Finalen


(OBS! Denna berättelse är en direkt fortsättning på “På ditt kontor”. Läs den först!)

 

Jag vaknar av att du stryker mig över håret.

”Sovit gott? Det ser så ut. Och du har redan gjort dig färdig för fortsättningen, ser jag!”

Jag blir lite generad när jag inser att jag ligger med baken uppbullad på två kuddar, men det är ju så jag alltid ligger här, det har blivit en inlärd reflex att lägga dit de där kuddarna.

Du räcker mig ett stort glas vatten, och jag dricker begärligt. Jag svettades ordentligt under omgången du nyss gav mig, det är väl adrenalinet som orsakar det, antar jag. Hungrig är jag också - det måste vara ganska sent på kvällen och jag kom ju direkt till ditt kontor efter jobbet. Jag blir öm i hjärtat av din omtanke när jag ser att du tagit med en tallrik med smörgåsar till mig. Jag äter dem liggande på sidan - att sitta är inte till att tänka på, förstås. Du sitter på en stol framför mig, ser stolt och kärleksfullt på mig, och förväntansfullt - jag förstår att det kliar i fingrarna på dig för att få sätta igång med björkriset.

“Nå, är du redo?” undrar du. “Nej, inte riktigt ... jag skulle faktiskt behöva gå på toa ...” 

“Javisst” skrattar du, “gå du, men skynda dig tillbaka!”

Jag skyndar mig, inte bara för att du sagt åt mig, utan det är verkligen bråttom - inget gör mig så kissnödig som smisk! Toan ligger precis mittemot ditt kontor, och jag störtar in. När jag är klar, tar jag mig en titt i den hellånga spegeln som sitter på vägen. Verkligen ingen vacker syn! Behån hänger på trekvarten, ögonen är rödsvullna och håret står åt alla håll. Jag blaskar snabbt av mig i ansiktet, drar en borste genom håret och rätar till den enda stackars klädtrasa jag har på mig.

Sen tittar jag mig i spegeln över axeln för att begrunda resultatet av bestraffningen du just gett mig. Av någon anledningen tycker jag om att se märkena på min stjärt när du gett mig smisk. Det ger mig en känsla av stolthet, både över att ha klarat av smärtan, och över att ha hittat en man som du, som jag vågar lämna ut mig så fullständigt till.

Men så här brukar det inte se ut! Rödaktig hud, mörkröda strimmor och ett och annat rödlila avtryck är vad som brukar möta mig i spegeln. Men nu ser jag en bakdel som fortfarande, trots att det gått flera timmar, är klart röd från ryggslut till lår, och som korsas av ett prydligt mönster av svullna ränder. Och den här stackars stjärten ska nu alltså in och få ännu mer smisk! Dina omgångar med riset brukar vara de allra längsta och intensivaste, och jag har ingen anledning att tro att du skulle göra ett undantag nu. Tvärtom, det är uppenbart att du verkligen går in för att göra ditt jobb ordentligt idag. Jag vet att jag har framför mig minst en halvtimme av svischande smärta. Jag ryser, men samtidigt pirrar det till mellan mina ben. 

Hur lång tid har jag stått här och funderat!? En minut eller en kvart? Jag har helt tappat tidsuppfattningen. Med hjärtat i halsgropen tar jag de få stegen fram till din dörr. Nu står jag här och måste samla mod igen - för andra gången idag. Förra gången var jag iklädd mina prydliga arbetskläder, nu är jag naken, i bara behå och med rödglödgad stjärt. Jag knackar.

“Kom in!”

Jag öppnar dörren, och går fram till ditt skrivbord. Nu är den ömsinta älskaren borta, bakom bordet har ditt bestraffar-jag tagit plats igen.

“Du är sen!”

“Ja. Förlåt.”

“Vad har du hållit på med?”

 “Jag har bara...tänkt.”

 ”Tänkt!?”

Jag ser att du överväger hur du ska reagera. Du väljer att acceptera min ursäkt. “Ja, det är bra att du tänker över din olydnad. Du vet väl varför du är här?”

“Ja. Jag har kommit för att bli bestraffad.”
“Varför det?”

“Jag har ljugit för dig”, viskar jag. 

“Du har ljugit, ja. Trots att vi kommit överens om att det aldrig får hända. Nå, vad säger man?”

Jag går ner på knä, och ser upp mot dig.

 “Jag har varit olydig. Jag har ljugit för dig. Förlåt. Snälla, ge mig ett hårt straff, så jag lär mig att uppföra mig som jag ska.”

“Vad hade du tänkt dig för straff, då?”, frågar du, som alltid.

“Jag skulle vilja få smisk. Snälla, kan du ge mig smisk på stjärten?” Min röst är tunn när jag tvingar fram de obligatoriska orden.

“Du får allt precisera dig lite!” Idag vill du verkligen köra med mig.

“Snälla, skulle du kunna ge mig smisk med björkriset ... på bara stjärten ... riktigt länge ...”

“Det är bra att du vet vad du förtjänar. Du ska inte bli besviken. När du ber så snällt om smisk, är det klart jag inte kan säga nej.” 

Du tar fram ett nyplockat björkris bakom skrivbordet, och ställer dig upp.

“Gå och lägg upp dig på smisksängen, Amanda. Du vet hur jag vill ha dig.”

Jag ser att du har vänt den smala sängen där jag nyss låg och sov, så att den nu står rakt ut från väggen, så att du ska komma åt från alla håll. Jag reser mig upp och går fram till den. Lägger två kuddar ovanpå varandra, och lägger mig över dem så att stjärten putar upp ordentligt. En tredje kudde lägger jag under huvudet och armarna - jag vet att jag snart kommer att behöva något att hålla i. Ibland brukar jag bita i kudden också. Inte för att du har något emot att jag skriker, tvärtom, du älskar att höra mina plågade tjut. Men ibland försöker jag ändå behärska mig. Det brukar inte fungera särskilt länge.

Nu står du bredvid mig.

“Du har varit mycket olydig och du kommer att få det hårda straff du förtjänar. Jag kommer att smiska din bara stjärt med det här riset länge och hårt, och det kommer att bli mycket smärtsamt för dig. Vad säger du om det, Amanda?”

“Tack”, svarar jag lågt. “Jag vet att jag behöver det.”

“Då så. Då sätter vi igång”.

Du står på min vänstra sida med riset i din högra hand. Först lägger du riset på min stjärt, liksom smeker mig med det. Jag ryser. Det är verkligen något speciellt med björkriset. Jag både älskar och hatar det. Smisk med riset gör så ont, det svider, bränner, sticker, kvistarna letar sig in överallt. Samtidigt kan det ge mig njutning bortom allt annat jag någonsin upplevt.  

Nu har du börjat smiska mig, lätt och snabbt. Riset rör sig över mina skinkor och ner över låren, och snart ökar du kraften något i slagen. Det gör redan ont, och jag kan inte låta bli att gny, och flämta när någon av de lite tjockare kvistarna träffar rottingmärkena. Nu slår du ännu lite hårdare. Jag borrar ner ansiktet i kudden och skriker till lite för varje slag. Riset är brett och varje slag träffar nästan hela stjärten, men du varierar träffarna så mycket det går, så att topparna ibland träffar mitt på skinkorna, ibland viker sig runt höfterna. Nu går du runt till min högra sida, och smiskar mig från det hållet. Slagen kommer lite långsammare nu, men desto hårdare. Varje tanke på att behärska mig är nu som bortblåst, jag skriker, stönar och tjuter allt högre. Du smiskar inte bara stjärten utan också låren, och ibland lägger du in några extra kraftiga rapp på det känsliga stället precis där skinkorna möter låren. Det känns som att risbastun redan har pågått i en evighet. Jag sparkar med benen och vrider mig hit och dit, ber dig sluta, skriker för full hals. Det enda som händer är att du slår hårdare, hårdare, tills jag gastar “Snälla sluta! Jag står inte ut! jag klarar inte mer!”

“Visst gör du det”, svarar du lugnt. “Det här är inte över på länge än.”

Så tar du tag i mina ben och särar dem, så jag ligger med knäna nästan ute vid kanterna på sängen, och stjärten ännu mer rakt upp än tidigare. Jag gör mig beredd på att du ska börja smiska mig bakifrån, men i stället går du fram och håller upp riset så jag ser det.

“Tur att jag gjorde ett extra ris”, säger du. “Det här duger inte längre”.

Jag ser att du har rätt, det första riset är helt söndertrasat, och har tappat de flesta av sina mindre kvistar. Du går bort till skrivbordet och hämtar ännu ett ris, som du haft liggande i en balja med vatten. Sedan kommer du tillbaks, och ställer dig vid fotändan av sängen. Du tar tag i mina höfter och drar mig lite bakåt, så du ska nå bättre. Du pressar ner min svank och säger till mig att sära ordentligt på låren.  Jag ligger alltså med underbenen längs med kanterna på sängen, låren i nästan nittio graders vinkel rakt ut, baken i vädret och könet helt skyddslöst exponerat mot dig. Jag håller andan när jag hör hur du höjer det färska, fuktigt smidiga björkriset. Det första rappet träffar uppe på den ena skinkan, det andra på den andra. Sen smiskar du låren, varje rapp träffar lite längre ut än det tidigare, och när de nått knävecken vandrar de sedan långsamt inåt igen, följs av några mycket hårda rapp på stjärten, och sen blir det det andra lårets tur. Samma procedur upprepas om och om igen. Det här är fullständigt outhärdligt, jag skriker närmast hysterisk men kan inte längre formulera några protester i ord. Du siktar inte på mitt kön men det är oundvikligt att risets många kvistar letar sig dit ändå. Och rappen du ger mig mitt på stjärten träffar obönhörligt mitt stjärthål, som nu ligger helt öppet. Jag tjuter som ett djur. Så drar du riset något mot dig, och låter topparna träffa rakt mellan mina ben, på mitt oskyddade kön. De här rappen är inte på långa vägar lika hårda som de tidigare, men effekten minst lika smärtsam.

Plötsligt orkar jag inte skrika längre. Jag bara gråter, gråter och gnyr. Då ställer du dig snabbt bredvid mig igen, rätar ut mina ben och fixar till kuddarna under magen på mig, så jag ligger i normal smiskställning igen. Det är inte över, du fortsätter låta riset rappa över min stjärt. Det gör fortfarande ont, men nu är jag bortanför smärtan. Det är som att jag försvinner in i en annan värld, längre och längre in för varje slag som träffar mig. En värld där inget annat finns än total smärta och total njutning. Det enda ljud som kommer ur mig nu är dova stön. Du minskar kraften i slagen, men fortsätter låta riset vina, tillräckligt hårt för att låta mig vara kvar så länge det går i denna trance, men inte så hårt att det väcker mig ur den.

Till slut är det över. Du lägger ner riset, sätter dig bredvid mig på sängen och tar mig i din famn. Långsamt kommer jag tillbaka till verkligheten. Jag får syn på klockan på väggen, och inser att jag just har fått smisk med riset i nästan en timme.  Du ser på mig, det går inte att ta miste på stoltheten i dina ögon. Jag tar din hand och kysser den.  Min kropp glöder som eld, jag är helt utmattad, och hes efter alla skrik. Jag orkar inte prata, med det är inte heller nödvändigt. Jag får bara fram det enda ord som behövs.

 “Tack”.



Tillbaka