Christina och Tomten, en julsaga


Det var kvällen den 23 december 2004. ”Dan före dopparedan.” Jag satt invirad i filtar, uppkrupen i soffan och drack honungsvatten med citron i samtidigt som jag mumsade i mig dagens fjärde apelsin. Ove var hos en barndomsvän och skulle komma tillbaka imorgon. Både hans och min släkt, vilka känt varandra sedan länge, skulle resa till Bahamas ikväll och fira jul där med paraplydrinkar och calypsomusik. Ove och jag, mer traditionella av oss, hade bestämt oss för en jul hemma. Särskilt nu när det hade fallit mer än tre decimeter snö för ovanlighetens skull. Vår första jul ensamma, utan släkten, och jag får influensa! Jag slukade apelsinen och bad en stilla bön att det skulle hjälpa, att jag skulle må bättre imorgon så att det denna jul blev minnesvärd.

Jag hade precis tömt min mugg honungsvatten när ett enormt BRAK hördes från baksidan. När jag hasade fram till fönstret och kikade ut såg jag två svarta stövlar sticka ut och sparka från en snödriva. Jag rynkade pannan. Så kastade jag av mig filtarna, kom på att jag bara hade nattlinnet på mig under, drog hastigt på mig jeansen och som hängde över soffkanten och satte fötterna i ett par skor innan jag gick ut. Den iskalla luften kändes behaglig mot mitt febriga ansikte. Jag gick fram till stövlarna som fortsatte sparka.
”LUFT! LUFT!” hördes dämpat från snödrivan.
Detta fick mig att inse att det rörde sig om ett nödläge. Matt fattade jag tag om stövlarna och drog. Ut kom ett par rödklädda ben. Jag drog litet till och kände hur jag började bli yr av ansträngningen. Benen hjälpte till och snart hade jag fått fram en helt rödklädd, rundmagad och vithårig man i nedre 60-års åldern ur drivan. Han hostade, spottade snö och ruskade på huvudet. Sedan fick han syn på mig och sken upp:
”Christina! Tösen min, du räddade mitt liv!”
Jag hade tänkt fråga hur mannen kunde veta mitt namn när jag aldrig sett honom förr, men en våg av yrsel sköljde över mig och jag sjönk ner i snön.
”Men lilla vännen, hur är det fatt?!” En stor men förvånansvärt mjuk hand smekte min kind och kände sedan på min panna.” Rösten blev plötsligt sträng. ”Du brinner ju upp! Vad gör du ute i kylan med feber?! I bara jeans och nattlinne?!?”
”Räddar dig” mumlade jag och tittade dimmigt på den märklige mannen.
Hans röst mjuknande.
”Så du sprang ut fast du är så sjuk för att hjälpa en olycksdrabbad gammal man? Vilken rar flicka! Det är sådana som du som ger mitt jobb en mening!” Jag nickade förvirrat. Mannen kom på fötter. Seså, nu ska vi se till att få in dig och mig själv i värmen. Innan jag visste ordet av låg jag över hans axel och hörde honom mumla någonting om fjädervikt jämfört med den där eländiga säcken han måste släpa på. Snart satt jag i soffan igen, i mitt nattlinne, invirad i filtarna.
”Har Christina något att bjuda på?” undrade mannen förhoppningsfullt.
Jag gjorde en ansats att resa mig. Han tryckte bestämt ner mig i soffan igen.
”Sitt ner flicka och tala om vad som finns så ordnar jag det.”
”Honungsvatten…” fick jag fram. Nu såg mannen riktigt arg ut.
”Honungsvatten?! Vad är det för smörja!? Finns det ingen glögg? Gröt?? Julmat???”
Jag kände att jag inte kunde tänka klart, det hela kändes bara surrealistiskt.
”Ove…ordna imorgon” sade jag därför och blundade.
Mannen slog sig för pannan.
”Fy på mig! Flickebarnet är ju sjukt! Förlåt tösen min, allt flängande gör mig utsvulten och förstör min hyfs. Oroa dig inte, jag ska nog ordna detta, ska du se.”
”Tack så mycket” sade jag dimmigt.
”Duktig flicka. Rör dig inte ur fläcken, jag kommer snart.” Så var han borta. Jag lutade huvudet mot soffan och log litet. Feberdrömmar. Hade aldrig haft dem tidigare men läst om dem. För inte hade jag väl precis släppt in en främmande man, som hade vanföreställningar om att han skulle vara jultomten, i huset?? Jag slöt ögonen igen, måste ha slumrat till. Jag väcktes av den omisskännliga doften av glögg som någon höll under näsan på mig.
”Drick det här lilla vän” sade en mjuk röst. Jag öppnade lydigt munnen och drack den precis lagom varma, kryddiga brygden. En kittlande värme spred sig genast i kroppen och jag kunde riktigt känna hur den började tränga undan viruset som slagit klorna i mig. Jag kände mig med ens betydligt piggare och barnsligt glad. Jag log mot mannen.
”Det var den godaste glögg jag någonsin druckit.” Mannen log belåtet.
”Tack, lilla vän. Det är mitt eget, hemliga recept. Låt oss nu äta!”
Jag tittade på rumsbordet. Såg att det stod varsitt rejält grötfat där, med kanel socker, mjölk och en stor smörklick i mitten. Bordet var också dukat med saftigt, mustigt bröd, en rejäl juledamer och tjocka, välgriljerade skinkskivor. Jag kände med ens hur hungrig jag var. Vi åt under tystnad, njöt i fulla drag av den utsökta julmaten. När vi sedan mätta och belåtna lutade oss tillbaka med ännu varsin kopp glögg, fixerade mannen mig med blicken.
”Jaså du och Ove har funnit varandra. Ordentlig gosse det där. Han håller ordning på dig, hoppas jag?”
Jag blev litet röd om kinderna när jag tänkte på riset jag fått smaka innan Ove åkte till sin vän. Innan jag blev sjuk. Ove kallade det motivationssmisk, så att jag skulle komma ihåg att uppföra mig medan han var borta.
Således svarade jag:
”Jadå, det gör han.”
Tomten grinade mot mig.
”Det gläder mig, för det behöver du verkligen, Christina. Du har alltid varit en litet bångstyrig tös, med ett alldeles för hett temperament för ditt eget bästa. Och svär gör du också!” Plötsligt såg mannen sträng ut igen. ”Minns du julen 1988, flicka?”
Jag tänkte efter litet.
”Jag tror det” sa jag försiktigt.
”Jävla tomte, jag ville ju ha Barbie, inte Cindy” var dina exakta ord, vill jag minnas.
Jag skämdes och undrade förbryllat hur mannen kunde veta detta.
”Och vad sa din mor då, minns du det?” Mannen såg mig stint i ögonen.
Jag svalde hårt.
”Hon…hon sa att om jag fortsatte vara så ful i munnen, skulle tomten nog komma och ge mig smäll.”
Mannen nickade bistert.
”Precis. Men det gjorde han inte. Så det blev inget smäll för Christina för det utbrottet.”
”Neej” jag svalde igen. ”Men jag var faktiskt snäll resten av kvällen. Och jag sa förlåt till tomten innan jag somnade.”
Det ryckte i mannens mungipor.
”Det gjorde du ja. Och det var tur för dig det!! Men…,” han lutade sig framåt något, ”inte började Christina vårda sitt språk efter det? Och är det inte så att hon fortfarande får utbrott och svär när något inte passar henne, fast hon är gammal nog att veta bättre?”
Jag började känna mig lika skyldig som när Ove läxade upp mig.
”Jo…det gör jag nog…ibland” erkände jag litet ynkligt.
”Vet Christina vad den bästa medicinen mot svordomar är” undrade mannen strängt.
”Nej” pep jag men anade vad han skulle säga härnäst.
”Tvål.” Mannen lutade sig bakåt igen och inväntade min reaktion. Jag rodnade djupare och rös till litet. ”Tvål och rejält med smisk. På bara stjärten.”
Jag trodde att jag var van vid att höra de orden nu. Men de fick mig fortfarande att tappa all min kaxighet och känna en blandning av skam, bävan och lättnad.
Mina ögon vidgades något när mannen långsamt reste sig och tog ett fast tag om mitt öra. Jag kände hur jag varsamt men bestämt drogs upp på tå.
”Det var inte planerat att komma till dig såhär, lilla vän” sade mannen uppriktigt. ”Men det verkar som om det var menat att det skulle bli så. Att du äntligen skulle få det du borde fått för flera år sedan.” Han tittade bestämt på mig. ”Nu ska du gå till sovrummet och vänta på mig. Du kan krypa ner under täcket och lägga dig på mage så att du inte blir kall igen. Jag kommer strax. Är det förstått?”
”Ja” sade jag ängsligt.
Han släppte nöjt mitt öra och gav mig en klapp på stjärten när jag började gå ner mot sovrummet.
När jag kröp ner i sängen undrade jag vad som hände egentligen. Konstigt nog var jag full av tillförsikt, att det var viktigt att det som nu skulle ske skedde.

Dörren till sovrummet öppnades och jag kikade nervöst upp. Mannen kom in med ett vackert litet blåblommigt handfat i porslin, en handduk och en stor, bländvit tvål. Han satte sig försiktigt på sängkanten och jag satte mig upp och tittade med stora ögon på hur han doppade tvålen i handfatet och tvålade in högerhanden så att det löddrade. Sedan tittade han på mig och log litet.
”Jaha, unga fröken, då tar vi och gapar stort.”
Jag tvekade litet. Mannen gav mig en hård blick.
”Detta är INTE rätt ögonblick att bli upprorisk, Christina!”
Snabbt öppnade jag munnen ordentligt och fick både tunga och resten av munnen intvålad.
”Då kan du stänga munnen.”
Jag grimaserade kraftigt och mannen nickade.
”Så går det för flickor som är fula i munnen. Kom ihåg det.”
Jag nickade olyckligt. Så ställde han ner handfatet, torkade händerna på den crèmefärgade söta handduken och nickade åt mig.
”Då kan du lägga dig över mitt knä för ditt välförtjänta smisk.”
Den här gången tvekade jag inte ens utan sparkade av mig täcket och lade mig lydigt över hans röda, filtklädda knä.
”En sådan duktig flicka!” Jag hörde att jag vunnit mannens gillande. Så kände jag hur mitt nattlinne lyftes till midjan och hur hans hand klappade min nakna stjärt litet lätt.
”Det HÄR är klappar jag skulle vilja ge till fler flickor som du” sade mannen muntert innan han började smiska mig tillräckligt hårt för att läxan skulle bli tydlig. Det märktes på rytmen och sättet han höll mig att denne man hade betydligt större insikter i agans ädla konst än min älskade Ove. Jag begravde ansiktet i madrassen och böjde och sträckte benen i takt med att svedan ökade.

I skenet från julstjärnan i fönstret fick jag så det smäll min mor varnat mig för länge, länge sedan.

När mannen äntligen slutade och smekte min röda, varma stjärt var jag åter reducerad till en snyftande, mycket ångerfull flicka. Sedan fick jag sitta på hans knä en lång stund.
”Vad önskar du dig i julklapp, lilla vän?” undrade mannen ömt och strök bort en tår från min kind. Jag lade huvudet på sned och tittade skrattlystet på honom.
”Ett vårdat språk.”
Mannen skrockade stolt.
”Det är noterat, tösen min. Men nu ska du sova. Och jag har mycket att göra. Men, du har givit mig tron på flickors lydnad tillbaka.” Han blinkade åt mig, lade ner mig på mage i sängen och drog upp täcket till hakan på mig. Innan han släckte julstjärnan och drog igen dörren efter sig kysste han mig lätt på kinden. Jag njöt av hur mjukt hans skägg kändes. Nästan som bommull.
”God natt Christina. Och en riktigt god jul.”
”Detsamma, tomten” mumlade jag sömnigt och gled in i en skön, djupt, oskyldig sömn jag inte sovit sedan jag var barn.

”Christina? Christina?!”
Jag väcktes av att någon skakade min arm lätt. Yrvaket såg jag rakt in i Oves bekymrade ögon. Genast kände han på min panna och såg betydligt mer lättad ut.
”Febern tycks vara borta. Fantastiskt!”
Jag kände efter och insåg att alla spår av influensan var borta. Kvar fanns endast en massa glada julkänslor.
”Jag sade ju det! Honungsvatten och apelsiner kan göra underverk!” Ove såg nöjd ut.
Jag rynkade pannan. Hade gårdagen verkligen varit en dröm?
”Men Christina” fortfor Ove förebrående ”du skulle ha vilat också!!”
”Det…det gjorde jag ju.” Jag tittade oförstående på min sambo.
”Jaså? Hur förklarar du då att hela kylskåpet är sprängfullt med juldelikatesser och att vi har en massa fin glögg och andra goda drycker i vinstället?!?”
Jag log brett.
”Jag fick nog en hel del hjälp på traven.”
Ove skakade på huvudet och log han också.
”Du är fantastisk, älskade. Och julklappen till mig…så otroligt fyndig. Och omtänksam. Att du äntligen vill ha min hjälp att förbättra ditt språk. Antar att du ville att jag skulle öppna den genast eftersom du ställt den på köksbordet?”
Jag kämpade för att dölja min förvirring, men ett ljus gick upp när Ove glädjestrålande visade mig det vackra porslinshandfatet, den lilla handduken och tvålkartongen. Skrockande tog han upp julkortet och läste högt det tillhörande rimmet för mig:

”Vill man sin älskades ordförråd laga, behövs både dessa och omsorgsfull aga.
GOD JUL
Önskar: Tomten”.


  GBS     VIP

Tillbaka