Kollo


Det jag nu ska berätta, utspelade sig på Barnens Ö, i slutet av 50-talet.

Under min gymnasietid sommarjobbade jag som ledare på kollo. Den här barnkolonin bestod av ett fyrtiotal pojkar och flickor mellan 8 och 13 år. Föreståndarinnan, Kerstin, var en strikt och humorfri gymnastiklärare i 45-årsåldern. Förutom Kerstin bestod denna barnkoloni av 2 manliga och 2 kvinnliga ledare, jämte kokerska och annan kökspersonal.

Ett av barnen hette Åsa. Hon var 13 år och mycket försigkommen, nästan brådmogen. Hon var söt och intelligent men tidvis mycket besvärlig. Tjuvrökning, urusel på att passa tider och hjälpa till med allehanda göromål, som alla andra. Dessutom var hon en ledartyp och drog med andra, betydligt svagare typer. Vi hade med andra ord en hel del problem med Åsa.

Vi diskuterade ständigt denna Åsa på våra kollgiemöten. Föreståndarinnan föreslog en dag att vi helt enkelt skulle avskilja Åsa från kollo och skicka hem henne till stan. Nästan alla samtyckte. Jag var mer tveksam,, eftersom jag inte fann något ont i Åsa och trodde att det skulle gå att få ordning på henne om man hanterade henne rätt.

Eftersom jag var i minoritet bestämdes dock att Åsa skulle sändas hem. Kerstin skulle meddela Åsa detta nästa dag. Jag tyckte detta var synd men det fanns inte något jag kunde göra i detta läge.

Nästa dag vid lunch bad Kerstin att jag skulle komma till hennes kontor efter lunch.

Nyfiken och något brydd infann jag mig där.

Hon bad mig sitta ner och sa att hon ville prata om Åsa. Hon berättade att hon hade kallat till sig Åsa och meddelat henne att vi inte längre kunde ha henne kvar på kolonien efter allt som hade hänt. Åsa blev väldigt nedstämd och började gråta. Hon bönade och bad om att få vara kvar: "det är ju så trevligt och kul här. Det ställs ju inga krav. Hemma hade jag fått smäll om jag hade rökt. Snälla kan jag inte få vara kvar, gör vad som helst, ge mig smäll, bara jag får stanna".

Kerstin berättade att hon fick en idé under samtalet. Hon tänkte ge Åsa en chans till. Hon tänkte låta henne få smaka riset. Hon sa dock inte något om detta utan sände iväg Åsa under förevändning att hon skulle fundera på saken..

Jag undrade förstås vad jag hade med saken att göra. "Jo", fortsatte Kerstin, "eftersom du är den som så varmt har försvarat Åsa, så ska du exekvera risbastun". Jag blev mycket förvånad: "Jag? och hur ska det gå till?"

"Oroa dig inte för det. På lördag när vi alla är på fest med Solsta, stannar du och Åsa hemma. Det blir då du ska ge henne ris"

"jag vet inte hur man gör", försökte jag.

"Kom hit ikväll klockan 9, så ska jag visa dig. Vi ses, hej då"

"Förvirrad gick jag därifrån och undrade vad detta var för något"

Klockan 9 samma kväll knackade jag på dörren till Kerstin kontor. Hon visade in mig och

sa kort och gott att det nu hängde på mig om Åsa skulle få stanna på kollo. Eftersom jag kände mycket för den tjejen gick jag med på att ge henne smisk påföljande lördag.

Kerstin berättade att hon nu skulle visa mig hur "man risar upp en bångstyrig jänta"

Jag fick sätta mig på en soffa, Kerstin la en liten kudde över mina knän. Den skulle föreställa Åsas stjärt.

Hon tog fram ett björkris och instruerade mig sedan hur smiskar en stjärt. Man håller riset så att det träffar flickstjärten längs med skinkorna, inte tvärs. Jag fick lära mig att det gäller att hålla tag om hennes midja så att hon inte kan slingra sig av knät. Man behöver inte smiska särskilt hårt, mer att vispa med riset över skinkorna. Det kanske svåraste, instruerade mig Kerstin, var att inte låta sig bevekas av flickans skrik.

"Du ska hålla på i så där en 10 minuter, och hon kommer att skrika och be dig sluta. Men du ska inte sluta förrän stjärten är ordentligt röd. Dessutom märker du snart hur mycket hon tål. Den här ungen är säkert van, ha-ha"

Det hela var en mycket ovanlig och omtumlande upplevelse.

På lördag eftermiddag när alla ledare och barn gjorde sig iordning för fetsen på grannkolonien, fick jag följa med Kerstin ut i skogen för att bryta det ris varmed jag senare skulle smiska Åsa med.

Åsa hade fått order om att inställa sig på Kerstins kontor klockan 6, exakt.

Något nervös gick jag dit i god tid för att vara väl förberedd. Jag la björkriset på soffan och tänkte igenom hur det skulle gå till. Jag var mån om att det skulle bli till Kerstins belåtenhet, så att flickan kunde få stanna kvar på kollot. Jag tänkte också att om nu alla, inklusive Kerstin, var på fest, kanske jag inte skulle behöva smiska så hårt……

Det är en mycket lugn julieftermiddag på kolonin. Solen skiner från en himmel med sommarmoln. Endast , vindens susar i träden utanflör Kerstin kontor och koltrastarna hörs. Någonstans i en av sovsalarana förbereder sig en 13-årig flicka för den risbastu som ska rädda henne från av bli hemsänd från kollo.

Klockan 6 knackar det mycket försiktigt på dörren. Innan jag hinner svara öppnas den och Åsa träder mycket avvaktande in i rummet. Minsann, har hon inte klätt sig fin, som om hon också skulle på kalas.

Sommarklänning, vita sockor och sandaler, ett fint hårspänne. Hon har till och med målat naglarna.

Den kaxiga och kavata Åsa är märkbart nervös.

Hon stannar innaför dörren. Jag säger inget, utan sätter mig på soffan och vinkar fram henne. Jag kollar att riset ligger till höger om mig. Hon ställer sig framför mig utan att se på mig. Jag säger åt henne att ta av sig trosorna, vilket sker utan tvekan.

Jag säger åt henne att lägga sig framstupa över mina knän. Utan ett ljud lyfter hon upp klänningen innan hon lägger sig ner. Jag minns att jag förvånades över att en 13-åring kunde ha en så kraftig hårbuske. Jag håller om henne med vänster arm och tar riset med höger hand och börjar daska hennes runda skinkor. Till en början hörs ingenting. Jag ökar kraften något och Åsa börjar att gny och slingra sig. Då ser jag i ögonvrån hur dörren öppnas och Kerstin kommer in i rummet. Hon stänger försiktigt dörren och blir stående på behörigt avstånd. Aj då, Kerstin har alltså stannat kvar hemma för att bevittna att allt går rätt till. Det är bara att fortsätta att smiska tänker jag och ökar kraften i slagen.

Åsas gny har nu övergått till rejäla skrik och gråt och hon slingrar sig hit och dit. Jag har fullt sjå att hålla henne på plats. Jag minns att jag säger åt henne att hålla rumpan på plats, för detta är hennes enda chans att få stanna. Jag låter riset fortsätta sin dans på den allt rödare flickstjärten. Kerstin försvinner efter en stund ut lika ljudlöst som hon kom. När jag till slut tycker att det får räcka har Åsas skrik övergått i hulkanden.

Jag låter henne resa sig upp och ta på sig trosorna. Med trosorna i handen., snyftande och hulkande frågar Åsa: "få-få-får jag stanna på kollot nu?" . "Ja, du får stanna nu, Åsa", svara jag. Hon faller mig on halsen: "tack snälla Alexander". Jag uppfattar ett leende mellan tårarna innan hon försvinner ut i sommaraftonen.

Ungefär 10 år senare, när jag som lärare skulle handleda några lärarkandidater från lärarhögskolan, stötte jag ihop med Åsa igen. Det var ett glatt återseende. Åsa mindes med tacksamhet händelsen på kollot och var tacksam för att jag hade smiskat henne. Det hade förändrat hennes liv påstod hon. Två år senare gifte vi oss. Vi fick fyra barn, 3 flickor och en pojke. Åsa var en kärleksfull men sträng mamma, som istället för att tjata, då och då lät ungarna smaka björkriset, när hon fann det påkallat……men det är en annan historia.


  camp   hfp


Tillbaka