Tessan blir satt på plats


Jag är 24 år, och hör också till de tjejer som ibland får smisk av sin partner. Det känns bra att ha hittat den här sidan, för känslorna kring det är många. För det första skäms jag ju så klart en hel del för detta, men det finns också känslor där av upphetsning och befrielse.

För mig var det helt nytt att få smisk när jag träffade killen som jag nu är tillsammans med. Det var aldrig fråga om att mina föräldrar ens hotade mig med det när jag växte upp. Har alltid tänkt på mig själv som en typisk, självständig svensk tjej.

Första gången var det bara ett antal hårda klatschar över byxbaken på mina jeans som jag fick. Min reaktion var att jag blev lite chockad, men samtidigt tog jag det nog mest som ett skämt. Litet illa hade jag uppfört mig (jag hade glömt att ringa och säga att jag skulle bli sen), så något slags uppgörelse hade jag väl väntat mig. I alla fall blev jag så paff att inget blev sagt, varken då eller sedan. Den närmaste tiden efter var jag nog ändå litet försiktig med att utmana min kille, och det märkte han säkert.

Andra gången var när vi hade varit båda två på en fest. Min kille tyckte att jag hade druckit för mycket vin och varit för påstridig i en diskussion. Vi pratade om det nästa dag, och han tyckte att jag skulle dämpa mig litet ibland. Mitt svar blev att han inte skulle bestämma vad jag sade till andra människor, och då sa han att det verkade som om jag behövde smisk igen. Den här gången hade jag en sidenkimono på, som åkte upp när han lade mig över knäet. Den här gången protesterade jag verkligen och krävde att han skulle släppa mig genast. I stället för att svara på det, så drog han ner mina trosor. Nu gick det inte att ta det som ett skämt längre. Det kändes att jag fick smisk på allvar. Det var fruktansvärt generande att ligga så med stjärten bar och få en massa smäll. Någon ”stålkvinna” är jag inte – när det började svida ordentligt i skinkorna, så slutade jag protestera och efter en stund började jag snyfta och gråta. Sedan försökte jag säga något om att han nog hade lite rätt i det han sa. Han nöjde sig inte riktigt med det, utan gav mig några klatschar till, innan han släppte upp mig. Just då tänkte jag mest på att försöka gnida bort litet av svedan i min stjärt. Medan jag höll på med det, så började han krama och smeka mig. Efter en liten stund tog han bestämt av mig mina trosor helt. Till min förvåning kände jag att jag ville ha honom, och ”försoningssexet” var jättebra.

Sedan dess har smisk på bara stjärten varit en del av min vardag. Min killes bakgrund är att han har en svensk mamma och en pappa som är grekisk sjöman. Han har varit mycket i Grekland och bott hos sina farföräldrar (och hört när hans tjejkusiner får smisk). För honom är det naturligt att ge tjejer smisk. Alla tjejer behöver få det ibland, säger han. Numera får jag smisk ungefär en gång i månaden. Det är alltid så att jag har gjort något för att ”förtjäna” det – han ger mig aldrig smisk bara som förspel eller något sånt. Han tycker att det är viktigt att jag blir ”satt på plats”, så han tänker ut en del saker för att göra det skämmigt för mig. T ex brukar jag få gå och lägga mig extra tidigt när jag fått smisk. Och ibland är det min egen hårborste som kommer till användning när jag varit ”olydig”. Jag måste ha den i väskan, och borsta håret med den. På så vis blir jag påmind varje dag om att jag får smisk hemma när jag borstar håret på universitetet eller ute någonstans. En gång lät jag hårborsten ”försvinna”, när vi grälade på morgon, och jag blivit ”lovad” smisk på kvällen men då fick jag massor med handen i stället. Sedan fick jag gå och lägga mig klockan åtta, efter att ha lovat att köpa en ny nästa dag. Jag var jättegenerad när jag gick runt i affärerna och letade efter en hårborste av plast med stor, flat baksida som skulle vara bra att ge mig smisk med. Det kändes som om alla förstod vad den skulle vara till (även om förstås ingen gjorde det).

Måste erkänna att det funkar. ”Satt på plats” är precis vad jag blir genom att få smisk regelbundet. Min inställning till en massa saker är helt annorlunda. Nu brukar jag fråga min kille vilka kläder jag får ha, om jag får gå ut med mina tjejkompisar och hur länge jag får vara ute. Det har också hänt att jag frågat om det blir smisk om jag skulle göra något som han inte gillar. Det är som om jag söker bekräftelse på min underordning.

Oftast samarbetar jag numera - drar själv gardinerna, drar upp ljudet på stereon och frågar om hårborsten ska användas och i så fall tar jag fram den, när han säger att det är smiskdags för mig. Ändå så kan jag inte låta bli att tjata om vissa saker, trots att resultatet bara blir att jag blir mer förödmjukad. T ex brukar jag be om att få ha trosorna uppe, fast jag vet att jag alltid får smisk på bara stjärten. Likaså brukar jag böna och be om att jag ska få slippa mitt tidiga sängdags efteråt (det är så pinsamt om någon ringer, t ex - även om min kille alltid säger att jag var trött och därför lade mig tidigt). Resultatet blir att jag får svaret att jag får mer smisk om jag inte går och lägger mig bums. Att bli skickad till sängs på det sättet är ännu skämmigare än om jag inte frågat.

Det blir som ett spel mellan oss, med ständigt nya drag. Jag är ganska duktig på att sy, och när min kille kom på det gav han mig uppdraget att sy ett litet sött, flickaktigt nattlinne efter hans anvisningar. Det har korta puffärmar, och klockad kjol med volang. Ryggsidan är avkortad, så att hela ytan jag sitter på är ute i det fria. Sedan nattlinnet blev färdigt får jag ibland välja om jag skall gå och lägga mig, eller ta på mig det nattlinnet när jag får smisk. Om jag väljer nattlinnet får jag vara uppe, men då måste jag ju gå runt i lägenheten och visa upp mina rosa skinkor medan jag tar fram kall öl eller gör thé, stoppar tillbaka hårborsten och drar upp gardinerna igen. Oftast får jag så pass mycket smisk att jag inte vill sitta mer den kvällen. På så sätt kan det kännas bra att gå och pyssla litet. Min kille är jättenöjd med nattlinnet, men för mig är det jättesvårt att välja om jag vill ta på det eller gå och lägga mig genast. Att välja mellan två saker som får mig att skämmas jättemycket är nästan ännu värre än när det ena bara händer.

Min kille har ju förstås märkt hur generad jag blir, och att jag samtidigt blir upphetsad av att prata om smisk som jag fått (eller ska få). När vi kommer in på det så rodnar och stammar jag och går som katten kring het gröt, men han får mig alltid att prata ut, och han är lika glad och naturlig när han pratar om smisk som om vad som helst.

Jag har ett extrajobb i en affär några timmar i veckan. Där finns en litet äldre kvinna som alltid ska hålla på och tala om för mig precis hur allt i affären skall skötas. Hon verkar tycka att jag är en liten studenttjej som inte kan klara något på egen hand. När jag sa det till min kille, så flinade han och sa att hon skulle nog gilla att komma hem till oss och titta på när jag fick smisk. ”Det vore kanske en bra idé”, la han till. När han sa det, så tappade jag all luft. Allt jag kunde tänka på var hur det skulle se ut om hon satt i vår soffa och såg på när jag låg över min killes knä och sprattlade och sparkade medan mina trosor åkte av. I min fantasi tänkte jag mig precis hur belåtet hennes ansiktsuttryck skulle vara när jag fick en massa smisk med min egen hårborste, och hur det skulle bli sen när jag gick omkring i nattlinnet. Hon och min kille skulle sitta och prata om hur mycket lättare jag blev att ha att göra med, när jag blivit satt på plats. Jag skulle rodnande och skamsen be om förlåtelse för trasslet jag ställt till, och fråga om de ville ha thé eller något....

Inser att det här kan låta som om jag är totalt förtryckt av min kille, men så är det inte. Vi kan diskutera saker som vilket par som helst, och jag kan säga t ex att ”nu får du ta tvättstugan – jag är för trött”, och så gör han snällt det. Men samtidigt är det helt klart så att han kan bestämma helt och hållet om vissa saker. Och det är ju förstås helt medvetet som han får mig att skämmas. Fast jag litar på att han inte skulle gå över vissa gränser – han skulle aldrig verkligen bjuda hem kvinnan från mitt jobb för att se på. Det är väl snarare så att han tycker om att jag tänker på det – att jag säger gång på gång ”att så skulle du väl inte göra”? Och: Du berättar väl inte för någon att du ger mig smisk”?

Det är förvirrande, men nuförtiden brukar jag mest tänka på det som en lek, som inte skulle vara lika kul om det inte var på allvar (om man kan säga så?)


  VIP     VIP

Tillbaka