En helpension med ris
Ur Boken om aga från 1921 


En helpension med obligatoriskt ris finns i Sverige, men torde kanske ej vara så allmänt bekant då den aldrig annonserar, utan under de år den funnits fått alla sina elever genom relationer. Jag har varit elev där så det kanske kan intressera de diskuterande att bidra något om del. Jag anser den också vara en god kulturbild.

I slutet av 8O-talet kom Fröken F. som guvernant till en rik brukspatronfamilj och fick där en otroligt bortskämd dotterdotter att uppfostra. Det lyckades bra med hjälp av björkris. Morföräldrarna skänkte till tack fröken F en utgård å sin stora egendom att användas till helpension med riset som uppfostringsmedel. Tolv elever antogos. Undervisningen är mycket god och man har roligt och trevligt i den gamla vackra gården. Elever ha aldrig fattats. De komma ur de gamla konservativa, välbärgade familjerna. Åldern 10—17 år. Allesammans få smäll när de gjort sig förtjänta av det. Inga anmärkningsböcker finnas, utan är det något så får man gå in till fröken och få dask därbak. Och det är man mycket rädd för. Fröken är sträng och lägger aldrig fingrarna emellan. De andra lärarinnorna få ej aga eleverna, utom 10—12-åringarna, som ha en klasslärarinna, vilken får aga dem; de äldre flickorna få som sagt sitt ris av föreståndarinnan. Lärarinnorna ha anmälningsplikt, ja, lärarne också, ty tre lärare foro till och från för undervisning i teckning och språk.

Fröken har ett stort rum på nedre botten utåt skogen och när man blir inkallad dit, då är man sannerligen rädd, ty man vet inte om man skall varnas eller få ris med detsamma. Och jag kan tala om att man ångrar sig medan man väntar på fröken!

Hon satt alltid vid skrivbordet och skrev. Så såg hon upp, nickade kort, sköt undan böcker och brev och ropade fram en. Så talade hon om att de och de anmärkningarna riktats mot en; var det möjligt att man givit skäl for dem? Man tordes aldrig neka eller bortförklara — de som trotsade en gång gjorde aldrig om det. Ja, så tog hon fram ett stort nytt ris från andra sidan skrivbordet och befallde mig att göra mig i ordning, d. v. s. blotta baken. Sedan fick jag lägga mig framstupa över en lång brasbänk, en smal rem från en plädrem fästes kring midjan och höll mig tryckt mot bänken, en andra rem över benen. Nu kunde man bara obetydligt vrida sig, ena handen fick vara fri och i handen skulle man hålla näsduken. Sen fick man ris. Det gjorde så infernaliskt ont, mjukt ris sveper in i skinnet som riktigt beta bett, svider rysligt och ömt blir det!

Man aktade sig noga, när man väl en gång risats av fröken, för att ådraga sig det en gång till. Agan var hård och räckte länge — tyckte åtminstone de som måste ligga stilla under den. Man var mörkröd bak och det hettade en hel dag efteråt.

En flicka som var mycket trotsig och stygg tog sig för att gå till skolans läkare och be honom säga, att hon inte borde få ris. Men han undersökte henne och så sade han: "Tvärtom, min unga fröken, jag rekommenderar er till mer ris". Hon var sa ond, när hon kom hem men rädd också ehuru fröken aldrig låtsades om saken.

Fröken var rättvis och snäll när vi voro som vi borde vara men vid minsta annat, så fingo vi komma in till henne.

Vi vågade aldrig opponera oss mot henne, och vi blevo verkligen välartade och lydiga. Vi kunde vara ämnen ordentligt och allt gick som smort.

Jag kom dit 13-årig, sa jag har ingen erfarenhet av de små flickornas bestraffningar, men nog skreko de och inte tror jag deras fröken var mildare.

Om vintrarna lågo risen i vatten för att bli mjuka innan de användes. S.k. obligatoriskt ris fingo vi vid varje termins början därför att fröken ansåg att vi bleve bortskämda på ferierna och ville påminna oss om vår uppfostrans allvar och underlätta arbetet för lärarinnorna.

Jag vet, att den här skolan synes många medeltidsaktig. men fast jag grät mycket var termin så har jag numer bara gillande för den. Flickorna från rika, gamla fina hem äro icke så roliga i slynåldern och taga sig allehanda friheter som böra näpsas. Allt utespring med pojkar t. ex. — det tas nog bäst bort medels ris. Övermod mot tjänare, brist på pliktkänsla, lättja, nöjesbegär på bekostnad av arbetet o. d., allt detta botar riset märkvärdigt fort. För att ej tala om osanning, kvinnornas skötesynd. Min rumskamrat var intriglysten och narrades gärna ifrån sig på andra och hon fick många gånger smisk av fröken for det. Hon blev också bättre.

Än i dag, när jag någon gång träffar fröken, far hjärtat upp i halsgropen på mig och jag rannsakar av vana mitt samvete och känner den rädda rysningen: Skall jag få ris? Men fröken klappar mig fryntligt på axeln och säger: "Nå kära friherrinnan, när får jag Era barn?"

Ja, när de komma, och blivit så stora, så tror jag nog att fröken får dem. Mm man tycker att hon lyckats så bra med hans hustru — just undertecknad:

"Friherinnnan"

P. S.

Jag måste tillägga att vi alla beundrade och höllo av fröken, fast vi stodo som tända ljus inför henne eller just därför kanske.

  VIP     VIP


Tillbaka