Stora A


Det är en sak att inte lyda, men att inte lyda och dessutom kalla mamma för satkärring när hon kommer på en, ja då kan det bara sluta på ett sätt. Högröd i ansiktet skickade mamma upp mig på rummet ”innan jag gör något jag får ångra”. Jag stirrade på henne, stampade iväg och smällde extra hårt i dörren. Ett tiotal minuter tidigare hade mamma kommit på mig med att kolla på video nere i vardagsrummet trots att hon gjort klart att det inte skulle bli någon tv för mig förrän mitt rum var tip-top. Som den naturligt lata sextonåring jag var ’orkade’ jag naturligtvis inte städa utan väntade tills mamma gick ut innan jag gjorde det bekvämt för mig i soffan. Det var bara en i raden av obstinata uppträden jag visat den senaste veckan.

Pappa kom hem från jobbet en halvtimme senare. Mamma berättade förstås vad som hänt och snart hörde jag pappas steg i trappan. Han öppnade min dörr utan att knacka, gick fram till mig, som satt vid skrivbordet, vred om mitt öra och fick upp mig på fötter innan han med ett stadigt tag om örat drog ner mig till vardagsrummet. Jag kved lite lätt  hela vägen och hade svårt att hänga med i hans tempo. Det faktum att han inte sagt något oroade mig, det brukade betyda att det var dags för Stora A. Den långa, utdragna proceduren under vilken man skämdes precis hela tiden och vilken också brukade vara effektivast, då man inte glömde den i första taget. I vardagsrummet släppte han mitt öra och sa:
”Dra ner jeansen till fötterna, unge dam.”
Jag visste att det bara var att lyda, jag kände till hans små hinter och anade att det här skulle ta lång tid… När jag gjort det hämtade han en stol som han ställde mitt i rummet. Jag fick gå fram till den. Han beordrade sedan ner mina trosor till knäna. Jag lydde.
”Böj dig fram över ryggen. Och sedan stöder du dig på sitsen. Såja.”
Han gick fram och vek upp min t-shirt, vilken var lite för lång och hittills skylt min bara rumpa.
”Ställ dig så brett du kan med benen nu. Lite till. Åja, mer kan du, jeansen sätter gränsen, inte du.”
Jag stod nu väldigt bredbent och fick snarare stöda mig på britsen för att hålla balansen. Jag kände luftdraget mellan mina skinkor. Jag stod så ett par sekunder innan pappa sa:
”Hur känns det? Är det genant?”
Jag nickade. Det var väl klart att det var genant att stå bredbent med trosorna vid knäna och visa upp allt man har för sin pappa.
”Bra. Stå kvar tills jag säger till.”
Jag hörde hur pappa satte sig i soffan och tog fram kvällstidningen. Det betydde att jag skulle stå där och skämmas tills han läst klart den. Inte för att någon tittade på mig, utan mer för att jag skulle känna det genant att stå där.

Efter nästan en halvtimme vek han undan tidningen och sa:
”Kom bort hit, Johanna, så får vi pratas vid lite.”
Jag reste mig upp, kände mig lite stel i lederna, och gick bort till pappa, fortfarande med byxorna runt benen. Pappa sträckte fram handen, jag lät honom ta min. Han ledde så ner mig över hans knän. Genom lite justeringar fick han mig att ligga precis så som han ville. Medan han vek upp min t-shirt på ryggen sa han:
”Mamma berättade en sak för mig.”
Jag svarade inte. Tänkte bara att nu var det dags för det långa samtalet.
”Hon sa att du skulle städa ditt rum idag.”
Han la sin hand tvärs över mina skinkor och fortsatte:
”Gjorde du det?”
”Nä.” Viskade jag.
”Inte? Men jag tyckte mamma sa att hon sa till dig att göra det.”
Jag svarade inte. Pappa började lite förstrött ge mig små klappar där bak, som när man klappar en kattunge. Jag rodnade med hela ansiktet över den genanta situationen, vilken jag visste skulle fortgå under hela samtalet. Ibland klappade han en kattunge och ibland klappade han mer takten, löst, knappt hudkontakt.
”Gjorde hon inte det?”
”Jo.” svarade jag lågt.
”Men du städade inte?”
”Nä…”
”Nähä… varför inte då, rå?”
Jag var tyst ett tag.
”Va?” upprepade han mjukt.
”Jag vet inte.”
”Du vet inte?”
jag svarade inte.
”Det var inte så att du inte ville? Att du ville se på video istället?”
Åh, dessa små klappar, var han tvungen att ge mig dem hela tiden. Det var så genant att ligga där med den nakna stjärten i vädret och känna hans förströdda klappar där bak. Då var det bättre om han daskade till ’på riktigt’.
”Var det inte så?”
”Jo.” medgav jag.

”Jaha. Ja, just ja, och sedan kom mamma på dig. Eller hur?”
”Ja.” Mumlade jag.
”Vad sa du då?”
Jag tvekade. Så halvt viskade jag:
”Satkärring.”
”Nä!” utbrast pappa med spelad förvåning.
”Vad kallade du henne för sa du?”
Jag svarade inte.
”Va?”
”Satkärring.” Viskade jag.

Jag hatade de här samtalen. De fick mig att skämmas så enormt och pappa visste exakt hur han skulle få fram rätt känsla hos mig. Känslan av att vara en liten olydig flicka. Pappa var tyst. Det var alldeled tyst i hela huset, förutom hans svaga, knappt hörbara små klappar i min rumpa.
”Hur gammal är man när man kallar sin mamma för satkärring, tror du?” frågade han, som om ämnet bara var taget ur luften.
”Jag vet inte.”
”Man är väl ganska liten då, va?”
”Mm, kanske…” sa jag lågt.
”Jo. Det tror jag allt. Ingen stor flicka skulle väl få för sig att kalla sin mamma för något sådant. Eller hur? Det är väl bara stygga småflickor som gör det. Eller hur?”
Jag var tyst. Jösses, vad jag skämdes just nu.
”Men…” sa pappa, återigen med spelad förvåning, ”men, du kallade väl din mamma för det?”
”Mmm…”
”Oj. Alltså är det en stygg – liten – flicka pappa har i knät.”
För vart och ett av orden ”Stygg-liten-flicka” fick jag en hård dask i baken. Jag grimaserade.

Det var tyst ett tag igen. Pappa fortsatte förstrött klappa mig där bak. Sedan grep han nästa ämne ur luften, helt apropå ingenting:
”Tror du att stygga små flickor behöver smisk på stjärten?”
Jag svarade vad som väntades av mig:
”Ja, pappa.”
”Ja… det tror faktiskt jag också. Tycker du att stygga små flickor förtjänar smisk på stjärten?”
”Ja, pappa.”
”Jo, så är det nog.” Pappa fortsatte förstrött klappa mig i baken när han sa:
”Tror du att du behöver smisk på stjärten ibland?”
Jag svalde.
”Ja, pappa.” Svarade jag lågt.
”Bra, min flicka, då står vi på samma sida du, jag och mamma.”
Pappa lät sin högra hand vila mitt på min rumpa.
”Tycker du att du förtjänar smisk på stjärten nu?”
”Ja, pappa.” Svarade jag ännu lägre.
Pappa smekte min rumpa  medan han sa:
”Vet du vad, raring, det tycker faktiskt jag också.”

Han tog tag i mitt vänstra öra med sin vänstra hand och nöp till. Öronsnibben brände. Det var så han började varje aga över knät, och det var ett tecken på att det hela nu skulle börja. Sakta och ganska löst började han daska mig tvärs över mina skinkor, på mina enskilda skinkhalvor och på övre delen av låren. smack 1 2 3 smack 1 2 3 smack 1 2 3 smack 1 2 3 smack 1 2 3 smack 1 2 3 smack 1 2 3 smack 1 2 3 smack…

Daskarna kändes, inte mer, och det var meningen. Jag låg över min fars knän och kände hans öppna hand mot min bara hud, en slags markering. En kärleksfull fader som agar sin olydiga dotter. Ömt frågade pappa:
”Gör det ont, älskling?”
”Nej, pappa.”
”Vet du varför jag agar dig?”
”För att du älskar mig, pappa.”
”Ja, jag älskar dig, min dotter.”

De lösa daskarna pågick i lite mer än fem minuter. Eftersom de var så lösa och kom i ett så lågt tempo kittlade det nästan, det var irriterande. På det här sättet kunde pappa aga mig hur länge som helst utan att det fick någon effekt. Mer än att skapa en genomträngande generande känsla i min kropp. Efter fem-tio minuter frågade pappa igen:
”Svider det?”
”Nej, pappa.”
”Hur känns det?”
”Det känns bra, pappa.”
”Ska en aga kännas bra, raring?”
”Nej, pappa.”
”Då får vi göra något åt det.”
Pappa ökade både daskarnas hårdhet och tempo. Smack 1 2 Smack 1 2 Smack 1 2 Smack 1 2 Smack 1 2 Smack 1 2 Smack 1 2 Smack 1 2 Smack…

Någonstans runt fem minuter började jag känna hur huden värmde, en värme som snart blev intensivare. Jag bet ihop. Efter ca tio minuter trängde tårar fram i ögonvrårna, det var inget jag kunde göra åt. Till slut var jag tvungen att snyfta till.
”Hur känns det, min lilla flicka?”
”Det svider, pappa?”
”Det kan jag tänka mig, din rumpa är nästan mörkrosa.”
Jag snyftade igen.

Pappa fortsatte ge mig likadana daskar. Jag snyftade mer. Det sved i min rumpa och mina heta skinkor brände. Agan hade kanske pågått i drygt femton minuter och nu började det kännas. Jag ålade mig lite lätt för att söka undkomma daskarna. Pappa släppte mitt öra och tog ett stadigt tag om min midja istället. Jag kunde inte åla längre. Daskarna fortsatte komma, i samma tempo och hårdhet, någon minut till. Tårarna rann sakta nerför mina kinder och jag snyftade av svedan i min bak.
”Gör det ont, min lilla älskling?” frågade han medan han fortsatte leverera daskar.
”Nej, pappa.” Snyftade jag, som brukligt var vid den här tidpunkten.
”Varför gråter du då, raring?”
”För att det svider, pappa.”
”Är det en riktig aga om det svider?”
”Nej, pappa.”
”Varför inte?”
”För att en aga ska avge smärta.”
”Varför det?”
”Så att man minns att man blev straffad för vad man hade gjort.”
”Och?”
”Och inte kommer göra om det.”
”Men det gjorde inte ont nu?”
”Nej, pappa.” Viskade jag lågt och gnydde.
”Då får vi se till att du minns den här agan.”
Han tog ett fastare grepp om min midja och började ge mig mycket hårda daskar i ett rasande tempo.

SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK

Jag gnydde och tjöt medan tårarna rann nerför kinderna. Hela min rumpa stod i lågor och jag började gråta högt. Jag grät och hulkade och snyftade och tjöt. Jag sparkade med benen för att försöka komma därifrån, men pappa höll min midja som i ett skruvstäd.

SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK

Det sved och brände och gjorde så oerhört ONT! Jag visste inte om jag skulle gråta eller skrika, så det blev en blandning. Jag tjöt ’aaaj’ och grät. Nu kände jag mig som den lilla flicka jag var. Jag grät som ett litet barn medan min röda, svullna stjärt tog emot än fler daskar.

SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK SMACK

När pappa äntligen slutade aga mig var jag alldeles svettig och rödgråten. Jag fick gråta klart någon halvminut i pappas knä innan han sa:
”Hur känns det, raring?”
”Det gör oooont, pappa!” grät jag.
”Det är bra, min flicka, det är bra.”
Jag hulkade och snyftade.
”Johanna, nu vill jag att du ställer dig i hörnet där, med ansiktet mot väggen. Sedan vill jag att du håller upp din t-shirt i midjehöjd så din stjärt riktigt får luftas och lysa. Den är riktigt röd, ska du veta.”

Jag reste mig och linkade fram till hörnet. Varje steg sved, framförallt i partiet där låren möter rumpan. Jag ställde mig med ansiktet mot hörnet och höll upp t-shirten.
”Jag vill inte veta av några händer där bak nu och inte heller några lindrande rörelser med benen, har du förstått?”
”Men det sviiiiiiiider, pappa. Det gör så oooont.”
”Det är bra det, lilla vän, det ska göra ont och det ska svida och nu ska du stå där närmsta halvtimmen och känna hur det svider och tänka igenom ditt uppträdande sista tiden och glöm inte ditt uppträdande mot mamma tidigare idag.”
Jag snyftade för mig själv och hörde hur pappa slog på tv:n.

Efter några minuter kände jag hur det liksom pulserade i mina, förutsatte jag, mörkröda, varma skinkor. Jag anade att pappa då och då lyfte blicken från tv-rutan och beundrade sitt jobb. Jag å min sida stod bara och skämdes. Jag skämdes över att stå med rumpan bar, jag skämdes över vad jag kallat mamma, jag skämdes över mitt eget beteende sista tiden och jag skämdes för att jag stod där och skämdes.

Efter en halvtimme, när nyheterna var slut, stängde pappa av tv:n. Han kom fram till mig och kände på min rumpa. Jag ryckte till av kontakten.
”Den är fortfarande varm. Svider det?”
”Mmm.”
”Hur känns det?”
”Bra.” Mumlade jag.
”Jasså?” återigen denna spelade förvåning.
”Men du står ju här med en mörkröd, varm, nysmiskad stjärt, hur kan det kännas bra?”
”För att jag förtjänade det.” Sa jag lågt.
”Ja, min flicka, det gjorde du.” Han smekte runt min rumpa  och sa sedan:
”Jaha, vad har du gjort medan jag har sett på tv?”
”Jag har tänkt.”
”Jasså, på vadå?”
”På att jag har betett mig omoget den sista tiden. Jag har varit obstinat och olydig och betett mig som en barnunge. Och jag har skämts.”
”Det var bra det, min flicka, då kanske agan ledde in dig lite på rätt spår. Är det något särskilt som du skämts för?”
”För…. För att jag kallade mamma för något fult. Jag ångrar det så mycket.”

Jag bet mig i läppen för att inte börja gråta. Pappa hyssjade mig och kramade om mig bakifrån. När jag lugnat mig sa han:
”Det låter som att både agan och skamvrån fått dig att se över din situation. Men kan jag och mamma vara säkra på att du inte glömt det hela imorgonbitti?”
”Jadå, jag lovar. Jag kommer aldrig vara olydig igen.” Bedyrade jag. ”Njae…jag är inte så säker på det… det är så mycket som virvlar runt i huvudet på er tonåringar så jag är rädd att den här agan bara försvinner och blir en i mängden av alla minnen uppe i hjärnkontoret.”
”Nä, pappa, jag lovar, jag kommer aldrig glömma. Jag kommer inte det.”
”Njae… jag är inte så säker. Jag litar inte riktigt på era huvuden. Jag skulle tro att ert bästa minne sitter en bit längre ner. För din egen skull tror jag det är bäst att din stjärt inte glömmer det här samtalet på ett tag.”
”Men, pappa…” hulkade jag, ”Jag kommer inte glömma, jag lovar. Min stjärt svider så mycket så jag kommer inte glömma. Snälla… jag lovar.”

Pappa lämnade mig och sa åt mig att komma. Snyftandes linkade jag efter honom ut i mitten av rummet.
”Snälla, pappa, jag kommer inte glömma…snyft…jag kommer bli så snäll…snyft”
”Lilla vän, det här är bara för ditt eget bästa. Nu vill jag att du går upp och byter om till nattlinne. Du kommer ändå få hoppa i säng så fort det här är över. Du behöver inte ha några trosor på dig.”
”Pappa…”
Pappa bara pekade på trappen. Snyftandes linkade jag upp på mitt rum. Med viss möda lyckades jag byta om till min rosa bomullsnattlinne med små björnar på. Innan jag gick ner igen kunde jag inte låta bli att ta en titt i spegeln. Hela min rumpa och de översta tio centimetrarna på låren var alldeles klarröda. Och varma.

När jag kom ner stod pappa och väntade på mig. Stolen stod kvar mitt i rummet.
”Johanna, jag vill att du går och hämtar mattpiskaren från städskrubben.”
”Pappa…! Inte mattpiskaren!” gnydde jag.
”Nämen, jag tror bestämt att min lilla flicka fortfarande är olydig. Har min aga inte hjälpt? Vi kanske skulle ta och sätta oss ner och se om det hjälper andra gången?”
”Nej, nej, det behövs inte, jag ska hämta den.” Sa jag kvickt.
”Visst ska du hämta den, men ta med dig en sak på vägen.”
Jag såg förvånat på honom.
”Böj dig fram, Johanna.”
Nu var jag jätteförvånad, men jag vågade inte ifrågasätta så jag böjde mig fram och stödde mig på knäna. Pappa klev upp bredvid mig, vek upp nattlinnet på ryggen och sa:
”Det bästa med en redan smiskad stjärt är att det går snabbt att påminna den.”

DASK - - -DASK - - - DASK

Jag jämrade mig. Varje dask sved enormt.
”Så, städskrubben var det.”
Jag hämtade mattpiskaren. En stor, flätad piskare i rotting med ett mönster liknande en utslagen blomma. Träffytan var så stor att den omfamnade hela min rumpa i samma rapp. Jag räckte över den till pappa.
”Lägg dig ner över stolssitsen nu och håll fast dig ordentligt i stolsbenen.”
Jag tog plats över sitsen och greppade stolsbenen nere vid golvet så hårt att knogarna vitnade. Pappa vek försiktigt upp nattlinnet på ryggen. Han placerade mattpiskaren på min bak och lät den känna sig för på huden litegrann. Mot min heta hud var den alldels kall, men jag visste att så inte skulle vara fallet om en stund.
”Johanna, tycker du att jag är för hård mot dig nu?”
”Nej, pappa.” Svarade jag lågt.
”Är det säkert, lilla vän?” Jag svalde och viskade: ”Ja, pappa.”
”Det glädjer mig att höra, raring. Jag gör det här för din skull och för att jag älskar dig mer än något annat på jorden. Jag hoppas du vet det.”
”Det gör jag. Jag älskar dig också, pappa.”
”Vet du också varför du ligger över stolen?”
”För att jag ska komma ihåg vårt samtal idag, för att jag ska sluta uppträda som en barnunge och lyda mamma. Och inte kalla henne fula saker.”
”Det är bra, min älskade lilla dotter. Jag kommer ge dig tio rapp. Jag vill att du räknar dem så att varje rapp sjunker in i ditt medvetande. Är du redo?”
Jag kramade om stolsbenen, knep ihop ögonen, bet ihop tänderna och pressade fram ett ”ja”.

SWISH - - - WHOPP
”Aooooow!!!! Eeeett!!!”
SWISH - - - WHOPP
”AOOOOOW! Tvåå-hååå!!!”
SWISH - - - WHOPP
”TREEEEE!!!!!! Aaaargh…pappa….”
SWISH - - - WHOPP
”Aaaaargh, AAAAJ!!!! Aooo….aaaj…snyft….aaaooo”
”Johanna?”
”Snörvel….fyyyra-haj-aj-aj!”
SWISH - - - WHOPP
”FEEEEM!!!…aaaaaaj….aooo….”
SWISH - - - WHOPP
”AOOOOOO!!!!!!”

Jag kunde inte. Jag klarade det inte. Jag kravlade mig framåt ner på golvet. Jag kunde inte ta fler rapp. Pappa ropade på mamma. Hon fick upp mig över stolen igen och hjälpte till att hålla fast mig.
”Hur många var det där, Johanna?” frågade pappa.
”Sex!” Grät jag.

SWISH - - - WHOPP
”Sjuuuu!!!”
SWISH - - - WHOPP
”AAAAAAAJ!!! Åååååttaaaaaa!!!!”
SWISH - - - WHOPP ”Ajajajajajajajajaj…..AOOOOO…snörvel…..aaaoooo…..NIO…ajajaj….!”
SWISH - - - WHOPP
”TIIIIIIOOOOO!!!”

Jag grät utom all kontroll. Från min svullna, välsmiskade stjärt pulserade smärtan ut genom strimmorna mattpiskaren lämnat efter sig. Det sved, det brände, det pulserade och det smärtade. Jag tjöt rakt ut och mamma och pappa försökte trösta mig.
”Du var jätteduktig, Johanna.” Tröstade mamma. ”Det är över nu.”
Jag hörde henne inte. Pappa lyfte försiktigt upp mig och bar upp mig på mitt rum. Han la mig på mage i min säng och vek upp nattlinnet på ryggen så att stjärten skulle få lufta sig. Sedan lämnade han mig. Jag grät högt i kudden, tårarna forsade nerför kinderna. Det gjorde så ont så jag trodde pappa hade rappat av hela stjärten.

Efter nästan en timme kom mamma och pappa in. Mamma hade med sig lite hudlotion som hon varsamt smorde in min sargade stjärt med. Jag jämrade mig och kved vid hudkontakten, fortfarande hade jag inte återhämtat mig utan jag låg fortfarande och snyftade och grät dämpat. Pappa kramade om mig.
”Det är över, Johanna, det är över.”
Jag hulkade och grät.
”Nämen, lilla gumman, gör det så ont?”
”Jaa.” Snyftade jag.
”Hur kommer det sig att din lilla stjärt gör så ont?
”För att jag har fått aga av dig, pappa.”
”Varför gav jag dig det?”
”För att jag behövde det och förtjänade det.”
”Varför behövde och förtjänade du det?”
”För att jag varit olydig och obstinat och betett mig som en barnunge sista tiden och nu ska det bli en ändring på det.”
”Är du arg på mig för att jag agade dig?”
”Nä, pappa. Du gjorde det för att du älskar mig.”
”Är det något mer du vill säga?”
Jag snörvlade. Jag kunde inte se mamma där bakom mig, men jag vred lite på huvudet och snyftade:
”Förlåt mig, mamma. Förlåt för att jag varit så olydig och jobbig. Och…. Och förlåt för att jag kallade dig för ett fult ord. Jag är jätteledsen. Förlåt.”
Mamma böjde sig fram och kramade om mig.
”Jag förlåter dig, min lilla älskling.”

Jag låg och snyftade flera timmar på sängen innan jag somnade av ren utmattning. När jag vaknade morgonen efter låg jag fortfarande på mage. Jag stack bak händerna och kände efter. Min stjärt var svullen och oregelbundna strimmor löpte kors och tvärs. Stjärten ömmade och brände faktiskt fortfarande. Jag var tvungen att försöka stå upp. Det tog tid att komma ur sängen för varje rörelse sved där bak. Jag grimaserade och gnydde medan jag långsamt linkade fram till spegeln på väggen. Över axeln såg jag nu hur mina svullna stjärt skiftade i rött, rosa och lila. Strimmorna syntes tydligt. Jag hade verkligen fått en ordentligt aga den här gången, men pappa hade rätt, som vanligt. Det här samtalet skulle, kunde, jag inte glömma på ett låååångt tag…


  camp   hfp


Tillbaka