Sir Greenfields hustru


De hade snart varit gifta i ett år, sir och lady Greenfield.
Han, James Greenfield, hade fallit för den unga lady Kate Jefferson så snart han hade klivit in i balsalen. Hon hade utstrålat en sådan grace och kvinnlighet där hon, blott 19 år gammal, stått vid sin fars sida. Korpsvart tjockt hår, vit hy och ögon som de dyrbaraste safirer. Hon var ganska lång och vackert slank.

James visste att han var ett gott parti för henne. Med sin familjebakgrund, titel, förmögenhet och sin ställning var hennes far inte svår att övertyga.

Värre var det med Kate själv. Hon var inte en särskilt pratsam flicka men väldigt konstnärlig. Hon ägnade stor del av sin tid till just konsten, något som hennes föräldrar inte hade så stort överseende med. Hon nekade honom gång på gång. Sa att hon inte älskade honom.
Slutligen hade James fallit ned på knä framför henne en junikväll 1878 i Jeffersons underbara parkträdgård. Hennes stora oskyldiga ögon hade betraktat honom länge tills hon till slut hade svarat honom:
”Jag vet inte, sir Greenfield, om jag kommer att älska er om jag gifter mig med er. Samtidigt är jag medveten om att jag har skyldigheter inför mina föräldrar. Det krävs av mig att jag finner mig en lämplig gemål. Därför tackar jag ja till att bli er hustru, på villkor om utifall att vårt äktenskap inte skulle bli lyckat så låter ni mig gå.”
James var nöjd med svaret, eftersom det hade inkluderat att Kate blev hans hustru. Det där extra villkoret bortsåg han i tysthet ifrån.

Bröllopet hade stundat och natten som följde hade han tagit hennes mödom. Kate tyckte det var bland det värsta hon hade upplevt men James trodde sig veta att det var en naturlig reaktion att hon gick ut och grät. Det var naturligtvis en väldigt omtumlade upplevelse för en så ung flicka. Kate för sin del kände sig äcklad av att hon tvingades till samlag med sin åtta år äldre make som hon inte ens kände.

Detta ledde till att eftersom Kate mer eller mindre vägrade att självmant sära på sina ben för sin make fick han ta henne mot hennes vilja med hänvisning om hennes hustruliga plikt. Hela tiden älskade han henne.

Kate för sin del led i sitt äktenskap och funderade flera gånger på att ta sitt liv då William kom. Han var James lillasysters fästman och han strålade av liv. I smyg var de förälskade i varandra och bollade sina förbjudna känslor av och an tills de en dag var oförsiktiga. Den här dagen, vid en Greenfieldsk släktträff, kysste de varandra bakom en dörr de trodde var låst. James bror hade sett dem och han förfärades än mer när de leende dansade med varandra. Naturligtvis berättade han alltihop för James.

Nu satt makarna Greenfield tysta bredvid varandra i droskan på väg hem. James såg på henne med smalnande ögon.
”Kate… Varför ser du aldrig på mig som du gör på honom?”
”För att jag inte älskar dig, James…”
”Men vad är det som är fel? Jag ger dig allt du vill ha.”
”Det jag vill ha kan du inte ge mig.”
Nu flammade en vrede upp i honom och han grep tag i hennes arm och ruskade henne.
”Din bortskämda lilla slyna! Du skulle ha stryk så du kom till dina sinnes fulla bruk igen.”
Skräckslaget såg hon på honom och förmådde inte öppna munnen. Hon hade aldrig sett honom förlora sin korrekta fasad förr. Han släppte henne och båda satt de tysta resten av vägen.
Väl hemma kastade sig Kate av vagnen, sprang upp för trappan och låste dörren till sovrummet. James som var steget efter såg på hennes tilltag med stort missnöje. Vem trodde hon att hon egentligen var? Han knackade hårt på dörren.
”Kate, öppna!”
Inget svar kom och vreden växte sig allt starkare.
”Om du inte öppnar dörren nu genast blir det värst för dig själv…”
Absolut ingenting hördes från andra sidan dörren. Han drog ett djupt andetag och skakade på huvudet. Hon var så dum. Raskt fiskade han fram sin egen nyckel och vred om låset.
Kate stod på andra sidan rummet, vänd mot honom, flämtande och rädd. Han gick långsamt och värdigt mot henne.
”Din förbannade hora… tror du att du ska få göra mig till åtlöje? Jag älskade dig och skämde bort dig… gav dig allt du ville. Och så tackar du mig så här? Jag har haft tålamod med dig länge nog.”
”Du lovade att låta mig få gå…”
Han höjde högerhanden och med en ljudlig smäll träffade den henne i ansiktet. Hon flämtade till och hennes blick vittnade om chock. James hand slöt sig om hennes hår.
”Så fan heller. Du, liksom alla andra som är under mig, ska lyda. Du ska ha en rejäl aga som den stygga flicka du är tills du lärt dig.”
”Nej! Snälla James… slå mig inte… snälla…”
”Så du tycker inte du förtjänar det? Svara mig!”
Han skakade henne hårt. Han upplevde en underbar manlig överlägsenhet.
”Nej, James… släpp mig.”
”Men se det gör du. Du ska få stryk som vore du en liten flicka…”
Han växlade sitt grepp från hennes hår till handleden och drog med sig henne till sitt kontor och ställde henne framför skrivbordet. Ur sitt skåp tog han fram rottingen. Kate såg ut som hon höll på att svimma.
”Den här rottingen är en exakt kopia av den som min far använde på mig och mina syskon. Något som du uppenbarligen skulle ha behövt… Den svider skönt ska jag säga dig. Ta av dig dina skor, strumpor och underbyxor och vik ihop dem prydligt.”
Hon ville springa ut och långt bort. Men hon lydde och ställde sig sedan framför skrivbordet igen. Hon var mycket rädd för sin man.

Den senaste gången hon hade fått smisk var när hon var 15 år och hade råkat säga något olämpligt vid en middagsbjudning. Hon hade fått smisk på bara stjärten av sin far, liggandes över hans knä. Med hårda och taktfasta rapp hade björkriset landat på hennes redan då välutvecklade vackra ända. Förvånat hade hon känt en pirrande känsla mellan benen och hon hade lämnat efter sig en blöt och mörk fläck på sin fars välskräddade byxor. Han hade noterat det och gett henne en örfil med en förmaning om att hon skulle skämmas.
James såg på sin skräckslagna hustru och svingade rottingen en gång i luften.
”Se så, böj dig framåt och sära på benen.”
Hon gjorde som hon blev tillsagd. Sekunden efter kände hon hur hennes kjolar veks upp.
James såg nöjt på sin frus vackra stjärt. Han lät sin hand smeka de vita fasta skinkorna. Långsamt lät han ett finger cirkulera kring hennes stjärthål medan de andra fingrarna letade sig neråt skötet till. Omedvetet stönade hon till. Då slutade han.
”Det blir femton rapp, min sköna.”
Hon höll andan och väntade på första rappet. När det träffade skrek hon till och kroppen vred sig i smärta.
”Stå still! Tar du dig till med sådana dumheter en gång till får du fem extra rapp. Förstått?”
”Ja…”
Han höjde rottingen igen och med ett ljudligt svischande landade den ännu en gång på hennes bara stjärt och lämnade en röd rand efter sig. Efter femte rappet började hon snyfta och vid det tionde grät hon hjärtskärande. Han var totalt obeveklig och gav henne resterande slag utan att ta hänsyn till hennes böner och löften.
När han var färdig betraktade han nöjt sitt verk. Hennes vita stjärt var täckt av lila och röda streck och han såg till sin förvåning att det glittrade mellan hennes ben. Innanför James byxor spände det rejält men han lade band på sig.
”Så, ställ dig upp. Nig, tacka och be om ursäkt.”
Det brände och sved något enormt när kjolarna föll ned över hennes rödstrimmiga skinkor. Samtidigt pirrade och kröp av vällust i hennes underliv. Inför sin man kände hon hat för vad ha precis gjort mot henne. Känslorna var många och blandade. James log sadistiskt mot henne. Hon tog hans hand och neg djupt.
”Jag ber om ursäkt för mina tilltag och jag tackar för agan.”
”Duktig flicka. Älskar du mig nu?”
Hon teg och stirrade ned i golvet. Han slöt sin hand under hennes haka och tvingade henne att se på honom. Trotsigt och modigt såg hon tillbaka. Än en gång höjde han sin hand och utdelade en örfil.
”Gå och lägg dig nu.”

Kate grät tyst för sig själv när hon vinglande gick upp för trapporna. Inne i sovrummet löste hon upp det som fortfarande fanns kvar av hennes från början välgjorda frisyr och tog av sig kläderna. När hon stod naken framför spegeln vände hon sig om och betraktade sin brännande stjärt. Det såg hemskt ut. Långsamt tog hon på sig sin nattsärk och gled ned mellan de mjuka lakanen.

James som fortfarande satt nere på sitt kontor hade tagit sig en konjak och såg på rottingen. Den var ny och blank. Belåtet tänkte han att den skulle han få mycket användning för. Ståndet han hade var fortfarande lika stort och bultande. Ändå tog han gott om tid på sig och drack upp sin konjak med njutning som en gentleman. Innan han lämnade rummet lades rottingen tillbaka på sin plats igen.

Som i en berusning förflyttade han sig till deras sovrum, gick in och stängde dörren. Där var det kolsvart och ibland hördes enstaka snyftningar. Han lät sina plagg fall till golvet och lät äntligen sin lem bli frigjord från byxornas instängda atmosfär.
James vek undan täcket och lade sig tungt ovanpå sin hustru.
”Nu ska du skänka mig söner.”
Han tvingade sig in mellan hennes ben och när han gled in i henne var det lika lätt som om hennes sköte vore fyllt av den finaste olja.


lupus       badfemale

Tillbaka