drar ner trosgördeln på henne”, sa Nadia.

Malin försökte fånga Anna-Lenas blick. ”Snälla. Kan jag inte få ha den uppe? Den är ju så tunn över skinkorna, ändå? Snälla?”

Innan Anna-Lena hann svara, sa Senka: ”Nähä, du! Smisk ska man ha på bara stjärten. Det borde många fler svenska tjejer få, så skulle det inte vara så mycket skilsmässor och trassel i det här landet. Förresten så är det säkert inte första gången dina underbyxor är nere på jobbet – fast det brukar väl vara inne på chefens rum, i stället”

Malin ville fort säga något som svar på denna grova förolämpning. Hon kippade efter luft, och fick ur sig:

”Nej! Eller Jo, menar jag!, sa hon.

”Vad menar du?” frågade Anna-Lena intresserat?

”Att, att – det visst är första gången som mina u-underbyxor är nere på jobbet!”, sa Malin osäkert.

Det var inte riktigt sant: Malin hade strulat litet med den förra chefen, men det hade hon inget för. Förresten var hon litet förälskad i honom, och det var innan hon träffade George, så hon tyckte det var en försvarbar lögn.

”Nån gång händer allt första gången”, sa Senka, och drog resolut ner Malins gördel en bra bit på låren så att hennes skinkor blev helt bara.

”Aha! Jag tror vi har en liten piplisa, här! Baken är bara rosa på henne”, sa Senka. ”Jag gav min flicka smisk tills hon var 17 år, och då brukade hon vara röd som hallonsylt”, la hon till.

”Jag är inte alls någon piplisa”, pep Malin. Alla skrattade. ”Jag kan ju inte sitta ner ens. Ni är så elaka - buu-uhhh!”

”Vi skall nog se till att du får lagom – det är därför trosgördeln skulle ner ” sa Anna-Lena lugnt. Vänd hennes stjärt lite mera hitåt, Senka, så att vi får se.”

Till Malins avsmak och harm, kände hon att Senka började vända sig i stolen, så att Malin skulle få baken mer i riktning mot soffan. Hon försökte kämpa emot ”Nej, nej – visa inte min stjärt för dem, snälla”, skrek hon. Den enda konsekvensen av det var att Senka tryckte ner hennes överkropp, så att hon verkligen fick sina skinkor högt i vädret. Mot sin vilja, kände hon att hon måste titta på kvinnorna i soffan. I sin nedpressade position märkte hon att trosgördeln som satt kring hennes lår var delvis i vägen...

Rodnande böjde hon ner huvudet litet till för att få fritt blickfält. Då sa Anna-Lena:

”Du har rätt – hon är en liten piplisa. Hon är rödare i ansiktet, än om frökenstjärten...”

”Håll henne just så där när du ger henne smisk,” sa Nadia. ”Nu ser vi både ansiktet och hela hennes stora ända jättebra”

”Tänk på att hon inte har fått smisk så länge – hon är inte lika van vid det som din dotter”, sa Louise försiktigt.

”Lugn,” sa Senka. ”Jag skall inte ta i så hårt. Jag vill mest att hon skall få ligga här en bra stund”

Hon började lugnt och bestämt klatscha på Malins bara stjärt. Hennes hand var ovanligt grov och stor för att vara en kvinnas, kände Malin. Och valkig och hård – den kändes som sandpapper mot det mjuka skinnet. Hon smiskade inte jättehårt, men höll ett stadigt och jämnt tempo. Malin ville snart börja skruva och vrida på sig, men märkte att Senka var jättestark, och att hon satt fast som i ett skruvstäd. Det värsta var att hon inte kunde ta bort blicken från de tre kvinnorna i soffan som såg på med mycket roade ansiktsuttryck (även Louise noterade Malin till sin ilska). ”Inte börja gråta, inte börja gråta...” tänkte Malin

”Det här var grejer”, sa Nadia. ”Nu börjar skinkorna se litet röda ut på henne.”

Då kände Malin att något brast i henne. Underläppen började darra på henne igen.

”Buuu-uuuhh-uähhhh! Bu-UUUHH (klatsch) Snä-snälla (klatsch, u-u-uähhhh) Inte mer (klatsch, BUUUH-UUU-BUHU)

Senka var inte imponerad, utan gav Malin ett tjugotal klatschar till medan Malin grät och tiggde och bad om att slippa mer smisk.

Till slut släppte Senka sitt grepp.
”Titta på nu – det blir skitkul”, viskade Nadia till Louise.

Hon hade inte behövt viska: Malin som nyss hade skämts så för att Senka visade upp hennes stjärt för alla, verkade nu som om hon själv ansträngde sig för att exponera den så mycket som möjligt. Hon for upp som en raket från Malins knä, och det fick trosgördeln som hade suttit utdragen och spänd mellan hennes lår att dra ihop sig litet, och glida uppåt en liten bit. Malin skyndade sig att skicka iväg den långt neråt benen, och sedan hoppa helt ur den. Då gled den korta klänningen ner. Malin drog upp den igen, för att kunna sätta båda händerna på skinkorna. De kanske inte var röda som hallonsylt, men i alla fall mycket mörkare rosa än förut, såg Louise. Malin hoppade runt i rummet och gned frenetiskt med händerna upp och ner:

”BUU-UUH-ÄHHH, BUUH-BUHUUH! Ooooaaiijjj! Det BUU-HUUUH svider!!!

Efter en stund fångade Louise in henne i sina armar, och strök henne över kinden. ”Stackars dej! Har du fått smisk förut idag?”

”JAAAH! (snyft) Ja-ag fick smisk av A-Anna-Lena me-ed hå-hårborsten! BUUU-UUUH!

”Men nu ska du inte få mer”, sa Louise. ”Tvätta dig i ansiktet, så ska du byta kläder, och så kör jag dig hem och förklarar allt för George. Jag hade med en kudde till stranden som du kan få sitta på i bilen.”

Malin lugnade sig litet, och började tvätta ansiktet i diskhon.

”Nu ska jag ta på mig min trosgördel, igen”, sa hon. Malin tog upp den från golvet, men när hon hade fått upp den över låren, gav hon upp. ”Vi kan inte åka än (snyft), Louise. Det svider för mycket att dra upp gördeln..”

”Då får du stå i skamvrån en liten stund igen, så går det nog bättre sedan”, sa Anna-Lena.

”Må-måste jag det nu när Louise är här?”

”Äsch – hon vet ju om allt annat. Förresten vill jag prata med henne om en sak medan du står där” Med det numera invanda greppet i örat, blev Malin ledd in i skamvrån. Hennes gördel satt kvar uppdragen så långt som hon klarat av, vilket gjorde att hon gick med små steg.

Sedan tog Anna-Lena med sig Louise in i cafeterian. ”Här skriver jag upp mitt telefonnummer åt dig. Det är jättebra att Malin har en pojkvän som inser vad hon behöver, men om det skulle ta slut, eller han reser bort eller så – så kan jag ställa upp och sitta barnvakt åt Malin. Och så säger du väl till honom att hon kan få smisk en annan dag för att hon kommer för sent nu? Det vore litet hårt om hon fick det idag”

Louise stoppade på sig lappen. ”Och du kan väl smuggla med den lilla klänningen och mössan åt henne? Så kan hon få ta på sig det ibland, när hon ska få smisk – det passar henne så bra”

När de kom ut i köket igen, stod Malin lydigt kvar med näsan ett par centimeter från väggen. Nadia och Senka var inbegripna i ett samtal där de entusiastiskt gick igenom dagens händelser. De enades om att Anna-Lena tänkt ut ett jättebra program för dagen, och att slutnumret var det bästa.

”Jag har litet kylbalsam i strandväskan”, sa Louise. ”Mot insektsbett och maneter, och så. Kan inte Malin få ta litet sånt på stjärten, så kanske hon klarar av att dra upp sin trosgördel sen?”

”Snälla Anna-Lena, det kan jag väl få?” sa Malin.

”Ja – för all del, då”

”Då hämtar jag det”, sa Louise. ”Men först tar vi av de här kläderna”, fortsatte hon och hjälpte Malin ur westernklänningen och mössan, och löste upp hennes råttsvansar.

När Louise gick ut till bilen märkte hon att de båda vaktmästarna verkade väldigt engagerade i att sopa lastkajen utanför dörren.

Snart var hon tillbaka med den lilla flaskan. På Nadias förslag fick Malin stå kvar i skamvrån medan hon omsorgsfullt gned in stjärten med kylbalsam. Alla tittade intresserat på medan hon sysslade med det. Mycket sakta och försiktigt och med många små flämtningar lyckades hon sedan faktiskt dra upp gördeln, centimeter för centimeter. När det var klart såg hon gladare ut än på länge. Sedan såg hon ut som om hon kom ihåg något, och frågade Anna-Lena: ”Får jag gå från ska-skamvrån, nu?

Snart var Malin och Louise på väg ut i bilen. Malin höll fortfarande båda händerna på sin trånga byxbak, men släppte fort greppet när hon märkte att de båda vaktmästarna var kvar därute. De stirrade på Malin som de nu såg för första gången i sina egna kläder.

Louise hörde den ena av dem säga: ”Jag sa ju att det var den söta pinglan från HK – hon som skall komma till oss och prata om företagets etikpolicy om två veckor”


  VIP     VIP

 

Tillbaka