Datorstölden


Jag var rätt strulig i mina yngre tonår. Det var inte så att jag hade problem hemma, utan det var nog mer för äventyret jag höll på. Jag höll mig ute mycket på kvällarna, söp ibland, stal cyklar och bilar på skoj bara för att köra omkring i dem ett tag och sedan lämna dem. Gjorde inbrott både för skoj skull och ibland för att verkligen stjäla något jag kunde få pengar för.

När jag var sexton hade jag gått så långt att jag balanserade på gränsen till att bli flyttad till ett hem i Norrland. Jag kom från en storstad och en flytt ut på landet, och dessutom norrut, var nog det värsta straff jag över huvud taget kunde tänka mig. Men ändå slog jag inte av på takten utan körde på i samma stil. Det var framförallt i ett område jag utförde mina brott. Jag kände väl till det, samtidigt som inga människor kände mig, förutom snuten, då.

Jag hade fått en sista varning, en förseelse till och det var Norrland för min del. Jag tänkte att jag skulle få ihop lite snabba pengar och sticka utomlands, London lockade. På den tiden var inte datorer speciellt vanliga i undervisningen, men vi hade ändå några i min skola. Jag bestämde mig för att ta dem. Jag visste hur man skulle ta sig in i lokalerna utan att larmet gick på så en kväll skred jag till verket.

Jag tände inte utan sökte mig runt i lokalerna med ficklampa. När jag kopplat loss fem av de sju datorerna och låg under bänken och mixtrade med den sjätte tändes lamporna i salen. Jag for upp. I dörren stod två uniformerade poliser:
- Vad håller du på med, Anna?! Röt en av dem.
Det var inte första gången vi tre möttes om man säger så.
Instinktivt satte jag fart mot fönstret, jag tänkte hoppa ner på taket på den lägre byggnaden och sedan fly därifrån. Men precis som jag fick upp fönstret tog en av dem tag runt midjan på mig och slet tillbaka mig in i rummet. En av dem höll mig hårt i armarna och den andre sa:
- Ja du, Anna, nu är det slut för din del. Inom ett par veckor sitter du på flyget till Luleå. Vad skönt det kommer bli för oss då.
- Snälla, bad jag, jag vill inte till Lappland. Om ni släpper mig nu så lovar jag att det är sista gången ni ser mig! Snälla
Jag kunde inte hjälpa det, men jag fick tårar i ögonen, så desperat var jag att få slippa Norrland.
Polisen bakom mig harklade sig och verkade gestikulera nåt med munnen åt den andre. Till sist sa polisen framför mig:
- Hm du är ju faktiskt en rätt ok tjej om det inte vore för dina dumheter. Du har ju bra föräldrar också, så egentligen skulle vi nog alla tjäna på att du blev kvar hemma bara du bättrade dig.
Jag höll andan, skulle det funka?!
- Vi gör så här, du får välja. Antingen griper vi dig här och nu för inbrott och du blir tvångsförflyttad ut på landet. Eller så glömmer vi det här mot att du för det första skruvar tillbaka alla datorer och återställer rummet i sitt ursprungliga skick och att vi för det andra sköter bestraffningen här innan du går fri. För ett straff ska du ha, tro inte annat.
- Ja, vad som helst, bara jag slipper Norrland. Sa jag utan att vidare betänkligheter.

En polis stod vid dörren och en vid fönstret medan jag skruvade tillbaka alla apparater. När det var klart sa han vid dörren:
Bra, då ska vi bara klara av bestraffningen för detta brott.
- Jaha sa jag avvaktande vad innebär det.
- Ja, du kan ju inte protestera om jag säger att du efter allt du gjort verkligen gjort dig förtjänt av ett ordentligt kok stryk. Och det är just det vi tänker ge dig.
- Nej, protesterade jag, det sa vi ju inte!!!
- Antingen det eller Norrland. sa han vid fönstret. Du får välja.
Jag svalde hårt ett par gånger, tankarna snurrade, jag ville ju verkligen inte till Norrland, å andra sidan hade jag aldrig fått smörj förr heller så jag visste inte vad som var värst, eller jo det visste jag, jag ville verkligen INTE till Norrland. Jag suckade och såg ner i golvet när jag mumlade:
- Jag vill inte till Norrland
- Ok, sa han vid dörren, Då knäpper du upp jeansen.
- Nej, snälla
- Nu gör du som jag säger! Röt han

Jag knäppte försiktigt upp dem, men höll upp dem i midjan.
- Ok, nu är det så här att vi inte tänker låta dig komma lindrigt undan, du ska få en bestraffning som kommer sitta i skinnet resten av ditt liv. Tills vi säger att det är över gör du exakt vad vi säger åt dig, begrips?
Jag nickade knappt märkbart, jag var nämligen så rädd att jag skakade.
Polisen vid fönstret sa att han skulle gå ut ett tag och hämta en sak. Under tiden ställde den andre fram en stol och satte sig.
Kom nu hit, Anna. Låt jeansen falla till golvet och lägg dig över mitt knä.
Jag gjorde som han sa och fick snabbt för mig att det bara var tal om några smällar med handfaltan, och det skulle väl en tuff sextonåring som jag klara av. Det här var ju läskigt lätt! Jag log lite vid avslöjandet.

Han vek upp skjortan på ryggen och drog ner trosorna till knävecken. Jag skämdes när jag tänkte på att han såg min nakna bak, men jag vågade inte protestera. Polisen la sin vänstra arm runt min midja och placerade sin högra hand tvärsöver mina skinkor.
- Kom nu ihåg att ingen kan höra dig hur mycket du än skriker, nu finns ingen återvändo. Å andra sidan kommer både jag och min kollega glömma att vi nånsin varit här och du går fri. Men vi vill sedan inte se dig mer, då kan vi inte hjälpa dig längre. Förstått?
- Ja, mumlade jag och kände hur skräcken grep tag i mig. Kunde han inte börja snart så det tog slut.
- Vi gör det här för ditt eget bästa, kom ihåg det, och för att hjälpa dig ska vi se till att påminnelsen sitter kvar i din bak så länge du behöver det. Det här har du förtjänat, Anna.


Han lyfte armen och gav mig en ordentlig dask. Jag flämtade till av smärta. Såå ont trodde jag inte det gjorde att få en smäll! Nästa slag landade på samma ställe som det förra, tvärs över skinkorna, och nästa, och nästa. Jag knep ihop munnen så hårt jag kunde och blundade. Otroligt vad ont det gjorde! Jag ville skrika, men det kändes pinsamt så jag bet ihop allt jag kunde. Jag kunde dock inte hindra de tårar som letade sig fram i mina ögon. Polismannen slog och slog med en aldrig sinande styrka. Det här var det värsta jag varit med om och smärtan brände enormt. Till sist, efter många långa minuter kunde jag inte hålla tyst längre utan började gråta som ett barn.
- Sluhuta..snäälla..aaaj
Polismannen fortsatte utdela sina daskar.
- AAAJ!!! Skrek jag, Aaaaj snälla, förlåtaahaaj

Han upphörde inte en sekund utan taktfullt och hårt lämnade han sina handavtryck tvärsöver min bak ända tills han andfådd sa åt mig att ställa mig upp. Jag ställde mig upp, men var tvungen att stödja mig på en bänk för att mina geléaktiga ben inte skulle ge vika. Det kändes skönt att det var över och jag lovade mig själv att aldrig utsätta mig för det här igen.

Så, sa han vänligt. Nu får du stå och ta igen dig tills min kollega är tillbaka.
Jag stirrade på honom:
- Är det inte över?
- Nej, nej, det här var bara uppvärmning. Skrattade han.
Kollegan kom in efter ett par minuter och i sin hand hade han ett nyskuret björkris. Han kom fram och utan ett ord kände han på min varma rumpa. Han smekte den fram och tillbaka som för att kolla kvalité eller något. Han nickade sedan för sig själv och sa åt mig att böja mig över bänken jag höll i. Jag gjorde som han sa och även om smisket innan gjort mer ont än jag föreställt mig så tänkte jag att jag aldrig förstått mig på vitsen med björkris. Sådana pinnar hade man ju fäktats med som barn och de gjorde inte speciellt ont tyckte jag. Jag tänkte dock inte säga något för då kanske de hittade på nåt som verkigen gjorde ont.

Polismannen med björkriset tog av sig jackan innan han sa:
- Ok, då kör vi. Du kommer få lika många rapp som du är år gammal och jag vill att du räknar slagen högt. Ok?
- Ok. Sa jag och funderade på hur jag skulle säga så att de trodde att jag hade ont trots att jag visste att det inte skulle göra det.
Första rappet kom som en överraskning och lika överraskad blev jag av den smärta den förde med sig.
- AAArgh!!! Skrek jag rakt ut.
- Räkna! beordrade polisen. Nu måste jag straffa dig för att du inte lydde.
Han ställde fram en stol och sa åt mig att lägga mig på rygg på golvet bredvid den. Jag lydde och undrade vad han nu tänkt ut, för rumpan låg ju mot golvet.  Han lyfte upp mina ben över stolssitsen och justerade så knävecken låg i nittio grader. Han stannde upp ett tag framför mig och innan jag förstod att han betraktat mitt kön som låg helt blottat så hade han vänt sig om och gått fram till tavlan för att hämta pekpinnen.
- Det här såg jag på bio en gång. Förklarade han för den andre polisen.
Första rappet träffade höger fotsula och den mest intensiva smärta jag upplevt letade sig upp genom kroppen och innan den nått hjärnan skrek jag rätt ut. Det andra rappet träffade den vänstra fotsulan och instinktivt drog jag tillbaka fötterna. Polisen som stått och tittat på tvingade mig då att lägga tillbaka fötterna och höll sedan i dem medan jag fick ytterliggare ett rapp på varsin fotsula.

Jag blev sedan ledd tillbaka till bänken där jag fick lugna ner mig ett par minuter innan polisen med björkriset sa att vi ksulle fortsätta.
Och räkna nu högt så jag slipper hitta på fler bestraffningar.
Första rappet träffade med ett swoosh och jag tjöt eeett. Hur hade jag kunnat missta smärtan så katastrofalt? Andra rappet träffade mer på höger sida och jag tjöt tvåhåå. Rappen träffade sedan omväxlande på höger och vänster skinka, jag räknade alla slag högt. Efter sexton slag behövde jag inte känna på min rumpa för att förstå att den var alldeles knottrig, rödstrimmig och lite blodig där kvistarna träffat flera gånger. Jag låg över bänken och grät och hulkade och polismännen sa åt mig att ligga kvar ett tag. De sa att jag inte skulle resa på mig förrän större delen av smärtan avtagit. Så jag låg där och fortsatte gråta och skämmas och lova mig själv att aldrig mera stjäla.

Efter femton minuter ömmade det, men det varken brände eller var så där oöverkomligt smärtsamt.
- Bra, sa han som givit mig smisk med handen, då har vi förhoppningsvis bankat in lite vett i dig. Vi ska dock inte ge oss än. Först ska du får en rejäl bestraffning för dagens förseelse. Kom hit till katedern.
Linkande gick jag fram till katedern. Jag önskade att han bara skulle ge mig ett par örfilar eller något, för nu ville jag inte ha mer stryk. Jag kunde inte låta bli att känna på mina skinkor och de var både svullna och knottriga och dessutom fortfarande varma. Jag hade aldrig fått smörj som barn, men att det skulle kännas så här hade jag aldrig kunnat ana.
- Det här är det sista momentet. Jag vill att du böjer dig över katedern. Rumpan ska vara placerad i högsta läge. Som hjälp kommer vi lägga min uniformsjacka under din mage. Jag kommer sedan ge dig en ordentlig omgång med min livrem. Jag vet ännu inte hur många rapp det blir, men det kommer bli många. Det kommer göra ont, mer än vad du känt hittills, och för att slippa få huvudvärk av ditt gap och skrik, för tro mig, du kommer skrika, så får du kollegans jacka att begrava huvudet i.
Han tog av sig bältet med alla grejer i, knäppte upp jackan och gav den till sin kollega. Han drog sedan av sig sitt breda läderbälte och höll i det så jag kunde se det medan han knäppte upp skjortärmen och vek upp den en bit. Han la sedan spännet i sin högra handflata och virade bältet ett par varv runt handen och drog åt så att det satt fast ordentligt. Han nickade sedan åt mig att inta position. Kollegan hjälpte till att lägga jackan på plats och placera mig så rumpan putade precis så mycket de ville, träffytan skulle vara maximal. Jag fick den andra jackan som kudde och jag kramade om den.

Första rappet träffade rakt över båda skinkor och jag tjöt rakt ut och flämtade. Det gjorde verkligen ont!!!
- Använd jackan att skrika i. Sa kollegan lugnande i mitt öra.
Polismannen väntade ett par sekunder, precis så länge att smärtan hunnit fram till hjärnan och nått sin höjdpunkt innan han lät andra rappet falla. Det träffade på samma ställe och jag skrek allt jag kunde i jackan samtidigt som jag kände huden spricka. Jag hörde hur mannen tog något steg bak och hur han tog sats innan han slog. Rappet träffade på undre delen av baken med förödande kraft. Jag skrek och kastade mig framåt på katedern av smärta. Kollegan fick tvinga mig tillbaka och placera om mig. Efter fem-sex rapp klarade jag inte av att bara skrika när rappet träffade utan jag grät och tjöt i jackan oavbrutet och jag bara stönade lite extra när bältet träffade. Efter femton la jag händerna för rumpan i desperat försök att stoppa smärtan. Kollegan tvingade fram mina händer och tvingade in dem under mitt bröst. Gråtandes vred jag mig, men han hyssjade mig och placerade sin starka kropp över min och tvingade ner mig på plats. Han strök mig över håret och viskade :
- Såja, såja, var nu en stor flicka och ta emot din bestraffning.
- Men det gör så ont! Grät jag.
- Sschssch lugnade han och sa åt sin kollega att fortsätta.
Polisen höll fast mig resten av bestraffningen och när han med bältet gav mig de tre avslutande rappen tog han i extra hårt. Efteråt var jag helt utmattad. Jag låg kvar länge och bara skakade och grät.

Polismännen gjorde sig ingen brådska utan jag fick den tid jag behövde. De hjälpte mig att klä på mig och sa att de nu tänkte glömma den här kvällen, men att de hoppades att jag inte skulle göra det. Och det gjorde jag inte. Än idag har jag problem ens att gå mot röd gubbe. Varje gång jag är på väg känner jag hur det smärtar till i skinkorna.

  VIP     VIP     gbs


Tillbaka