Vändpunkten


"Jag tänker hoppa av min utbildning."
Jag visste att detta var det sista Ove ville höra när vi satt oss vid matbordet för att äta den laxgryta vi lagat tillsammans, men tyckte inte det var någon större idé att dra ut på det hela eller att försöka linda in orden. Mycket riktigt lade han ner gaffeln och bara stirrade på mig.
"Menar du allvar, Christina?!?"
Jag sköt fram hakan och nickade.
"Jag har fått nog. Har tappat all motivation att fortsätta läsa och det är lika bra att sluta nu innan jag börjar köra på tentorna."
Han gav mig en lång, stadig blick som jag fick kämpa litet för att möta.
"Jag trodde statsvetenskap var din stora passion här i livet," sade han behärskat.
"Det är det. Men jag fixar inte att plugga. Jag vill vara ledig när jag kommer hem..." Jag hade jobbat länge på mitt försvarstal och tog nu ett djupt andetag innan jag lade in det jag tyckte var nådastöten: "...dessutom skulle vi ha det mycket bättre ställt om jag hade lika hög lön som du." Jag såg hur hans käkmuskler spändes, som alltid när han blev upprörd.
"Jag förstår" sa han korthugget. Jag hade väntat mig en rad argument och vädjanden.
"Är det allt du har att säga" undrade jag därför litet stött.
Han nitade fast mig med blicken.
"Nej," sade han vasst "jag har en hel del att säga, men det tar vi efter maten!"
Detta gjorde mig litet ställd eftersom det inte alls var likt honom. Han brukade aldrig klippa av mig på det här sättet utan lyssnade alltid på mig för att sedan resonera med mig. Jag öppnade munnen för att replikera men då avbröt han mig igen:
"Ät din mat, Christina, innan den kallnar." Nu ville jag verkligen protestera men ännu en sådan där blick från honom sade mig att detta vore direkt oklokt. Därför tog jag upp gaffeln och åt snällt.

När vi ätit, diskat och satt oss i vardagsrumssoffan med varsin kopp te tog han till orda.
"Du ville veta vad jag har att säga om ditt beslut" började han. Jag nickade.
"Jag tycker det är det mest ansvarslösa och barnsliga beslut du någonsin fattat!" Jag ville argumentera men han höjde handen. "Jag är inte klar än!"
Detta fick mig att tystna. Jag tänkte det här händer inte, det här är inte Ove...jag måste drömma. När han fortsatte visste jag dock att detta var den bistra verkligheten.
"Jag är inte förvånad ska du veta. Jag har sett din motivation dala, och vi har ju faktiskt pratat om att du måste ge järnet nu när du bara har ett år kvar. Men den senaste tiden har du varit bedrövligt...slarvig! Oansvarig! Uppnosig!" De sista två orden lät som pisksnärtar och fick mig att rycka till. Jag förstod inte vad som hände. Nyss hade jag haft kontrollen och berättat om mitt beslut. Nu satt jag här och blev uppläxad som en liten flicka. Han höjde rösten något:
"Eller har jag fel?!?"
Jag visste inte vad jag skulle säga. Han hade ju rätt...den senaste tiden hade jag känt hur jag tappade kontrollen över mig själv och mitt liv mer och mer...hur jag behövde något men inte kunde sätta fingret på vad.
"NÅ?"
Jag ryckte till och insåg att han förväntade sig ett svar.
"Jaaa...joo..."
"Ja, jo, VADDÅ?"
Jag kröp ihop litet...han såg verkligen arg ut.
"Jag antar att jag varit...litet otrevlig på sistonde."
Hans röst mjuknade något när han ställde ned tekoppen och såg på mig.
"Hur är det Christina? Är det något som har hänt? Vad är det som är fel?"
Med ens var jag gråtfärdig.
"Jag...jag vet inte Ove...jag tror jag håller på att tappa kontrollen och vet inte varför."
"Kom närmare mig." Tacksamt kurade jag ihop mig hos honom och han lade en trygg arm runt mina axlar.
"Ska jag tala om vad jag tror är fel, gumman?"
Jag nickade.
"Du har varit så stark och duktig så länge nu. Du har klarat skolan galant hittills, börjat leva riktigt sunt och lärt dig acceptera dig själv precis som du är. Och du har kämpat och lyckats med allt detta ensam, vägrat låta någon annan hjälpa dig. Alltså tror jag att du är trött på att kämpa själv...du behöver någon som hjälper dig och stöttar dig. Därför tror jag detta är ditt sätt att be om den hjälpen för du kan inte riktigt erkänna att du vill ha den."
Det kändes som hans ord träffat precis rätt och jag kunde bara stirra upp på honom. Han måste sett det i mina ögon för han strök mig över håret.
"För inte vill du väl ge upp studierna nu när du kommit så långt egentligen?"
Jag stirrade på mina händer och både tänkte och kände efter. Ett bestämt finger under min haka fick mig att titta upp och möta hans frågande blick.
"Näe, Ove."
"Vill du att jag ska hjälpa dig igenom det här Christina?"
"Ja, tack...men hur ska det gå till?"
Han gav mig en lång, värderande blick samtidigt som han tog upp tekoppen och smuttade på sitt te.
"Jag vet vad du behöver. Något jag velat ge dig riktigt länge nu..."
Jag blev litet nyfiken.
"Vaddå?"
Han log.
"Det ska du nog få se. Jag vet att du behöver detta Christina, men jag tänker ge dig ett ord för säkerhets skull. Vill du att jag ska sluta säger du bara ‘rött’ så slutar jag på en gång."
Jag rynkade pannan.
"Nu förstår jag inte..."
Han fortsatte le, nästan litet strängt och ställde åter ner tekoppen.
"Rött...kom ihåg det!"
"Ok, rött, men vad..."
Innan jag hann avsluta låg jag över hans knä och kände hans stora hand tungt vilande på min jeansklädda bakdel.
"Du behöver någon som säger att sådant här beteende accepterar jag inte. Någon som verkligen tar tag i dig, Christina..." sade han lugnt.
Jag var helt förstummad och kunde bara tänka på handen som nu smekte min stjärt litet olycksbådande. En del av mig anade vart detta var på väg men resten ville inte tro det.
"Och jag accepterar inte detta, Christina. Jag tänker inte stå och se på när du kastar bort ditt liv. Att du du ens överväger att hoppa av visar att du börjar bli lat och oansvaring och det är något vi ska sätta stopp för här och nu."

Han gjorde en paus och klappade mig litet i baken. Jag kände hur andningen blev djupare men kunde fortfarande inte få fram ett ljud. Någonstans inom mig började en varm känsla av trygghet och välbehag pirra...jag var ängslig, förvirrad men samtidigt förväntansfull.
"Därför" sade han i samma lugna ton "tänker jag ge dig smisk på stjärten...som den olydiga lilla flicka du är!"
Äntligen kom min talförmåga tillbaka. Det hela kändes så overkligt.
"Ove" viskade jag blygt "jag är faktiskt 25 år gammal!"
"De må vara hänt" han klappade litet hårdare nu "men har man inte lärt sig uppföra sig i din ålder är detta det enda som hjälper! Så smäll på stjärten ska du få...ikväll och varje gång du på något sätt håller på att tappa kontrollen över dig själv i fortsättningen. FRÅGOR PÅ DETTA?!?"
Jag kände att detta var alldeles fört stort för mig att ta in och acceptera på en och samma gång. Visst hade jag fantiserat om någon som bestämt men tryggt tog itu med mig på detta sätt, men aldrig hade jag väl drömt om att det skulle bli varsamme, hänsynsfulle Ove som jag bott ihop med i ett och ett halvt år nu. Denna kväll blev inte alls som jag trott och jag var minst sagt förvirrad. Som om han läst mina tankar sade Ove sedan tyst:
"Jag förstår om detta kommer som en stor överraskning för dig. Vi ska prata om detta sedan, men det är något jag velat ta upp med dig länge och tyckte att detta äntligen var rätt tillfälle. Ok?"
Jag passade på att känna efter ordentligt igen och kom fram till att jag tyckte det lät bra. Därför sade jag, och skämdes över hur ynklig jag lät:
"Ok."
Han smekte mig en stund till.
"Har du någonsin fått smisk förut?" undrade han stilla.
"Näe." Jag rodnade litet generat och var glad att han inte kunde se det.
"Då, min lilla, stygga flicka" sa han litet kärleksfullt "är det sannerligen på tiden att du får det du behöver och förtjänar...en rejäl omgång över mitt knä!"

Plötsligt landade hans hand på min stjärt med ett ljudigt KLATCH! En dask till följde och en till...jag hann först tänka att detta inte kändes så farligt innan jag kände svedan komma smygande. Ljudet tycktes öronbedövande och oerhört pinsamt men tack och lov låg vårt lilla hus en bit från närmsta granne, så det var ingen risk att någon hörde. Snart började jag sparka lätt med benen.
"Det svider!" gnällde jag.
"Det gör det va?" sade han utan att minska vare sig tempo eller styrka. "Det är bra. Det ska det göra i en slarvig stjärt. Och detta är bara början förstår du. Så du ska inte tro att jag tycker synd om dig för att du gnäller och sparkar!" Sedan fick jag fem riktigt hårda daskar till innan han pausade och smekte min bak igen.
"Ställ dig upp" sade han med samma lugn som tidigare.
Fortfarande tagen av situationen kom jag ostadigt på fötter.
"Vänd dig om."
Mitt omtumlade tillstånd till trots kunde jag inte motstå frestelsen att göra helt om och honnör mot TV:n i äkta amerikansk krigsfilmsanda. Detta tilltag bestraffades med en serie mycket hårda och bestämda daskar på min något ömmande bak.
"Uppnosiga flicka" skällde han. "Knäpp upp byxorna, dra ner dem och kom och lägg dig igen!" Jag vågade inte pröva hans tålamod ytterligare utan gjorde som jag blivit tillsagd. Kunde inte låta bli att gnälla litet när hans hand landade igen på mina vita bommullstrosor.
"Du är redan röd i stjärten, min unga dam" sade han strängt. "Och rödare ska du bli!" Sedan ökade han styrkan något och jag hörde själv hur mitt gnällande blev högre och ynkligare. Jag sparkade kraftigare med benen och vred litet på överkroppen. Jag kände hur jag var på väg att sparka av mig byxorna helt, men kunde inte förmå mig att sluta.

Till slut pausade han igen och jag hann tänka litet lättat att nu är det nog över innan jag kände hans tummar innanför troskanten.
"Stygga små flickor ska ha smisk på BARA stjärten!" förkunnade han och drog ner mina trosor till knävecken.
"Neeeeejjjjj...snälla?" kved jag och övervägde att säga ‘rött’. Den pirrande känslan inombords hindrade mig dock.
Han smekte min bara, varma stjärt lätt.
"Du vet att du behöver detta, Christina" sade han ömt "du vill bara inte erkänna det för mig." När han märkte att jag inte hade något bra genmäle började han smiska mig hårt och bestämt igen och det sved mer än jag någonsin kunnat föreställa mig. Mellan daskarna fortsatte han läxa upp mig:
"Och vad är det här för dumheter om vår ekonomi? Va?!? Tycker du vi är fattiga kanske? Passar vår levnadsstandard inte unga fröken? Inte nog med att du är lat, oansvarig och uppnosig, jag börjag inse att du är bortskämd också!" Efter detta hårdnade slagen ytterligare.
Jag tjöt och sparkade och vred mig...när det inte hjälpte satte jag upp båda händerna över stjärten. Innan jag hann blinka tog Ove ett fast tag om dem och låste dem i ryggslutet på mig.
"Det där skulle du inte gjort, min unga dam" grälade han. "Jag hade bara tänkt ge dig några daskar till och sedan släppt upp dig eftersom detta är ditt första smisk på stjärten...men nu kommer jag att ge dig riktigt hårt smäll i exakt femton minuter till som extra straff!"
"Men..." gnydde jag.
"Inga men” sade han och klappade mig stjärt litet innan första dasken kom. Det blev hårt och intensivt, men jag knep ihop ögonen och försökte behärska mig så gott det gick. När ungefär halva tiden gått brast något inom mig. Jag kände en lång snyftning komma ur halsen och sedan en till. Snart rann tårarna och hela jag skakade av gråt. Detta fick honom att minska litet på daskarnas hårdhet.

Jag märkte inte att smisket tog slut, utan nästa gång jag blev medveten om omgivningen satt jag i hans knä med huvudet pressat mot hans bröst medan han vaggade mig och viskade:
"Såja, min lilla flicka...nu är det över...nu har du blivit ordentligt straffad...gråt du bara...så mycket du vill...ut med det..."

Så småning om slutade jag gråta och en enorm känsla av lugn sköljde över mig. Jag lutade mig bakåt och såg in i hans ögon. Kärleken jag såg där fick mig att le litet blygt. Han böjde sig fram, strök mig över håret och kysste bort mina tårar. Jag hade tusen saker att säga, tusen frågor att ställa men kände mig med ens helt utmattad och hur ögonlocken blev väldigt tunga. Han log mot mig.
"Nu är det marsch i säng för Christina. Vi får prata imorgon. Eftersom detta var ditt första smisk slipper du skamvrån." Jag suckade lättat.
"Vad säger man då?" undrade han strängt. Det tog mig en sekund att förstå vad han ville.
"Öh...tack?"
"Du har har mycket att lära. Iväg med dig nu. Jag kommer snart."
Jag tassade fram till trappan ner till vårt sovrum. Innan jag gick ner vände jag mig och sade innerligt:
"Tack älskade."
Han log igen.
"Så litet så."

När jag somnade den kvällen, på mage med min ömma rumpa bar under nattlinnet, trodde jag att detta var slutet på en svår dag, men början på ett betydligt bättre liv. Jag hade ingen aning om hur rätt jag skulle komma att ha.


  cutie   badfemale

Tillbaka