Beroende av beroendet


Hon stod lutad mot väggen med ett leende på läpparna när jag steg in i rummet. Jag vet inte varför det oroade mig så mycket som det faktiskt gjorde. Det var något speciellt med det där leendet, det fanns ingen glädje i det. Jag anade var som var på gång, men som vanligt kunde jag inte göra något för att förbereda mig på det. Hon var märkligt uppfinnesrik när det gällde att överraska mig och göra allting mycket värre. Något sade mig att min rumpa skulle vara rödare än på länge när detta var över. Utan att säga någonting gick jag fram till henne.

Hon var tre år äldre än mig, 27. Jag vet inte riktigt säkert hur vi uppfattades av världen utanför, antagligen som två kompisar som bodde ihop. Vi behöll vårt kärleksförhållande för oss själva, det var enklast så för både oss och andra. Vi träffades under studietiden då vi råkade bo i samma korridor. Vi kom bra överens från dag ett. Jag hade aldrig innan ens tänkt tanken på att jag kunde attraheras av en annan kvinna på det sättet. Det var någonting hos henne som gjorde att jag aldrig fick nog av hennes sällskap och närhet. Det visade sig att vi hade mycker mer gemensamt än vad jag ens trodde att två människor kunde ha.

"Gunilla ringde nyss". Jag förstod fortfarande inte riktigt vad det var som var fel. Allt jag visste om Gunilla var att hon bodde i lägenheten under oss. Det faktum att vi inte kände henne gjorde det hela dock ganska olustigt. "Hon sa att det såg ut som ett bombnedslag i tvättstugan och att det var vi som hade haft tiden innan henne". Jag trodde att mitt hjärta stannade. Jag hade gått upp med tvätten och lämnat tvättstugan utan att städa upp efter mig. Mina intentioner var att återkomma direkt, men viktigare saker hade kommit emellan. Viktigare saker som jag nu hade glömt bort. Allt jag kunde göra var att stamma till svar.

"Jag är riktigt besviken på dig. Du har inte bara slarvat, du har dessutom skämt ut mig inför våra grannar. Hämta stolen." Jag gick utan ett ord in i köket och hämtade köksstolen som stod i hörnet. Jag hade hämtat den många gånger innan, men det var alltid lika jobbigt. Det tjänade ingenting till att säga emot, den läxan hade jag fått lära mig allt för många gånger redan. Jag kom tillbaka och ställde stolen mitt i rummet. Hon satte sig ner och klappade på sitt knä. Jag visste vad jag skulle göra. Det var bara att knäppa upp byxorna och ta av mig dem.

Jag blundade tyst när hon drog ner trosorna, det kändes som det tog en evighet. Det var en märklig känsla att ligga över hennes knä. Varje gång jag gjorde det slog det mig att det var extremt pinsamt samtidigt som det gav mig en känsla av trygghet. Hennes hand vilade nu på min rumpa, hon smekte mig mjukt och det kändes skönt. Jag kände mig verkligen som en olydig liten flicka när hennes hand började klatcha mina skinkor. Jag koncentrerade mig på att ta emot smisket så duktigt jag kunde, men det var svårt. Hon alternerade slagen väl och hela rumpan och överdelen av låren fick rejäla daskar om vartannat. Jag tog tag i stolsbenen och svedan på mina skinkor ökade i takt med klatcharna. Det ekade i rummet och jag kände att hon verkligen var arg på mig. Hon visade ingen nåd och jag började snart snyfta av smärtan. Jag vet inte vad som var värst, smärtan av själva smisket eller att jag hade skämt ut henne på det sätt jag gjort. Jag visste i alla fall att jag förtjänade det smisk hon gav mig.

Plötsligt slutade hon och började smeka min lätt rodnande stjärt. Jag andades ut bara för att återigen få en omgång slag på min stackars rumpa. Tårarna rullade ner för mina kinder och jag började ofrivilligt sparka med benen. "Ligg still!" var det enda jag hörde henne säga och jag försökte verkligen. Jag hade ingen uppfattning om hur många gånger hennes hand hade träffat min stjärt eller hur länge det kunde ha pågått, men äntligen slutade hon och jag fick resa mig.

Jag ställde mig upp, trosorna hade för länge sen glidit av mina ben helt. Jag stod och gned min stackars rumpa framför henne. "Hämta hårborsten". Hon pekade mot sovrummet även om jag visste mycket väl var den var. Jag tittade bedjande på henne och tyckte själv att den smärta hennes hand hade orsakat mig var mer än väl, men hon bara skakade på huvudet. Med rumpan bar gick jag och hämtade hårborsten och innan jag visste ordet av låg jag över hennes knä igen.

Borsten vilade på min rumpa och hon började för första gången prata. "Jag hoppas du förstår att det här är helt oacceptabelt. När man bor som vi gör och delar vissa utrymmen med andra hyresgäster måste man visa hänsyn och hålla rent och snyggt runt omkring sig." Jag höll med henne och bad om ursäkt allt vad jag kunde. Jag lovade och bad henne att få slippa hårborsten och sa förlåt igen. Någon gång under denna "konversation" hördes ett högt pang och jag skrek rakt ut. Jag började gråta som en liten flicka och den stora, flata hårborsten av trä började sin upptäcktsfärd över min redan rödsmiskade stjärt.

Hon smiskade mig länge, jag grät och försökte ligga still för att visa att jag var villig att ta mitt straff och lära mig av det. Min rumpa fick känna på många rejäla smällar av borsten och det kändes som om den skulle brinna upp, min rumpa alltså. Till slut förlorade jag alla krafter och jag låg helt viljelös när min putande rumpa fick ta emot de sista, ännu hårdare, smällarna av borsten. Till slut fick jag resa mig och jag gick utan protester och ställde mig i skamvrån på den plats som "smisktolen" annars står på. Min glödande rumpa var fortfarande bar och lyste förmodligen upp köket mer än lamporna gjorde. Jag stod där tills jag hade samlat mig då jag äntligen fick tröst, kramar och pussar från henne.

Jag satt i hennes knä i soffan i vardagsrummet och hade börjat snyfta igen. Hon smekte mig över huvudet och kramade mig hårt. Jag bad om ursäkt om och om igen och lovade att jag aldrig mer skulle slarva som jag hade gjort. Hon pratade tröstande med mig och varnade mig noga för att göra samma sak igen. "Nu vill jag att du tar på dig och går ner till Gunilla och ber henne om ursäkt". Jag gillade inte alls tanken, jag hade precis blivit smiskad och jag kände inte direkt för att gå och be en tant jag knappt känner om ursäkt. Hon tittade på mig men en blick som vittnade om mer smisk om jag inte gjorde som jag hade blivit tillsagd.

Jag var påklädd igen och gick med tunga steg nerför trappan för att be om ursäkt...


  VIP     VIP

Tillbaka