Min kille ger mig smisk 


Jag brukar läsa denna sida ibland, med nyfikenhet, för att se att det faktiskt finns fler som lever i liknande förhållanden som jag gör. När jag nu sitter och skriver om det så känns det nästan overkligt...jag skäms på nåt sätt över att skriva det - men ändå är det jag berättar helt sant.
Jag är en tjej på drygt 30 år som lever tillsammans med en man som är lika gammal. Vi har tre barn, och lever ett helt vanligt svenssonliv, i radhus och till och med en volvo. Men ända sedan vi möttes har jag vetat att han har en annorlunda inställning till kvinnor än någon annan jag nånsin mött. Inte så att han inte respekterar mig eller älskar mig - tvärtom - han dyrkar marken jag går på, han skulle hugga av sin arm för min skull - han stöttar mig i allt jag gör och talar alltid om för mig att jag är bäst. Men han anser ändå att det är mannen som i huvudsak ska bestämma över kvinnan, och att det är för kvinnans bästa. Ibland undrar jag om det har med att göra att han är född i ett sydamerikanskt land, och kom till Sverige med sina föräldrar när han var 5 år....jag vet ju att hans familj har en annorlunda kvinnosyn än vad min har.

Han skulle aldrig behandla mig illa, han skulle aldrig nånsin ge mig smisk när våra barn kan höra och han skulle, självklart, aldrig lyfta ett finger mot nåt av våra barn - men han ger mig smäll när jag har varit olydig mot honom.... Det kan vara att jag har varit sur och grinig en längre period, och jag vet ju att jag låter det gå ut över honom när jag har haft mycket på jobbet tex. Eller så kanske jag trotsar honom, går ut och festar en natt när han tycker att jag ska vara hemma - jag kanske kommer hem kl 04 fast jag vet att han inte vill att jag är ute efter kl 02.... Egentligen vet jag att de "regler" han sätter upp för mig bara är för mitt bästa - det handlar om att han vill skydda mig - han är rädd att någonting ska hända mig...men ibland vill jag trotsa och sätta mig emot - jag vill visa att jag är en vuxen kvinna som bestämmer över mig själv...men då kan det hända att jag får smisk.... Det är alltid hemskt just när jag vet att det ska hända...jag blir lite rädd och får ett konstigt sug i magen.

Det går oftast till så att han ber mig sitta ner och prata - i soffan eller i sovrummet kanske - han börjar alltid med att förklara varför han tycker att jag har betett mig illa, och så vill han höra min förklaring. Det har hänt att jag har sluppit smisk, men oftast slutar det med att jag hamnar över hans knä. Han brukar ta mig i ena armen och dra ner mig över knät - redan då börjar jag kämpa emot, jag vet hur mycket det kommer att svida. Oftast drar han sedan ner mina byxor, och mina trosor, och det avskyr jag, för då skäms jag, och sedan börjar han smiska mig. Han smiskar oftast med sin hand, men vid ett par tillfällen har han använt en träslev - då hade jag kallat honom rätt fula ord..... Hur länge han ger mig smisk är ganska olika, beroende på vad det var som utlöste det. Ibland är det bara ett par daskar, som kan svida nog så mycket, men ibland har han gett mig smisk i 10-15 minuter. Då gråter jag ofta på slutet, för det gör så ont....Stjärten svider och bränner, ibland är jag både röd och blå...Det konstiga är att det är när gråten kommer som det känns som skönast efteråt. Jag slappnar av i hela kroppen och känner mig lugn och trygg. Det är denna känsla jag inte kan förstå själv - hur kan jag känna mig trygg när jag just fått smäll? Men jag gör faktiskt det... Han håller alltid om mig efteråt - jag brukar ligga i hans famn medan han tittar på tv eller läser - och han stryker mig över håret och mumlar att jag kan sluta gråta nu....

Jag funderar ibland på det här, och tror att det kanske kan vara så att eftersom jag i vardagen tar så mycket ansvar, både i mitt arbete och hemma, så tycker jag att det är skönt när någon annan tar över ibland, och bestämmer vad jag ska göra - att någon tar hand om mig och visar att jag är älskad och trygg.

Han skulle aldrig slå mig någon annanstans än på stjärten, och han gör det bara när jag förtjänar det. Även om jag är rädd och skriker och bråkar innan så är jag glad när det är över, och när jag har den där känslan av trygghet och lugn i mig.... Men det är konstigt ändå...att man kan tycka att man behöver nånting som känns så pinsamt att få...och som svider så fruktansvärt mycket......

  lupus     VIP

Tillbaka