Påskriset


Mina föräldrar slog aldrig, de skällde och visade sin besvikelse och det räckte för mig och mina syskon. Det värsta straff jag kunde få var att se min fars ledsna ögon. Det gjorde så ont i magen. Men alla mina kompisar hade inte likadana föräldrar, så deras smärta kändes i baken. Och en gång fick jag också erfara det!

När jag var tolv skulle mina föräldrar på något så tråkigt som en begravning över påskhelgen. Jag och mina två syskon bodde hos varsin kompis då, vilket vi tyckte var jättekul. Jag sov hos Malin, min bästa kompis. På påskdagen skulle jag och Malin, som bodde ute på landet, cykla till ett stall och titta på hästarna. Tyvärr visade det sig att hennes cykel hade punktering, hennes bror hade tagit sin till en kompis och därför var bara hennes mammas hel. Hennes mamma sa dock att vi inte fick använda hennes för dels fick man inte skjutsa varandra och dels var lyset sönder och det skulle hinna bli mörkt innan vi kom hem. Malin tjatade lite till, men hennes mamma stod fast vid sitt beslut.

Vi tjurade ett tag och sedan kom jag på att hennes föräldrar var på fika hos en granne någon kilometer bort och inte skulle komma hem på flera timmar. Vi tog alltså mammans cykel och åkte till stallet. Efter några timmar åkte vi hem – i kolmörkret – och ställde tillbaka cykeln i ladan. Vi gick sedan bakom ladan, till några sågbockar, och lekte häst som om inget hade hänt. Efter ett tag ropade hennes pappa:
-Maaaalin! Eeeeeva!!!!
Vi trodde det var mat eller något så vi sprang upp till huset. Inne i hallen stod hennes pappa. Han såg inte glad ut.
-Vad har ni gjort under eftermiddagen?
-Lekt… sa Malin.
-Vad  har ni lekt, Eva?
-Häst… bakom ladan.
-Hela eftermiddagen?
Vi nickade ivrigt.
-Och när det blev mörkt?
-Då använde vi ficklampor. Svarade jag och det var sant, den lilla stund vi nu var där.
-Har ni lekt häst med cyklarna?
-Näää. Bedyrade vi.
-Nä, sa jag, vi fick ju inte cykla i mörkret.
-Det är inte så att ni har cyklat till stallet?
-Näää… sa vi i en mun.
-Nähä. Var kommer hästdyngan på mammas cykelhjul ifrån då?
Vi tittade på varandra och såg sedan tyst ner i golvet.
Hennes pappa suckade och tog på sig jackan.
-Jag åker  ner till affären. Malin, tar du och Eva och plockar bort påskpyntet från påskriset så länge. Ta både det i vardagsrummet och det i köket. Vi ses på en stund.

Jag blev lite förvånad, jag trodde han skulle bli arg. Men jag tyckte det var konstigt att ta bort påskpynt redan på påskdagen, vilket jag också sa till Malin.
-Det fattar du väl. Sa hon lite irriterat. Man kan ju inte få smisk med ett ris med kycklingar i.
Jag blev alldeles kall. Skulle Malin få smisk?!

När hennes pappa kom tillbaka med matvarorna låg risen på köksbordet och pyntet i en påse. Jag och Malin hade gått upp på hennes rum och läst serietidningar. Vi hörde stegen i trappan och när Malin la ifrån sig tidningen gjorde jag också det. Hennes pappa knackade och kom in, i handen hade han de båda risen. Jag och Malin satt på golvet, hennes pappa satte sig på sängen.
-Så, hade inte mamma sagt att ni inte fick ha cykeln?
-Jo. sa Malin.
-Eva? Frågade pappan och såg på mig.
-Jo. sa jag.
-Och sedan ljög ni båda två för mig, eller hur?
-Jo. sa Malin och jag nickade tyst.
-Jaha, då finns det två anledningar för mig att ge er smisk.
Jag hajade till.
-Jadå, du har också förtjänat en omgång. Sa han och tittade menande på mig. Jag vet att du inte är van vid det, men det är ingen ursäkt, du har både varit olydig och ljugit och jag tror inte dina föräldrar skulle misstycka.
Det trodde i och för sig jag, men jag vågade inte säga något.

Pappan tog upp ett av risen och pekade på mig.
-Du får börja, så slipper du åtminstone bli nervös. Kom hit.
Jag tvekade, hade ont i magen så jag trodde jag skulle kräkas, men gick fram till pappan.
-Knäpp upp jeansen.
Jag fumlade med knappen. Så mycket förstod jag att det inte var någon idé att protestera eller försöka smita. Pappan tog mig sedan hårt i armen och ledde ner mig över hans knän. Jag skämdes och läppen började darra av skam och nervositet. Pappan drog ner jeansen till knäna och vek upp min t-shirt på ryggen. Han drog sedan ner trosorna också till knäna. Jag försökte skyla mig med händerna. Han tog lugnt bort den vänstra handen och stack fram den igen. Hans kropp var nu så tajt mot min att jag inte kunde sträcka tillbaka den igen. Min högra hand böjde han upp på ryggen och höll fast med sin vänstra. Jag förstod med ens att jag faktiskt skulle få smisk så jag började gråta.
-Förlåt, snälla, förlåt. Jag ångrar mig så mycket, du behöver inte slå mig.
-Jodå. Svarade han kort.
Jag hörde svischen strax innan jag kände slaget. Jag tjöt rakt ut. Han slog mycket hårt och snabbt och mycket länge. Jag tjöt, jag grät, jag skrek och jag grät ännu mer. Jag försökte undkomma slagen, men då gjorde det ont i axeln på armen som var uppbruten. Jag sparkade med benen. Inget hjälpte, pappan slog lika hårt och lika mycket. Han slog i flera minuter och jag kände hur huden slogs i blod. Efter något som kändes som en evighet slutade han. Gav mig en klatsch i baken och sa åt mig att ställa mig upp. Darrande kom jag på fötterna. Rumpan sved och brände och när jag kände på den kändes den knottrig och blöt – och varm. Jag grät och tjöt och försökte få på mig byxorna. Pappan sa:
-Låt dem vara nere så stjärten luftas. Och stå upp så du inte fläckar ner möblerna.
Det behövde han inte säga, jag kunde inte förstå hur jag någonsin skulle kunna sitta igen.

När mina tårar skingrats lite såg jag att Malin redan börjat få sitt smisk. Hon var tystare än jag. Hon snyftade och grät dämpat medan hennes pappa lät den andra risknippen i rask följd såra hennes rumpa. Jag såg hur riset landade och rev upp små röda sår. Malin grät efter ett tag högre och försökte skydda sig med ena handen men hennes pappa låtsades inte om det utan fortsatte slå i samma takt, till sist var hon ju tvungen att ta bort den. Efter ännu en evighet slutade Malins aga och hon fick också ställa sig upp.
-Nu vill jag inte veta av några fler dumheter från eran sida. Klä av er och gå och lägg er, det blir ingen middag för er del.

Malin sa att vi skulle ta av oss trosorna och vara nakna under nattlinnet. Hon sa sedan att vi skulle lägga oss på mage, med linnet uppdraget så det inte blev blodigt och utan täcke, för hennes mamma brukade alltid komma in med lotion sedan. Det gjorde hon och när hon smorde in min bak sved det, men efteråt kändes det bättre. Jag hade svårt att somna den natten, min rumpa sved som efter en ordentlig solbränna. Jag berättade dock aldrig för mina föräldrar om vad som hänt. Det skämdes jag för mycket för.


  VIP     VIP


Tillbaka