Den blå minikjolen


Den blå minikjolen Vi föds med en karta i handen. Någon stakar sedan ut livets stig men ingen frågar vart man själv vill fara. Jag fick inte bestämma om jag ville vara en man eller kvinna. Om jag vill ligga kvar i mammas trygga livmoder. Yttre betingelser som moral, sociala mönster och omgivningens krav fortsätter sedan att reglera livet. Separerar mig från min ursprungliga jag. Jag ser mitt ursprung kastas ut ur min kropp. Mot en annan riktning och mot ett annat öde.

Jag ser mig i spegeln och undrar vad den avslöjar, Ingenting? Visst är det ungefär samma ansikte som för 20 år sedan. Men spegeln avslöjar inte själen. Inte ens mina ögon kan berätta allt. Jag är inte komplett. Jag är någon annan än den som ursprungligen låg i tryggt förvar i min mammas kropp. Min själ och min kropp har sedan dess färdats olika vägar. Jag kan inte ens berätta vem jag egentligen är. Jag har glömt bort eller tvingats förtränga. Minnen från den förflutna dyker upp ibland. Det är mitt ursprungliga jag som försöker att få kontakt. Desperat har jag försökt att hålla bilderna kvar. Ett första intryck har varit oro och kaos. Ett möte med en främling. Men sedan känner jag något bekant. En känsla av lycka.

Man njuter över mötet. Gläds över att omständigheterna förenat två resenärer som tvingades skiljas från varandra en gång i tiden.

Jag mötte min riktiga själ och mitt ursprungliga jag. Mitt ursprungliga jag fanns där ute hela tiden - väntande på mig. Mitt ursprungliga jag hade färdats på vägar som inte förändrar, lägger till eller tar bort. Lika oförstörd som den gången när jag mot min vilja trycktes ur min mammas livmoder.

Nu vet jag att vi mötts tidigare under åren. Men jag förstod inte då. Men nu förstår jag och jag skall aldrig lämna mig själv igen. För alltid skall vi vara tillsammans. Du kom och befriade mig från bojor som jag själv aldrig hade valt. Med facit i hand vet jag att man måste dra i handbromsen. Göra något som man själv verkligen vill. Eller som i mitt fall - hjälpa till lite på traven. Knuffa livet. Få det att ändra bana. Det gjorde jag.

Till en början styrdes mitt möte av mitt undermedvetna. Det var när jag hittade min gamla minikjol från tonåren. Den gula jumpern och de vita strumporna. Längst inne i garderoben. Dom hade följt med de senaste 20 åren. Jag visste inte varför- Jag bar på en tvångsföreställning att inte slänga dom.

Jag försökte prova kjolen med det var förstås helt omöjligt. Jag hade inte växt så mycket på längden sedan dess men jag var något rundare över stjärten och höfterna. Jag är ganska road av sömnad och lyckades lägga ut linningen och fixa till blixtlåset. En kväll när min man inte var hemma prövade jag kjolen och jumpern framför spegeln. Där stod jag nästan i tjugo år gamla kläder och undrade vad jag egentligen höll på med? Jag försökte minnas - men endast små fragment av minnesbilder dök upp. Jag kände små ilningar i magen. Bilden av mig själv i spegeln försökte säga mig något. Jag stod där framför spegeln och såg på mig själv med upplyft kjol och neddragna trosor, frenetiskt smekande mig själv till en lång utdragen orgasm. "Ge ditt liv en liten knuff - jag väntar på dig - vi skall börja om"

Mitt äktenskap är en tråkig historia. Jag har egentligen aldrig älskat min man. Han bara slängdes in i min kupé på min resa. Jag ifrågasatte aldrig. Väninnor i min omgivning gifte sig. Det skulle bara vara så. Jag orkad inte kliva av.

Mitt liv kretsade därför mycket kring verklighetsflykt. "Mitt jag var är du?" Jag ville bara lägga mig och drömma bort mig till ett annat liv.

Jag är barnlös och tänkte så förbli. Sedan många år hade jag slutat att fundera på varför. Vårt sexliv var ointressant. Min man tog inga initiativ eller drev på. Jag saknade sex men inte det som min man kunde erbjuda. Det gav mig ingenting. Jag vet att det finns något annat. Jag upplevde det framför spegeln. En röst från det förflutna. " Jag har känt lust - snälla hjälp mig. Ta tag i mig och för bort mig"

Jag tillfredsställer mig själv ofta - bilder och fantasier i mitt huvud för mig bort där lust och njutning finns. Det är inga sammanhängande fantasier. Inga tydliga bilder utan snarare känslor och förnimmelser från en svunnen tid. Jag finns där någonstans..

"Jag har varit hos läkaren. Är hård i magen. Jag gråter. Mamma ger mig lavemang. Jag vill inte. Jag får smisk på stjärten. Pappa håller fast mig...Jag hittar pornografiska bilder med nakna kvinnor. Är kanske 7 år. Vårt tyska hembiträde hittar mina utklippta bilder av stjärtar. Hon kan bara prata tyska och drar ner mina byxor och ger mig smisk"

En kraftig doft av äpplen slog emot mig när jag öppnade järngrinden. Grusgången upp mot huset var kantad av äppelträd och den välklippta gräsmattan och grusgången var övertäckt av nedfallna frukter. Järngrinden var gammal och gnällde kraftigt när jag sköt upp den. Jag stannade upp och tittade upp mot huset. Gardinerna i fönstren - närmast ytterdörren - var fördragna. I den mörka septemberkvällen gav det svaga ljuset bakom gardinerna ett varmt och hemtrevligt intryck.

Klockan var strax över åtta och jag noterade med viss tillfredsställelse att jag trots problem att hitta gatan ändå kom i tid. "Ta det lugnt. Vi möts snart. Jag skall befria dig"

Min man hade oroligt frågat vad det var med mig? Om jag var sjuk? Eller om det hade hänt något på jobbet? Hänt något på jobbet! "Det är det minsta man kan säga! Men jag hade följt en röst som manade på"

Nu fanns inte rösten där! Jag önskade nu att det hela bara var en dröm. Så där som det är ibland; när jag vaknar på natten med klappande hjärta och ångesten griper tag i mig. Skräcken över något som hänt. Något stort hemskt oidentifierbart som inte går att förklara - men där i gränsen mellan sömn och uppvaknande känns som verklighet. Sedan upptäcka att allt bara var en dröm. Den sköna känslan och befrielsen.

Nu kunde jag inte känna så! Det var ingen dröm. Det hjälpte inte hur mycket jag än nöp mig i armarna. Det kunde inte göras ogjort. Jag hade tagit steget. Låtit mig knuffas in i det okända. Spänningen, nyfikenheten hade drivit på. Bilderna som jag hittat i hans skrivbordslåda gav mig impulsen. En hälsning från det förgångna. "Jag hörde dig magister Rask". Mitt gamla jag hade skrivit manuset - men det förstod jag inte riktigt då. Inte när jag betraktade min chefs husfasad denna septemberkväll.

I mina tankar hade jag blivit stående en stund på grusgången. Jag tyckte mig dessutom se en skugga i ett fönster på övervåningen. Han kanske stod och betraktade mig nu. Det var lika bra att ta tjuren vid hornen. Tanken att vända om och bege sig hem kändes frestande. Men i mitt väl undanträngda scenario var detta en omöjlighet. "Jag var ju på väg. Mitt jag ropade på mig"

" Magister Rask! Jag vet att du finns där. Jag skall bli en duktig flicka och göra läxorna."

Tänk vilket stort hus han har. Min chef var ju skild sedan drygt ett år tillbaka, barnen var utflugna. Det slog mig att jag trots mitt halvår på företaget - visste relativt lite om honom - förutom att han gömde pornografiska bilder i sin byrålåda som fått mig att minnas något. En känsla av det förflutna. Ett möte med mitt rätta jag?

Han var lite av en enstöring. Jobbade alltid sent in på kvällarna. Han såg ganska trevlig ut - men var oerhört kort i tonen och mycket krävande. "Lika sträng som Magister Rask."

Jag hade kommit fram till stentrappan som ledde upp till farstubron. Nu fanns det ingen återvändo. Eriksson stod det i snirkliga bokstäver på mässingsskylten. En ringklocka som lyste upp i mörkret. Jag tog ett djupt andetag och tryckte på knappen.

Ett kraftigt ding-dong hördes långt inne från huset. Det gick säkert en 10 sekunder innan jag hörde fotsteg innanför dörren. Den lilla gulfärgade rektangulära fönstret i ytterdörren lös plötsligt upp. Ljudet av dörrvredet och sedan öppnades dörren.. .

Dagen efter det att jag - på inrådan från min inre röst - hade tagit tusenlapparna ur kassan blev jag inkallad till min chef. Redan när jag steg in i hans rum och såg honom sitta där i sin svarta läderfåtölj kände jag att mina drömmar skulle besannas. Den allvarliga blicken. Den skrynklade pannan. Allt detta gjorde att mina föraningar närmast övergick till förvissning. Rollerna var fördelade.
-Det fattas tvåtusen i kassan Lena!
Han röst var vass och skoningslös. Det var väl ett under att jag inte svimmade på fläcken. Tänk om allt skulle gå fel. Jag kände att jag nästan höll på att tappa balansen och fick ta tag i dörrposten med ena handen för att få full kontroll över kroppen.
- Jag har gått igenom kvittona och uttagen men får det inte att gå ihop. Har du någon förklaring?
Jag bara stod där. Nu var det inte drömmar längre. "Vart tog du vägen mitt jag?" Var det dröm eller verklighet. Trygga bilder som nu plötsligt kändes avlägsna. Jag var på väg in i en annan värld. Känslan var dock mycket bekant. Den gamla skolsalen. Blöta yllekläder som torkade på varma kroppar. Brummet från det trasig ljusröret i taket ovanför lärarens klädskåp.

Men jag stod fortfarande kvar på tröskeln mellan två verkligheter. Det fanns en chans att vända om och förklara. Det var ett skämt! Jag har pengarna i ett kuvert i min skrivbordslåda!

"Var är du? Varför hjälper du mig inte? Säg något! Vad är det som händer?"

Så här tre dagar efter hade jag svårt att komma ihåg alla detaljerna. Jag sa ingenting. Tyst lät jag det ske. Min roll var klar. Jag tror att jag tillslut grät och bönade och bad honom om förlåtelse. En förlåtelse som jag inte ville ha. Jag ville ha mitt straff. Möta min själs frälsare. Jag minns också hur jag plötsligt tvivlade. Några sekunders skräck. Hade jag sett rätt? Var det Hans bilder som jag hittat i skrivbordslådan? Väl gömda i ett kuvert. På en bild låg en flicka på magen - fastbunden i sängen. Benen isär. Stjärten upplyft med hjälp av en kudde. Ett stearinljus instoppad i stjärtöppningen och skinkorna lyste röda.

- Kom hit! sa han plötsligt. Det var med en sådan självklar auktoritet så att jag nästan ställde mig i givakt.

"Magister Rask är det du?"

-Kom hit! sa han igen och väckte minnen från skoltiden. Magister Rask som satte skräck i hela klassen. Jag var väl inte den mest skötsamma eleven i högstadiet. Jag fick sitta längst fram. Han slog alltid med pekpinnen i katedern.

....

- Hör du vad jag säger! Kom hit!
Jag kände mig plötsligt som 15 år igen. Det var precis som Magister Rask satt där i den svarta fåtöljen. Jag hade som vanligt glömt någon bok hemma eller inte gjort historieläxan. Jag ställde mig framför honom och tittade ner i golvet.

-Vänd dig om och ta av dig kjolen! Jag blev alldeles överrumplad av uppmaningen. Mina sinnen och känslor befann sig i ett tillstånd av totalt kaos. Relevansen och logiken i uppmaningen ifrågasatte jag över huvudtaget inte. Det var som han förstod att jag förstod. Ja - den upplösning som det hela tog - kändes som en liten befrielse. "Du hör mig! Du finns här hos mig!

Tryggheten återvände. Mina minnen av Magister Rask som förde mig in i tonårens - om något imaginära - trygghet. Jag var placerad i dåtid. Det som hade hänt idag kändes nu tillhöra en annan tid. Alla psykiska mekanismer som bidrar till den ljuvliga förmågan till mental förträngning jobbade nu för högtryck inom mig.

Jag tog därför utan närmare fundering tag i blixtlåset på sidan. Drog ner och lät kjolen falla till golvet. Framför mig utmed väggen stod ett stort mahognyskåp och jag kunde svagt se min egen spegelbild i skåpfönstren. Innanför på överhyllan stod de fina kristallglasen som togs fram när Hans hade fina affärsbekanta på besök. På den understa hyllan låg de danska tygproven. Mina tankar gick kors och tvärs och någonstans i bakhuvudet fanns det naturligtvis en röst som reste frågan. Vad händer härnäst?
"Nej det vet du mycket väl."

Kopplingen till magister Rask, mina förträngningsmekanismer som kastade mig in i barndomens trygga minnesbilder. Den självklart auktoritära stämman från Hans. Min prekära situation och den förträngda skammen gav ett helt nytt perspektiv på situationen. Det fanns något förväntansfullt i luften. Utvecklingen kunde endast leda vidare - bort från verkligheten

"Magister Rask luktade alltid Läkerol"

Hallen flödar av ljus. Det är inte Hans Eriksson som står i dörrposten - utan en kvinna. Hon är betydligt yngre än jag. Hon kunde vara omkring tjugo år- Mycket söt. Mörkt långt hår. Ett par svart åtsittande tights, en vit ganska sladdrig blus. Hon såg på något sätt halvklädd ut. Som hon slängt på sig kläderna för några sekunder sedan. Hon var barfota med röda tånaglar som lyste kraftigt. Jag inser plötsligt att det är flickan från bilderna. Hon som så utstuderat och utmanande visat upp sin rödsmiskade stjärt, hängt fastbunden i en ribbstol, smekt sig själv med en massagestav under det att hon utmanande tittat in i kameran.

-Förlåt" sa jag och harklade mig.
- Jag måste kommit fel.
Jag söker Hans Eriksson

- Du måste vara Lena och du har kommit helt rätt. Stig in!
Det fanns något hårt i hennes blick. Ett bestämt drag över munnen. "Kom in" - hade uttalats nästan som en order och jag reagerade lydigt - om något frågande - och steg in i den stora möblerade hallen.

Hon öppnade ett skåp bredvid dörren och tog fram en galge.
- Du kan hänga av dig din kappa här! Samma uppfodrande och befallande röst.
- Jag heter Lena Josefsson och jag skulle.. öh.. skulle träffa Hans klockan åtta.


- Jag vet! svarade hon. Hon tog kappan som jag hade krängt av mig och hängde själv in den i skåpet.
- Han kommer ner snart. Jag skall ta hand om dig så länge. Jag skall bistå honom i bestraffningen.

Vad är det hon säger? Det måste vara något fel?
- Jag vet inte riktigt- vadå bestraffning? Jag kände hur jag rodnade över hela ansiktet. Plötsligt blev jag medveten om mina kläder. Min blå minikjol från skoltiden, min röda jumper, vita sockor. Det kändes fel. Varför hade jag satt på mig dessa gamla fula kläder. Jag ser ju inte klok ut!

Det var som jag vaknade ur en dröm. Varför stod jag här i en främmande hall. Varför dessa idiotiska gamla groteska kläder - som dessutom satt illa. Sedan mindes jag igen.

"Rösten hade bett mig - Magister Rask väntar på mig"

- Du behöver inte vara orolig. Du kan lita på mig. Detta kommer att stanna mellan dig, Hans och mig. Jag vet vad du gjort och du behöver inte skämmas. Slappna av och gör bara som vi säger så kommer allt gå bra.

- Det måste.. åh vara. jag vet inte.., sa jag stakande och försökte febrilt få det hela att gå ihop...

.. Jag hade säker stått och stirrat in genom mahognyskåpets glasdörrar i flera minuter. Min chef hade under tiden varit tyst. Det rådde till motsats från mina tidigare gråtattacker ett påtagligt lugn.

-Dra ner dina trosor och visa mig din stjärt!

....

Återigen dök Magister Rask upp. Jag var ung
"Lena! Vad är skillnaden mellan romantiken och klassicismen? "Min bästa fröken" Det är andra gången denna vecka som inte Lena läst sin läxa."

- Du kanske hellre vill att jag skall ringa polisen? Hans återförde mig återigen till verkligheten.
"Eller var det en dröm trots allt?"
Dåtid och nutid flöt ihop. Det kändes på något sätt berusande. Någon styrde över mitt liv. Kontrollerade över mig. Jag kunde slappna av. Inget ansvar.

Jag drog sakta ner mina trosor över höfterna. Nakenheten gjorde att jag rös till lite. Här stod jag med blottad stjärt - som för övrigt befann sig endast någon meter från min chefs ansikte - och visade upp mina intimaste kroppsdelar. Jag upplevde kanske en känsla av skam - men det kändes ändå rätt - konstig nog.

-Sära på benen!

Jag gjorde som han sa. Han befaller. Jag lyder.
- Vänd dig om och titta mig i ögonen!

Under det att jag tvingades att titta honom i ögonen kände jag hans fingrar mot mitt kön. Inte smekande, snarare hårdhänt. Ett finger som pressade sig in. Jag var våt.

Plötsligt ringde telefonen...

....

.. Sara hade nu stängt till skåpdörren och sa uppmanande.
-Följ mig! Vi skall ner i källaren. Där har vi förberett allting. Hon gick före mig in i en korridor som ledde ut från hallen.

- Jag förstår, sa jag. Du får ursäkta men jag blev lite förvånad att Hans hade en kvinna. Jag trodde han levde ensam och..

Det förvånade mig också att jag efter den första chocken att se denna kvinna från fotografierna ändå nu tog den nya utvecklingen så naturligt. Inget större ifrågasättande från min sida. Den rädsla som jag känt innan jag ringde på - var som bortblåst. Det overkliga i situationen, de senaste dagarnas våndor gjorde att jag bara tyckte att det var skönt att någon tog kommandot. Jag orkade inte tänka ut förklaringar själv. Jag visste bara att vad som än hände så skulle det befria mig från min söndertrasade värld. Allting skulle bli bra igen. Jag måste bara först ta mitt straff.

Hon öppnade en dörr vid slutet av korridoren. Knäppte på en strömbrytare och jag tittade ner för en lång källartrappa. Jag följde henne ner för de branta trappstegen.

Vi kom in i en sorts kombinerad gillestuga och mindre motionssal. I en stor öppen spis på en kortväggen brann en stor sprakande brasa. Utmed långväggen fanns det en ribbstol. Det var väl den från fotografierna?.Mitt i rummet fanns det en sorts motionsapparat - med tyngder och underliga ställningar för diverse styrketräning.

En soffgrupp i rotting, med blommiga kuddar och ett stort marmorbord stod vid den andra kortväggen. Rummet var varmt och atmosfären får närmast beskrivas som hemtrevlig.

Sara gick bort till ett stort vitt skåp som stod vid sidan av ribbstolen. Öppnade det - men dolde med sin kropp möjligheten för mig att själv titta in. Hon stängde dörren skyndsamt och höll nu en videokamera i sin hand.

Jag hade blivit stående mitt i rummet. Jag kände mig märkvärdigt lugn och väntade närmast på nya order.

- Med den här skall vi filma allt. Jag vill först att du går bort och ställer dig vid ribbstolen och vänder dig mot mig, sa Sara på samma uppfordrande och bestämda sätt som tidigare. Hon pekade samtidigt med ena handen mot ribbstolen.

Magister Rasks ande svävade omkring i rummet. Jag blundade, kände hans Läkeroldoftande andedräkt, hans hand på nacken som pressade min kind mot katederns gröna gummiunderlägg. Mina tårar, min skam, min förödmjukelse, svedan, sedan värmen och mer tårar. Hans ursäkter, känslan av lugn, straffet och befrielsen..

Jag hade nu ställt mig - vänd mot Sara - och med ryggen mot ribbstolen. Sara hade tänt en väggspot som satt på väggen intill ribbstolen och riktade den mot mig. Sedan stod hon där framför mig med kameran framför ansiktet och filmade.

- Nå Lena. Varför är du här?
- Jag skall få smisk.. och.. Jag kände hur det började rinna tårar nedför mina kinder. Det kunde inte vara uttryck för sorg eller att jag kände mig ledsen. Det måste vara tårar av tacksamhet.
Allt skulle nu bli bra. Jag skulle få mitt straff. Sara och Hans skulle ge mig den förlösande chansen.
- Var skall du få smisk? frågade Sara med hård och iskallt tonfall

-På stjärten, svarade jag lydigt.
-Vänd ryggen mot mig!

Vänd mot ribbstolen gick mina tankar åter till den kalla januaridagen och magister Rask. Jag hade sprungit hem. Förvirrad över mina känslor. Jag hade rusat in i badrummet och låst dörren. Mina ytterkläder, skolväska låg slängda med den blå minikjolen, jumper och underkläder i en hög på badrumsgolvet. I badrumsspegeln betraktade jag min nakna stjärt. Kände med handen över de röda svullnaderna. Var det en inbillning - men de kändes nästan som de var heta..

-Ta nu av dig kjolen, hörde jag plötsligt Sara säga. Fortsatt vänd mot ribbstolen knäppte jag upp den i sidan. Kjolen satt betydligt trängre över höfterna än den kalla dagen i januari för länge sedan. Det var med viss möda som jag fick ner den över min betydligt rundare stjärt - men till slut gick det - och den föll ner på golvet. Jag lyfte på fötterna och sparkade den åt sidan. Jag skämdes över mig själv, men jag nästan längtade att få höra en ny befallning. Låta mig styras utan egen kontroll.

Jag visste vad som väntade mig. Det berättade Hans efter det att han hade avslutat sitt telefonsamtal med en av sina leverantörer som låtit meddela att han var på väg till vårt kontor.
Hans drog sedan villkoren och förutsättningarna för mig. Jag stod där med min blottade stjärt åter vänd mot honom och kände hans fingrar långt inne i mitt kön. Jag lyssnade utan invändningar och stirrade in i min spegelbild i mahognyskåpets glasdörrar.

- På onsdag klockan 20.00 kommer du hem till mig och då skall du få smaka smisk med björkris på din nakna stjärt. Det är lika bra att jag berättar för dig att jag tycker om att ge kvinnor smisk på stjärten. Men det har du säkert redan förstått. Jag har nog märkt att du tittat igenom min fina fotosamling.

Jag var avslöjad! Det kändes på något sätt befriande. Nu visste vi båda vad som gällde.


Där kom han in i mitt liv igen. Magister Rask med den dåliga andedräkten. Sedermera sparkad från skolan för att han ofredat flickorna i skolan. Jag anmälde honom inte själv. Efter den gången då han gav mig smisk på stjärten med sin pekpinne hade jag inga problem. Jag fick istället flytta längst bak i klassrummet. Dom minuterna när jag låg över katedern med min korta minikjol från Hennes upp över ryggen och med mina vita underbyxor neddragna ner till knävecken skulle få bli en hemlighet. Jag hade förträngt det.

Saras stränga röst återförde mig till den varma gillestugan.

- Dra ner underbyxorna!

Det finns kanske något exhibitionistiskt drag i mig. Det kändes på något sätt lustfyllt att veta att någon betraktade mig genom videokameran. Det var som hela världen tittade på. Det gick små kårar igenom min kropp när jag sakta drog ner mina trosor över höfterna och stjärten. Jag lät dem hänga kvar över låren i väntan på vidare order.

Detta att tvingas blotta sig inför en kvinna. Dessutom betydligt yngre än jag själv och i detta stadium av närmast trance som jag nu befann mig i kändes det onekligen speciellt. Det var ett ytterligare element av overklighet som gav mig skydd. Möjlighet att ännu bättre fjärma mig från och förtränga mitt vanliga jag. Öppnade möjligheter för en flykt in i det gränslösa tillståndet där begrepp som moral och ansvar saknar betydelse. Jag var ett litet barn, som väntade på att bli formad och skapad av andra. I skriande behov av auktoriteter och vägledning. Gör vad ni vill med mig! Det var ju ändå inte jag. Eller som ett barn i en godisaffär. Ensam i butiken för några minuter. Inga förmaningar om tandtroll eller butiksinnehavaren som vill ha betalt. Ta vad du vill. Inga konsekvenser, inga fördömanden. Endast frid och njutning.

Jag kände plötsligt Sara händer på min stjärt. Nästan smekande. Hennes fingrar löpte nedför stjärtspringan Sedan kände jag dem mot mitt kön. Jag höll andan.
- Sträck upp händerna och håll i ribbstolen. Medan jag greppade tag om en av de högsta ribborna kände jag hur Sara drog ner mina trosor till anklarna. Som ett lydigt barn - utan uppmaning - klev jag ur underbyxorna.

- Plötsligt snärtade hon till min ena skinka med handflatan. Jag blundade och stålsatte mig inför fortsättningen. Någonstans i bakhuvudet undrade jag var Hans var. Hade hon inte sagt att dom skulle straffa mig tillsammans?
Nu följde nästa slag. Nu något hårdare än det första. Det sved ordentligt. Sedan följde en skur av slag på mina stackar skinkor. Under säkert två minuter. Jag var tvungen att skrika - det gjorde ont. Mina skrik kändes samtidigt som ytterligare en befrielse. Det var som något kom ut ur mig,. Något som väntat på förlösning i många år. Jag ville att hon skulle slå mig ännu hårdare. Minnet av pekpinnens betydligt kraftigare smärta fanns där. Jag ville genom den ljuva plågan tömma mig på den ångest och de instängda känslor som jag nu kände tryckte på.

Så slutade slagen. Jag nästan hängde i ribbstolen. Hakan intryckt och nästan fastklämd mellan spjälorna. Tårarna hade forsat ner för mina kinder. Befrielsens tårar. Varför slutade hon? Min stjärt ville känna mer. Det fanns fortfarande mycket kvar som jag ville få ut. Den nästan behagliga värmen som nu spreds från mina skinkor, via ljumskar och ut vidare i mitt underliv. Jag släppte taget om ribbstolen och vände mig om. Sara stod kvar bakom mig Bakom hennes stod Hans och filmade med videokameran.

...

På arbetet var han alltid klädd i kostym och slips. Nu såg jag honom för första gången i jeans och t-shirt. Jag kunde konstatera att hans kropp var tämligen välbyggd och muskulös.

- Detta vara bara en liten uppvärmning. Snart skall du få smaka riset. Sara har själv varit ut i skogen och skurit till några smidiga och kraftiga kvistar, sa han och sänkte ner videokameran från ansiktet och tittade mig stint i ögonen.

Jag var fortfarande omtumlad och mina tankar långt borta. Det var återigen den där känslan att befinna sig mellan dröm och verklighet. Jag ville i detta läge inte tänka för mycket. Tankar skulle bara tvinga mig att vandra tillbaks till en verklighet som jag inte just nu ville möta igen. Det fanns alldeles för många obesvarade frågor. Känslor och tankar som jag inte ville få svar på. Jag kan tänka mig att det känns på samma sätt för en drogmissbrukare. Rädslan för att giftet skall sluta verka. Det fruktansvärda uppvaknandet som lurade runt hörnet.


- Jag vill filma dina röda skinkor i närbild. Vänd dig om igen och skjut ut stjärten ordentligt!

Tacksamt mottog jag hans uppmaning. Det var enklast så. Bara lyda order. Det gav mig trygghet igen. Jag vände mig om igen. Försökte verkligen puta ut med min stjärt så ordentligt som möjligt. Jag hörde hur han klev närmare. Jag är en blotterska. Det var inga tvivel om den s
aken. Jag kände det intensivt. Jag vill att Hans skulle filma min nakna stjärt och jag njöt av det.

För några månader sedan - en varm sommarkväll, Jag hade cyklat utmed strandpromenaden som går längs vårt bostadsområde. Vägen slutar intill skogen. Kvällen var varm. Inne i en glänta hade jag stannat. Klädde av mig. Jag lade mig på rygg på marken. Drog upp mina sära ben. Kände den svala kvällsluften smeka mitt sköte. Jag önskade att hela världen skulle se mig då. Jag njöt av att blotta mig. Jag smekte mig själv till en ljuvlig orgasm..

...

- Sära på benen lite.

Jag särade försiktigt på benen. Medveten om att jag nu blottade mina allra intimaste kroppsdelar. Den ljuvliga skammen. Nästan känna hur Hans och Saras blickar trängde in i min stjärt. Inget som dolde. Avslöjad och ertappad på bar gärning. Den spänning som ibland infann sig när man gjort något olovligt i skolan.

Som till exempel när jag hade gjort en teckning i min historiebok. Det var en tavla av en gammal svensk kung och hans gemål. Jag hade skrivit magister Task ovanför bilden, gjort en pratbubla ur kvinnans mun. "Fyfan vad magister Rask luktar illa!" Plötsligt stod han där bakom min axel. Jag hade just ritat ett rökmoln som sprutade ut ur kungens mun. Den andedräkt som nu slog emot mig var värre en vanligt.
- Lena! Du stannar kvar efter lektionen.

I denna stund, nästan 20 år senare, förstod jag saker och ting så mycket bättre. Denna stränga magister Rask hade lockat mig. Den hårda genomträngande blicken, den allmänt frånstötande uppsynen och lukten av Läkerol hade tjusat barnet som trots allt gärna vill att spöket skall skrämmas. Den kittlande skräcken och nyfikenheten. Hur känns det? Få utlopp för känslor som kanske inte är de invanda. Kastas ut i rymden i det okända. Möta mitt rätta jag! Tankarna hade funnits där långt innan den kalla januaridagen. Jag hade alltid fascinerats av pekpinnen som han höll i handen. Ibland lät han den eftertänksamt slå i sin handflata . När han var arg så slog han den i katedern. Nu för första gången mindes jag hur jag hade fantiserat att magister Rask skulle dra ner mina byxor och piska mina skinkor med pekpinnen. Jag mindes hur jag efter lektionen fick sitta och sudda ut mina illustrationer i historieboken.

Det var som ett inre tvång. Jag var tvungen att få känna det. Jag ville blotta min stjärt för honom. Känna hans fingrar klämma på mina skinkor. Om han inte gör det så får jag be honom.. jag förtjänar verkligen smisk på stjärten.
Så äntligen kom befrielsen. Pekpinnens hårda rapp. Jag vågade inte skrika. Det kunde ju höras ut i korridoren, Sedan efteråt låg jag bara kvar över katedern. Sedan hans smekande fingrar över stjärten. Han hade nu släppt greppet om min nacke. Jag hörde hur han andades tungt. Mina skinkor drogs isär. Ett finger strök försiktigt i in stjärtspringa, stannade vid mitt stjärthål. Tryckte på lite och sedan hårdare. Jag kände hur hans finger trängde in..

Dåtid och nutid skulle mötas. Likaså dröm och verklighet. Eller var det jag och mitt riktiga JAG som möttes?

- Sätt på Lena rumpspännaren, hörde jag plötsligt Hans säga. Jag såg hur Lena gick bort till skåpet vid sidan om ribbstolen och öppnade dörren. Hon tog ut en tygpåse som hon sedan kom tillbaks med och satte sig på knä bakom mig. Jag kände plötsligt något kallt om midjan och tittade ner. Sara spände på mig något sorts läderskärp. Från skärpet hängde det på framsidan ner små tunna lädersnören. Jag kände också att något hängde ner över mina skinkor. Jag beordrades att ytterligare sära på benen, vartefter snörena på framsidan drogs under mitt skrev. Jag kände något som spände över stjärtspringan Sedan hur det som hängde bakom mig drog åt och hur det spände i mitt sköte.

Även fast jag inte kunde se min egen stjärt förstod det helt klart för mig vad syftet med denna anordning var. Jag kände nämligen hur det fläktade in i stjärtspringan. Jag förstod att mina skinkor nu var helt utfläkta och att min analöppning och kön var helt blottade. Man kan inte känna sig naknare. Detta var den optimala symbolen för total underkastelse. Den som såg min stjärtöppning tittade också rakt in i mina allra djupaste vrår. Inget kunde längre döljas. Mina innersta känslor och hemligheter var utlämnade och jag var i betraktarens våld, underkastelsens ljuva sötma sköljde över mig. Känslor som jag tidigare förträngt. Jag ville bli dominerad.

Som för att hörsamma mina tankar hör jag Hans säga.
- Sara, nu kan du hämta björkriset.

Jag stod fortfarande vänd mot ribbstolen, men jag kunde se hur Sara gick bort till sidan av den öppna spisen och där stod det en balja med ris. När hon lyfte upp riset så såg jag i skenet från den glödande elden hur droppar av vatten blänkte.

Hans tog samtidigt tag i min överarm och drog iväg med mig fram till motionsapparaten. Diverse tyngder och allehanda konstiga anordningar satt monterade på en svart läderbänk.

Jag blev stående framför den och bredvid mig stod också Sara med björkriset i handen. Jag tyckte mig se ett leende på hennes läppar. Det rådde en märkbar spänning i luften Som innan ridån skall gå upp på teatern, Vi visste alla att vi hade en ljuvlig gemensam upplevelse framför oss. Om så från olika perspektiv. Hans tände en lampa i taket som närmast liknade en stråkastare. Den svarta läderbänken var nu kraftigt upplyst.

- Ta nu av dig resten av kläderna och lägg dig på magen på bänken. Strumporna kan du behålla på.

Jag ville inte visa mig för ivrig utan klädde långsamt av mig och lade min jumper och BH under bänken. Det svarta lädret kändes kallt mot min kropp när jag lade mig ner på bänken. Jag kände hur min hud knottrades lite. På den kortända där jag låg med mitt huvud fanns en kudde som var fastspänd med ett band runt bänkskivan. Den sköt nu Hans in under mina bröst, vidare under magen för att till sist placera den under höfterna. Detta gjorde att min stjärt sköt upp lite.

- Är du redo att ta emot ditt straff??
- Ja, hörde jag mig själv säga. Det kändes som det kröp myror över min stjärt. Varenda känselnerv höll på att krypa upp närmast huden. Det var som dom alla ville vara med- Få smaka på risets svidande kyssar. Hela min kropp skrek av förväntan. Jag blundade och väntade.

Svisch! Den plötsliga smärtan kom trots allt oväntat. Hela min kropp ryckte till och jag skrek till högt. Nästa slag sved minst lika mycket. Känslan var nästan chockartad. Nu följde slagen varandra i ett ganska högt tempo. Riset föll oregelbundet över mina skinkor. En gång hamnade riset nästan upp vid korsryggen för att nästa gång träffa nederdelen av den nu uppspända och blottade stjärtspringan. Den chockartade känslan av smärta vid varje slag började nu att alltmer försvinna. Jag fortsatte dock att skrika.

Istället började nu en underbar värme att spridas. Stinget och det ljuvliga ljudet av risets träffar på mina skinkor skapade en sådan koncentration av känslor. Det var som kroppens alla förnimmelsepunkter var koncentrerade på en och samma sak. Allt annat saknade i denna stund betydelse. Inget kunde ta sig igenom den emotionella anstormning som nu totalt dominerade. Den förträngda instinkt som jag alltför länge hade förvägrat mig.

Nu finns du hos mig?
Mina skrik hade nu snarare gått över till stön. Jag kände hur jag sköt upp min stjärt för att möta ristes underbara sveda och hetta. Smärtans kyssar som nu täckte vare millimeter av min stjärt. Skinkorna brände som eld. Det gjorde fruktansvärt ont, men nu fanns det ingen gräns. Jag var på väg mot stjärnorna, Jag skrek, grät och stönade om vart annat. Jag hade utan att tänka på det nästan rest mig upp på knä för att kunna möta Hans skoningslösa slag.

Jag nådde äntligen ända fram. Till den slutliga befrielsen. Jag hörde mig själv skrika ett lång utdraget tjut och föll sedan ihop på magen på bänken igen. Jag vet inte om jag på något sätt svimmade, men det kändes som jag vaknade upp. Svala händer smekte min stjärt. Plötsligt kände jag läppar mot mina skinkor. Kyssar som försiktigt trycktes mot mina svidande glober. Som tycktes vilja smaka och dela den ljuva hettan, som vågor som slickar den varma sandstranden och lånar dess hetta. En naturens symbios där olika krafter ger och tar enligt skapelsens urgamla traditioner.

Likt ekologins livsviktiga harmoni där inget får rubbas men där min själs balans - av uppfostran och moral - tvingats bryta min naturliga drift och roll. Ett dagbrott i min själs vagga som nu läktes och fylldes igen. Det som hade skett i kväll hade skapat den inre friden. Jag var hel. Jag kände en stor tacksamhet mot mina befriare. Någon särade på min skinkor och jag kände händer under höfterna. Banden som tryckte in i mitt skrev lossades Läderskärpet knäpptes upp och togs bort. Mina skinkor särades igen. Jag kände en tunga som slickad mig i springan. Samma tunga slickade sedan längre ned. Andedräkten mot mitt kön. En tunga som sög i sig njutningens safter. Fingrar som masserade min vulva, plötsligt känner jag flera händer. Båda ger mig min smörjelse. En tunga närmar sig försiktigt mitt stjärthål. Jag visste inte om det var Saras eller Hans. Det spelade igen roll. Snarare var det ovissheten ett ytterligare element för att skapa den totala vissheten. Det fanns inga gränser. Rymden hade öppnat sig. Jag tryckte tacksamt upp min stjärt för att välkomna mina befriare

  GBS     VIP

Tillbaka