Smisk igen


Detta hände:

Niklas har varit borta nu i fem dagar. Och jag skulle ju förstås ha en "liten" fest, men som egentligen blev ganska stor. I alla fall så blev det inte riktigt som jag hade tänkt. Själva festen var bra. Min bästa väninna, och flera andra kom med sitt sällskap. Det blev en kväll med mycket sprit och dans, om man säger så.
Min tanke var att jag skulle stiga upp tidigt nästa morgon för att städa och sådanna saker, men jag försov mig. Såklart. Jag hade tänkt att jag skulle gå upp vid 08:00, men i stället så väckte Niklas mig med en ordentlig örfil! Jag vaknade och var snabbt på fötter. Shit, man kan verkligen säga att det var stökigt. På pälspläden hade någon spilt vin, chips i soffan där jag låg i mina "fest kläder", några hade tappat ner tallrikar och sånt. Allting var bara kaos. Altså det såg hemskt ut. Och Niklas lägenhet! Jag var så död man bara skulle kunna vara.

Niklas var arg, det var hur synligt som helst.
-Va fan Nathalie, har det varit en tornado eller något här inne, eller?!
Jag småfnissade lite åt "tornado". Liksom som att han skällde på något lite barn. Han tog tag om mitt hår, och drog bakåt. Jag grimaserade lite men sa inget. Sedan släppte han med ett ryck. Det var pinsamt att han alltid skulle vara så himla sträng! Jag visste ju att det hade varit OK om jag bara hade haft fest och sedan plockat upp allting, och sett till att ingenting hade gått sönder.
-Titta dig om kring. Vems glas är det som är sönder?
Jag kollade mig omkring. Jag visste att det var stökigt. Shit, jag skulle få betala dyrt nu. Det bästa ag tänkte att jag skulle kunna göra var att titta ner i golvet.
-Och titta mig i ögönen när jag pratar med dig!, halvt skrek Niklas.
-Jag gör ju det, snäste jag åt honom.
Nästa örfil..
-"Den som gör, han får" sa min pappa altid till mig när jag varit stygg, som barn.
-Jaha, en sen då?, frågade jag honom och tittade honom rakt i ögonen.
Han tittade tillbaka.
-Och du måste ta ditt straff, som en olydig tonårings flicka.
-Glöm det, herr Söderlund..

Ohlalaa, han såg sexig ut i sin jobb kostym med sin vältränade kropp, men det gjorde det ännu mer läskigt, eftersom att han var så stark. Hade jag varit katt hade jag nog rest ragg och gått och gömt mig i något litet hörn. Men nu var jag ju tyvärr inte någon sådan. Jag var bara unga, dumma Nathalie Svanholm. Men vad hjälper det när ens sambo är as-förbanad på en. Jag visste att hur mycket jag än skulle vägra, skulle jag ändå få mitt straff. Niklas var mycket starkare än mig, vilket gjorde att han hur lätt som helst kunde få ner mina jeans.

-Kom nu fru Svanholm. Du vet att jag bara gör det värre för dig och om du inte kommer nu, och dessutom så blir det förlägning på ditt utegångs förbud, vilket leder till ingen shopping på redan två veckor. Kom nu och krångla inte!
-Men jag vill inte!!! skrek jag så högt jag bara kunde, rakt i ansiktet på honom.
-Jaha, det är så du vill ha det? Okej. Då tar jag och lägger till två veckor på ditt utegångs förbud!!!, skrek Niklas tillbaka till mig, lika högt som jag skrikit åt honom, om inte högre dessutom.
-NEJ!, jag är inget barn längre; jag gör vad jag vill! Du Kan inte ge mig utegångs förbud!
-Jag kan göra vad jag vill med dig. Håll käften och låt mig ge dig ditt riktigt välförtjänta smisk!
Jag försökte fly storgråtande, men Niklas tog fast mig i armen.
-Vart var du påväg, om man får fråga?, frågade Niklas med en hånfullt leende.
-Du vet du vad? Jag kanske inte ska säga så mycket, men du är verkligen den värsta på hela Öster. Du tror verkligen att du kan göra vad som helst med mig, bara för att du är tjugoett och jag bara nitton. Men det kan du inte. Jag tänker anmäla dig för misshandel!

Niklas bara stod där. Jag kollade honom rakt in i ögonen och jag märkte att han fick tårar. Men sedan bara hände det. Han tog mig över axeln och bar in mig i vårat sovrum. Jag försökte desperat att sparka och slå på honom så att han skulle släppa mig, men jag lyckades inte något vidare bra med den saken. Inne i rummet släppte han ner mig på sängen. Jag visste att jag var kaxig nog att sätta stopp, så när han närmade sig mig, klippte jag till honom. Tyvärr, inte särskilt
hårt..

Niklas blev mäkta förbannad och slog till mig med, fast bara en örfil. Jag boxade till honom i magen där han stod och lutade sig över mig. Då landade ännu en örfil på andra kinden, och så höll det på tills det var ett riktigt bråk. Men när jag inte var beredd drog han ner mina jeans, snabbt och smidigt, och vände mig på mage och släpade mig över sitt knä. Altså, jag hade förlorat.. Jag började ångra att jag hade strevat emot så mycket, eftersom att jag skulle få det riktigt svårt att sitta nu på flera jävla dagar. Det var mitt på ljusa dagen, så alla var (som tur var) på jobbet och i skolan.

Denna gång lät han mig ha mina stringtrosor på. Och så började han klatcha. Efter sju minuter slutade han, och reste mig upp. Jag stod och snyftade ett tag och han tittade på mig. Men jag ville inte möta hans blick, och ett tag trodde jag att det var över. Men sedan tog han av sig sitt bälte.
-Nej, snälla Niklas, nej snälla, inte det!!
Han log men sa inget. Jag började rysa av bara tanken. Förra gången hade jag fått ungefär femtio slag, och det hade gjort så himla ont! Utan ett ord drog han mig ner över sitt knä igen. Tre minuter hade gått när jag sedan tittade på klockan hade det gått tio minuter. Och mardrömmen var över i den fronten.
-Kom nu, gå och klä på dig så åker vi och käkar middag., sa han milt och jag var förlåten.


  calstar   camp


Tillbaka