Tuktad i skogen


Vi är ute och går någonstanns i skogen en varm sommardag. Håller varandra i handen och bara pratar skit. Helt plötsligt utan förvarning säger du helt sakligt att det nog är dags för lite bestraffning, och ber mig leta reda på en lagom spänstig pinne. Jag sväljer hårt samtidigt som jag känner hur det pirrar till mellan benen. Hur förnedrande det än känns att behöva leta efter en bra pinne, testa genom att svischa olika i luften, medan du ser på, så vet jag att jag måste göra det.

Jag går av från stigen och börjar leta tills jag hittar en lämplig. Tar med den och går med nervösa steg fram till dig som suttit dig på en sten för att vänta. Utan att du sagt något sväljer jag stolthetsklumpen och underkastar mig dig genom att ställa mig på knä framför dig. Sedan håller jag upp pinnen mot dig, kämpar för att se dig i ögonen medan jag säger; ”Snälla.. Bestraffa mig med den här..”.

Du tar pinnen och säger åt mig att ställa mig upp, och jag lyder. Sedan ber du mig att sträcka fram händerna med handflatorna uppåt. Jag tvekar lite, trodde att jag skulle få luta mig över en sten eller något, men gör sedan som du sagt. Du ställer dig lite snett framför mig och säger strängt åt mig att inte dra undan händerna, att jag ska räkna slagen högt och se dig i ögonen hela tiden. Det är med blandade känslor jag står med nu. Dels rädslan för smärtan, fast jag vet att jag förtjänar den, och dels förnedringen. Men har samtidigt blivit väldigt våt mellan benen... Du provslår med pinnen i luften en gång och säger sedan ”Dåså”. Jag sväljer och spänner mig, samtidigt som jag ser dig i ögonen. >Swisch<. Pinnen träffar rakt över handflatorna och jag grimaserar. ”Ett”, får jag fram. Direkt därefter kommer andra slaget. ”Två”. >Swisch<. ”Tre”. Nu har jag redan väldigt svårt för att inte dra undan händerna när jag ser pinnen komma, men vet att jag måste. Har svårt för att inte vika undan blicken också. Ser det fjärde slaget komma och det är med ren viljestyrka som jag inte drar undan händerna eller blicken. ”Fyra”.

Du säger att jag bara ska få ett slag till, men att det ska bli extra hårt. Jag spänner mig, men lyckas inte stå emot impulsen över att dra undan händerna. Vet att jag gjort något dumt nu, så jag rodnar och stirrar ner i marken. Du ställer dig rakt framför mig, tar tag under min haka och tvingar mig att se dig i ögonen. Du säger ingenting, det behövs inte. Jag skämms jättemycket för att jag inte tog emot din smärta.

Du släpper min haka och ger mig två hårda örfilar. Sedan ställer du dig i rätt position igen. Utan att du behöver säga något lyfter jag upp handflatorna igen och ser dig i ögonen. >Svisch, svisch, svisch, svisch, svisch< Fem hårda slag i följd. Jag grimaserar asmycket, men fortsätter se dig i ögonen. Sedan ger du mig ytterligare fem hårda slag, innan du slänger iväg pinnen. Ser nu att du är lite stolt över mig som klarade de sista tio hårda slagen utan att vika undan. Du känner med fingrarna över mina varma, värkande handflator. Sedan tar du mig i ena handen med din hand, lite onödigt hårt, men vet att det är det som är meningen. Och vi går vidare.


     SIT   christina

Tillbaka