Några praktiska råd.
Ur Boken om aga från 1921


Tillåt en praktisk uppfostrarinna få ge några praktiska råd för risbastus utdelande utöver dem en "Läkare" givit.

Den som smiskat upp elaka barn vet, att det är en hel psykologisk utveckling som försiggår hos delinkventen från den sekund barnet, eller låt oss säga flickan, vet att hon ska bli smälld i stjärten. Hon gråter, snyftar, skriker, först av trots, ursinnig vrede, egenvilja, sedan av överhandtagande rädsla. Detta under risbastuns tidigare del. Hennes sinnesrörelse hindrar henne att till fullo känna smärtan av smisket, men allt som agandet pågår, gör sig svedan mer förnimbar och nu gråter och skriker hon därför att det gör ont och uteslutande därför.

Först nu börjar i själva verket den uppfostrande delen av risbastun. Det är nu riset riktigt eftertryckligt ska piska den bara stjärtens skinn.

Hon har nog ropat "nej!" och "aj!" hela tiden, men först nu har hon tvingats att samla sig så, att hon uppgår i en enda sensation: att det gör ont. Nu är det inte klokt att låta slagen mattas, tvärtom, nu bör hon få pisk av den mjuka björken riktigt hårt, ty nu drager hennes sinne den rätta lärdomen av det.

Mångårig erfarenhet har lärt mig, att om flickan agas på detta sätt, d.v.s får en långvarig och alltjämt strängare risbastu, så behöver man mer sällan upprepa den. Man måste först med riset kuva henne, sedan låta henne ha en stund av riktig sveda och smärta.
 

Jag brukar giva henne en paus härefter – hon är nu uteslutande rädd för mer sveda och får ligga och känna det hon fått en liten stund. Sedan ger jag henne ytterligare en stunds lika strängt smisk. Man bör alltid risa flickan med växande hårdhet i slagen, under egen lugn sinnesstämning och å bara stjärten.

Även vuxna flickor har jag med framgång smiskat upp just för opassande kurtis. Unga fröknar, som gått tillhanda i huset och umgåtts för fritt med brukets herrar. En av dessa flickor hade varit hos mig i fem år, är nu 23 år, men fick dock – och tog – en riktigt grundlig risbastu i påskas. Ingen av mina egna döttrar våga säga emot när jag tar fram riset och den äldsta är dock om ett år fil. kand. Och vi hålla varmt av varandra. Mången av tidningens läsare skulle nog förvånas om han såg denna dotter snyftande och rädd i färd med att lägga upp sig eller hörde henne efter smisket! Jag är en gammalmodig risets förespråkerska, men allt har gått oss väl i händer och alla barnen äro skötsamma, rättskaffens och godhjärtade.


  VIP     VIP

Tillbaka